The Project Gutenberg eBook, Claes Flemings tider, by Fredrik Cygnaeus


This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
other parts of the world at no cost and with almost no restrictions 
whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
the Project Gutenberg License included with this eBook or online at 
www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
to check the laws of the country where you are located before using this ebook.




Title: Claes Flemings tider
       Dramatisk dikt i fem akter


Author: Fredrik Cygnaeus



Release Date: June 25, 2020  [eBook #62471]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1


***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK CLAES FLEMINGS TIDER***


E-text prepared by Jari Koivisto



CLAES FLEMINGS TIDER

Dramatisk dikt i fem acter

Af

FREDRIK CYGNAEUS





Helsingfors,
Finska Litteratur-Sllskapets Tryckeri,
1851.




        Imprimatur: Herman Molander.






        I have had no view to the stage; in its
        present state it is, perhaps, not a very
        exalted object of ambition.

                    Lord Byron, Marino Faliero.



    Elias Lnnrot tillegnas denna Dikt, -- det mdofullaste arbete,
    mitt lif hittills frmtt stadkomma, -- ssom grd af beundran
    och tillgifvenhet fr den aktningsvrdaste karakter och den
    inflytelserikaste litterra verksamhet, hvaraf, under denna
    tidslder, Finska Nationen blifvit hedrad och upplifvad.

    Helsingfors den 27 November 1851.

                                         af Frfattaren.






CLAES FLEMINGS TIDER.



PERSONERNA.

CLAES FLEMING.
JOHAN FLEMING, hans son.
DE VIJK, trolofvad med Claes Flemings dotter.
BENGT BONDE.
DANIEL HJORT.
KERN.
HERTIG CARLS SNDEBUD.
OLOF STENBOCK.
Furst RADZIVILL.
Grefve LUBOMIRSKY.
KRASINSKY.
OLOF, Svensk Veteran.
En gammal Trotjenare i Flemings hus.
En Beflhafvare vid Finska flottan.
En Finsk Officer.
En ung Finsk Knekt.
HEXAN.
MATHILDA, hennes fosterdotter.
EBBA STENBOCK, Claes Flemings Maka.
CATHARINA MNSDOTTER, Konung Erik XIV:s Enka.
Catharina Mnsdotters fljeslagare.
Svenska, Finska och Pohlska Knektar.
En Smsven. En Budbrare. Invnare i bo.

Lokalen fr handlingen: bo stad och dess omgifning
Tiden: vren 1597.




FRSTA ACTEN.


En ringa boning, gmd i ruinerna af Kust frfallna Biskops-slott.
Frbleknade Maria-bilder och brutna crucifixer pminna om den
frjagade Katholicismen. Ett ngot strre rum med tvenne drrar,
den ena t fonden, den andra t venstra sidan. En spisel i ett
hrn af rummet.


SCEN I.

    Bengt Bonde. Daniel Hjort.


BENGT BONDE.

    En blytung trtthet genom mina lemmar
    Sin stela blja hvlfde hela dagen.
    Den fryser nu till is, och ej mitt blod
    Har vrma mer att lsa upp dess kyla.
    Upp min lnga vandring gamla sr
    Frdmningen af de halflkta rren
    Bortspolade, och utur friska kllor
    Bar blodet hn all vrma, som fanns frig.
    Min hela kraft jag aldrig dock behfde
    S vl som nu. I morgon re'n kanhnda
    Jag str infr Claes Fleming. Mngen gng
    Jag rusat frr emot hans knektars lansar
    Med icke brutet mod, fastn mitt vapen
    Var nstan det allenast. Men jag knner
    Min styrka svika mig vid blotta tanken
    Att mot hans pantsarkldda hjerta nu
    Jg mste lpa storm, d ssom vapen
    Min hembygds lidande och nd blott lyftas.
    Inunder menskans slutna gonlock
    Upptina lifvets dror, friskt nyo.
    Liksom inunder egen hyddas tak
    Den trtte vandrarn lefver upp p nytt.
    I ngra gonblick af hvila jag
    Min ntta lifskraft nedersnka ville
    Och hmta den pnyttfdd derutur.

DANIEL HJORT.

    Hvem kan en rolig hvila vl frtjena,
    Om icke den, som vakat ssom du?

BENGT BONDE.

    S ffngt som mitt vakande, min hvila
    I dessa tider var. Man sofver roligt
    Ej p sin hembygds blodiga ruiner.
    Dock lugnare n annars nu jag somnar
    Se'n jag frvissats att Ni ej Ert hjerta
    Vndt frn Ert folk och land. -- Vi brjat frukta
    Att vra lik och vra hyddors grus
    Och strmmarna utaf vrt gjutna blod,
    Mer n den kalla murn af Flemings slott
    Sig hopat, sndrande oss frn hvarandra.
    Olyckan r det smsta bindningsmedlet
    Emellan dem, som deraf ddligt drabbats,
    Och andra -- hvilka blott hrt derom talas.

DANIEL HJORT.

    Mer kraftigt dock n ngot annat binder
    Olyckan dem, som hon gemensamt trffat.
    Fll ej hvart slag, som mot Er riktades
    Ocks emot min barm? Och endast hoppet
    Att med min svaga hand afbja kunna
    Ett eller annat af de hrda slagen
    Mig qvarhll fjerran ifrn Er, som bldde,
    Och nra honom, som gjt ut Ert blod.

BENGT BONDE.

    Jag vet, jag tror det nu. Och denna tro
    Besparat skulle mngen bitter stund
    Fr dem, som lefde fordom Edra vnner,
    Och dem, som hade upphrt vara det
    Frr n de hrde upp att lefva.

Bengt Bonde slumrar in emot ett kullstjelpt crucifix.

DANIEL HJORT.
                                    Ha!
    De gingo bort till offerddens skuggor,
    Omgifna i sin ddsstund utaf skuggor,
    Lngt bistrare n sjelfva ddens; skuggor.
    Som ropade inunder hnskratt n
    I halftillslutna ron, d re'n natten
    De fallnes ga tckte. Bort de gingo
    Frbannande frrdarn, den de lskat,
    Fr hvilken frr de skulle glfvit lifvet,
    Och som dock hade skattat sig lycksalig,
    Om han sitt lif ftt gifva ut fr dem.
    Kan du, o afgrund, tnka ut en pina,
    Mer skrande n den mig jorden tillredt!
    Mot detta lifvets qval, hvad vore ddens! -- --
    Men hvem har rtt att lyssna nnu till
    Sin egen smrtas suck, nr han frnummit
    Dem grfeeliga ddspust, hvilken flmtar
    Utur din snderslitna barm, mitt land!

BENGT BONDE, vridande sig oroligt under smnen.

    Maria, fly! Tag barnen med dig. Djupt
    I skogens hlor sk ett hem t Eder.
    Hr du ej bullret re'n af ryttarns sporre
    Och hstens hofvar. Efter f minuter
    Blir mordbrandslgan sista gsten i
    Vr gamla koja. Hvad! du tvekar n?
    Fly, sger jag dig. Rdda barnen, om
    Du vntar frlsning fr din egen sjl.
    Den ldsta gossen fr blott lemnas qvar.
    Han fyllde fjorton r i frgr, och
    Han mste hjelpa till att mota rnarn. --
    Gud Er vlsigne! Tack fr trogen krlek.
    I fall p jorden vi ej se hvarandra,
    S finns derofvan annat hem n skogens. --
    Nu ha de flyktat. Hit, J brder! Mejen
    Med Edra liar rfvarenes lif
    Och trsken dem med Edra klubbor! -- Aj!
    Jag trffades i brstet af ett lansstygn.
    Men det gr ingenting. -- Hll ut, kamrater!

                   Han inslumrar ngot lugnare.

DANIEL HJORT.

    Olycklige! Ditt lidande, din strid
    Ej dfvas ens af smnens valmodofter.
    Den, som har fverlefvat hvad du knt,
    I grafvens mullbdd fljs vl n af drmmar. -- --

    Jag trodde att det tillgtt skoningslst:
    Att satan flyttat ut en koloni,
    Ifrn sitt rike, som blef alltfr trngt,
    P Finlands jord, hvars slagna folk gett vika.
    Hur fattig upp frger r ndock
    Inbillningskraften, d den sker mla
    I dyster grslighet, hvad verkligheten
    Med ngra mstardrag fullnda vet!
    Jag fattar nu, att allt det blod, som tecknats
    I strmmar p min krnkta fosterjord,
    Infr min tanke var ett ringa utkast,
    S mildt som det, en halfsfd vrlig morgon
    Emellan skogens bryn och himlens diktar!

BENGT BONDE, ssom frr.

    Jag orkar icke mer. Farvl, du koja,
    Der fdren dogo, och jag sjelf blef fdd.
    Du har ej ddsbdd mer fr mig, ej vagga
    Fr barnen. Snart du endast aska r,
    Liksom min kropp r stoft. God vare ndig
    Min arma sjl och mina arma barn!

DANIEL HJORT.

    Ej mycket egde du, min fosterjord,
    Fr dina sner, ammade i armod
    Upp till din egen hrdhet vid ditt brst;
    Men hvad du gaf var rent och obeflckadt.
    Frbannelse ej grumlat elementen.
    Besmittad n var ej naturens kyss.
    Men nu! Nr trsten drifver dina barn
    Att dennas brand i dina floder slcka,
    D kas hettan blott -- utaf det blod,
    Som icke funnit vatten nog att klarna.
    Och ifrn djupen strckas stela hnder
    Af slagna brder -- manande till hmnd.
    Nr jgarn hungrig fllt sitt villebrd,
    Han stirrar tvekande -- och vgar icke
    Sitt rof frtra: ty hans fader varit
    Fr detta nyss ett tillredt rof, kanske.
    Och vill han snda frn frtrampad jord
    Mot himlen upp sin blick, d kastas blicken
    Tillbaks af blodbestnkta lemningar,
    Dem fogeln skriande med bdeln delat.
    G, arma folk, ej mer till Herrans hus
    Att vid dess altar lgga ned den brda,
    Som sammantryckt ditt brst till stenens hrdhet,
    Ifall den icke lst det upp i stoft.
    G icke dit! En ryslig vakt har sprrat
    Dess ingng fr ditt sjuka sinnes trnad,
    Som skte trst och mter blott frtviflan.
    Du knner dessa blodbesprngda gon,
    Som stirra mot dig efter ddens qval.
    De hafva hvilat med en faders huldhet,
    En broders krlek i ditt rrda ga.
    Ha dessa lik, med hvilka stormen leker,
    Ur grafven stigit att bebda domen,
    Den eviga, som nra r fr handen?
    O, nej! De vittna tvrtom endast, att
    En rttvis dom p jorden ej frkunnas:
    Att lifvet ta'r, men grafven ej fr sitt.
    Ha! Skndlighet, som uti djefvulsk snlhet
    Din frcka thron p tempelmuren bygger,
    Du visa vill att den, som har nog makt
    Att ingen menska mer behfva frukta,
    Bortkasta kan den fruktan ock fr Gud,
    Som han har hycklat, tvungen af behofvet.

BENGT BONDE, ssom frr.

    Frbi det r med mig. Min gosse, bort!
    Ditt unga lif att rdda sk, till trst
    Och hjelp t moder din, den fvergifna.
    Din hjelp r Gud! Nr Flemings magt r bruten
    Rr Gud vl ter, ssom frr, i landet.

DANIEL HJORT.

    Och han, som vllat denna hrjningsfasa,
    Han, hvilkens ande ledt de afgrundsandar,
    Som, slppta lsa, uti hast frvandlat
    Hans fders land till dslig kyrkogrd,
    Der endast griftens ro och glmska saknas --
    Han skdar med sin isblick lugnt omkring
    Och tycker att hans verk r ganska godt. --

    Jag sttt en gng vid oceanens strand
    Och sett, har hstens sol betraktade
    Med grslig kld den de rymd, som nyss
    Knappt egde rum fr all frstring, buren
    Inunder stormens vingar vidt derfver.
    Jag trodde d, att intet fanns p jorden
    S hrdt, s skoningslst, som denna solblick.
    Jag tror ej mera s, se'n jag Claes Fleming
    Har blicka sett omkring det land, han bytt
    Frn menskors hem till en ondlig kala
    Fr vilda djur -- och ega ej en tr
    Uti sitt torra ga, ej en suck
    I demarken af sitt vilda hjerta
    Fr demarken, han omkring sig skapat.
    Jag ryser vl fr detta ddens lugn
    Hos den, som jagat lifvets ro frn landet.
    Men sdan tiden r, hvars rkning han
    Har grundlagt hr, att afundsvrd den synes,
    Som qvfvas ser i sin frbldda barm,
    Likt knens klla under brnnhet flygsand,
    Hvar knsla fr sin egen nd och andras.
    De onda magter, hvilka folkets sgner
    Tro gra kroppen hrd mot hugg och pilar,
    De hafva vl en annan kraft, hvaraf
    Nu gres mer behof. De kunna gifva
    En sjlens hrdhet, som bestr hvart prof.
    Mig deras gunst ej denna n beskrt,
    Och jag har tviflat om ett godt den vore.
    Men Flemings vlde ammar onda tankar,
    Som utur tomma brst sin lifskraft dricka.

BENGT BONDE, ssom frr.

    Jag lefver n. Ack, hvarfr har jag vaknat
    Att skda all frstring, hvilken gtt
    Vildt hrjande p menniskornas sinne,
    Liksom upp vr bygd! Hvem finns vl trogen
    I denna tid, d sjlarnas frbistring
    r vildare n tungomlens var
    Vid Babels torn? -- Har ocks han oss svikit?
    Tron ej det ryktet! -- Han frrdare!
    Vr Daniel, som vxt i vra hyddor
    Med oss tillsammans, -- som bjt kn med oss
    Vid samma altare, -- som ut vi rustat,
    P det han skulle samla ljus derute,
    Att dermed lysa upp vrt mrker sedan; --
    Han en frrdare mot land och folk!
    Det vore rysligt mer n ngot annat.
    Men s det synes dock. Gud sig frbarme!

DANIEL HJORT.

    Ja! Gud sig fver mig frbarme. Om
    nnu barmhertighet kan strmma ned
    Frn himlen, som sig slutit fver Finland,
    En droppe deraf falle p min sjl
    Och rdde denna ur frtviflans ken. -- --

    Men fven jorden har en tillflykt dock,
    I hvars asyl misstnksamhetens pest
    Ej hunnit n besmitta hjertats renhet.
    n finns en mjllhvit hand, som plna kan
    Blodflckarna frn det frbldda sinnet;
    En dufva, hvilkens vingar flgta bort
    Hvart strmoln, innan det p barmen haglar.
    Jag vill ditt bo uppska, milda dufva,
    Dit ingen rofsnl fogel hittat n.
    Det r den enda fristad, hvaruti
    Orkanen ej ftt plats att veckla ut
    Den fana, som, der hoplagd, frid betecknar.
    Claes Flemings allmagt strcker sig ej dit.
    Mitt vlde vidtar vid dess helga grnsor,
    Som honom och hvad honom tillhr stnga.
    Om denna fridens lund ej hgnats hr,
    Min sjl ej blifvit mina striders valplats;
    Och stormens vinge skulle sopat redan
    Mitt stoft frn ngot af min hembygds slagtflt.

Han tager ngra steg fr att g ut genom drrn i fonden.

    Dock re'n hon nalkas. Fastn stegens ljud
    Ej n mitt ra, hjertats klappning hviskar
    Det dock till mig med aningarnas stmma.

Mathilda intrder. Daniel Hjort betraktar henne med oroligt
forskande blick och fortfar:

    Men ack! en tckenfrlt tyckes stnga
    Mig fven hr frn fridens helgedom.

Mathilda rcker honom under vemodig tystnad handen.


SCEN II.

    Bengt Bonde, slumrande. Daniel Hjort. Mathilda.


DANIEL HJORT.

    Du ler ej vnligt vid min ankomst nu,
    Som annars alltid. Ack! jag mig frvnja
    Vid denna solblick hunnit re'n. Ej skogen,
    Den dystra, vet att dagen re'n r inne,
    Om ej en strle uti morgonklarhet
    P skogens mrka panna kysser sitt
    God morgon! S det icke heller dagas
    Uti min sjl, om dagen ej bebdas
    Utaf en strle, kommen frn ditt inre.

MATHILDA.

    r det af mig du vntar ljusets klarhet,
    Du, som den vrdkas tndt, hvarefter jag
    Har styrt de stapplande och svaga steg,
    Dem endast du ledt fram ur natt och tcken.

DANIEL HJORT.

    Kanske din liknelse har sken af sanning,
    S visst som min en sdan uttryckt helt.
    Det vardt min lott att, sjelf skeppsbruten, finnas
    Till hands fr dem, som samma de drabbat,
    Och blifvit kastade mot samma klippor,
    Mot hvilka jag, med krossadt hjerta, trycktes.
    Jag endast kunnat tnda d och d
    Ett ringa bloss: med del jag strten visat,
    P hvilken mdofullt jag strfvat sjelf.
    Men icke jag ftt magt att natten jaga:
    Dess vlde syntes blott n mera grnslst
    Sig breda kring den gnista, som jag vckt. --
    Men i ditt ga log en morgonstrimma,
    Som blott bebfde vilja: varde ljus!


MATHILDA.

    Du aldrig frr har talat s till mig.
    Jag nstan grips af bfvan, nr jag hrer
    Att ur min natt du vntar dig en morgon.
    Jag hittills fga mer n intet varit
    Fr dig. Du gaf mig trst och talte n
    Om hopp, nr jag det trodde bortddt, liksom
    De alla, hvilka jag med krlek mindes.
    Jag var fr dig en oerfaren flicka,
    Hvars enfald du med vnlig klarhet skingrat,
    Och endast misskund tycktes strka dig
    Att icke trttna vid den svaga, hvilken
    Ej hade ngot att dig ge tillbaka
    Fr allt det goda, du p henne slste.
    Och n jag r densamma, som jag var:
    Min tacksamhet, den r vl lika varm,
    Som frr, nnu -- men r ock lika -- svag.

DANIEL HJORT.

    Du r nnu densamma, som du varit:
    Stark i din rustning, den du kallar svaghet;
    Hjeltinna, fast det vapen, som da br,
    Igenom brstets harnesk ej kan trnga,
    Men endast djupt i det, som deraf skyddas.

MATHILDA.

    Ssom en far, du r och blir mig dyrbar.

DANIEL HJORT.

    Vlmening bra dina lppars ord
    Utur ditt hjerta; och likvl i mitt
    Den trnger ej! Qvarlemnad utanfr,
    Ett dolkstygn int hrdt den endast mttar.

MATHILDA.

    Ditt tal r mrkt. Klart jag blott fattar ett:
    Jag srat der jag balsam gjuta ville.

DANIEL HJORT.

    Uti en nittonrigs morgonsolsken
    Ryms ingen plats fr mannens dystra tankar,
    Som srja hans frsvunna ungdomssol.
    En fader vill du att jg dig skall vara -- --

MATHILDA.

    Finns vl ett namn, som klingar mera ljuft?

DANIEL HJORT.

    Vl gifs ett annat, tusenfallt mer klangfullt,
    D det frn flickans blyga lppar hviskas.
    Du knner det. Kanske du re'n det hviskat,
    Fast mig det icke gller mer; -- mhnda
    Mig aldrig gllt. -- t den, som smktar efter
    En doft af blomsternga, kastar du
    En skyl af ax, som hstligt nedermejats.
    D brstet flmtar efter vrens flgt,
    Du vill det stnga in i qvafva kammarn,
    I hvilken vinterns kld sig qvalmigt upplst.
    D barmen, sjuk, blott vet ett lkemedel,
    Som heter: krlek, lskarinnans krlek,
    Du slungar mot den hn ett annat namn,
    Som vekt och varmt, d det ifrn dig gr,
    Likt meteoren, svrmande p fstet,
    Likt denna faller stenhrdt, kyldt frn himlen.

MATHILDA.

    Hur kan ett intet, sdant som min krlek,
    Ditt rika hjertas ve och vl bestmma?
    En sjl som din ej borde kunna fyllas
    Af trngre krlek, n ditt hela folks.

DANIEL HJORT.

    S har jag tnkt, jag fven ngon gng,
    Men hvad jag knt, den tanken hdanjagat.
    Frhatlig r mig flrden in i dden,
    Och folkets gunst, liksom all annan ynnest,
    Begr till offer frmst ens menskovrde.
    Men denna krlek, som i ppen famn
    Mitt hela vsende bar hn till dig,
    Gaf rymdens fria luft t andens vingar,
    Och bjde kraften ej, men hll den upprtt.
    Nu r det slut. Ett lif frutan krlek
    Ar lik en dag frutan dagens ljus;
    Och om det rr sig n, det rrs likt hjulet,
    Som tungt frn branten rullar ned mot djupen.
    Jag vaknat frn min lefnads sista drm, --
    Att jag ett enda hjerta kunde vinna. --
    Uppvaknandet r hjertats ddssmn lik.

MATHILDA.

    O, sg ej, tnk ej detta! Du har vckts
    Till hgre lif, n knslans drmgestalters.
    D deras vlde ligger brustet, brista
    Vl andra band, som fjttrade din kraft.
    Hvarthelst du leds deraf, den svaga hand,
    Som lossade p banden, skall dig rckas
    S varmt, s hjertligt som i denna stund.

DANIEL HJORT.

    Din hand r ej blott hand, men fven tecken,
    Att lifvets hopp sitt afsked taga br.
    Vl ligga banden lsta; men de lossat,
    Som banden brista mellan sjl och kropp.

               Han rcker Mathilda handen och vill aflgsna sig.

MATHILDA gr, och vndande sig om vid drrn, sger hon vemodigt.

    God natt! God natt!

                       Hon frsvinner.

DANIEL HJORT.

                        Ja vl, godnatt! Med dig,
    Med dig min sol sig vnder bort fr alltid.
    God natten blir, om den ej varar lnge.
    Min sjlsnatt hstens r. M den bli kort
    Likvl som vrens, om ock stormuppfylld
    Lik den, som nu derute fller trd,
    Dem hstens storm och vinterns kld frskonat.


SCEN III.

    Bengt Bonde. Daniel Hjort. Hexan.


DANIEL HJORT till Bengt Bohde, som vid Hexans intrde uppvaknat.

    Har, som du sjelf, din kraft ock vaknat ter?

BENGT BONDE.

    Jag knner mig nu stark att mta allt,
    Hvad helst frsynen i min vg m stlla.
    Min slummer var en bild af menskans lif:
    Orolig, strd i brjan, men till slut
    De bistra drmmar vaggades till hvila.

DANIEL HJORT.

    Hvem kunde hrda ut med lifvets drmmar,
    Dem vi, p skilda bddar bda drmt,
    Om man ej skulle ega hoppet qvar
    Att slutligt f frn alla drmmar somna!

HEXAN.

    Det hoppet gifver blott t svaga trst;
    Men mlet fr den starkes drm r -- hmnd.

BENGT BONDE.

    Den ligger i Guds hand.

HEXAN.

                           Hon utstrcks ffngt,
    Der ej ett redskap frer ut Hans vink.

BENGT BONDE.

    Den onda viljan, trstig efter hmnd,
    Frmtet tror sig rcka upp till Honom.
    Som rttvist dmer. Men ifall Hans hand
    I sdant redskap griper, krossas detta.

HEXAN.

    Nvl, hvad r det mer! Den, som har lefvat
    Fr hmnden blott, den har ock lefvat nog,
    Om hmndens frsta stund hans sista blifver.
    Hur sllt ej vore detta snabba slut
    Emot evinnerliga r, p hvilka
    En veklig ngers lumpna matkar frossa
    Frutan kraft att lifvets ntta trd
    Afslita tvrt. -- I qvll en gst jag vntar.
    Ja, tvnne, hvilka tjena som exempel
    P hvad ett sdant lif kan vara vrdt.

BENGT BONDE.

    Du vntar gster?

HEXAN.

                      Ja.

BENGT BONDE.

                          Af vra vnner?

HEXAN.

    Nej, derhn strcker sig vr vnskap icke;
    Men vl bekanta, fastn illa knda,
    De ro dock. Den ran unnas mig
    Att se i qvll en ganska nra frnde
    Af sjelfva Svedje-Claes --

BENGT BONDE.

                               Herr Flemings frnde!

HEXAN.

    En som t slgten gr n mera heder
    Om mjligt n han sjelf: den vilde Stenbock.

BENGT BONDE.

    Hvad! Olof Stenbock, denne lmske niding,
    Som skt i fngelset p konung Erik
    Och srade hans arm, fast ndestten
    Han lyckades ej gifva t sin konung.

HEXAN.

    Min andra gst var detta frbehllet,
    Den vidtbermde mster Philip Kern,
    Som kokade en soppa, hvaraf Erik,
    Sig t omsider mtt p lifvets qval.

BENGT BONDE.

    En sterbottnisk bonde rum ej finner
    Inunder samma tak, af hvilket skyddas
    Mn, som frt ut s mrkliga bedrifter.
    Jag nskar, att i skogens natt de icke
    Mig mta m. Ltt sjelfva skogen blefve
    Fr trng t bonden och t kungadrparn.

HEXAN.

    Du vill g bort i detta Herrans vder?

BENGT BONDE.

    Vid sdant r jag van. Det vrsta, som
    Mig kunde trffa, vore -- dina gster.

HEXAN till Daniel Hjort.

    Ni, som Claes Fleming dageligen sett,
    Ni r vl mindre vek n denne bonde,
    Som stds' frblifvit det, hvartill han fddes.
    Tror Ni Er ock fr god att bli min gst?

DANIEL HJORT.

    Du smdar, fven du, den olycksfdde,
    Som uppsteg frn sin dal till dessa hjder,
    Der man blott ser, hur dslig verlden r.
    Ut mste jag i natten, der ej man
    r tvungen skda mera ngot af
    All verldens hrlighet och -- dess elnde
    Och hr blott stormens himlasnda rster,
    Men ifrn menniskornas smlek skonas.

HEXAN.

    G du och drm i skogen, som du drmde
    I kojan och i slottet. Jag vill handla,
    Nr stunden r fr handen: min och hmndens.
    Du kan blott lida under klagan, medan
    Ditt arma land frblder ljudlst. Jag,
    Jag handla skall fr dig och fr Er alla,
    Som hmndens andar i min sjl befalla.

                   Bengt Bonde och Daniel Hjort g.


SCEN IV.

HEXAN.

    De drja n. Derute likvl ryter
    En storm, som bordt hitkasta mina gster
    Likt gnistan, slungade frn en sotig skorsten
    Till ro i skogens djup. Ha' de gtt vilse
    I nattens mrker? Mster Philip och
    Herr Olof Stenbock borde dock sig knna
    Vl hemmastadda upp dunkla stigar.
    Den, som har stulit lifvet af sin kung.
    Och den, som ville rna det med vld,
    Kan vl ej irras af en nattlig vandring.

                    Hon brjar syssla vid spiseln.

    Det r en skam att lta upp sin boning
    Till hamn fr desse, som i trstlst skeppsbrott
    Re'n mistat allt, hvad menskligt r hos menskan.
    Men stormvrkt sjelf, jag drifvits af mitt de
    Mot samma klippor, dit de bergat lifvet.

                   Hon stter bordet i ordning.

    Med stackars mster Kern r det dock synd:
    Han spritter under brdan af sitt samvet',
    Liksom en syndig sjl, tryckt af ett tna.
    Men jag kan dock ej neka mig det njet
    Att kasta brnsle i hans helvete
    Fr att det gra n mer hett fr honom.

                   Hon lgger mera ved i ugnen.

    Med Stenbock vore denna mda spilld:
    Sitt eget samvete den frossarn uppfrtt,
    Och endast d och d af ngot fel
    Uti matsmltningens organer, pminns
    Han om den hrda spis, som blifvit slukad. -- --
    Nu hras tunga steg; s stiger ingen,
    Som ej br grofva brott p sina skuldror.


SCEN V.

    Hexan. Kern. Stenbock.

HEXAN.

    Ni ltit lnge vnta upp Er.

STENBOCK.

    Du, som s mycket vet, ju knner vl,
    Att man fr lnge icke vnta kan,
    Nr upp godt man bidar. Men lt se!
    Du bullat upp liksom, en julqvll, modren,
    D sin herr son hon hoppas famna ter.
    Du r dig stdse lik, den yppersta
    Bland alla muttrar, stammande frn Evas
    Urgamla adel. Om jag blefve fan,
    Till farmor jag dig korade.

HEXAN.

                                Det tycks,
    Som en frvandling ej fr Er r ndig.

STENBOCK.

    Jag tycker just som du. Frlora skulle
    Jag skert derupp, och du ej mindre.
    Ty kunder ssom vi bests ej alltid.
    Med stlbepantsradt samvet och app'tit
    Fr fem, vi ro gster, som ej svika
    I dryckjom mer n uti androm styckjom.
    Frsts, jag talt om mig och ej om denne.

                          Pekar p Kern.

HEXAN.

    Det r bekant, att Ni ej svikit har
    Frtroenden, som man p Er har satt.

STENBOCK.

    Hvad menar du med det? Ar det en pik,
    Tillbaks den studse mot ditt hulda hjerta.

HEXAN.

    Min mening tolkas bst af detta bord:
    En tolkare som ni ltt fattar sdant.

STENBOCK.

    Du talar gudasknt; ditt bord n bttre!
    Se, Mster Philip, hr en vederlggning,
    Som duger, af Er sorgbetyngda lra,
    Att lyckan en exotisk planta r,
    Den forskarn ffngt sker p vr jord.

HEXAN.

    Se hr Er lifrtt, Mster Philip, den
    Jag enkom sparat fr Er lckra gom.

KERN, sedan han en stund rrt med en slef i fatet, springer upp
frn bordet.

    Ha! Dina funder knner jag igen,
    Frdmda hexa! Upp afgrundsgld
    Du kokat upp p nytt den rtt, hvars mnen
    Du uppgrft i Hin Ondes skafferi:
    Helvetets bottenlsa glar; sjelf
    Du sluka m det, som din svartkonst tillredt.
    Det r en mat fr dig. Se hit! Se hit!
    Der leker giftuppfyllda ormars yngel
    I lustig ringdans. Nu sin famn de sl
    Omkring ett hufvud, som br djupa mrken
    Utaf en fallen kungakronas tyngd.
    De halka nedt, sl sin hala ring
    Omkring en hals. Den bar en riddarked
    I forna da'r, s prktig, att ej solen
    P tvenne sdana sitt guld har slsat.
    Men keden rycktes bort af hnder, strckta
    Ur nattens djup emot den. Grannare
    Nu ringla ormar sig kring samma hals.
    Dock re'n de slppa tag. Sitt gift de spruta
    In i en barm, som, fast af bojor tryckt,
    Uppdykar kungligt hg ur detta gifthaf.
    Men, hvarfr, Hexa, ser du icke stolt
    Och triumferande upp ditt verk?
    Det r ett msterstycke, s att ej
    Din mstare behfde skmmas fr det.
    Du knner vl igen de vackra dragen
    Af den der ormen? Ack! Du tog ju dessa
    Bland frorna, som teckna mrkt, hur Kern
    Sg en gng ut. Afbilden krligt smilar
    Mot frebilden. De hvarann frst. --
    Sitt gift frn honom ormarne ju sugit.

HEXAN.

    Blygs ni ej, mster Kern, att fantisera
    S der, nu ter, lik en msint yngling,
    Som evigt drmmer blott om fremlet
    Fr frsta krleken, hvaraf han trs.
    En tid ju fanns, d Kern en man var n,
    Som kunde se det vrsta stinnt i synen.
    Nu ser den vidtbermde och hglrde
    Herr Mstern i en simpel soppa af
    Helt simpla rter mer, n krleksnarrn
    Sg ngonsin i mn' och svarta gon:
    Ser sitt portrtt och helvete och ormar,
    Som krsligt njuta af en -- kunga-mltid.

KERN.

    En kunga-mltid! Ja, du sade det.
    En sdan har jag en gng tillredt; men
    Det r dock mer n nog fr hela lifvet.
    Frstr du det? Fr lifvet -- ja, fr tvenne.
    Jag tr derp, tills matkarne mig frta
    Uti sin tur -- ifall de r med gift.
    En annan t deraf en gng allenast,

                                Hviskande.

    Men det frslog fr honom dock! Ty Hexa,
    Du veta br, att du ej r den enda
    Som kan tillreda rtter, hvilka mtta
    Fr alla tider. Mster Philip, hvilken
    Ntt bort sin ungdom p den dla konsten,
    Att utur hvarje vxt och krydda leta,
    Hvad som kan bta lifvets helsa, lrde
    Derjemte, hvad som fr det gagnar mindre.
    Af hans allvetenhet man tog i ansprk
    Den ena sidan frst. Det var hans lyckas,
    Hans ras tid. Dock andra tider kommo,
    De rcka n; de rcka evigt, evigt! --

HEXAN, hnande.

    Det var ju det, ni nskat. Edert hgmod
    Om bragder drmde, som ej glmmas skulle.

KERN fortfor, utan att lyssna till hennes ord:

    Man sade: Mster Philip, fver lif
    Och dd r ni ju herre. Lifvet
    Ni ofta nog ryckt re'n ur ddens klor,
    Som derp rknat ssom skert byte.
    Nu terstr att visa fven prof
    Upp den andra sidan af Er konst.
    Ni ej Er njt att p dess yta halka:
    Ni trngt p djupet, djupare n ngon.
    Hvad r mot Er den vlska konsten? Aqua
    Toffana blott den silar fegt i natten
    Med matta, svaga hnder. Lnga r,
    Decennier behfvas till att gra
    Behrig verkan. Nr den trffat in,
    D ro borta re'n de, hvilka skulle
    Den lngsamt mogna frukten tacksamt plocka,
    Och borta r med dem belningen,
    Som kunnat fylla fuskarns fega hand.
    Men, om ej ryktet diktat upp er
    En konst, en lrdom, som Er aldrig varit,
    S kan ni drabba ssom blixten drabbar,
    S kan ni flla ssom stormen fller,
    Oemotstndligt, gonblickligt, skert.
    Och stor, som skickligheten, blir Er ln.
    Begr ni guld? Ett tryggadt rikes skatter
    Der ligga fr den hand, som rddat detta.
    Vill ni ha gunst? En konung, p hvars hufvud
    Orubblig kronan sitter sent omsider,
    r ju Er gldenr; och all den ngest,
    Som flyktat frn hans hjerta, lemnar rum
    Blott t en fresprkare, hvars stmma
    Hrs der s lnge, som dess egna slag.
    Men helst ni nskar ra, dla sjlars
    Ambrosia och nektar? Ho vl tfla
    Med mster Philip kunde, han, hvars make
    Ej norden sett i skulapens under,
    Och hvilkens minsta steg af Sdern fljs
    Med afund, hvari dess beundran klddes.

STENBOCK, med oro, hvilken han ffngt sker dlja under vilda miner.

    Hvad har jag sagt; Ni blifvit barn p nytt,
    Min gamle Mster Philip. Barnasagor
    Ni dukar upp, och frossar endast af
    Den klena spisen, medan hr frgfves
    Anrttningar af bttre slag Er bida.

KERN.

    S?? Tycker Ni, att jag ett barn har blifvit?
    O! Kunde jag dock tycka ssom Ni.
    Min med en lefnads mda vunna lrdom,
    Erfarenheten, kpt med lifvets lugn,
    Den ra, som jag skrdat, huru gerna
    Ej gfve jag det allt fr barnaskapet,
    I gifven mig, Herr Olof, fr godt pris:
    Ett tanklst skmt, frutan frjd och sanning.
    De barnasagor, dem jag nyss berttat,
    Ni knner ju dem lika vl, som jag,
    Och tror dem lika visst, som jag dem tror.

STENBOCK.

    Nej, gladare br fremlet vara,
    Fr att vid sig min fria tanke binda.

KERN.

    S ljust ert sinne ock nu tyckes yfvas,
    Och s frdunkladt edert minne tycks,
    Den natten kommen I dock vl ihg,
    Ur hvilken dessa hviskningar sig smgo,
    Arglistigt smilande sig till mitt ra,
    Dem nu jag suckat fram ur sliten barm.
    Ni mins, att med frakt tillbakastttes
    Det guld, de grna skogar, som mig bjdos;
    Att kungagunst ej heller vgde mycket
    I vgskln, der en konungs lifstrd vgdes.
    Men detta falska smek med pris och ra
    Det tog min onda genius till godo
    Ssom gediget guld, fast deraf stptes
    Det bly, som brnner p mitt samvets nerver.

HEXAN.

    Sl frn ert sinne bort det, som har varit.
    Se ej tillbaka; framt br ni skda.
    Vid grafvens brdd ni str re'n, mster Philip;
    Hg tid r derfr att allvarligt tnka
    Upp Er salighet och -- --

KERN.

                               Hvilka makter
    Ingfvo dig det ordet? P min salighet
    Jag tnka br? Hvad tanke r det d,
    Som hvarje annan ur min hjerna jagar?
    Men staplas icke berg p berg af det,
    Som varit hafver, s att hvarje utsigt
    Till denna salighet, som komma skall,
    Frdystras, stnges, gres platt till intet!
    Gif mig en dryck, hvarur jag tmmer glmska
    Af hvad som varit, hvad jag varit sjelf,
    Och jag vill prisa dig --

STENBOCK.

                              Nej, mig du prise!
    Se hr den Lethe-dryck, hvarefter du
    S hftigt trstar. Vinet flammar prktigt
    Uti pokalens krater. I dess heta gld
    Frbrinna dina ormar, som blott kunna
    I gyttja pusta, ssom sjelf du sger.
    Och helvetet ej syns fr bara eld.
    Af vinet frjdas menskans sinne; detta
    Du, som en hglrd man, ju bttre vet
    An jag, fast lrans sanning mer jag prfvat.

Ett skarpt bsskott hres, i samma gonblick Stenbock vill
fra bgaren till sina lppar.

    Hu! Hvad var det? Det luktar kungablod!

Han kastar vinet med fasa mot taket och stirrar uppt.

    Skall denna strle blod d evigt spritta
    Ur samma ppna sr. Kan d ett lik,
    Som lngese'n frmultnat, hysa n
    S friska kllor uti kylda dror? --
    Nej! Nej! Det r ej blod, det vin ju r,
    Som doftar ljuft och smakar nnu bttre,
    Likt kyssarna p flickans friska lppar.
    Fyll i en vldig sats. Vrt tcka trio
    En skl skall tmma fr de lefvande,
    Och icke heller glmma bort de dda.

I detsamma han ter skall dricka, aflossas ett annat
och omedelbart derp ett tredje skott. Stenbock bortkastar
bgarn och rusar ut, ropande:

    Det der ju trffade min Kung omsider!


SCEN VI.

    Kern. Hexan.

KERN, seende lnge efter den bortilande.

    O! Erik, Erik! Du, som var s svag,
    Frr n vi trampade i aska ned
    Din matta lefnadsgnista, huru stark
    Du blifvit nu, se'n du en skugga r
    Utf den bjda skugga du var d!

HEXAN.

    Vl r kung Erik mera stark i dden,
    n han i lifvet var. Dock, ringa vore
    Hans kungavlnads makt, om icke den
    Kan gra strre under n att skrmma
    Ett par frlegade lnnmrdarsjlar
    Att se i drmmar det de satt i verket;
    Blott lejda verktyg t missddaren,
    Som klef p thronen som en vanlig brottsling
    Upp schavotten, lnen fr hans illbragd,
    Och lifvet stal frn den, som ftt sitt lif
    I samma konnngsbdd, der sjelf han fddes.
    Se, Mster Philip! Denna arm, som Ni

           Pekar t det hll, dit Stenbock gtt

    Och den der uslingen frlamad trodde,
    Strckt ur sin ringa graf, nr ngot lngre.
    Den strtar fver nda thron', p hvilken
    Affdan af den rtte mrdarn mente
    Sig kunna slumra trygg, lik vargens, i
    Ett blodigt skogssnr, dit dess rof blef slpadt,
    Och r om hvarje sjl i land och rike,
    Som upphofsmannen om sin broders lifstid.
    Kung Erik sllan slt, hvad han begynte;
    Se'n han frvandlad vorden r till stoft,
    Han ombytt art. Sitt verk skall han fullborda.
    Upp hans dda mull en storm re'n ryter,
    Som icke stillas frr, n slungad blifvit
    Utfver rikets grns den torra grenen
    Af Wasa-stammen, hvarp kronan fastnat.

KERN.

    Ett std af jern har denna gren likvl.
    S lnge det str fast, ej sjunker grenen,
    Och kronan skall sig sola derupp
    Likt gyllne frukten, fast till fallet mogen.

HEXAN.

    Nr trdet kullstjelps, rycker det i fallet.
    Sitt std ocks med sig. Om ej, str stdet,
    Som mist betydelsen, qvar lik en skampl,
    D det fr egen del vill vara ngot.

KERN.

    Nej! Nej! Hvad som str qvar, der allting ramlar,
    Str som ett monument, af ra kransadt.

HEXAN.

    Men det der stdet, huru stolt det r,
    Hur starkt det tror sig, str dock icke fast.
    Hglrde mstare! Hvar r Er vishet,
    Uti hvars klara tankar frr Ni mente,
    Att verldens hndelser och alla de,
    Som buro dessa fram, i ledband gingo?
    Ni tror, att marken, hvarp en koloss
    Med tunga, hrda ftter stampat, brer
    Fr det mer stadigt denna tyngd, som trycker
    Med kad obarmhertighet derfver.
    Har Ni ej hrt, att jorden stundom remnar
    Och slukar, gr osynligt det, som hgst
    Upp dess kullar yfdes, lyftande
    I dagen annat, som blef formadt med
    En eld, af djupets dolda andar ammad.

KERN.

    Man sett, hvad slika jordskalf mkta mot
    Claes Flemings jttevilja. Folket,
    Som rest sig upp ssom en enda man
    Frn sina dalars gmmen, strtats ned
    nnu mer djupt, n d'n det kommet var.
    Och bondehertigen, som blst p elden
    Med andetag, hvars pust blott natten knt,
    Hans stund skall fven komma --

HEXAN.

                                    Ja, hans stund
    Den kommer visst. D r Claes Flemings ute.
    Mot det, mot det oundvikliga
    Han brottas ffngt och bryts ned i kampen,
    Hans knektar kunna krossa folk och land,
    Hans fasta vilja skingra mnga tcken,
    Liksom kanonens blixtar fstets skor;
    Men andra makter terst nnu,
    Dem han ej prfvat n. Fr dem han faller.

KERN.

    Det vore hrdt, om sannt Ni skulle sp!

HEXAN.

    Tal' ej om spdom, der en hgre vishet
    P frhand sger, hvad den vet och -- kan.
    Er lrdom frutsade ju med visshet
    Den dag, hvars sol, emellan fngslets galler,
    Framskymta skulle p kung Eriks lik.
    Men denna vishet, hvilken dock finns till,
    Fast icke knd och icke trodd af Er,
    Som endast tror, hvad Eder hand kan gripa,
    Den skulle icke kunna plna ut
    En efterrkning, af en biltog Furste
    Qvarlemnad vid dess flykt, fr att bevaka
    Hans fordran p det rike, han frspillt,
    Och der fr honom ur hans frnders graf
    Dock borde nga gift som hr fr Er?

KERN.

    Hvad Johan brt, br Sigismund ej glda.
    Och hvad ni sga m, brs dock hans ansprk
    Af Fleming som ett torn af hlleberget.
    Mot ra styrkan satte Fleming kraft;
    Mot denna dolska vishet, den Ni prisar,
    En klokhet stts, som hvarje prof bestr.
    Och synd och skada vore, om en man,
    Som stllt sitt brst till ppen skld och skyddsvrn
    Fr helgad rtt och thronen, skulle falla
    Ett offer fr Er vanmakts ilskna rnker.

HEXAN.

    r det den vidtbermde mster Kern,
    Lifmedikus -- den siste -- hos en konung.
    Som tckes hlla ett s gudligt tal?
    Ja vl, det r han sjelf, handtlangaren
    t brodermord, t en upprorisk furste:
    Han, som ej vet utaf ett fosterland,
    Och derfr icke heller knner till
    Ett hjerta, som kan blda med sitt folk,
    Och derfr finner, att den hsthof, hvilken
    Frtrampar sista tecknet utaf lif
    Uti dess barm, har hgre rtt och helgd
    n folkets ndskri uti ddsminuten. -- --

En rrelse sprjes t den inre sidan. Hexan, strd deraf
afbryter, men fortfar kort derp.

    Hvad var vl det? Hvem har trngt hit att lyssna?

En ljusskymt inifrn upplyser pltsligt hennes dystra ansigte.

    Frlt, du denna sorgebonings hulda,
    Menlsa ande! Det r du, som nalkas.
    Bort mste allt besmittadt hrifrn,
    Att ej ohelgas detta rena vsen.

KERN, med sorgsen bitterhet, i det han aflgsnar sig.

    D mste fven Ni Ert hem vl lemna:
    Det torde kosta mer p den, som eger
    Ett sdant, n upp en annan, hvilken
    Ej n'nsin vetat, hvad ett hem vill sga.

                         Gr lngsamt bort.


SCEN VII.

    Hexan. Mathilda.

Hexans ansigtsdrag klarna nnu mera vid Mathildas intrde, och
nrma sig en -- ehuru frvissnad -- sknhet, hvarifrn hvarje skymt
af mrker vikit, sedan hon med ngslig hastighet undanskaffat
lemningarna af de vildes mltid.

HEXAN.

    Vlkommen du, min andra, bsta morgon!
    Ljus hemtar du och frid, nr helst du nalkas:
    Natt kan ej trifvas, der ditt ga lyser;
    Har godt du slumrat, d det slutet var?

MATHILDA, slende sina armar kring henne.

    Nu r allt godt igen, se'n, moder, dig
    Jag ter ser s god och huld, som altid.
    Men mrka drmmar, gycklande, sitt spel
    Bedrifvit, natten lng, uti mitt sinne.
    Frn afgrund ryckte de mig bort till afgrund,
    Och allestdes stod du, moder, oblid.
    Som jag dig aldrig skdat frr; n hotfull,
    n varnande, du hjde upp din hand
    Och se'n den snkte, pekande mot djupen.

HEXAN, orolig.

   Var lugn, mitt barn. Du sg ju drmda bilder.

MATHILDA.

    Gud vare prisad, som sin morgon lter
    P nytt belysa oss och dem, vi lske.
    Bedrager mig mitt hjertas klappning ej,
    S leder morgonstrlen hit nnu
    En annan, den nst dig jag lskar mest.

Hon r till fnstret och blickar utt skogen.

    O, Herre! Huru hrlig r din verld,
    Nr den ur natten dykar uppt mot
    Ett ljushaf, flytande utur ditt ga,
    Som bortta'r makten ifrn nattens skuggor
    Och stller det, som delt r och godt,
    I klarhet fr den ter klara blicken.
    Af ljuset fick jag, moder, dig tillbaka,
    Ssom du r och stds' mot mig skall blifva.
    Och fven honom skall detsamma gifva
    t mig uti hans hjertas varma sanning,
    Fr hvilken drmmens falska irrbloss flykta.

HEXAN.

    Hans klarhet skall vl stlla smningom
    Din gamla moder s i skuggan, att
    Din krlek ej mer finner vg till henne.

MATHILDA.

    Nr denna vg ej ljusnar fr min sjl,
    Hljs den af ddens skuggor. Se'n mitt hjerta
    Af dubbel krlek fyllts, du lskas dubbelt. -- --
    Men hjertat lngtar efter morgonluften
    Som seglet efter vindens andetag.
    Jag mste ut i skogens friska vildhet,
    Som ljuft af vrens frsta krlek rrs.
    Farvl! Hll af mig, som jag lskar dig.

                              Hon skyndar ut.

HEXAN, fljande henne till utgngen.

    Hur n din tanke svrma m kring rymden,
    Lt ej din fot frledas, att den flja.

MATHILDA, vndande tillbaka.

    Till hemmet vnds ju tankens kretsgng heldst,
    Som dufvans vinge vnde hem till arken.

                              Hon gr.


SCEN VIII.

HEXAN.

    Du blida dufva! Du min dystra lefnads
    Hngsvalelse och trst. I dig jag finner.
    Allt, hvad i lifvets skeppsbrott gick frloradt.
    Ditt lif jag ryckte fordom undan dden;
    Skall jag dig kunna hgna ock emot
    Roffglarne, som omkring dig sl neder?
    Det kan bli svrt; ja svrare n strta
    Den, som frtrampat allt och allt vill vrna.
    Med dig min sjl frlorad ginge helt:
    Du faster mig nnu vid menskligheten.
    Nar jag din oskuld icke mer fr se,
    Nr jag din krleks vrma ej mer knner,
    D rder om mitt vsen endast hatet,
    Blindt, mrkt, och fller den oblidkligt kallt,
    Som frn mitt folk och mig har rfvat allt.

                                Hon gr int.


SCEN IX.

    Scenen frvandlas till en vild trakt af den nrbelgna skogen.

    Krasinsky. Stenbock.

En gestalt  la Sarmiel stryker, bortvnd, fver scenen: hunnen till
dennes grns, vnder han sig om och vinkar med handen t Krasinsky.
Denne gr ett steg framt fr att flja gestalten, men hejdar sig med
beslutsamhet. Sedan lutar sig Krasinsky mot en nedbrnd kullfallen
fura, och stirrar med gevret i handen p marken, men slr pltsligt
upp gat, d en solstrle fallit p hans vapen.

KRASINSKY.

    Se'n solen bjuder sig till gst hr inne,
    r denna vildmark ej mer hem fr mig.
    Det var ej ljusets makter hr jag skte.
    Ej deras spr frbrnde denna mark,
    S att ett grs derur vl aldrig skjuter.
    Men hvad bekymra mig vl markens blomster
    Och frukt? Ej der jag mina skrdar skr.
    De mogna vid en annan eld, n dagens,
    Och andra liar meja dem, n trnans,
    Som drmmer om att bygga eget bo.

Han blir varse Stenbock, som ur skogen gr emot honom.

    Men hvem r denne gst, som, fast med solen
    Han har gemensamt intet, dock frhatlig
    n mer, str detta stlles afgrundshelgd?

STENBOCK.

    I fall Hin Onde sjelf lifslefvande
    Fr svaga ddlige sig tckes visa,
    Jag d vl ran skulle ha att skda
    I eder hans stormktiga person.

KRASINSKY, iskallt.

    Ni kom fr sent att denna ra vinna.

STENBOCK.

    Men Ni har kommit tidigt nog --

KRASINSKY.

                                    Ja vl!

STENBOCK.

    Nej! sger jag; Ni kommit hit fr tidigt;
    S tidigt, att med obehrigt skall
    Ni hela verldens lugna hvila strt.

KRASINSKY.

    Af verlden jag begr sjelf ingen frid,
    Och r ej skyldig frid med verlden hlla.
    Dessutom r min jagt utaf den art,
    Att knappt ens Ni har dermed ngot skaffa.

STENBOCK.

    Vet Ni ej d, att tiden inne r,
    D skyttet r frbjudet?

KRASINSKY.

                             Men jag sker
    Det vrsta rofdjur blott. Jag ville se
    Den, som sig tror ha makten mig frbjuda,
    Att drabba dermed samman, nr mig lyster.

STENBOCK.

    Ni tycks ej ha hrt talas om Claes Fleming?

KRASINSKY.

    Jag honom sjelf har ofta tala hrt.

STENBOCK.

    Och Ni ej fruktar, lyder honom?

KRASINSKY.

                                    Nej!

STENBOCK.

    Af hvem beror ni d, om jag trs sprja,
    D fr herr Fleming ni ej har respekt,
    P denna finska mark, der ni nu str?

KRASINSKY.

    Er ppna frga kan f ppet svar
    Till hlften blott. Konung Sigismund
    I Polen har jag svurit tro och huldhet;
    Hr lyder jag en makt, fr hvilken Ni
    Vl bjer Eder, mer n ni vill visa;
    Men om jag den skall nmna, vete -- Fan.

STENBOCK.

    Ni sker undanflykter -- --

KRASINSKY.

                                 nnu aldrig
    Krasinsky flydde undan. Allraminst
    I denna stund han dertill sprjer lust.

STENBOCK.

    Ni mste st till svars --

KRASINSKY.

                               Ni r en narr,
    Som lockat mig att tfla med Er sjelf
    Om denna vrdighet, d jag mig nedlt
    Att g fr mycket in i svaroml.

STENBOCK, blottar ursinnig sin vrja.

    Frsvara dig, du bof! Jag glda vill
    De trenne skotten med ett enda tag.

KRASINSKY.

    Om Eder plit fr Er har ngot vrde,
    S se med lugn derp nnu en gng:
    Det r den sista, Ni kamraten skdar.

STENBOCK.

    Du sjelf ej sol och stjernor mer skall se.

KRASINSKY.

    Ej dessa ro mina gnamrken.

Krasinsky slr, -- efter ngra f tag --, vrjan med jttekraft
ur Stenbocks hand, s att den kastas lngt int skogens mrker.

STENBOCK.

    Det var ett bjrnatag! Bland hundra mnner,
    Jag redan frestat, ej jag funnit n
    En arm, s styf som er. Vi ska' bli vnner!

KRASINSKY.

    Det gr mig ondt, att ej Ert anbud jag,
    S smickrande det r, kan taga mot.
    Min vnskap lngese'n jag re'n gett bort;
    Och han, som ftt den, delar ej med ngon.

STENBOCK.

    Jag skattar honom afundsvrd och lycklig.

KRASINSKY ironiskt.

    Ni r dock mer n god mot honom. Han
    Skall ofelbart Ert tnkestt belna
    S, som ni tyckes vl frtjena det.

Stenbock aflgsnar sig p en ffng upptcktsfrd efter sitt svrd.
Krasinsky ser emellertid Johan Fleming under krleksfullt samtal
med Mathilda, nrma sig den nejd, der hexans boning r belgen.

    Jag ser, att man i dessa nejder stmmer
    Ock andra mten, n det nyss jag haft.
    Fr min del gerna. Redan r frgngen
    Den tid, d sdant lockade min hg.
    Det r din lycka, krleksdruckne pilt,
    Och kanske fven hennes. Ty frlorad
    Du vore, om mig samma eld frtrde,
    Som i den stunden, d jag vigdes vid
    En annan flamma, som sin brudgum bidar.
    Frlorad r hon vl i alla fall;
    Men ej det tillhr mig derfver grubbla.
    Ett under tycks dock den der hyddan vara:
    P en gng ugglebo och dufvonste.

                                     Han gr.


SCEN X.

    Johan Fleming. Mathilda.

JOHAN FLEMING.

    Jag aldrig vetat frr n denna morgon
    Hvad vr vill sga. Hittills tycktes mig,
    Att vren var ett vinterns svaga barn,
    Som lemnats efter blott till hlften vaknadt,
    D modren flydde uti hast sin kos
    Fr att sin nd p Lapplands fjllar gmma.
    Nu frst jag ftt Ditt klara ga se,
    O Vr, naturens son till brudgum mogen.
    Jag tycker blommor dofta, vfda in
    Uti Din sndrgt, som frn skuldran sjunker,
    Och diamanter blixtra utaf lif,
    Nr solens gyllne fingrar med dem leka.
    Nr stjerna efter stjerna smlter bort
    Bak rosigt frlt upp himlens fste,
    Och varma flktar, hvilkas gld dem lste,
    Fly ned till jorden, bda vrens ankomst;
    D mts p halfva vgen dessas anda
    Af andar stigande frn haf och jord.
    De gjutas i hvarann, som tvenne sjlars
    Uti den krleksvarma kyssens famntag.

MATHILDA.

    Ej vrens anda och ej krlekens
    Har likvl makt att jaga hvarje tcken
    Frn sjlens himmel eller frn naturens.

JOHAN FLEMING.

    Jag tror du lskar mig, och derfr tyckes
    Din tckenlra icke sakna sanning.

Rcker t Mathilda en blomsterbukett, hvilken han dolt p sitt brst.

    Se der likvl en talisman, hvarmed
    Jag flktar ltta skyn ifrn Din panna,
    Som vrens vind frn fstets klarhet molnet.
    Se dessa frsta kyssar, plockade
    t dig, frn vrens egna unga lppar.

MATHILDA mildt leende.

    Det kan frltas n, blott mig du lofvar,
    Att ej frn andra lppar plocka annat.

JOHAN FLEMING.

    Befall mig d af hunger, och du lyds.
    Men den befallningen jag ej kan lyda.

MATHILDA, med ltsadt missnje.

    D i en sdan smsak ej min vilja
    r lag, jag intet mera har att bjuda.

JOHAN FLEMING.

    Fr mig den dock r strre n mitt lif,
    Ja, ej stort mindre n min krlek sjelf.
    Fast du r ledsen, gr mig dock till viljes
    nnu en enda gng. Lt vrman af
    Din kyss sig gjuta p den arma blomman,
    Som, bruten, rnt fr litet solens vrma.

                      Pekar p en viss blomma.

MATHILDA.

    Du brt den, Johan, drifven af din krlek.
    O! om din krlek skulle en gng -- -- Nej!
    Det var en ryslig tanke. Bort, nattvandrare
    Frn drmmens mrker, n p ljusa dagen!
    En krlek ssom min i brutna blomman
    Ej frukta br en bild utaf sitt de.

Kysser blomman hftigt. Johan Fleming kysser den strax derefter.

JOHAN FLEMING.

    Nu frst den helgad kns till vrens tolk.
    Den nga, som utur dess hjerta doftar,
    r vrens anda nu i hgre mening.
    Hvem skilja kan dess doft ifrn din sjls?
    De smultit, vigts till ett, och bttre lott
    Jag ej begr n att berusad dricka
    Min lefnad all af denna etherdryck.

MATHILDA, med djupt allvar.

    Men jag begrer mera af min Johan.

JOHAN FLEMING, frvnad.

    Mathilda?

MATHILDA.

              Ljuflig r fr mig din krlek
    Som hoppet fr min sjl, som soln fr gat,
    Och ej fr mig begres det, jag fordrar.
    Jag vore njd att, liksom dessa blommor
    Omslutas af ett band, s lent, men -- vekt

Rycker p der grna sidenbandet, som hllit blommorna tillsammans,
hvarvid detta brister, och blommorna frstrs kring golfvet.

    Som detta hr. Dock denna tid, s hrd,
    Som jernet, krfver andra band, n dem,
    Hvarmed en blomsterkrans kan sammanfogas.
    Jag vill, att du ej blott skall lska kunna,
    Men fven vga -- hata som en man.

JOHAN FLEMING.

    Allgode Gud, hur skall jag det frst!

MATHILDA.

    O! Kasta blicken p ditt fosterland,
    Ej blott med krlekens, men mannens ga.
    Vl lyser vrsoln uppe p dess fste
    Och ler mot jorden, som den ler mot hafvet,
    Nr nattens skeppsbrott gmts af jemnad yta;
    Men vidt kring landets dal och hjd dock jaga
    Likt rofdjur vild frstring, mord och brand.
    Kan jag vl tro ditt hjerta sl fr mig,
    Som blott en spillra r midt bland ruiner
    Af det, mig dyrast varit, om ditt hjerta
    Ej storsint klappa kns fr landets nd?

               Hon lgger handen p hans hjerta.

    Hvad rster hjas hr? Uppmanas du
    Af dem att kmpa fr ditt folk, att hmnas
    Den ofrrtt, det lidit har; att falla,
    Om s skall vara, i dess glesa leder?

JOHAN FLEMING.

    Hvad frga -- och af dig!

MATHILDA.

                              Jo, frgan gller,
    Om jag br lska n, som jag det vill:
    Jag mste fordra icke endast krlek
    Utaf min Johan, utan frmst dock -- hat.

JOHAN FLEMING.

    Mot hvem? Mot hvem?

MATHILDA.

                         Mot landets vilde bdel,
    Emot Claes Fleming och hans mrdarflje!

JOHAN FLEMING.

    Jag kan, jag vill, jag br ej lyssna till
    Ditt afgrundshrda hmndeskri, du djefvul
    Frkldd till engel. Slitet sidenbandet,
    Som oss tillsammansknt, r nu fr alltid.
    Jag flykta vill till verldens sista grnser.
    Ack! vore den nog stor, att kunna skilja
    Mig sjelf frn minnet, som vid dig mig binder.

Skyndar bort under vild fortviflan. Mathilda fljer honom
med trstlsa blickar.


SCEN XI.

    Kern. Mathilda.

KERN.

    Jag nyss blef drifven frn din nrhet, flicka,
    Emedan jag ej ansgs vrd din anblick.
    Mer blid n menskorna dock slumpen varit,
    D den mig stllde fr ditt vackra ga,
    Ehuruvl jag i dess milda strlar
    Ej bttre passar n fr juli-solens
    En ishljd nejd.

MATHILDA.

                     Har ni ej n'nsin skdat
    En juli-morgon gry, kall, dimmig, dyster,
    P flten, hvilkas frukt brnts af en frost,
    Som upp ur krren steg lik krokodilen
    Vid nattens inbrott att sin roflust mtta?

KERN.

    Mitt lif har rckt nog lnge fr att hinna
    Se allt det vrsta, hvaraf jorden hrjas;
    Och drnkt i trar fver det jag sett,
    Mitt ga blifvit skumt likt stjernans bild
    P dunkla insjns botten. Men det lngtar
    Dock outsgeligt till ljusets vrma,
    D denna n p jorden stundom sprjes --
    Ehuru den fr mig der sllan funnits,
    Och annorstdes aldrig finnas skall.

MATHILDA.

    Ni sger sannt: Er blick r vorden skum,
    D ljus och vrma den vill ska upp
    Uti min nrhet. Sk den hellre dock
    I kyrkogrdens varma, ljusa tjll,
    Ditt slgte efter slgte flyttat in,
    Nr ttlingen gjorts lika husvarm der,
    Som ttefadern varit re'n i sekel.
    Ack, den, som finge dela bo med dem!
    Men bttre det dock varit, om jag ftt
    Re'n hvila ut den sista natten der,
    Och denna morgon der mig funnit somnad.

KERN.

    Hemsk, mer n grafven, ljuder denna lngtan
    Till grafven, d dess suck uppstiger frn
    Ett nittonrigt hjertas rika lustgrd.
    Men jag frstr dig: rik p lif och lycka.
    Du ej vill lta brdan af din rik'dom
    Nedfalla tung p gubben, der han stapplar
    Mot grafven, krkt ej blott af rens brda.

MATHILDA.

    Nej! Jag r lika litet god, som lycklig.

KERN.

    D ro godhet, lycka endast ord,
    Som g igen likt vlnader, se'n lifvet
    Ifrn den mening flytt, de frst betecknat.
    O! tag tillbaks ditt nej! och tergif
    t orden: godhet, lycka denna ande,
    Som finner intet rum i vida verlden,
    Om ungdomen och krleken ej sknka
    Ett nattherberge, fastn stndigt ombytt,
    t dessa frmlingar frn himlen fallna,
    Men som ej glmt sitt frsta hemvists lynne.
    Lt mig f tro, att du r god och lycklig,
    P det jag ej frbanna m den stund,
    D jag frn intets kaos vrktes till
    Det helvete, som jorden blefve, om
    Ej dessa lifvets englar mera gsta
    Ens der, som ungdom, krlek spnnt sitt tlt.

MATHILDA.

    Kan jag d det, som andra lrt sig redan,
    Nr de att andas lrde? Kan jag hyckla?
    Beljuga sanning, liksom lgnens yta
    De anletsdragen vore, uti hvilka
    All sanning helst sig borde klda om?
    Att jag den konsten lrt, jag sjelf ej visste,
    Och hittills jag den icke sakna kunnat.
    Men bttre, n jag trott, den mste vara,
    Och msterprof deri jag aflagt nu.
    Jag olycksalig r, men syns Er sll.
    Mitt hat har drifvit lngt frn mig min krlek
    I evig landsflykt, och jag tycks Er god.
    I fall jag n kan lra lska ngot,
    Skall det bli sveket, som utaf mig lskas,
    D det tycks ega makt att lyckliggra,
    Om ocks icke mig, s likvl andra.
    Ssom ni sger, att mitt svek gjort Er.

KERN.

    Ha re'n frnuftets fogningar d alla
    Ryckts lsa under spillror af min hjerna?
    Min tanke gitter ej att binda samman
    Det, som var sannt nnu, d soln stod der,

                         Pekar uppt fstet.

    Och hvad som mnde vara sannt, nr denna
    Sig flyttat ngra linier p sin bana!
    F gonblick sig hunnit byta, se'n
    Vrmorgon sg p dig som p en like:
    S full af hopp och frjd du tycktes sjelf,
    S rik p frjd och hopp att gifva andra.
    Och nu frnekar du din krlek, lycka,
    Som brottslingen frneka ville brottet --
    tminstone fr sig -- om han det kunde.


MATHILDA.

    Om gonblick du talar. Tusen r
    Mitt frr och nu dock tyckas skilja t;
    Och under rens ntta vingar ligger
    En verld af hopp och krlek djupt begrafven.

KERN.

    Regeras verlden af en blindfdd slump?
    Fds ondskans de tvillingsbror med det,
    Hvaraf den krleksfulles sllhet mrdas?
    Om ngon krlek varit lycka vrd,
    Var det vl den, som strlade ur dig,
    Och i hvars glans frsoning tycktes gjuta
    Tillsammans knslor, utaf hatet skiljda,
    Likt elementer i oddlig strid.

MATHILDA.

    Mitt ord ljd gtlikt nyss fr dig. Jag straffas
    Nu af ditt tal, fr mig n mera gtlikt.

KERN.

    Hvad kan dock vara klarare n detta?
    Jag sg dig luta nyss ditt vackra hufvud
    Emot en ynglings skuldra: och jag trodde
    Mig skda bilden af en vnlig frid,
    Som snker mot ett blodigt slagtflt vingen,
    Att torka blodet bort och jaga undan
    De vreda andar, hvilka lnge pustat
    Derfver hatets heta hrjningsflammor.

MATHILDA.

    Och det r Ni, som fruktar att ej finna
    P jorden godhet; Ni, som kan befolka
    Med frid, frsoning, sjelfva hatets knar!
    Ni sett i mig ett fridens bud! -- I mig:
    Det blinda hatets viljelsa verktyg;
    Brandfacklan, som dess vldes grnsor vidgat.
    Jag frde med mig samma frid, som gamen
    Medfr till gstsknk t ett dufvonste;
    Den frid, som bjuds t Guds frsamling af
    En kula, hemgng grande i templet;
    Den frid, som blef beskrd t Finlands folk
    Utaf dess onda genius -- Claes Fleming.

KERN.

    Vill du dig sjelf besvika eller mig
    Med detta skrynsteri? Jag det ej fattar.
    Ett ville jag dock kunna grunda ut:
    Hur mnde sig din krlek rja, flicka,
    D sig ditt hat s tolkar, som det talte,
    Nr Flemings son slog kring ditt lif sin arm?

MATHILDA.

    Nr Flemings -- -- -- son?

KERN.

                               Ja, hvem vl annars
    Din hatuppfyllda blick -- om du s vill --
    Med lika blickar mtte?

MATHILDA.

                            Flemings son!
    Sg om det ordet! Nej, fr Guds skull tag
    Tillbaka det! Beknn, att vanvett skdat
    Den syn allena, som ditt ord beskrifver.
    O! Haf barmhertighet med mitt frnuft,
    Och fr att rdda detta, tag p dig
    Den galenskap, hvarom du jollrar, gubbe!

KERN.

    Jag lyder sanningen, och derfr kan
    Din nyck jag icke lyda. Och om n
    Jag kunde det, jag det ej skulle vilja.
    Mitt gas minne, lika litet som
    Mitt hjertas, lter frn sig rfva bort
    Den ljufva anblick, som ditt -- -- hat mig bjd,
    D du, som dvalts inunder detta tak,

           Pekar t den sidan, der hyddan r belgen.

    Frsoningsfullt din hand i Flemings lade.

MATHILDA.

    Har denna hand tryckt handen af en Fleming?
    Ha' dessa lppar kysst en Flemings mund?
    Har detta hjerta fr en Fleming klappat?
    Och handen, lpparna och hjertat sjnko
    Ej djupt uti en syndaflod af blod,
    P hvilken ingen rddnings-ark kan flyta?
    Det r omjligt! Denna synd kan Gud,
    Som lter dock allt ondt beflcka jorden,
    Likvl ej tla. Jorden skulle remnat,
    I svalget stukande den pligtfrgtna,
    Som lskat sonen af sin faders bdel. -- --
    Det var en villa af din syn, som stllde
    Invid min sida Flemings son. Beknn,
    Skumgde gubbe, detta misstag, och
    Jag vill frlta dig den ngest, du
    Har diktat t min sjl, mot hvilken ddens
    Kan knnas endast som en krleksrysning. -- -- --

    Du tiger. -- Om du hade rtt ndock!
    Hans vilda sorg, d jag bad honom hata
    Claes Fleming, jag omsider brjar fatta.
    Ack! Det r jag, som frmst frtjenar hat,
    Af dem, jag trodde lska mig i himlen.

KERN.

    I himlens salighet slcks jordens hat,
    Och krleken i jordens dunkla dalar
    Som stjernan strlar upp till himlens blickar.

MATHILDA.

    En krlek ssom min, lik afgrundslgan,
    Blott hdande emot Guds himmel strfvar:
    Ej Gud, ej mensbor kunna den frlta.

KERN.

    Nej, det r endast jag och det jag gjort,
    Fr hvilka vgen till frsoning stnges.

MATHILDA, missfrstende hans mening.

    Misstrstar du, som blott mitt brott har yppat?
    Hvad skall d jag, som brottet sjelf begtt!
    Fr mig finns mer ej hem, ej anfrvandter.
    Ut mste jag, i vida, vilda verlden!
    Bst vore, att i nrmsta fjrd f sjunka,
    Liksom en vindpust, barn af hafvets klippor.

Mathilda gr bort t ett hll, motsatt det, hvart hyddan ligger.
Kern qvarstannar grubblande.


Scen XII.

    Kern. Carls Sndebud.

SNDEBUDET.

    Hvart helst man vnder sig i denna nejd,
    Man trffar endast vnner och bekanta.
    Men mera nskadt ej mig sknkas kunnat
    Ett mte n det, som beskrts mig nu.

          Kern stirrar p honom, utan att svara.

    Ha' ren re'n mig plnat ur Ert minne?

KERN.

    Man glmmer ej s ltt ett samvetsagg,
    Och hvad med detta nrmast likhet eger.

SNDEBUDET.

    Alltid densamma liksom frr: s sinnrik
    I ordets skarpa vndningar! Ni leker
    Med gisslet af satiren lika vldigt
    Som Jupiter med sina skors viggar.

KERN.

    Jag icke hrt, att Jupiter fann nje
    I leken att med egen vigg sig sarga.

SNDEBUDET.

    N, n! Visst kunna olikheter finnas
    Emellan Er och Jupiters person.
    Men deri liknar ni dock honom nu,
    Att en hans lsklingsvana af Er hyllas:
    Ni r vid dligt lynne. r det Astrild,
    Som vckt Er obeltenhet? Han gynnar
    Er dyrkan af sin allmakt ej nu mer
    Kanske som fordom i de slla da'r.
    D mngen fager trnas pulsar slogo
    Med eldigare fart, nr mster Kern
    Med konsterfaren hand dem varmt berrde.
    Men bjelsen hos eder fr det skna --
    De skna borde jag ju rttast sga --
    Den r sig lik: den fverlefvat ren.
    Mhnda blickar Ni s mrkt mot mig
    Blott derfr, att jag rkat fverraska
    Vr gamle Jupiter i herdestunden
    Med en bland Gas yngsta, ljufva dttrar.

KERN.

    Min herre! Eder tid r utan tvifvel
    Fr dyrbar, att bortslsas under snack. --
    D jag aflgsnar mig, jag Er bevisar
    En tjenst -- den enda, som af mig kan gras.

SNDEBUDET.

    Nej, drj! Ni underskattar Edra krafter,
    Om Ni Er tror blott gjord att g och -- glmmas.
    Ni fven mig gr ortt, om Ni menar
    Att saker utaf strre vigt jag icke
    Afhandla vet, d slumpen sknkt mig lyckan
    Att terse en man, s van som Ni
    Att lgga handen vid de strsta ting. -- --

KERN.

    Att bra hand upp de hgsta mn,
    Ni ville sga. Jag bordt ta' fr afgjordt,
    Att d ni nedlt Er med Kern att skmta,
    Var skmtet blott en ppen frgrd t
    De allvarsammaste bland slutna planer.

SNDEBUDET.

    Med hvilken raskhet Edra tankar ila
    In medias res, ssom poeten sger!
    Ni r d fullt nnu den gamle Kern,
    Sdan Ni stod uti Kung Johans hof -- --

KERN.

    Och uti Konung Eriks fngelse.

SNDEBUDET.

    Men fven Ni har burit upp den ln
    Som ofta faller p frtjenstens lott.

KERN.

    D den r af det slag, som min frtjenst --
    I rgadt mtt jag skrdat har dess ln.

SNDEBUDET.

    Ni blifvit glmd, sidosatt -- --

KERN.

                                      Jag minst
    Kan fver glmska klaga.

SNDEBUDET.

                             Ansprk, hvilka
    P nya tjenster kunde grundas, skulle
    Kanske p lsan sand ej byggas.

KERN.

                                    Hrda,
    Som hlleberg de voro, dem jag tjenat.

SNDEBUDET.

    Med skl Ni fver hrdhet klagar, d
    En man, som Mster Kern, har lemnats
    Att irra hjelpls uti demarken.

KERN.

    Den r ju skadedjurens rtta hemvist.

SNDEBUDET.

    Er kraft var stor, d. andras plan Ni utfrt.
    Den blir frfrlig, nr Er egen hmnd
    I egen hand Ni tager. De, som hafva
    Att tacka Er fr allt, fr kungaspiran,
    Och gldat denna med en tiggarstaf,
    De kunde vl omsider rna, att
    Ni lika vl frmr att -- ta' som gifva.

KERN.

    I grafven af Ert skmt tycks ligga allvar.

SNDEBUDET.

    Det r ej skmtet, som -- -- vill ppna grafvar.

KERN.

    Ert allvar vill det d? -- -- t hvem, t hvilka?

SNDEBUDET.

    Er hnmd i valet af sitt offer tvekar.
    Den har ett val. Vi ej frst hvarandra.

KERN.

    Jag Er frsttt lngt bttre, n Ni menar.
    Men liksom Ni har velat anfrtro
    Er egen hmnd t mina svaga krafter,
    Jag lgger ner min hmnd i Edert vld.
    r den ej d i goda hnder? Kern,
    Som mrdat har en kung, hur skulle han
    Nedlta sig att drabba nedom thronen?

                  Kern aflgsnar sig lngsamt.

SNDEBUDET.

    Du mig frsttt! Dock endast till en del
    Du ej begripit vdan af att fatta
    En plan som min och ej g in derp.
    Jag ej haft ran mrda kungar; derfr
    Jag njes ock med vida lgre offer.
    Du ej lrt glmma. Du det lra mste!

Han rycker en dolk ur sin barm och hastar efter Kern, men mtes
under farten af Bengt Bonde.


SCEN XIII.

    Sndebudet. Bengt Bonde.


SNDEBUDET.

    Fatalt!

BENGT BONDE.

            Ett sllsamt fredsbud, herre, hjer
    Ni upp en sllsam oljoqvist, som tecken
    Af Er fridfrdighet!

SNDEBUDET.

                         Vi lefve ju
    Hr i Claes Flemings tider. Ssom saken,
    Som br betecknas, sdant r ock tecknet.

BENGT BONDE.

    Har hit Ni kommit, fr att fra ut
    Herr Flemings domar, bort Ni mste trda.
    Frn dessa skogssnrs natt. Hans vrsta dd
    Sky mindre ljuset, nr de n fullbordan,
    n mngen ann's skenheligaste bragd.

SNDEBUDET.

    Jag ej frmodat att dig terfinna
    Ssom loftalare af Flemings bragder.

BENGT BONDE.

    De prisas ej, om jag ett lnnmord tadlar,
    Hvaraf en vrnls gubbes lif tycks hotadt.

SNDEBUDET.

    Gemensam ju fr oss r vn, som ovn.

BENGT BONDE.

    Men medlen att dem vinna eller kufva
    Desamma ro ej.

SNDEBUDET.

                    Vi rd ej hafva
    Att splittra vra krafter genom split.

BENGT BONDE.

    Ej Finlands bnder kunna frn sig stta
    Sin enda fasta, starka bundsfrvandt.

SNDEBUDET.

    Nu talar du, som jag af dig det vntat.
    Frn denne bundsfrvandt till Er jag sndes,
    Med lfte om det kraftigaste bistnd.

BENGT BONDE.

    Jag tviflar, att Ni gtt frn honom utsnd.

SNDEBUDET.

    r du frn dina sinnen? Hvem vl annars
    Mig skulle skickat, om ej Hertig Carl?

BENGT BONDE.

    Med hjelparen, p hvilken vi frtrste,
    Jag icke mente Hertigen, men -- Gud!

SNDEBUDET.

    Den hjelparns bistnd Ni tillrckligt rnt.
    Hg tid det r, att Ni frn denna vdjen
    Till rtte hjelparn, han, hvars bud jag br.

BENGT BONDE.

    Gudlse hdare! Vi blott fr lngt
    Oss vndt frn Honom, som kan ensam hjelpa,
    Och derfr tyckas vi frlorade.
    Jag nu ej vill frka lngden af
    Det skuldregister, der vr synd blef tecknad.
    Och kommen hit upp Herr Flemings lejd,
    Mitt lfte jag vill hlla i all helgd;
    Det gnge se'n, som Herrans vilja fogar.

SNDEBUDET.

    Att du har rddat kungamrdarn Kern,
    Uti din himmelska meritfrteckning
    Visst ndigt tages upp.

BENGT BONDE.

                            Har Kern jag rddat?

SNDEBUDET.

    Du tycks dig ngra nu.

BENGT BONDE.

                           Ett hindradt lnnmord
    Man aldrig pl'r i vra bygder ngra.

Slut pa frsta acten.




ANDRA ACTEN.


    En sal i Abo slott.


SCEN I.

    Fru Ebba Stenbock. En ldrig Tjenare.

FRU EBBA, med yttersta oro.

    Hvad har du att frtlja? Onda hudskap?
    Det r ju s? Om ngot godt du visste,
    D skulle gldjen springa ssom frbud
    Ur dina gon; allt ditt vsen lysa
    Liksom en frjde-eld, den upp man tnder
    Att sprida segerbud, lngt innan ordet
    Har hunnit det frkunna. Men ditt ga
    Det stirrar dystert, dina lppar darra
    Fr brdan, som de n ej burit fram.

TJENAREN.

    Jag eger intet att frkunna -- --

FRU EBBA.

    Jag din tystnad vl frstr. Den r ett galler,
    Bak hvilket du den vrsta nyhet stnger,
    Liksom ett skadedjur, att den ej, lsslppt,
    Mitt hjerta sarga m. Du tror mig svag.
    Har du ej n lrt knna mig dess bttre?
    Jag r ju Flemings maka. Oss du tjenat
    I fem och tjugu r. Du mrka bordt
    P denna tid, att jag mig hann bereda
    Upp det vrsta. Menar du dig kunna
    Uppsluka allt det onda, du frnummit,
    Liksom du orden qvft, som borde vittna
    Om hvad som hndt min Johan?

TJENAREN.

                                 Jag vid Gud
    Bedyrar, att ej till min kunskap kommit
    Det ringaste om honom n.

FRU EBBA.

                              Och detta
    Du sger kallt, liksom du blott frskrat,
    Att du ej vet, hvarom i mnen hviskas.
    Har allt, hvad mensklig knsla heter, skyggat
    Tillbaka frn den kalla, hrda jorden,
    Och trngt sig hop i modershjertats vrma?
    Begrde detta kunskap om sin lskling
    Af luftens vindar eller hafvets vgor,
    De skulle finnas mera villiga
    Att lyssna till dess nskan, n de mnskor,
    Af hvilka godt man vntar, d man dem
    Bevisat godt. -- --

TJENAREN.

                        Fr frsta gngen nu,
    Hgdla fru, jag mste nska att
    Jag ej s mycken godhet af Er rnt:
    S otacksam jag d ej skulle tyckas
    St infr Er i denna stund.

FRU EBBA.
                                Frlt,
    Du trogne, gode tjenare, den ortt,
    Hvarmed en moders oro krnkt ditt sinne.
    Jag vet det vl, om du en droppe gldje
    Mig kunde hmta, skulle du den ska
    Med svullna fotter bortom alla knar.
    Den enda droppe frjd, som n kan lska
    Mitt hjertas heta trst, dock skimrar bortom
    En hrjad trakt, af ovissheten utstrckt,
    Emellan Johans de och min sjl.


SCEN II.

    Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming.

FRU EBBA, till den intrdande Claes Fleming.

    Du kan ju allt i detta land, nrhelst
    Det gller blott din kung. En vink af dig
    Kan samla hrar, bda menigheter
    Att resa sig i massa, eller jaga
    Som lsta falkar fver land och rike.
    Men nr det om ditt eget blod r frga,
    Din ende son, I hvilken Flemings namn
    Och lif skall lefva n, nr du r stolt,
    Du obekymrad tycks, som d det gller
    Att lta blodet flyta ur din kropp
    P ngot slagtflt fr din afgud, kungen.
    Vr Johan r frlorad -- -- --

CLAES FLEMING.

                                   Lugna dig!
    nnu ju intet r frloradt.

FRU EBBA.

                                Intet!
    Och detta kan du sga. Hvad skall menskan
    Frlora, att det borde synas ngot?
    Kan den, som redan mistat har ett ga
    Och hotas med att ock det andra mista,
    Kan den vl vnta lugn, som vore intet
     frde, tills att med dess sista ljus
    All verldens ljus fr evigt blifvit utslckt?
    r det ej nog med hvad vi re'n frlorat?
    Nr vi vr dotter miste, halfslckt redan
    Mitt gas dag mig tycktes uti trar.

        En hftig skakning genombfvar hrvid Flemings sjl.

    Nr nu vr Johan fven gr frlorad,
    Det slocknar helt och hllet, ifall trens
    Uttmda kllor nnu gmma qvar
    S mycket, som en bergets skrefva gifver
    t den, vid henne dignar, trd af trst.

CLAES FLEMING.

    En mor, som led frluster, dina lika,
    Har rtt att klaga; men hon br ock hoppas,
    Att Gud barmhertig ser till hennes sorg.

FRU EBBA.

    O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar,
    Att om vr Johan uppsks af Hans blick,
    Fr fdernes missgerning barnet drabbas.

CLAES FLEMING, brusande upp i vrede.

    Hr upp att qvida drligt, qvinna, fver
    Hvad som du icke vet nnu ha skett,
    Och icke heller hnda kan. r Johan
    Gs-ungen lik, som, klckt utaf en hna,
    Sig vgat ngra famnar ut frn stranden
    Och lemnat modren srjande derp?
    Skall Flemings son ett dygn ej vga strfva
    I nrmsta skogar, utan att han tyckes
    Frlorad, om han ngra timmar drjer
    Mer n hans mor har gifvit honom lof.
    Har du d glmt de Vijk, som tfljt Johan?
    Han ensam ju frsloge, om det gllde
    Att skydda hundra nunnor, slppta ls
    Utur ett kloster. Faran den r ingen.
    Och om ocks en sdan funnes, ville
    Jag att sig Johan lrde smningom
    Blott lita p sig sjelf. Det kan behfvas
    Med tiden -- -- --

                     Han tillgger lugnare:

    Jag dessutom redan skickat
    Ett tjog af raska knektar i hans spr.

                     Vndande sig till den gamle tjenaren.

    G fven du, som i hans barndom burit
    S ofta Johan upp dina armar.
    En moders trar ro heliga,
    Och brnna bittert, der de falla ned.
    Du knner, mer n ngon, marken het,
    Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila
    Din brckta kraft, frr n du terhmtat
    Den, som dem pressat och dem torka kan.

FRU EBBA.

    Tack fr det ordet, du min lefnads stolthet!

                      Fru Ebba och Tjenaren g t skilda hll.


SCEN III.

    Claes Fleming. En Smsven. En gammal Sj-Officer.


SMSVENNEN.

    Ett Sndebud frn Hertig Carl begr
    Att blifva hrdt.

CLAES FLEMING.

                      Nu re'n! Bed bonom vnta.

                              Smsvennen gr.

CLAES FLEMING, till Officeren.

    Vlkommen! Blir sjfogelfngsten god?

OFFICEREN.

    Mer rik n ngonsin. De gamla kullar
    Framfda ungar, ssom vgen vgor.
    Ej gms en vik uti vr vida skrgrd,
    Der ej ett segel brjat lustigt leka
    Med vrens muntra vindar, och ej lngtar
    Att prfva deras kraft, till stormar vuxen.

CLAES FLEMING.

    Det lter godt. Dock bttre ej, kamrat,
    n af dig, gamle hafsrn, jag det vntat.
    Du dina vingar fr vl lossa snart
    Och dermed klappa grundligt om hvar fiskms,
    Som fiska vill i grumligt vatten hr.

OFFICEREN.

    En sdan vgar sig vl ej s ltt
    Till vra skr, s lnge vid dem ligger
    Den gamle, trogne skytt -- Claes Fleming. Men,
    Ifall den frestar det, med skjuten vinge
    Den bloda vgen skall, hvarp den flyr.
    Det lofvar jag.

CLAES FLEMING.

                    Och du har aldrig lofvat
    Det du ej ville eller kunde hlla.

                                  Officeren gr.

SMSVENNEN, nyo intrdande.

    Hans Kunglig Hghets Sndebud -- --

CLAES FLEMING.

                                         Fr bida.

                     Smsvennen gr. En ung krigare intrder.


SCEN IV.

    Claes Fleming. Soldaten.

CLAES FLEMING.

    r du beredd?

SOLDATEN.

                  Jag r det, ndig herre!

CLAES FLEMING.

    Du rida mste till Kexholm, min gosse,
    Igenom natt och dag.

SOLDATEN.

                         Skall ske!

CLAES FLEMING.

                                    Nr dit
    Du anlndt, uppsk genast Arvid Stlarm.
    Gif honom detta bref. Deri str skrifvet,
    Hvad Svensk och Rysse, Gud och hela verlden
    M lsa och frkunna, nr och fjerran.

SOLDATEN.

    Ltt r att gmma slika hemligheter.

CLAES FLEMING.

    Kan du bevara dem af tyngre art?

SOLDATEN.

    Sknk mig den nden, att p prof jag sttes.

CLAES FLEMING, betraktande honom en stund under tystnad.

    S full af lif du r, du tycks mig dock
    Som grafven trofast. Om uti din sjl
    Jag snkte ned ett bref, som ej r skrifvet? --

SOLDATEN.

    Om det ej lsas br, det gms frsegladt
    Tills domsbasunen bryter det.

CLAES FLEMING.

                                  Nej, frr
    Det ppnas mste, fr att gra verkan.
    Det gller -- lifvet -- uti hvarje mening.
    Frstr du det?

SOLDATEN.

                    Javl, fullkomligt.
    Jag blir oddlig, om mitt lif beror
    Blott p min tystnad -- nr jag tiga borde.

CLAES FLEMING.

    Jag tror, att ej mitt bref kan skrifvas bttre,
    n i ditt unga, varma blod. Vlan!
    Mitt skrifna bref du ber att lemna f
    t Arvid Stlarm ensam -- i ett rum,
    Hvars mur ej ron har fr -- det oskrifna.

                       Ger honom en ring.

    Du visar honom denna ringen, prydd
    Med anletsdragen af vr kung, ock hvilken
    Du gmmer, till ett minne af ditt budskap.
    Nr han den sett, han tror dig som mig sjelf.
    D sger du: Claes Flemings vilja r
    Oterkalleligen denna: Ut man drage
    Med underhandlingen om freden, mklad
    P lumpna villkor. Upp de f ej fyllas!
    Men brytningen med stra grannen br
    Undvikas i det lngsta, tills att kungen
    Med all sin makt kan kasta sig i remnan
    Och storma fram till segrens hgsta ml,
    Bak hvilket hvilar fred -- men fred, som ligger
    P rofulla lagrar, och ej vrks,
    Liksom ett mttadt rofdjur, mellan stycken
    Utaf vrt snderrifna hemland. -- Sg
    t Stlarm -- och han skall dig vl frst:
    Om Fleming bjuder handen till en fred,
    Som sliter hjertat utur Finlands barm,
    D m den sista bdelsknekt man lta
    Bortslita hgra armen, ifrn honom
    Och hnga den p tornet i Kexholm,
    Som nidingstecken och en korpars lockmat.
    Vet du det icke skrifnas mening nu?

SOLDATEN.

    Jo, store hfding. Tack fr det Ni ltit
    Mig se s djupt in i Er hga sjl.
    Och om mitt vrf jag vl fullnda mktar.
    S sknk mig en belning.

CLAES FLEMING.

                              Hvilken?

SOLDATEN.

                                       Den,
    Att nr Er hgra arm t striden pekar,
    F tga frmst deri. Om ej mitt ga,
    Tills att det slocknar, skdar mot det ml
    Som af Er visas, m mitt unga hufvud
    F samma plats, dit Eder hjeltearm
    Ni ville flyttad, om den kunde teckna
    En fred, som slete hjertat ur vrt land.

Soldaten gr. Smsvennen intrder och stannar tigande vid drrn.

CLAES FLEMING.

    Om Sndebudet hunnit hvila ut,
    S bed det hedra mig med sitt besk.

              Smsvennen gr. Sndebudet intrder.


SCEN V.

    Claes Fleming. Carls Sndebud.

CLAES FLEMING.

    En tolk, en ppen, af den Furstes bud,
    Fr hvilken vi en lika knsla hyse,
    Vlkommen till de fjerran nejder, der
    Man lnge bidat ffngt att frnimma
    Kungrelsen utaf Hans ppna vilja!

SNDEBUDET.

    Haf tack fr denna helsning, sdan jag
    Den vntat af en vn frn ungdomsren.

CLAES FLEMING.

    Din vg och min, som ofta sttte samman
    Vid trapporna till konung Johans thron,
    P hvilka samma nd steg ned till bda,
    Ha' sedermera ej p lnge rkats.
    Jag, envis som en Finne -- som det heter
    Har stannat, der min ungdomstid mig stllde,
    Och mannaldern band mig n mer fast.
    Mitt trga sinne, hvilket hrdnat till,
    Likt isens skorpa p en bergsjs djup,
    Fr nya intryck lngsamt tinar upp.

SNDEBUDET.

    Du r och blir dig lik. Ej derp tviflas.

CLAES FLEMING.

    Vl denna sjlens styfhet fr en sjelf
    Kns obeqvm, men mest ndock fr andra.
    Men ej jag kan likvl med afund se
    En sinnets rrlighet, som rastlst tflar
    Med torra trdet, fallande i svallet
    Af vra forsar, der de, evigt unga,
    Ej ens sig gmma undan vinterns kyla.
    Jag ofta sttt p dessa strmmars kanter,
    Med undran skdande det ltta spelet,
    Som med ett sdant lsryckt trd kan lekas.
    Det syntes nyss s rotstarkt, fst vid jorden,
    Som gaf det nring och mot dagen lyfte.
    Och kort derefter dansar det s ltt
    P strmmens lsa mark, af nya vgor
    Stds' snkt och lyftadt, enligt deras nyck.
    Det svarfvas glatt, likt len i dess grannskap.
    Der rtter bundo det vid marken troget,
    Nu bildar sig en spets, s hvass, s skarp,
    Att det kan trnga genom hvarje hinder,
    Som skulle mta p dess hvirfvelbana,
    Sig slingrande mot obestmda ml, --
    Ifall ej strmmens nya infall kasta
    Det snderbrutet emot strandens klippor,
    Nr leken icke roar strmmen mer.

SNDEBUDET.

    Frlt, Claes Fleming, om jag bryter af
    Den yra flygten af de fantasier,
    Som, ofrhindrade af sinnets styfhet,
    Den nyss Ni sjelf hos Eder har beundrat,
    Er hnfr till potisk mlning af
    De bistra lekar, Finlands forsar leka,
    Ifall de icke dmmas -- till exempel
    Af slagnes lik, som vrkas ned fr dem.
    Det rende, som frt mig hit till Er,
    r af en annan art, n att frnimma
    Naturbeskrifningar, hvarmed det roar
    Ert snille att ge lif t land och vatten.
    Ni br ej slsa bort Er tid upp
    Ett sdant lappverk, som af Finlands djeknar
    Och runo-smidare lngt bttre gres.
    Ni r en mlare af hgre slag:
    Ej tomma ord Er anst, utan frger,
    Som Ni har rifvit sjelf -- Ni vet nog hvadan.

CLAES FLEMING.

    Jag felat, medges; mest deri likvl,
    Att den naturbeskrifnings varma trohet.
    Ni misstyckt utaf obekanta skl,
    Har bortsmlt pantsaret af lugn och kld,
    Hvari Ni sannolikt har trott Er bra
    Iklda sinnet, vid ett mte med
    En knarrig gubbe, som i fordna tider,
    Oaktadt all Er vnskap, ofta rnt
    Missdet att ej fullt behaga Eder.
    Jag dock ej ovan r, att se det sprk,
    Mitt hemlands dalar lrde mig att tala,
    Med fga nje spordt af alltfr mngen.
    Men jag kan icke hjelpa det. Min tunga
    Med svrighet sig bjt fr utlndskt ljud,
    Och tankar, som ej fullt mitt hjertas varit.
    Jag mins, att uti sjelfva Rdets kammar
    Mitt uttal ofta vckte mera knot --
    Ty endast detta hrdes uppenbart --
    n meningen, som utaf talet uppbars.
    Ni tyckes icke lska diktens drmmar;
    Och verkligheter finnas, hvilkas sanning
    Oemotstndligt inta'r ppna sinnen,
    S trffande ock dikten stundom knnes.
    Men skulle Ni, som jag, ha vuxit upp
    Bland detta folk, der, ssom sjelf Ni sger,
    Hvar djekne, ja, hvar bonde fdes skald,
    Och dikten ofta hyser mera allvar,
    n det, som mngen hyllar ssom sanning
    Ett gonblick, frglmdt, det nsta, re'n --
    D hade Ni frutan harm kanske
    Den bild besett, som kallats fram af njet
    Att terse Er, stdse lik Er sjelf,
    Ehuru mnga skiften om Er slitits.

SNDEBUDET.

    Ni mycket mins, hvarom ej nu r frga;
    Men hufvudsaken sttes allt mer fjerran
    Frn Eder tanke. -- Svensk, och utsnd af
    En Furste, som r Svensk framfr allt annat,
    Min talan jag till Fleming ville stlla,
    Ssom till Svea Rikes Riddare
    Och Rd, fastn hans vagga blifvit kastad
    Af slumpen p en mark, ej rorik
    Som modrens, hvilken adopterat honom.

CLAES FLEMING.

    Ni tycks ej fsta hlften af den vigt
    Som Eder herre, Hertig Carl, vid Finland.
    Men Ni ju icke knner det. P afstnd,
    Betraktadt frn en annan kust, det synes
    Helt annorlunda, n vid noggrann forskning. --
    Dock jag frglmt, att rets svra tid
    Ej ltit Er den nrmsta vgen taga
    Upp Er frd till detta slott, som var,
    Ssom jag hrt det sgas, frdens ml.
    Er kosa, strckt lngs dessa lga kuster,
    Som stigit upp ur Bottenvikens djup,
    Har utan tvifvel varit lrorik.
    En resas svrigheter sknkt Er skert
    tminstone den tid, som var ndvndig,
    Att upp ort och stlle samla in
    En skrd af kunskap, hvilken ej kan undg
    Ett sinne, vant att ej frgfves forska.
    Jag hoppas dock, att de besvrligheter,
    Som Eder mtt, ej kndes tryckande.
    Nr man, som Ni, frambr en Furstes uppdrag,
    Som med ett synnerligt intresse fstes
    Vid hvarje yttring ur de rrelser,
    Af hvilka Finska folkets sinne lifvas,
    Br tacksamhet och nit bortrdja ltt
    De sttestenar, hvaraf strten sprras.

SNDEBUDET.

    Har Ni omsider uttmt rikedomen
    Upp de brutna bilder, dem Ni slsat,
    Liksom en snderslagen spegel, hvilken
    Ur alla sina stycken terger,
    Frklenade, de freml, som frst
    Uti naturlig storlek der sig visat. --
    Ni ser, Er mlnings-ifver lockar mig
    Till efterfljd, fast hrmningen r svag,
    Och icke uppnr skrpan af Er pensel.
    Dock gerna afstr jag Er segerpriset
    I denna tflan. Ty ej hit jag kommit
    Att leda in en ffng strid om ord.

CLAES FLEMING.

    Jag anar det; men jag ej dela kan
    Fraktet, som Ni hysa tycks fr -- ord.
    Det finnes vissa, bakom hvilka gmmes
    En lefnads hela, djupa andemening,
    Och framfr hvilka mannen str som vakt,
    Tills att hans fall afbryter vktarkallet.
    Ni visat bjelse att stundom lgga
    Nog mycken mening i en annans ord;
    Kanske det hndt Er ngon gng ocks,
    Att lgga alltfr liten i Ert eget.
    Men om jag rtt frstr Er, r det ej
    Er egen mening, som Ni nu vill tolka:
    Det r en sons utaf den store konung,
    Hvars minne vuxit i min sjl tillsamman
    Med all den vrdnad, jag hyst fr hans hus,
    Med all den trohet, jag dert har egnat,
    Och egna skall -- s sannt Gud hjelpe mig!

SNDEBUDET.

    Ert tnkestt r kndt af hela verlden,
    Och konung Gustafs strste son har tacksamt,
    S hgt som ngon, aktat dessa knslor,
    Hvaraf en ringmur sls kring Wasas tt.
    Hans aktning, stdse stor, har vuxit hgre,
    Om mjligt r, fr Eder nu, Claes Fleming.
    Han vrdar denna mannakraft, frn hvilken
    Ej rens lie ngon sena bortskr.
    Han ser i Er ett fredme af
    Den viljas styrka, som sitt de br,
    Likt hjeltens fasta arm sitt svrd i striden.
    Han sknkt mig ran att till Eder bringa
    En grd af denna aktning -- -- --

CLAES FLEMING.

                                       Min r ran.
    Det fverstiger, hvad jag kunnat hoppas,
    Att hertig Carl har afsndt Er allenast
    I ett s ringa vrf, som det Ni uppger.
    Men jag ej eger rtt att derp tvifla.
    Och det mig glder desto mer, som jag
    Ej kunnat skrda denna hgre aktning,
    Hvarom Ni ordat, annorlunda n
    Igenom ngra tjenster, dem min trohet
    Mot Sveriges konung mera skt n mktat
    Bevisa sednast. Inte i vittnesbrd
    Kan gifra mera kraft t mitt beslut
    Att st och falla fr min konungs rtt,
    n bifall af en furste, som naturens
    Och mensklig lag har stllt vid thronens fot,
    Att styrka, stdja den vid hvarje anfall
    Emot dess oantasteliga helgd
    Af brottet eller vilseledda sinnen.
    Stdd upp grunden utaf denna helgd,
    Kung Sigismund, Din thron statt stdse sker,
    Som p en kyrkas altare dess prydnad,
    Hvarefter nidingshanden sednast strcktes.
    Men hgnad af Din Farbrors trogna vrd,
    Den trotsar, dubbelt sker, alla skiften.

SNDEBUDET.

    Det gladt mig hgt att hra dessa uttryck,
    Som gra rtt t kraften af den furste,
    P hvilken allt, hvad finnes redligt Svenskt,
    Sitt bsta hopp om Sveriges framtid bygger.
    Om Carl ej funnes, skulle detta hopp
    Frgs i obekanta dens dimma,
    Likt bten, roderls, p oceanen.
    Carl delar stora mnners gudalott:
    Blott vissheten derom att till de finnas,
    Frslr att gifva hgre mod t starke
    Och trygghet t de svage, hvilka knna
    Att ngon tnker, handlar, str fr dem.
    Det r den trygghet, hvilken strker hren,
    Nr stridens stund r inne, om den litar
    Derp att fraren r stor, r hjelte.
    Det r den trygghet, hvilken lifvar vandrarn,
    D han ser solen, fast omtligt skild
    Ifrn hans lga stndpunkt, lysa strten.
    Det r den trygghet, som s mngen knner,
    Vid tanken derp att Claes Fleming lefver.

CLAES FLEMING.

    Ert sista ord har slappat nerven af
    Bevisningen, Ni velat fra ut.
    Och ej jag neka kan, att jag ej delar
    Fullkomligt denna lra, som Ni hyllar
    Med samma ifver, som Ni fordom talte
    Om annat, hvarom frr vi varit ense.
    Ni tycks nu vnta skerhet fr starke,
    Liksom fr svage, med ett ord: fr Staten,
    Af kraften hos en eller annan menska:
    Ty endast detta r ju fven Fursten,
    t den Ni nu afgudadyrkan egnar.
    Min tro r n, ssom den var, en annan.
    Hgt skattar fven jag vl kraftens gfva,
    Men tror ndock, att hvarje sdan r
    En mjlighet till godt och ondt allenast.
    Och frestelsen till ondt r endast strre,
    Der strre lott af kraft dertill blef gifven.
    En trygghet blott, ett vrn allenast finnes
    Mot hvarje nyck utaf en enskilds styrka:
    Det kunga-makten r, kring hvilken lagen
    Sitt helga famntag slr, som diademet
    Sin fasta ring kring kungens panna sluter.
    Fr lagen finns ej svaga eller starka:
    Det endast likar finns, liksom fr Gud,
    Som str s hgt, att hvarje skillnad bleknar
    Bort fr Hans dom, och godt och ondt blott vger.

SNDEBUDET.

    Men kraften, hvarmed kunga-handen knytes,
    Kan bja spiran till ett bdelssvrd,
    P hvilket lagen kasta tycks ett sken
    Af rtt nnu, d re'n det drabbat
    Lngt bortom lagens grnser -- --

CLAES FLEMING.

                                       r det vl
    Det fvermtt af kraft, Ni knna lrt
    Hos konung Sigismund, som nrt Er fruktan
    Fr missbruk utaf kunga-makten; eller
    Vcks denna bfvan utaf ngon annan,
    Hvars kraft vill lgga spiran i hans hand
    Och sedan vigter i en vgskl, som
    Ej lagens r, men ltt kan lyfta dennas?

SNDEBUDET.

    Jag vill besvara frgan med en annan.
    Kan det ej hnda, att en konung, hvilken
    Sjelf vek till sinnes, saknar kraft till ondt --
    Liksom till godt -- ltt finna skulle verktyg,
    Mer eller mindre kraftbegfvade,
    Men stdse redo att med tunga-manteln
    Kringhgna dd, dem Sderns bravo hljer,
    Ej utan rysning, under blodad kappa?

CLAES FLEMING.

    Den, som har makten, saknar sllan medel
    Att fra ut sin vilja, som r lagens.
    Men fven den, som blott till makten strfvar,
    Kan finna redskap ltt, till allt beredde.
    En konung fr dock flja fritt sitt val;
    Har ingen orsak att det lta falla
    P andra n de bste, mest frtjente.
    Men den, som ndgas att till mlet smyga,
    Han mste gripa till hvad hjelp, som frst
    Frirrat sig upp hans dunkla strt.
    Och ingen undrar derfr, att hans redskap
    Ej handlar olikt den, som tnder mordbrand,
    I nattens mrker, under menskors hydda,
    Som slumrat in med frid, men vckas upp
    Af lgor, delggelse och ndrop.
    Den hand, som vllat ofrd, drages bort,
    Liksom ett irrsken slocknar uti krret.
    Se'n det har vandrarene vilseledt.
    Men brdan af den skuld, som tyngder brottet,
    Ej br ju kastas upp deras skuldror,
    Dem pligten bjd att slcka mordbrandslgan,
    Fast endast de uti dess sken sig visa,
    Och natten hljer nattens frsta dd
    Och den, som det frfvat, tvr i oskuld
    I nrmsta klla brandens spr frn handen.

SNDEBUDET.

    Din lust att mla ut p nytt dig gripit
    Med kad ifver. Svra tider gjort
    Ditt sinne bittert. Samma tiders ofrd
    Med smrta fyller upp den Furstes hjerta,
    Fr hvilken du din aktning nyss betygat.
    Han lskar, fven han, de goda redskap,
    Som mkta ro t Sveriges rike sknka,
    Och hgna lagens altare och kyrkans.
    Dock du, Claes Fleming, stllt dig alltfr hgt
    Igenom eget vrde och igenom
    Den tanke, du hos honom om det uppvckt,
    Att han i dig ett medel skulle ska
    Fr fosterlandets frid och fr dess vlfrd.
    Han rar dig ssom en bundsfrvandt,
    Den ypperste i hela Svea land,
    Som br i handen svrd, i barmen hjerta.
    Han tror ej hoppet svika, som frskrar,
    Att du med rd och dd vill bist honom
    Vid planerna, som Sveriges lycka krfver.
    Ett sdant sinne ssom ditt ej tjusas
    Af guldets glans och maktens: men s stor
    Finns ingen ddlig, att han kan utfra
    De strsta vrf frutan stora medel.
    Bjud derfr endast, och din viljas bud
    r fven Hertigens, den stund du lgger
    Din hand med gammal vnskap i hans hand;
    Och allt, hvad han frmr, frmr du fven,
    Och hvad han eger, tillhr fven dig.

CLAES FLEMING.

    Det r ej frsta gngen Hertig Carl
    Har slsat p mig ofrtjenta anbud.
    Hans lftens stegring visar, att hans tro
    Upp min trohet mot min konungs sak
    Har stigit till sin hjd; ty annars kunde
    Hans lften ej frnyas, och han ej
    En niding finna inom Sveriges grnser
    Nog frck att bra fram till mig hans anbud.
    Ni bad mig bjuda ngot. I ett fall,
    Likt detta, ej det vore mig tillstndigt
    Att bjuda ngot annat n mig sjelf.
    Med kropp och sjlens alla krafter, hembr
    Jag detta offer t min konungs farbror,
    D han mig aktar vrdig ett frbund,
    Hvars afsigt r att trygga kunga-thronen.
    En bundsfrvndt br dock ej tomhndt stlla
    Sig in p mtesplatsen, der frakt
    Blott skulle mta honom, om han vgar
    Frutan jemngod styrka visa sig.
    Bertta derfr, hvad Ni sjelf har sett,
    Och det, hvarom Ni visshet n kan vinna,
    Frr n Er frd p lands haf blir trygg.
    Sg Hertigen, att Finland, som har lockats
    Af dolda, dunkla makters lmska svek
    Att bra afvog skld emot sin Konung,
    r lugnt omsider, lugnt som kyrkogrden,
    Nr snn sin svepning bredt utfver den, --
    Hvari de ddes ro s sllan stres.
    Hans hjerta skall vl svida vid den tafla,
    Som Er vltalighet fr honom breder.
    Men han br trsta sig. Ej hans var viljan
    Att s det skulle g, och han ej "rifvit
    De frger", hvarmed taflan mste mlas.
    Sg honom vidare, att denna hr,
    Som kufvat Finlands djerfva bnder, str
    Hvar timma redo att till stoft frtrampa
    De hnders vanmakt, som n sprja lust
    Att sla perlorna p kunga-kronan;
    Att flottans segel skola svlla snart
    Fr stanvindar, hvilka meja bort
    Hvar krypvxt, som sig ville resa upp
    Att kasta skugga upp kungens makt.
    Nr sdant budskap Ni kan fra fram
    Till Hertigen, Er herre, str Ni skert
    Vlkommen infr honom, som fr mig.
    Emellertid jag hoppas Ni ej vgrar
    Att bli min gst p detta slott, tills Ni
    Med strre trygghet brjar terfrden.
    Och borgens frid skall skydda Er emot
    Berringen med folk, som lsa rykten
    Ha' kunnat stmma oblidt. Och fr frigt:
    Besvrligheten, vllad genom trngseln
    Af allahanda menskor p Er hitfrd,
    Gr ensligheten fr Er hgst behflig,
    P det att Ni i ostrdt lugn m ordna
    De spridda dragen af Er upptcktsresa.

SNDEBUDET.

    Ej utan skl Ni yfves att frblifva
    Er stdse lik. Jag knner Er igen
    Ocks p denna gstfrihet, Ni bjudit
    Mig oombedd. Jag hoppas likvl, att
    Ej lnge deraf ndgas gra missbruk.
    Det vissa r, att Hertigen, frn hvilken
    Som Sndebud jag afgtt har till Eder,
    Ej underlter att i rikligt mtt
    Det fvermtt af omsorg vederglla,
    Hvaraf Ni aktat vrdig en person,
    Som infr Er hans egen frestller.
    Knappt vren, som ur Sveriges sjar stiger,
    Skall hinna stta sig p deras strnder,
    Fr att ur lttad barm dra' efter andan,
    Frrn Er nye bundsfrvandt skall st
    Beredd att motta' Er och alla dem,
    Ni dragit med Er -- med ett ppet handslag.
    Ni vant Er lita mest p egen styrka;
    Men Ni skall lra Er, att Hertig Carl,
    Fast han Er aktat vrdig ett frbund,
    Sjelf eger krafter nog, att hvarje trots,
    Frnrmande hans hghet, trampa neder;
    Det m d yfvas hgt p taggarna
    Af kunga-kronan, eller uti stoftet,
    Omkring en simpel riddarsporre, hvsa.

CLAES FLEMING.

    Jag r fr gammal, att numera lra
    Mig ngot synnerligen nytt. Dock tackar
    Jag Er fr den frklaring, Ni mig gaf,
    Om huru stark sig anser Hertig Carl,
    Och hvad han tror sig kunna vedervga.
    Ett sndebud ju uppfyllt allt, hvad man
    Af honom ngonsin begra kan,
    Nr han sin herres rtta mening mktat
    Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats
    Er kanske mer, n sjelf Ni kunnat tnka;
    Och derfr br Ni ltt Er sjelf frlta,
    Att minnet s af gammalt som af nytt,
    Framkalladt genom mig uti Ert sinne,
    Har satt i svallning Edra knslors strm,
    S att ur den uppvrktes ett och annat,
    Som fr Er sjelf Ni kanske velat gmma.
    Er rtta afsigt likavl Ni vann,
    Liksom jag min. Mitt tnkestt Ni knner.
    Det r sig likt. Jag knner Ert. Och derfr
    Jag hyser skert hopp derom, att Ni
    Er arm skall bjuda t oss och Ert hufvud,
    Fr att bekrfta segern af den sak,
    Som, rttvis, rkna kan p hgre bistnd,
    n till och med den djerfve Hertig Carls.

                                 Fleming gr.


SCEN VI.

SNDEBUDET.

    Mot denna klippa krossas hvarje stl,
    Och klangen utaf guldet fverrstas
    Af en, som ljuder hgre ur hans inre:
    Hans evigt enahanda sinnes skarpa guldklang.
    Beundra mste jag, som honom hatar,
    Hans fasta viljas hrdhet emot allt,
    Som verkar smltande p andra hjertan. -- --
    Men ett frhrdadt ondt ej eger vl
    Mer ansprk p att skonas, n ett annat,
    Som mindre stelnat under mnga solhvarf.
    Och vrre klippa till frargelse,
    n denne hr, ej stllt sig midt i svallet
    Af tidens flod, som bryta vill sin bana. --

    Dock hvad ej stl frmr att hlka ut,
    Det kan vl vattnet dock omsider tra.
    Pris vare Sderns djerfva snillestyrka!
    Uppfinningskraften, ammad der, af strre
    Behof att leda hgre planers fortgng,
    Har uttnkt hjelp, der synlig hjelp frsvinner;
    Har skapat lkemedel, hvarest stlet
    Ej mktar skra bort det ondas rot.
    Af denna lifssaft bringas ljudlst bot,
    Men skert, ofelbart, -- lik undergngen
    Fr dig, hvars vilja utaf jern sig kastat
    Emot en annan lika vldig vilja,
    Som fr till thronen, den du ffngt hgnar.
    Du litar p en rttvis sak, p Gud;
    Men hvarje sak blir rttvis, nr den lyckats,
    Och Gud, som lt den lyckas, derigenom
    Bevisar, att Han sjelf var med om den.
    Claes Fleming! I ditt arma, vilda land,
    Du lrt dig fra svrdet blott och bilan:
    Du r en nybegynnare i konsten att
    Framdrifva planer till ett nskadt ml.
    Och fga tid dig terstr numera
    Att terhmta, hvad du har frsummat.
    Nr ankaret blir lyftadt, nr din flotta
    Af sterns storm mot Sveriges kust skall jagas,
    D kns din arm, den du s trotsigt lyftat
    Mot fursten, hvilken jag mitt bistnd egnat,
    Frlamad frsta gngen, men fr evigt.
    Du bortgr som en skugga, och din lefnads
    Utslitna segel, hvilka stdse svllde
    Enformigt fr en enda vind allena,
    Hopvecklas p den graf, som gmma skall
    Den strste man, som denna tid gaf Norden --
    I fall han ej dess strste dre varit.

                                    Han gr.


SCEN VII.

    Claes Fleming och Bengt Bonde intrda under samtal med hvarandra.

CLAES FLEMING.

    Du knner ju det gamla ordet, Bengt,
    Af hgre vishet taladt ut, n vr:
    Den, som till svrdet griper, falla br
    Fr svrd. Den lran sammanfattar strngt,
    Men rttvist, domen fver Eder alla,
    Som omsmidt Edra yxor, hvarmed Ni
    Bordt endast fra krig mot trdens kronor.
    Ni vapen deraf gjort, som lyftats frckt
    Mot kunga-kronans helga tempel-lund,
    Af hvilken ensam kan beskras hgn
    Emot de stormar, som de svage hrja.

BENGT BONDE.

    Re'n sedan lnglig tid ej obekant
    Den helga lran var mig, som Ni, herre,
    nyo beropar, ssom dom
    Att flla oss, se'n vra hufvu'n fallit
    Fr Edra bilor, mer n Edra svrd.
    Jag hrt det ordet ofta repas upp
    I fall, som bittert mot hvarandra svurit;
    Och det har kastat tvekan i min sjl,
    S att, i bruset utaf tviflets hvirflar,
    Den sanna meningen frsjunkit bortskymd.

CLAES FLEMING.

    Frvillelsernas makt r stor, J blinde,
    Som lemnen Er t ledare, mer blinde
    Och vrre, n J sjelfve. Solklar dock
    r ordets mening, der den ej frfalskas.
    Det r en slutfljd blott utaf ett annat:
    Gif Kejsaren, hvad Kejsaren tillhrer.

BENGT BONDE.

    Den tolkningen, som nu af Eder gifves,
    r en bland dem, p hvilka jag har grubblat.
    Men nr jag sedan ter har besinnat,
    Hur mild den helga Gudalrarn vr
    Ocks emot den ringe, som utaf
    De mktige p jorden blef frblandad
    Med markens stoft inunder deras sulor,
    D har en annan mening ter blixtrat
    Omkring det svrd, fr hvilket den br falla,
    Som frst till svrdet skoningslst har gripit.

CLAES FLEMING.

    Och huru lyder denna andra mening?
    Hos mig har aldrig uppsttt mer n en.

BENGT BONDE.

    Jag derp icke kunnat tvifla. Men
    Han, som med krlek trifdes bland de lge,
    Frtryckte, hvilka i Tiberias vg
    Sitt hjerta svalkade, frbrndt af nden,
    Han talte endast om den andens frihet,
    Som borde fsta vingar vid de bojor,
    Af hvilka slafvens kropp till jorden brts --
    Att dessa skulle trycka mindre tungt.
    Han knde, fven Han, en qvalmig tryckning
    Utaf den dystra smedja, vid som verlden,
    Hvari t Juda-folket fjettrar gjtos.
    Af jernet, hemfdt uti kejsar-grufvan.
    Han visste, att ett svrd i slafvens hnder,
    Mot Romarns pantsarkldda hjerta brutet,
    Blott nya lnkar skulle gett t bojan.
    Och derfr talade Han blott om hoppet,
    Och skte vnda blicken upp mot himlen,
    Lngt frn den jord, der blodiga ruiner
    Allenast skulle krossat hoppets vinge,
    Och slat dennas skra glans fr alltid.
    Men skulle svrdet frst blott gripits af
    En Sigismund -- och ntaf dem han utsndt --
    Hvem vet, om icke fridens Gudatolk
    D sagt, att de just bordt fr svrdet falla?

CLAES FLEMING.

    Du menar det?

BENGT BONDE.

                  S r min mening, herre;
    Men om den trffat rtt, det vet ej jag.
    Vi lrt s litet, vi, som tuktas upp
    Med svrdet blott, att slika djerfva frgor
    Vi endast tvingas kasta fram, men lsa
    Frm vi icke dem.

CLAES FLEMING.

                       Men derfr ren
    Ni ocks desto brdare att lyssna
    Till hvarje munnens vder, hvilket blser
    Ur svikande profeters tomma hjernor.
    Det vdret gr Ert sinne uppblst, trnger
    Derur all sanning, prfvad och befstad
    Af seklernas erfarenhet, och fyller
    Er sjl med hugskott, lrda utantills,
    Och som ett gonblick ej profvet hlla.

BENGT BONDE.

    S mste saken synas Er. Ni oss
    Har sett allenast ifrn hjden af
    Er hst, hvars hofvar trampat vra skrdar;
    Frn mynningen af de kanoner, hvilka
    Frkrossat vra lemmar; genom flammor,
    Hvari sig speglat gruset af vr boning.
    Fr oss, som sjunka ned p detta grus,
    Sig mycket ter likvl helt annorlunda,
    n det ifrn Er hga stndpunkt rjes.
    S prfvade, vi lrt oss prfva allt,
    Frr n vi tro derp. Uti ett tillstnd,
    S hopplst ssom vrt, vi mste hoppas
    Att meningar, dem fordna sekler alstrat,
    Utplnas skola eller jagas undan
    Och gifva v:lka fr en annan mening,
    I bttre samklang ljudande med Hans,
    Fr hvilken sekler tyckas som en stund;
    Fr hvilken Ni, den vldige Claes Fleming,
    Str ssom menska blott, s vl som vi.

CLAES FLEMING.

    Jag vill ej tvista hr med dig -- --

BENGT BONDE.

                                         Man vet,
    Att Ni ej lskar detta slags bevisning.

CLAES FLEMING.

    Du r bra djerf, frtrstande upp
    Ditt lejdbrefs skygd, frskansningen, bak hvilken
    Du smg dig hit, liksom en mullvad kryper
    Inunder mrka hvalfvens skra gmmen.

BENGT BONDE.

    Jag litar p mitt lejdbref, det r sannt:
    Ty p Ert riddar-ord jag stdse litat.
    Men ej jag smg mig hit. Jag vgar vl
    Ej sga, att med ppen hjelm jag kommit, --
    Som hvarje riddersman frskra skulle,
    Om n hans lock af hjelmen aldrig tryckts. --
    Af ppen dag min gng likvl belystes.
    Och om jag aldrig vgat trda upp
    Frutan vrnet, sknkt af Edra lejdbref.
    Ni skulle ej s vred upp mig blicka
    I denna stund, och ej fr Er jag stod.

CLAES FLEMING, rckande honom handen.

    Det r en sanning, Bengt. En modig man
    Str infr mig, och gerna vill jag tro,
    Att en rttskaffens man der str derjemte.
    Men jag frmodar, tt du icke stllt
    Din kosa hit, fr att dispyter vcka
    Om hvarje olik mening, som oss skiljer
    Ifrn hvarandra. Gerna du behlle
    Fr dig din mening, som jag min behller,
    Blott dina handlingar laglydigt bjas
    Inunder det, som glla br fr alla.

BENGT BONDE.

    Jag hittills trott: vr handling borde vara
    Blott fversttning af vr menings grundsprk.

CLAES FLEMING.

    Nej! Nej! Och evigt nej! Hvar enskilds handling
    Br bja sig inunder samhllshvalfvet,
    Som sammanbinder, hgnar, lyftar allt,
    Af kunga-spiran lyftadt sjelft mot himlen.
    Du har vl sett uti Domkyrkan, Bengt,
    Hur sjelfva dessa hgsta pelare,
    Nr de mot hvalfvet ntt, sig dmjukt buga,
    Fr att, frenade med dem, som hjas
    Frn andra sidan, ge t hvalfvet std.
    Hur ginge det, om hvarje sten ur muren
    Framspringa ville och sig hfva upp
    Emot det hela, eller golfvet skte
    Sig resa upp till tak  -- -- --

BENGT BONDE.

                                    Ack! Hvalfvet der
    Ej strtar ned mot golfvet, att det krossa.

CLAES FLEMING.

    Det skulle gra s, om uppror brunne
    Uti dess alla lemmar. Uppror, uppror!
    Se der den vdeld, hvilken allt frderfvat.

BENGT BONDE.

    Det slapp d ut omsider, detta ord,
    Som, stngdt i Edert hjertas kammar, ryckte
    Upp dess vggar, fr att vg sig bryta,
    Ssom ett vilddjur, sprradt i en bur.
    Ni slungat, herre, p oss ordet uppror,
    Se'n Ni, mhnda mer n ngon annan,
    Utkastat sjelfva saken, som Ni dper
    Med det ochristeliga namnet: Uppror!
    Tv stafvelser, som sluka all vr rtt.
    Liksom oss Gud en sdan aldrig gifvit;
    Som brnna vra kojors arma hem,
    Liksom en offer-eld den armes gfva;
    Som mrda vra kroppar, likasom,
    Ej Herrans ande lif dit aldrig gjutit.
    Allt menskligt ansprk, stammande frn Gud,
    Frn vra fder och frn deras furstar,
    Allt, allt tillintetgres, skflas, kastas
    Som agnar, till en lek fr alla vindar.
    Och hvarfr blir vrt menskovrde strtadt
    I denna lejongrop, man kallar uppror?
    Emedan vi ha kastat vra kroppar
    Till skld fr vra sjlars hgsta vl;
    Emedan vi vr andes frihet vrnat
    Mot den papismens trldom, som oss hotat,
    Och vr lekameliga frihet mot
    Det Pohlska slafveriets skam och ofrd.

CLAES FLEMING.

    Fantomer utan verklighet och blod
    De faror voro, hvilka Er frvillat
    Att kalla ned p Eder andra faror,
    Blott alltfr verkliga och fverhljda
    Af blod, som bordt och kunnat sparas till
    Ett bttre bruk. Papismens spke skickats
    P Er af prester, som Er enfald brukat
    Fr snda rnker; andra lika ffngt
    Er skrmt fr Pohlska trldoms-okets spke.

           Radzivill upptrder med buller och bng.

BENGT BONDE.

    Till dessa andra hr vl fven denne?

CLAES FLEMING.

    Ett lefvande bevis tminstone
    P spkens svaghet trder upp med honom.
    Lt derfr icke skrmma dig; drj qvar

                         Pekar p ett sidorum.

    I detta rum, tills fursten gifver vika
    Fr bonden. Vi som vnner mste skiljas.

Radzivill, som dittills sysselsatt sig med sin persons upputsning,
framtrder d de sista orden sgas, ooh fljer med fraktande blick
Bengt Bonde, som drager sig undan i det anvista rummet, hvars drr
ej stnges.


SCEN VIII.

    Claes Fleming. Furst Radzivill.

RADZIVILL.

    Ert vnskapsband har en betydlig lngd.
    D ena ndan slpar der i dyn,

                     Han pekar t sidorummet.

    Den andra deremot frlorar sig
    Vid Majesttets sol, ibland dess strlar.

CLAES FLEMING.

    r jag nog lycklig att ha trffat rtt,
    D jag frmenar att, bland andra titlar,
    Den af en strle ock tillkommer Er?

RADZIVILL, sjelfbelten.

    Ni tviflar, herr Baron, upp min vnskap?

CLAES FLEMING.

    Visst ej, min Prins --
        Radzivill bugar sig frbindligt
                           man hyser icke tvifvel
    Om det, hvarp man icke alls kan tro.

RADZIVILL.

    Min herre! -- --

CLAES FLEMING.

                     Ni Er vant i hvar belning.
    Som af Er skrdats, se frtjensten lnt.
    Ni br mig derfr fatta rtt, d jag
    Frskrar mig ej tro p Eder vnskap:
    Min furste jag den icke har frtjent.

RADZIVILL.

    r den betnkligheten Eder enda?
    Man vnner mellan ju ej rknar noga.
    Den man, som ran har i dessa tider
    Att som stthllare i Finland helsas.
    Br, mer n ngon annan, knna att
    Frtjensten ensam ej rekommenderar.

CLAES FLEMING.

    Hvad menar Ni dermed?

RADZIVILL.

                          Jag Eder mening
    Frutan kommentarier ju fattat;
    Mnn' ej min mening rner samma framgng?
    Men lemnom dessa bagateller. D
    Jag uppskt Er, herr Fleming, var min afsigt
    Ej den, att mitt missnje tolka fver
    En smsak, sdan som Er brist p vnskap.
    Min obeltenhet sig reser upp
    P hgre grund, och nyligen den ftt
    Frkad nring.

CLAES FLEMING.

                    Vant att frossa stdse
    Ju detta Edert lsklingshusdjur varit.
    Lt hra, hvarmed Ni p nytt det matat.

RADZIVILL.

    Ssom Ni vet, jag lnge nskat hade
    Sjelf taga nrmare i gnasigte
    Det stycke krr, hvarom vi slitas hr,
    Med svultna djur och n mer svultna bnder.
    Jag tnkte, efter mogen fverlggning:
    n ligga isens bryggor qvar, de enda
    Som leda fver strmmar och moras,
    Af hvilka vandrarn drnks och sjelfva landet.
    Men, minskad, lemnar snn dock ppen plats
    Fr modets djerfhet, som sin vg vill bryta.

CLAES FLEMING.

    Hvart land behftas af olgenheter,
    Hvarmed man mste gra sig frtrolig,
    Om hjeltemod ej skall behfva slsas
    P det, som vanan byter till en lek.
    Vi, som ha vuxit upp med grodorna
    Uti de krr, ur hvilka till Er stiga
    msom frakt och msom ngon -- fruktan,
    Vi frdas fver vra isars sn
    S ltt, som molnens skuggor g derfver.
    Vi tumla mellan vra sjars skr,
    Som fogeln kryssar mellan tcknens klippor.
    Vi skulle dock ej utan obehag
    Oss vltra i det femte element,
    Hvarmed naturen riktat sina fyra,
    D hstens mrker p ett stt i Pohlen
    Frkroppsligas, hvarvid Ni blifvit van.
    Det derfr fgnar mig, att Ni betnkt --
    Frr n Ni gjort Er till en ny Columbus --
    Olgenheten af ett fretag,
    Hvars stora vigt Ni sjelf vl bst kan inse.

RADZIVILL.

    Men min utrkning slog dock felt totalt.
    Snart voro de frrd, vi medhaft, tmda.
    Och d sig infann verklig brist p det
    Ndvndigaste, bland den stora suite,
    Jag ansg bra omge mig, -- ej blott
    Fr rangens skull, jag innehar i staten,
    Men fven fr att vrdigt frestlla
    Den konung, som af mig representeras.

CLAES FLEMING.

    Det var frsigtigt. Annars ej s ltt
    Till vigten af Ert vrf man ana kunnat.

RADZIVILL.

    Ej nden hade ntt nnu sin hjd.
    Hvad tycks? Jag sjelf till sluts har ndgats sakna
    Ej blott beqvmlighet, men fven sdant,
    Som jag vl aldraminst frr kunnat tro
    Att jag, en Radzivill, umbra skulle.

CLAES FLEMING.

    Der intet finns, har Kronan mist sin rtt.

RADZIVILL.

    M vara Kronan! Men jag frgar: hvad
    Ang mig dess frluster? Mig, som kunde
    Det frsta rike kpa, som blir ledigt.
    Det vittnar ej om ordning i ett land,
    Der herrar, ssom jag, behfva svlta --
    Och trsta nnu mer.

CLAES FLEMING.

                         Det lter sllsamt,
    I detta vattendrnkta land.

RADZIVILL.

                                Ert inkast,
    Det smakar -- Finskt, som landets enda dryck. --
    I brjan gick det dock behjelpligt an,
    S lnge vi n kunde lta slagta
    Hvar bondhst, som ej ville mera fram.
    Vi fdde s, fast med en mager spis,
    Vrt folk. Till sluts dock funnos inga hstar,
    Och ej vi kunde vnta att det packet,
    Frn hvilket vi dem tagit, skulle skaffa
    Till uppehlle t oss ngot annat,
    D deras armar ej ens sknkte oss
    De lttjefulles bistnd.

CLAES FLEMING.

                             Kanske var
    Den lttjan, som ej tillt folket bruka
    Till Eder tjenst sin arm, ett uttryck endast --
    Ett missfrstdt mhnda -- af en godhet,
    Som dock i bottnen bor utaf dess sinne. --
    Men hvilken btnad kunde dessa armar,
    Mot Eder strckta, bjuda Er, min furste?

RADZIVILL.

    Er frga r naif, liksom den urskt,
    Hvarmed Ni fverskyler packets frckhet.
    Jo, hjelp behfdes vl. En tidig vr
    Bortslungat isbron ifrn alla forsar,
    Och brutit hvarje strand fr dessas flden.
    S vidt som himlen strckte sig utfver
    Vrt hufvud, flt en parodi p himmel
    Vid vra ftter, hotande hvar stund
    Att reda oss en lika graf, som den,
    Hvari kung Pharao drack sista sklen
    Fr Juda-folkets lyckosamma resa --
    Ifall ej endast sagan fyllt pokalen.
    Vr fara lrer varit stor. Dock derp
    Pohlacken tnker sist. Men vida strre
    Var den frargelse vi mste tla
    Af dessa mennisko-amphibier,
    Som krla i de Finska krren, hvilka
    Ej afund hysa bordt mot elementet
    I Pohlen, dit Er tanke nyss sig snkte.

CLAES FLEMING.

    Ej utan mkan kan man hra, Prins,
    Ert Pohlska mod, satt p s hrda prof.
    Men mitt deltagande Ni n ej frt
    Till sista grnsen fr Ert lidande.

RADZIVILL.

    Vi sgo hr och der frvgna pojkar
    I forsens vrsta svall sig tumla om
    P btar, mera flarn n skepp, och skamlst
    Frhna nden af vr svra stllning.
    De ropte till oss, att vi skulle komma
    Och fiska frn dem deras brudar, samt
    Dem sjelfva hnga ssom klppar i
    De kyrkoklockor, som n finnas qvar.
    Ett sdant hn af dessa slafvar framdref
    En galla, som ej kunnat lsas upp
    I allt det vatten, hvaraf skerhet
    Gafs dem, med hvilka det stod i frbund,
    Men mnade oss sjelfve blott frderf,
    S smdligt, som de ord vi ndgats smlta.
    Ha! Det r ej nnu tillrckligt knckt.
    Det frcka sinnet uti dessa knars
    Skogs-menniskor. Det fordras dertill, att
    De skulle fostras upp af Pohlska herrar,
    Med piskor utaf jern. S kan det blifva
    n ngot af dem. Alla dagar dock
    nnu ej hafva sett sin sista qvll.

CLAES FLEMING.

    Den natten torde n ej vara nra. -- --
    Men skte Ni ej gifva dessa slafvar,
    Ssom Ni dem behagat kalla, frsmak
    Af den uppfostran, som dem en gng vntar,
    I fall det skulle blott bero af Er?

RADZIVILL.

    Hvad menar Ni, att vi d gra skulle!
    De fleste ibland dessa vildar flydde
    Till skogs och skte der sitt rtta sllskap,
    Och lto ej sig locka fram derur,
    Fastn, till straff och till varnagel, vi
    Hvarenda hggo ned, som kunde gripas.

CLAES FLEMING.

    P sdan lockmat man sig tit mtt
    I detta land, hur n man annars svultit.

RADZIVILL.

    Den fastan kan ha sina goda sidor
    Fr det der folket -- fastn jag ej sjelf
    Blef styrkt i tron p dess ndvndighet,
    D den min egen kropp tog nyss i ansprk.
    Den tjena kan till dubbelt ndaml:
    Som bot fr kttarene, hvilka fallit
    Utur Katholska kyrkans helga skte
    In i villfarelser, dem timligt straff
    Hemska br p frband, s att syndarn
    Ej blifve onpst, fven om den dom,
    Hvars fljder vra prester flytta h'n
    I andra verldar -- utaf giltigt skl --
    Ej ngonsin uti fullbordan gr.
    Men fven som en frberedelse,
    En spkning af den syndiga lekamen,
    Kan denna fasta, hvarom nu vi tale,
    P Finska folket fva nyttig verkan.
    Dess hunger bjer vilda sinnets trots,
    Och gr affllingen nog mjuk, att krypa
    Till korset, hvarifrn man honom lockat.
    Jag r vl ej, i hvad mig sjelf betrffar,
    Bigott; men skandalst det synes mig likvl,
    Att detta land, som lyder under Pohlen,
    Skall lemna tillhll t ett ktteri,
    Frtjent att gra Finlands alla skogar
    Till blott ett enda bl fr Finlands folk.

CLAES FLEMING.

    Ett annat sprk Ni frt, d detta folk,
    Sig resande liksom en enda man,
    Stod redo att med upprorsfacklan, lyftad
    Uti sin hand, upptnda bl, hvarp
    Man skulle brnnt, mhnda, kttare
    Af annat slag, n dem Ni vigt t blet,
    I fall Ni egt att hr improvisera
    Stor-inqvisitorn Torquemadas vlnad.

RADZIVILL.

    Jag medger, att jag annorlunda talat
    Frr ngon gng -- d misstag eller svaghet
    Hos den frvaltning, hvaraf Finland styrdes,
    Gaf packet lust att mucka. -- Vanan att
    I politikens alla labyrinther
    Mig reda, rknar detta sig till ra.
    Barbaren endast binds af samma sprk
    Vid hvarje tid och rum; och, ofrstdd,
    Han trnger ej i skilda skiftens mening.
    Det gllde frr att blidka, vinna tid,
    Att dela sinnena, och att sl neder
    Bestraffande, uti de remnor, hvilka
    Af lmpeliga talestten ppnats.
    Men sedan ndamlet vunnits, sedan
    Min politik och Pohlens vapen segrat,
    Det vore drskap att n hnga fast
    Vid ord, som all betydelse frlorat,
    Se'n de berknad verkan stadkommit.
    Att repa evigt upp, hvad frr man yttrat.
    Det vore att vid slagets slut begynna
    Upplocka ifrn marken alla kulor,
    Som gifvit segervinning, och ej bruka
    Dem, hvilka finnas qvar, att den fullborda.
    Min mening r densamma, som den varit,
    Fast mig blef gifvet medlens kloka val.
    Jag ville frr det Finska folket bja
    Till samma lydnad, som t Pohlens herrar
    En makt beskr, af kungar sedd med afund.
    S vill jag n. Men tiden, som r inne,
    Mig lr ett annat sprk, n det jag aktat
    Ndvndigt, fr att stadkomma den.

CLAES FLEMING.

    Att tala flerahanda tungoml,
    Den gfvan blef Er obestridligt gifven.
    Men huruvida Ni det rtta bruket
    Utaf Er tungas rrlighet har gjort --
    Bedmandet deraf ej tillhr mig,
    Som, fastn lngt till ren hunnen re'n,
    Mig lrt blott tala vl ett enda sprk,
    Mitt krfva, mig s kra modersml.

RADZIVILL.

    Ert modersml? Ni menar kanske Finskan?
    Jag fruktar, att Ni delar samma frdom,
    Som fven andra hysa hr i landet,
    Att detta pbelsprk, barbariskt, liksom
    De, hvilka dermed tolka ra tankar,
    Skall aktas heligt, oantasteligt,
    Ssom ett testamente, der en moder,
    Med sin vlsignelse, sin sista vilja
    Har nederskrifvit med sin egen hand.
    Det borde hgnas lika -- om ej mer,
    n dessa tvenne andra sprk, dem man
    Har funnit godt att trampa neder frckt
    I spren utaf Luthers villomening.
    Men r det rimligt, att en vis regering
    Skall lta komma sig till last det fel,
    Som tynger Sveriges svaga kungars minne?
    De hafva ej haft insigt eller kraft,
    Att utur sina Finska slafvars sjl
    Bortfrta denna hinna utaf rost,
    Som, under namn af eget sprk, frdrjt
    De kufvades frsvinnande inunder
    En segervagn, som rullar fram p hjul,
    Ej mindre hala, n de ro tunga.
    Det r ett missbruk, som ej mer br tlas.
    Ej Pohlens kungar och magnater kunna
    Sig gifva tid att lra alla sprk,
    Dem slumpen kastat ned p deras tunga,
    Som bilda massan uti rikets lydland.
    Men dessa massor! Hvilken bttre stege
    Kan dem beskras, hvarp deras sjl
    Br klttra upp ur barbariets dy,
    n skyldigheten att till modersml
    Frvandla herrskarsprket -- det, p hvilket
    De buden bra utg, som fr alla
    Ha' giltighet af en gemensam lag.

CLAES FLEMING.

    Den resan, hvars besvrligheter tycktes
    I ansprk tagit alla Edra krafter,
    P lngt nr icke uttmt Edert mod
    Till kcka, alltomfattande reformer.
    Lik en jordbfning, som p en gng ryster
    P allt, hvad helst den finner ha' bestnd,
    Ni sprjer lust att Eder skaparhand
    P allting bra, som str fast i Finland.-- --
    Min liknelse ej saknar fverdrift,
    Jag medger det, men har dock ngon trohet.
    En jord, som bfvar, lik en Pythia
    Upp sin heta trefot, hller sig
    Med mda fast; frkunnar svindlande
    Den straffdom, som, frutan prescriptions-tid
    Och utan vad, skall n fullbordan genast.
    Den domen kan vl synas blott en nyck,
    Ett hugskott, stiget i dens brnda hjerna.
    Som vill sitt infall gifva kraft af lag,
    Se'n ingen vgar finna ljligt, oblygt,
    Ett ansprk, som kan fylla mellanrummet
    Emellan sig och verkligheten med
    En graf, hvari allting ohjelpligt strtar,
    Och hvarp den, som redde grafven, sjelf
    r redo falla ned, en bruten vrd;
    Ty jorden, bfvande -- ej utaf svaghet,
    Men under fvermtt af kraft -- sjelf skonas
    S litet, som han ngot annat skonat.

RADZIVILL.

    Hvartill den liknelsen? Den passar ej. -- --

CLAES FLEMING.

    Visst ej p Er, och ej p munnens vder;
    Men vl p stormen, den de tyckas bda.
    Ni har der bilden af reformationer,
    Som frsigg i strsta stil. De drabba
    Det reformerade och reformatorn
    Med samma Herkuls-klubba. Stora stder
    Bortsopas mera sprlst, n de agnar,
    Som synas lnge svfva n i luften,
    Se'n de frn marken blifvit sopade.
    Och dalens djup nu mta hjders fall,
    Och ltta vgor hviska om frsnkning
    Af trots, p hllens hrda panna tecknadt.

RADZIVILL.

    Ni talar som en bok, som Plinius,
    Jag sett det der kring Napels paradis.

CLAES FLEMING.

    Jag fga lst i bcker, och ej funnit
    P jorden paradis. Men lifvets mdor
    Och strid mig lrt tskilligt minnesvrdt.
    Frlt att jag en teckning kastat fram,
    Af vilda skakningar fr Er, som sjelf
    P ort och stlle uppskt spren till
    Frstringarnas jtteverkan, hvilka
    Vi andra knna blott ur bleka sgner.
    Men dessa spr utaf en jord, som bfvat.
    Och dervid bfvan vckt s nr, som fjerran,
    I Eder sjl ej tyckes lemnat intryck.
    Ur dessa skakningar, der jttekrafter
    Frstrarns jttelust uppburit, stiger
    Till Eder ingen varning, som hrs ropa:
    Stt ej i gsning elementer fvitskt!
    Ryck ej den grundval bort, som uppbr allt.
    Ibland ruiner, som n vittne bra
    Om det, som fallit, kan Ni sjelf frsvinna,
    S att man ej ens vet att till Ni funnits!

RADZIVILL.

    t gamla qvinnor lemnom spdoms-konsten. --

CLAES FLEMING.

    Er Pythia-vishet manar Er, min Furste,
    Att fresp tillintetgrelsen
    Af allt, hvad Finland egt och skattar heligt.
    Dess sprk, dess gudalra och dess lag,
    Samt denna frihet, hvilken adlat bonden,
    S lngt som sagan minns, till menniska,
    Och som gr Finlands folk, inunder allt
    Sitt lidande, sin brist, sin nd och ringhet,
    Dock afundsvrdt fr dessa starka horder.
    Som, slafvar sjelfva, dertill gra andra.
    Och ledas af magnater, som sin kung
    Frakta lika djupt, som sina trlar.
    Med vrdnad skden de exempel, Sverige
    P denna kust stllt upp till efterfljd.
    Det icke handlat likt banditen, som
    Antnder strandens koja, fr att se'n
    Vid lgan vrma sig en enda qvll,
    Och ej besinnar, att en natt skall komma
    Med kulen storm, som kastar fram behofvet
    Att ska skygd inunder hyddans tak,
    Och luta hufvudet mot tryggadt lger.
    Ej Svensken gjort liksom den fversvmning,
    Hvarom Ni nyss berttat, hvilken sveper
    Sin platta yta p hvar olikhet,
    Som frr gaf lifvets former, frgers skiftning
    t dal och kulle, ng och lund och tegar.
    Ni tror, att denna dygd var blott en svaghet,
    Ej mktande att trycka stmpeln p
    Hvar yttring af ett skiftrikt lif hos folken,
    Som nacken bjt fr Svenska vapnens tyngd.
    Jag nekar ej, att Svenska folkets mlsmn,
    Som frt med ord och svrd nationens talan,
    Vl sjelfve insett vanskligheten af
    Frsk att plna ut det, som naturen
    P djupa sinnens grund i sekler prglat.
    Men jag tror dock, att detta vikings-lynne,
    Som lskat segrens sng p ombytt kust
    Och ifrn skilda klippor nya genljud
    P stormens brus och vapnens klang, har gtt
    Igen i dessa Svenska kungars sjl,
    Som funnit mer behag vid frgrik mngfald,
    Hvari sitt lif en trdgrds blomster yttra.
    n i likformigheten af en ken,
    Som echo ger t rop frn tomma sinnen.

RADZIVILL.

    Jag hrt fr mycket, och kan blott beklaga
    Att Pohlens angelgenheter fallit
    Uti en hand, s fga lmpad att
    Dess vigtiga intressen skickligt skta.
    Ssom Senator anser jag mig skyldig
    Vid nsta Riksdag yrka p ransakning
    Och rfst med de oformligheter, hvilka
    Hr fventyra Republikens bsta.

CLAES FLEMING.

    Gr Ni Er pligt; min skall jag ska fylla,
    Som jag frstr den. Tillt mig att bjuda
    Er n ett tillgg vid anklagelsen,
    Hvarmed Ni tckes hota. Ej jag vet
    Att Pohlens "Republik" det aldraminsta
    Kan vnta, hoppas eller fventyra
    Vid min frvaltning uti detta land.
    Ej Republikens render jag gtt,
    Och mnar ej fr denna st till ansvar.
    Jag knner inga herrar fver mig,
    Men blott en Herre: Svea Rikes Konung.
    Mot den, som djerfves strcka ut sin hand
    Ur hermlins-mantlar eller slitna trasor,
    Upp till hans diadem, skall jag frska
    Att fra ut besluten af den riksdags
    Der pligt och trohet talat ur mitt brst.

RADZIVILL.

    Frn barbariets tider komma dessa,
    Som ra landtbd.

CLAES FLEMING.

                      Ve den Pohlska bildning,
    Som ej dem unnar ste eller stmma!
    Den tid skall komma, d, fast landsfrviste,
    De bistert dmma land och folk till dden.

                      Radzivill gr ut i vredesmod.


SCEN IX.

    Claes Fleming. Bengt Bonde.

CLAES FLEMING, till Bengt Bonde, som tigande betraktar honom.

    Hvarfver grubblar du?

BENGT BONDE.

                           Jag tnker blott:
    Om fr ett r se'n, herre, p ett berg
    Ni skulle sttt, och Finlands folk kring Er,
    Och hrt Er tala, som Ni talat nu,
    D hade tjugu tusen klubbor, hvarmed
    Vi luften klufvit eller krossat skallar.
    Och som p oss se'n terfallit tunga,
    Till brnsle spjlkta, uppvrmt vra hyddor.

CLAES FLEMING.

    Det varit bttre fr oss alla, Bengt.

BENGT BONDE.

    Ja, utan tvifvel.

CLAES FLEMING.

                      Hvems r felet, att
    Det bttre ej ftt rda?

BENGT BONDE.

                             Allas!

CLAES FLEMING.

    Mhnda har du rtt.

BENGT BONDE.

                         Men lika visst
    r dock, att hvar och en af oss har lidit,
    Ej blott fr hvad han brutit sjelf, men ock
    Fr andras synd: Ni, herre, icke minst.
    En dre, ssom den. Ni npste nyss,
    Kan locka eller strta i elndet
    Mngtusende. Men det r ej en sdan,
    P hvilken ngot ansvar finner fste.

CLAES FLEMING.

    Hvem drabbar detta?

BENGT BONDE.

                        Den, uti hvars namn
    Det onda utfrts; den, som lt det ske,
    Och s sig bytt till en handtlangare
    t egna verktyg, fven d, nr dessa
    I annan riktning slintat, n man mnat.

CLAES FLEMING.

    Den lter detta ansvar stiga hgt.

BENGT BONDE.

    Ej hgre dock, n deras ra stiger,
    Som hgna lycka, rtt och frid i landen.

CLAES FLEMING.

    Ej ngon ddlig mktar skapa detta,
    D tusen viljors roderlsa nycker
    Hans afsigt korsa. Ej vr Herre ens,
    Som dock ur intet hafver skapat allt,
    Kan tvinga folken att bli lyckliga,
    D dessa all frnuftets ledning jfva.
    Men fver hvarje enskild nskan str
    Dock Konungen s hgt, att han ej nska
    Kan annat, n hvar understes lycka.

BENGT BONDE.

    Hans vilja mts ju af hvar enskilds trngtan,
    Hvars hgsta ml detsamma r som kungens.

CLAES FLEMING.

    Den stund Ni tron det och hans afsigt ltten,
    St kung och folk gemensamt nra mlet.

BENGT BONDE.

    Vi skola nalkas det, den stund Claes Fleming
    Ej ljungar mot oss, men gr framfr oss.

CLAES FLEMING.

    Tro mig: mitt lif ett hgre ml ej nskar, --
    Om mlet ock betydde lifvets grns.
    Som Ni, jag fddes ju p dessa strnder,
    Som barn der lekt och hrdats der till man.
    S vl, som Ni, jag ville skda lyckan
    Uppblomstra uti alla vra dalar.
    Med dubbel kraft jag skulle draga svrdet,
    D det ej mot Er gller mer, men med.

    Men vnner kunna vi ej blifva, innan
    J blifvit Kungens mn, s vl som jag.
    Det r mitt ord, oterkalleligt,
    Likt ddens slutdom. Du frkunne det
    t dem, som utsndt dig. Nu drag i frid
    Rtt fram, och ej till hger eller venster
    Din blick frvilla. Gud, den Hgste, gifve
    Att jag dig ej mer skda m i lifvet.
    Allt, hvad du sednast sktt, r ej ditt vrf.

BENGT BONDE.

    Jag nrmsta vg upp till min hembygd drager,
    Med mera frid, n ddan jag gick ned.

         Claes Fleming rcker honom handen till afsked.

Slut P Andra Acten.




TREDJE ACTEN.


En dslig hafsstrand. Det r qvll. Mnen har nnu ej stigit upp.


SCEN I.

    Johan Fleming. De Vijk.

    De Vijk gr otlig med hftiga steg fver scenen.
    Johan Fleming nalkas lngsamt och djupt sorgbunden.

DE VIJK.

    Att lta vnta p sig ngot lnge,
    Det tckts min herre. Medan han har sktt
    Helt andra njen, blef det mig frunnadt
    Att hlla sllskap t de skogens korpar,
    Fr hvilka heldre jag vill vara rof,
    n fr den ledsnad, som beskres gunstigt
    Af krleksdruckna svennens tomma lften.
    Jag ltt begriper, att en sdan finner
    Sig road af att sucka dag och natt,
    Frkldd till herde, vid sin Chlos ftter.
    Men mitt frstnd ej rcker till att fatta
    Ndvndigheten af att den, som heter
    Hans vn, skall nta bort sin tid som skogsvakt
    I demarker, der idyllen kyles
    Af frost och is, till arga tankars bocksprng.
    Nr du hrnst dig knner inspirerad
    Att stmma upp ett nytt bucolicon,
    Vill jag tminstone mig se befriad
    Frn hvarje hederspost, hvarmed vr nye
    Alexis rar sina knapars skara.

JOHAN FLEMING.

    Ej ngon, hgre n jag sjelf, kan nska
    Att nu fr sista gngen ha' gjort missbruk
    Utaf dens tjenster, som jag trodde vara
    Den sista vn, mig terstod p jorden.

DE VIJK.

    Din nskan, grtmild, som det hfs en herde,
    Fullbordas ltt. Jag knner mig fr god
    Att lta ngon leka vn med mig,
    Som tror att blott fr det Claes Fleming -- denne
    Stormktige, hvars alla titlar jag
    Ej orkar minnas och n mindre nmna --
    Har gifvit honom lifvet, han kan handla
    Med hvarje vn, s som hans fader gr
    Med detta land, fr hvilket han sig sger
    En faders mhet hysa --

JOHAN FLEMING.

                            Detta r
    ndock fr mycket! Jag ej vntat sdant
    Af dig, och minst likvl i denna stund,
    D jag mig knner osll nog att vilja
    Mitt de byta emot sonens af
    Den frste tiggare, jag mta kunde,
    Bland dem min far till tiggarstafven bragt.

DE VIJK.

    Min Johan! Gud i himlen! Hvad r det,
    Som felas dig? Nu ndtligt flyktar bort
    Den blindhet, hvarmed galen harm mig slog.
    S har jag aldrig sett dig n. Fr Guds skull
    Sg, har mitt dumma ord dig srat s?
    Har det blott vidgat sret i ditt hjerta,
    Af ngon annan slaget skoningslst?
    Sg hvem det varit? Om den grymmes barm
    Sig gmmer inom Carl den hrdes pantsar,
    Jag skall det ska upp och krfva hmnd,
    I fall han ej frbarmar sig och straffar
    Mig sjelf, fr det emot dig jag har brutit. --
    Min Johan! Se ej mer p mig med dessa
    S krleksvarma gon. Denna gng
    De tnda upp en afgrund i mitt brst.
    Lt dina blickar spruta eld, men harmens,
    Blif vred emot mig, som dig frolmpat,
    Och skndat uti galenskap din vnskap,
    Som r mig dyr, ssom din systers krlek;
    Ssom det hgsta, jag har egt och eger:
    Som minnet af min moders hulda mhet;
    Som dessa stllen, sknare n ngot
    I Norden annorstds: min barndoms strnder,
    P hvilka dagens ljus mig helsat frst.
    Blif vred mot mig -- och sk i vredesmod
    Att vederglla blott en tusendel
    Af all den orttvisa, jag begtt,
    Mot den, jag vore skyldig att frsvara
    Med lif och blod mot hvarje orttvisa,
    Begngen af en annan. Om du blefve
    Emot mig vred och lte vredens utbrott
    Framljunga, gfve det mig samma visshet,
    Som skans blixtar teckna ofvan jorden:
    Den visshet, att ej vintern n ftt makt
    Men nr, s mild och s frltande,
    Din blick mitt hjerta rycker till ditt hjerta,
    Jag tror, vid afgrundsflamman i mitt brst,
    En norrskenslga stiga upp ur ditt,
    S blodrdt mlande emot dess himmel
    En vinters ken, hvari dden herrskar.

JOHAN FLEMING.

    Du ber mig vredgas och att kasta vldsamt,
    P askan af din nederbrunna harm,
    En blixt af vrede ur min de barm.
    Det vore som att vilja nederrifva
    Ett altar, hvilkets flamma flg mot hvalfvet
    Ett gonblick fr hftigt, och sig lade
    Det nsta, utan att den skada gjort.
    Det vore raseri. -- Det r omjligt
    Fr mig att harmas emot den, hvars vrede
    P nytt blott kastar ljus upp hans vnskap.
    Ack! Vreden r dock yttring af ett lif,
    Som brusar ungdomsvarmt i blodets vgor.
    Mitt hjerta det r ddt. Det slr vl n.
    Emedan hjertats slag frnimmas sist
    Af gammal vana, fven sedan lifvet
    Har flytt derur. Men det r ddt likvl.
    Se'n ddskld dmmer hvarje der, som
    Bar kraft dert, att kunna klappa friskt.-- --

    Du arma hjerta, vore du nd
    S hrdt, som qvarnens stenar, hvilka forsen
    Framdrifver n, se'n de sitt arbet fullgjort.
    De gnistra, brinna, medan de frtras
    Inunder ffng, men dock lustig rullning.
    De ro starka, de. Den svages lott
    r och frblir att flykta, liksom dammet
    Frn trampad strt, i hvirfvelvindens lekar.
    Dock bttre r nd att s frgs
    I fria luften, n att ligga bunden
    I qvalfull dvala, utan ddens ro
    Och utan lifvets kraft. O! Jag behfver
    Frisk luft. Jag vill den fnga upp,
    Der djerft den leker upp brustna kanter
    Af detta sista stycke is, som hller
    Sig lngst i viken fast nnu vid stranden.

                          Mnen gr upp.

    Se huru isens spegel, ifrn hvilken
    Vrvindar lyftat tckelset af sn,
    Ler emot mnen, som frsofvit sig.
    Men dess mer klargd spritter nu ur smnen,
    Min skridsko bra skall en varelse, --
    Hvars lif frsofvit sig ocks upp
    En jord, der den ej ngot har att skaffa, --
    Kring bla ytan, som en annan hljer,
    Med svalka i sitt djup och rum fr lugn. -- --

    Och du, min broder -- du, som fr mig varit
    Mer n en sdan nnsin kunnat vara,
    Min helsning hembr till min mor, den hulda,
    Gif henne denna ring, som fsta skall
    Mitt minne vid det brst, mig nrt och lskat.
    Min brodershelsning fr till henne fven,
    Som lna skall den vnskap, du mig sknkt.
    Sg fven honom -- -- Nej, sg endast att
    Jag ej s snart lr tervnda hem; --
    Att mig en jagtfrd sannolikt skall fra
    Lngt bort till nejder, dem jag frr ej sett. -- --

DE VIJK.

    Din sinnesstmnings mrker breder ut
    Ett tckelse af tcken, hvilket stnger
    Min blick ifrn din smrtas dystra klla.
    Igenom denna natt jag ser dock ett,
    I ryslig klarhet. Harmen, som ej bryter
    I ppen lga fram, den har du stngt
    Uti din sjl, s att deri ej finnes
    Mer plats fr vidden af vr fordna vnskap.
    Till denna stund har aldrig ngon tanke
    Upp ditt hjertas rena himmel stigit,
    Som ej en ppen vg sig brt till mitt.
    Nu, d omtlig smrta hopar borg
    Utaf bekymmer p din barm, jag aktas
    Ej vnlig att f bra ock den andel,
    Hvarp jag tror mig ega giltigt ansprk,
    D jag din gldje ftt s ofta dela.
    Du vill g bort. Hvad lindrig mening jag
    n stta m uti din sjls beslut,
    Din terkomst tycks ligga lika fjerran
    Och obestmd, ssom en lycklig framtid
    Fr den, som stds vek lngre bort frn denna.
    Och du ej har ett ord till vnlig helsning,
    Fr honom, som du lskat mer n lifvet --
    Han, som dig gifvit detta? --

JOHAN FLEMING.

                                   Nej! -- Du gre
    Dock som dig lyster sjelf. Du bst frstr
    Att stlla dina ord, s att de icke
    Den smrta ka, som de nska lindra.

DE VIJK.

    I denna stund frstr jag blott en sak:
    Det r, att flja dig, hvarthn du gr,
    Om ock till verldens horizont det vore.
    Du har behof utaf frisk luft. Vlan,
    Jag r ej den, som sga vill t sucken,
    D den, p hjertats brdor lyftande,
    Sig trnger fram emellan dessa: Drj
    Och vnta tills att hjertat qvfs, d fr
    Du denna ro, du nu frgfves sker.
    Jag sger ej t altarflamman, der
    Den flmtar tungt inunder askan, hvilken
    Derp blef tanklst kastad: qvarblif lugn,
    Du strfvar ffngt upp till ljus och luft.
    Jag r ej den, som sga kan t dig:
    G hem och afkld, jemte manteln, sorgen,
    Som tynger skuldrorna utaf din sjl.
    Men lika visst som ditt behof jag inser,
    Att lta himlens fria vindar lyfta
    Upp din smrta, knner jag behofvet
    Att andas samma luft, du andas in,
    Att se hur tyngden smningom blir lttad,
    Till hands att taga mot af all din sorg
    Min del, hvars rttighet ej ngon jfve.

JOHAN FLEMING.

    Ske som du vill. S ddt r ej mitt hjerta
    nnu, att det ej skulle ppna sig
    Fr strlen af ditt ord, du starke, som
    Gud har mig gifvit, att min svaghet stdja.
    Hur vl jag knner nu igen dig, broder!
    En vntan under ngra gonblick,
    Som du trott glmda af mitt gifna ord,
    Frslog att eld och lgor i dig tnda.
    Men om det gllde att t vnnen offra
    Ett lif, af krlek vrmdt, -- en framtids verld
    Som vidgar sig i hoppets sknsta dager, --
    D syns uppoffringen dig blott en rtt,
    Som ingen makt ifrn dig taga kunde.
    Hvadhelst mig hnda m likgiltigt r.
    Mig sknktes ej den kraft, som handlar stort,
    Och fven till att lida eger jag
    Lngt mindre styrka, n jag hittills mente.
    Men du, de Vijk, till stora ting r kallad.
    Gud lte icke dig, hvars hjeltesinne
    Ej anar ens att svek kan finnas till,
    G under uti dessa tiders falskhet,
    Der man p ingen vgar mera lita.


SCEN II.

    Johan Fleming. De Vijk. En Tjenare.


TJENAREN.

    Gud vare lof, att jag Er terfunnit!
    Jag skt Er, som en perla sks i hafvet.

JOHAN FLEMING.

    En sncka utan vrde fann du endast.

TJENAREN.

    Stort vrde sttes dock p det jag funnit:
    Det mnga dla, kta perlor kostat.

JOHAN FLEMING.

    r du den slsarn, som dem kastat bort?

TJENAREN.

    Hvad r vl det, fr Er jag gifva kunde,
    Om ock mitt hjerteblod jag gfve, mot
    De perlor, som Er moders ga fllt
    Utur sitt dla hjerta fver Er?

JOHAN FLEMING.

    Hvad sger du? Min mor har grtit?

TJENAREN.

                                       Ja,
    S heta trar, som en mor blott gjuter,
    D hon sin son frlorad tror.

JOHAN FLEMING.

                                  Frlorad!
    Ja, det r sannt. Frlorad r ju jag,
    Fast annorlunda, n hon menat det.

TJENAREN.

    Nr hon Er icke sg, hon sg blott sorg;
    Nr hon Er terser, hon ser blott gldje.

JOHAN FLEMING.

    Den gldjen blefve dystrare, n sorgen.
    Jag vill bespara henne den. Farvl!

TJENAREN.

    Med detta svar, och utan Er, kan jag
    Ej tervnda -- --

JOHAN FLEMING.

                       Hvad! r jag ett barn.
    Som utan ledsven ej ett steg fr taga?

TJENAREN.

    Hvem ville icke synas evigt barn,
    Infr en sdan moders krlek, herre?

JOHAN FLEMING.

    Ja, du har rtt. Jag nskar synas s,
    Men kan ej mer. Min sjl r fylld af hat,
    Af ondska; och jag ej frtjnar,
    Som barn, att tryckas mot min moders brst.
    Nr jag har hunnit ter blifva bttre,
    Jag vnder om till denna sakristia,
    Der allt, hvad godt och heligt r, frvaras.
    Kanske att jag aflsning finge d.
    Frr kan jag icke terkomma.

TJENAREN.

                                Heldre
    Jag frn en lejonkula gr med ungen,
    n jag med detta budskap vnder hem
    Till honom, som mig utsndt -- --

JOHAN FLEMING.

                                      Blef
    Du icke skickad af fru Ebba?

TJENAREN.

                                 Nej.
    Jag p herr Flemings eget bud Er skte.

JOHAN FLEMING.

    Och nu du fruktar mta samma vrede,
    Som den dig sttte bort frn bo slott.

TJENAREN.

    Det var ej vrede, herre! Faders-oro,
    Utaf vr strnge hfding ej betvingad,
    Blott darrade uti hans rst och blick
    nnu nr han Er moder ville trsta.
    Ej en, men tjugu gnger sporde han,
    Afbrytande de vigtigaste vrf,
    Om Ni ej syntes n? Han icke kunnat
    Vr konung bida med en strre ifver.
    Och om ett fste, han frsvarat, varit
    Bragdt till det yttersta, han icke sett
    Emot ett lofvadt bistnd mer bekymrad,
    n lngtansfullt han Eder ankomst vntat.

JOHAN FLEMING.

    Du icke bordt mig sga detta.

TJENAREN.

                                  Hvarfr?
    D sanning, pligt och krlek mig det bjudit.

JOHAN FLEMING.

    Bst vore, om mig ingen skulle lska:
    Jag allas krlek blott med otack lnar.

TJENAREN.

    Hvem kan Er se och icke lska Er?
    Ifrn den tid, d jag p Svidjas backar
    Er bar omkring, s hrd jag ingen funnit,
    Att den p Eder blifvit ond, herr Johan.

JOHAN FLEMING.

    S ung jag r, jag annat sett n du. -- --
    G medlertid, du gode, sakta hemt.
    Vi unge skola p de lsta vgor
    Vr lycka ska.

TJENAREN.

                    Drjen icke lnge,
    Jag Er besvr, vid allt hvad heligt finnes.

                              Han gr.


SCEN III.

    Johan Fleming. De Vijk.

DE VIJK.

    Den gamles mening vill du flja, Johan?

JOHAN FLEMING.

    Kan du betvifla, att jag ville det?
    Men jag det icke kan. Som brottslingen,
    Emellan hstar sliten, slits min sjl.
    Min moder gjuter sorgetrar, och
    Jag fr ej byta dem i gldjens. Det
    r dock fr rysligt. Om du visste allt!

DE VIJK.

    Jag sger dertill amen; men ej fattar
    Hvarfre jag ej detta allt fr veta.

Hexan intrder. D Johan Fleming ser henne,
vnder han sig bort, fr att aflgsna sig.


SCEN IV.

    Johan Fleming. De Vijk. Hexan.

HEXAN.

    Du viker undan fr mig nu; dock bttre
    Det varit, om du gjort det hrfrinnan.

JOHAN FLEMING.

    Jag d ej lrt det enda, jag af dig
    Har lra kunnat.

HEXAN.

                     Och det var?

JOHAN FLEMING.

                                  Att hata!

HEXAN.

    Det var att ska vattnet fver n;
    Du ej behft g lngt, fr att det lra.

DE VIJK.

    Tig, qvinna! Ej frbittre du hans sinne.

HEXAN.

    Tror Ni vl, Junker, att jag kommit hit,
    Fr att med stebrd en Fleming fgna?

JOHAN FLEMING.

    Han vet ej det, som jag, och derfr tviflar -- --

HEXAN.

    Skryt med Ert vetande, herr Johan, ej.
    Om nu Ni visste, hvad Ni veta borde,
    Ni icke skulle blicka vred mot mig,
    Men p Er sjelf -- i fall en mensklig knsla
    Kan rymmas n uti en Flemings sjl.

JOHAN FLEMING.

    Hvad ondt har jag vl gjort? Jag ondt blott lidit.

HEXAN,

    Hvad Ni har gjort? -- Ni rfvat bort det sista
    Af frid och lycka i en fridls boning.
    Ni gjort likt den, som mot en drunknande
    En planka strcker, fr att -- snka honom.
    Ni min Mathilda i frderfvet bringat.

JOHAN FLEMING.

    Hvad sger du, frfrliga! Mathilda?
    Har hon af ofrd drabbats?

HEXAN.

                               Ja, det vrsta
    Har henne fvergtt.

JOHAN FLEMING.

                         Fr Guds skull, menska,
    Vill du mig dda, gr det mindre lngsamt!

HEXAN.

    Jag vill Er vcka blott till lif och knsla
    Af Eder pligt.

JOHAN FLEMING.

                   Spar dina vckelser,
    Och sg mig blott: Kan n Mathilda rddas?

HEXAN.

    Jag hoppas, att det mjligt r nnu.

JOHAN FLEMING.

    D skall det ske, om jag ock mste strta
    Ett altar ned, fr att till henne hinna.

HEXAN.

    P vida mindre helga ting Ni prfva,
    Till hennes rddning, fr Ert mod och styrka.

JOHAN FLEMING.

    S mycket lttare de skola kufvas. Men
    En riktning gif t stormen i min vilja.

HEXAN.

    Hvad vid Ert sista samtal frefallit,
    Det r mig ej bekant. Men se'n jag ffngt
    Mathilda vntat, drefs jag af min oro
    Att ska henne upp i skogen. Der
    Jag mtte knektar, hvilka sins emellan
    Omtalte, att Er fader utsndt dem,
    Och att de skte Er, herr Johan. Slutligt
    Jag mellan trden sg Mathilda skymta
    P afstnd. Men frr n jag uppntt henne,
    Hon blef af knektar kringhvrfd, och de slpa
    Nu henne vldsamt bort t bo-sidan.

JOHAN FLEMING.

    Jag fiender af vldigare slag
    Mig hade nskat i en kamp fr henne.
    Men hennes fara r dock lika stor,
    Som om af Lancelot hon blifvit rfvad --
    Om icke strre. Bort med blixtens fart
    Jag ila vill -- --

DE VIJK.

                       Nej, Johan, qvardrj hr.
    Af sinnesrrelser och vandring tmd,
    Din kraft sig terhmta br. Men allt
    Hvad i min vnskaps makt kan st, jag gerna -- --

JOHAN FLEMING.

    Hvad nu? Fullnda ej. En mjlighet
    Mig lemna, att din mening missfrst.
    Om ngon ann' n du frdristat sig
    Att t en sdan syfta, jag deri
    Sett en uppstlig frolmpning, slungad
    Mot denna, som jag nyss, frutan vilja,
    Lt komma mig till last. -- Ej den, som vill
    Till himlen eller helvetet sig trnga,
    Dit snder sina vnner ssom ombud.

                Han ilar bort. De Vijk fljer honom.

HEXAN.

    Det unga sinnet strtar utan roder
    Emot sitt ml, och skall det lngsamt hinna,
    Oaktadt fartens hastighet. Min ledning
    Dem skulle frt igenom skogen, skert,
    Som dykarn hittar strten under vgen.


SCEN V.

    Hexan. Bengt Bonde.

BENGT BONDE.

    Du hr, s lngt frn hemmet?

HEXAN.

                                  I mitt hem
    Du trffar mig som bst: landsvgen, skogen.
    Jag intet annat eger mer till hemvist.

BENGT BONDE.

    Har ny frstring gtt p de ruiner,
    Hvari din boning smugit sig till lugn?

HEXAN.

    Frstring inkom denna gngen ej,
    Som vanligt, utifrn. Lik sjlens,
    Min kojas rubbning framgick ur dess inre.

BENGT BONDE.

    Af hvilka onda andar stadkoms
    Den rubbning, som dig husvill gjort nyo?

HEXAN.

    Anklaga onda andar ej, om du
    Ej frsta grunden till min ofrd vill
    Uppska hos mig sjelf. Men nrmast
    Olyckan kommit genom det, som lemnats
    Mig ensamt qvar, till trst i allt mitt qval.

BENGT BONDE.

    Du menar hoppet om din hmnd?

HEXAN.

                                  Omensklig
    r frgans bitterhet, men vl frtjent:
    Jag knner det, fast hmnden aldrig syntes
    Mer rttvis, n i denna stund, d jag
    Den goda engel srjer, som frdrjt
    Min hmnd kanske fr lnge. Min Mathilda,
    Hvars syn stillade min trst derefter,
    Ifrn mig rfvad, trsten dubbelt vcker.

BENGT BONDE

    Gud velat s ditt vilda sinne tmja.

HEXAN.

    Nej! En pminnelse Han ville gifva,
    Att Hans lngmodighet jag trttat ut,
    D jag af svaghet kallnade fr verket.
    O! Vore jag s hrd, som du mig tror,
    Jag sge uti det, som hndt Mathilda
    Och henne drabba kan nnu, ett straff,
    Frfrligt, s att helvetet blott kunnat
    Uttnka det, men ej en menskohjerna.

BENGT BONDE.

    Ett straff t detta fromma, milda vsen?
    t dottren af herr Gustaf -- han, den bste
    Ibland de f af landets herrar, hvilka
    I vra leder stridt och bldt med oss?

HEXAN.

    Det onda, hvaraf hon blir skuldls trffad,
    Tillbakaflle p dens grymma hjerta,
    Som sett mitt lidande och alla andras,
    Och aldrig sport dervid en rrelse.
    Men finnes ngot menskligt n deri,
    Af ett olkligt sr hans hjerta skulle
    Dock blda, om det visste, huru nra
    Mathildas ofrd rrer fven det.

BENGT BONDE.

    Du talar gtor. Ej jag fatta kan,
    Hur Flemings barm kan trffas af de den,
    Som blott fullflja, hvad han sjelf begynt:
    De lidanden, hvaraf Mathilda hemskts.

HEXAN.

    Min gtas lsning knner blott en Ende:
    Men jordens tungoml Han talar ej.
    Tv knde den p jorden fven frr,
    Dock dessas rst frstummats re'n fr alltid.

BENGT BONDE.

    Tung trycker vl din gtas hemlighet,
    Nr du deraf s litet hittills delat.
    Jag forskar ej derefter, d du obedd
    Ej lagt den neder i min barm.

HEXAN.

                                  Om icke
    Den gr med mig i grafven, blir det du,
    Som bergar den t lifvet. Tiden dock
    r dertill n ej kommen; och ett brott
    Uppslukas af hvart gonblick, som bortflyr,
    D jag ej skt att rdda min Mathilda.

BENGT BONDE.

    Kan jag dig bist, r jag dertill redo,
    Hvad fventyr mig dervid hota mnde.
    Ej hvad han vgade, men hvad han borde,
    Af hennes dle fader vgdes ju,
    D han frn maka drog och hotadt hem,
    Att med oss andra strida folkets strid.

HEXAN.

    Jag icke mindre af dig vntat, Bengt;
    Du r en man, i ordets hvarje mening.
    Min makt, som snart skall rdda Eder alla,
    r svag, nr det Mathildas rddning gller.

BENGT BONDE.

    Jag trodde, att jag aldrig ondd skulle
    Till lejonkulan tervnda. -- Herre!
    Frlt att jag ett mensko-ord nu bryter,
    I hopp att icke bryta mot Din vilja.

Scenen frndras till bo stads torg, sdant det var i Sigismunds
tid. Domkyrkans torn och fre resning hja sig i fonden, fver de
mellanliggande husen. Det r tcknig natt, som smningom ljusnar
till klar vrmorgon. En talrik vakt af Svenskar och Pohlackar
svrmar p torget kring krigar-eldar. D sorlet p torget stiger
allt hgre, slckas efter hand, men hastigt, de f ljusen, som
ro upptnda i kringliggande hus.


SCEN VI.

    Krasinsky. Olof. Svenska och Pohlska Krigs-Knektar.

KRASINSKY sjunger.

    Ej p jordens rund det finns ett land,
    Godt likt det, som ifrn Weichselns strand
    Sig mot alla verldens kanter strcker:
    Mrka flickor glda eldigt der,
    Och hvar knekt, som lans i handen br,
    Af en furste, hvilkens makt sig strcker
    Lngre n den stackars Kungens.

    Pohlens rike r de fries jord:
    Bonden blef till slaf allenast gjord,
    Och han mste lyda blindt sin herre.
    Om hans hustru nd fr denne fann,
    Eller fstmn knipes bort, minsann,
    Han fr det ej blefve mycket vrre,
    Fast han krns som stackars Kungen.

    Uti Pohlen skrs med tlgknif guld:
    Ej behfver krigarn gra skuld,
    Ty han eger allt hvad juden eger.
    Man ej pratar stds om "rikets lag",
    Lag r der blott krigarns vlbehag,
    Och hans svrd der mer n spiran vger
    I den stackars Kungens hnder.

    Uti Pohlen kan en enda man
    Vida mer n allas vilja kan:
    Sger en sitt veto, nederfalla,
    Liksom idel stoft, frslag och val,
    Huru n m slsas fagert tal
    Om det gagn, de kunde ge t alla, --
    Utom t den stackars Kungen.

    Ej p jordens rund det finns ett land,
    Godt likt det, som ifrn Weichselns strand
    Sig mot verldens alla kanter strcker.
    Tokig den, som lemnar Pohlens jord,
    Fr att frysa bort sitt lif i nord,
    Hvarest vintern utan nda rcker --
    Hin m slss fr stackars Kungen.

        Ni plgar icke tycka, fader Olof,
        Fr mycket om de visor, dem vi sjunga;
        Och denna, som Ni hrde nyss, vl delar
        Ert hga misshag, som de andre alla.

OLOF.

    Ni trffat rtt. Den, som de frige,
    Hvarmed J smitten frckt vr rena luft,
    r skndlig ock gemen. Men likavl!
    Ett stlle fanns deri, som syntes mig
    Den strsta sanning innehlla, hvilken
    P lnge jag ur Eder mun kar hrt.

KRASINSKY.

    Du smickrar artigt, som din bjrna-art
    r stdse van att gra. Roligt vore
    Likvl att veta, hvilket stlle lyckats
    Att skrda in ditt hgtupplysta bifall. -- --
    Om jag ej missta'r mig, blef du frtjust
    Vid tanken p den ran, som beskres
    t Pohlens bnder, uti deras hustrurs
    Och fstemrs personer. Icke sannt?

OLOF.

    Fy! -- Utaf allt det frcka, hvarmed visan
    Var flckad, detta dock var aldra frckast:
    Som bonde jag arbetat fr mitt land,
    Frr n jag bytte spaden emot svrdet,
    Och brjade arbeta annorlunda
    Derfr; men lika troget, som jag hoppas.
    Jag lskat har en fstm, jag ocks,
    Som blef min ungdoms maka. Lngese'n
    Den hulda togs frn mig och frn den jord,
    Fr hvilken hon var alltfr god. -- Men nr
    Jag hr Er gckas fver afgrundsfog,
    Som annorstds drifs med det heligaste,
    Jag falla vill p mina bara knn,
    Och prisa Gud, som lt mig fdas fri
    Uti ett land, der krnkningen af hemfrid
    Ej anses n som delt tidsfrdrif
    Fr den, hvars hgsta vrf r att den skydda.

KRASINSKY.

    Ni faller ter i prediko-tonen,
    Hvarmed Ni ofta re'n oss trkat ut.
    Ni borde sjelf ha ledsnat, som vi andra,
    Att hra den, och Er moral, som ffngt
    I tid och otid bres fram till torgs.
    Ni vet sjelf bst hvad drplig verkan Eder
    Predikan haft; jag sger ej p oss --
    Ty ej Ni sjelf ens lrer hoppas, att
    I oss Pohlacker vinna proselyter --
    Men p de andra, hvilka, likt Er sjelf,
    Som frie bnder fddes, och som fostrats
    Till vrdnad fr den hemmets frid, Ni dyrkar.
    De hafva visat ganska nitisk lust,
    Att upp Finlands isar utplantera
    En liten koloni af Pohlen -- i den mening,
    Hvarom nu frgan r, tminstone.

OLOF.

    Beklagligtvis! Ni har blott alltfr rtt.
    Exempel smitta, och tyvrr de onda
    Lngt mera, n de goda. Ocks ropar
    All orttfrdighet, som blef begngen
    I detta arma, delagda land,
    Till himlen hgt, om rttvis vedergllning.
    Det ropets bittra frukt kan mogna snart.
    Och om det finnes ngot, som kan skymma
    Den sak, fr hvilkens rtt vi dragit svrdet,
    r skulden hos det fvervld, som fvats
    Upp den sakens fverfulla rkning,
    Och under tckelse af kungamanteln.
    n tillhr segern konung Sigismund,
    I denna stund; men andra tider kunna
    Dock komma. Och jag sger eder, att
    I fall de komma, vllas sdant ej
    Af dem, som kmpa emot konungen,
    Men dem, som sga sig frsvara honom.

KRASINSKY.

    Ni fvar lastligt tal och trder upp
    Som olycksfogel, bdande en ofrd,
    Hvaraf Ni frespr att kungen knckes.
    Det hfves illa en laglydig man,
    Lik Er, att mstra frehafvanden,
    Som muntra s hans trogna kmpars sinne,
    Att vi ej spara lif och blod fr honom.

OLOF.

    Jag nskar, mer n hoppas, att min konung
    M hafva stridsmn, trognare n jag,
    Bland desse, hvilka dricka gldjerus
    Utur de usla brunnar, dem Ni prisar.
    Och detta rus Er skert gifvit mod,
    Att finna ngot straffvrdt i mitt tal,
    Se'n Ni s vrdnadsfullt om "stackars kungen"
    Uti Er visa tcktes sjunga.

KRASINSKY.

                                Fnurra
    Ej fviskt, gubbe, fver muntert skmt! --
    Men det var godt, att du pminte mig
    Om visan. Du mig nnu icke sagt
    Hvad som, ur den, dig fallit s p lppen.

OLOF.

    Jag vill ej heller sga det. Ty icke
    Jag lskar vcka, uti otrngdt ml,
    Ett grl, som bta kan till ingenting,
    Men tvertom skada ganska mycket.

KRASINSKY.

                                     Ha!
    Jag fattar nu, du gamle rf, din mening,
    Fastn din visa r blott halfqvdd. Du
    Vl sge gerna, din frrdare, att vi
    Pohlacker skulle draga bort och lemna
    Det satans landet, der vi drja endast
    Emedan kungen hr behft vr tjenst.
    Du ville, att vi fvergfve honom
    t folk, p hvilket han ej lita kan,
    Mer n en fstning p en vall af sn,
    Nr solens guld p denna faller; eller
    Ett strtregn banar t den gmslen, i
    En jord, der fegt den smlter bort i trar.

OLOF.

    Ej ens du sjelf tror, hvad din harm nu sagt.
    Och bttre prof jag gifvit p mitt mod,
    n att behfva det bevisa hr,
    Igenom att dig npsa, som sig borde --
    Jag vill dock ppet sga, att den sanning,
    Jag funnit i din visa, lg, s som,
    Du tycks frmodat det, uti den tanken,
    Du talat ut om deras tokighet,
    Som lemna egen jord och icke kunna
    Sig rtta efter andra lnders sed,
    Men gra allt sitt till att den frderfva.

Pohlackar och Svenskar samla sig allt trngre kring de ordvexlande.

KRASINSKY.

    Hvad! -- Andra lnder sger du? Frgten
    Af ra, glmmer du ocks, att altt,
    Hvarfver spiran strcks af Sigismund,
    Ett lydland r inunder Pohlens rike,
    Och br sig rtta efter dettas sed.
    Vet du ej mer, att hvarje knekt, som fddes
    Uti det stora landet, r mer vrd,
    n alla krypfn, som sig kalla hr
    Fr stora herrar i sitt bjrna-ide.
    Och att en bondtamp, sdan som du sjelf,
    r ej ens vrd att lsa upp hans skotvng.

SVENSKARNE.

    St p dig, Olof! Du har ryggstd nog.
    Lr dem att veta hut, som intet veta!

POHLACKARNE.

    Gif icke efter! Vi nog skola mrka
    Hans ryggstd, som man slika stycken tecknar.

OLOF.

    Frid! Frid! Kamrater -- J frn Weichselns strnder!
    Och J, som gen samma modersml
    Som jag! -- Vr tvedrgt gller ej blott oss,
    Men drabba kan en hgre sak, n den,
    Ett lttrrdt sinne nu har gjort till vr.
    Hur skall ej hvarje ovn till vr konung,
    Som fr oss alla r en lika fader,
    Sig gldja, om han hr, att vi, som varit
    De tappraste, de trognaste, de bste,
    Som upprtthllit kunga-maktens helgd,
    Nu vilje rifva, hvad vi sjelfve uppbyggt;
    Och spola bort med strmmen af vrt blod
    Den sdd, som hittills utur detta spirat!
    Utaf vr hetta bortfrts hvarje skrd,
    Och nordens kalla sn lngt bttre kan
    De nya frn bevara, dem vi uts. --
    Mhnda jag har vllat denna strid,
    Som blossat upp emellan oss, hvars rk
    Ej lt oss se, hvad som vr frid tillhrer.
    Det felet vore dubbelt ofrltligt,
    D lderns sn sig lgrat p den is,
    Som norden breda bordt omkring mitt hjerta.
    Men vrman, hvilken lefver hos mig n,
    Kan likvl verka ngot godt kanske.
    Den manar mig, att sammanfoga genast
    En damm emot vr vredes vilda strm,
    Uti ett vnligt handslag, hvari qvfves
    Hvar gnista af den harm, som hotat nyss,
    Att tnda vdeld i vrt eget lger.
    Lt mig, Krasinsky, lgga i din hand
    Min, jemte bnen om frltelse,
    Ifall du tror, att det var jag, som felat.

KRASINSKY.

    Lik qvinnan vek, jag lter icke locka
    Min hand i dens, hvars ord mig frolmpat;
    Som dermed fortfar n, d han frsmdligt
    Om urskt tigger -- under talestt,
    Som mera dlja lmskt anklagelsen,
    n ppet bra fram ett erkndt fel.
    Min hand, som slutit bttre slags frbund,
    r alltfr god till slika upptgs gyckel.

EN SVENSK.

    Du r en niding, icke vrd att sls
    Till marken af den hand, som bjudes dig,
    Frltande det fel, som blott r ditt!

KRASINSKY.

    Kamrater! Der J hafven en frklaring
    P deras mma ordalag, och p
    Frsoningen, som man med dem kan ing.
    Det lnar icke mdan, att begra
    Rtt utaf denna kens lilla kung,
    Som sllan lyssnat till vrt klagoml.
    Rtt vi oss skaffe sjelfva, det r sed
    I Pohlen -- -- lika god, som ngon annan.
    Nedhuggom desse sklmar! -- D vi gre
    En bttre tjenst t Konung Sigismund,
    n d vi slagtat frr de arma djeflar,
    Som strckte knifbett emot vra lansar.

De stridsfrdiges uppmrksamhet bortvndes mot fonden af ett tumult,
som nrmar sig alltmer frn en sidogata. Ngra Pohlska knektar slpa
emellan sig Mathilda, som ffngt stretar emot. Kmparne glmma for
ett gonblick sin stridslust, fr att lyssna till det, som korama
skall. Mathilda, hunnen lngre fram p scenen, kastar frtviflade
blickar omkring sig, och sliter sig slutligen ls frn sina
fljeslagare samt hastar emot Olof.


SCEN VII.

    De frre. Mathilda.


MATHILDA.

    Hjelp, fader! -- Lt mig arma s dig kalla.
    Ditt anlet fr ett menskohjerta tyckes
    En spegel vara. Det ej liknar desse,
    Der djurisk roflust lurar lmskt i blicken,
    Som spanar vild sitt rddningslsa byte.
    Du har kanske en dotter sjelf, som, fjerran
    Ifrn dig skild, ej ropa kan till dig
    Om hjelp i nden, hvilken henne trnger.
    Tro nu, att hennes bn brs till ditt hjerta
    Af mina bleka lppar. Skda neder
    Till mig med samma gon, hvarmed du
    Sg upp henne uti afskedstimman.
    Jag har ej fader och jag har ej mor;
    Olyckan r min nrmsta slgting, och
    Fr dennas bn ej stngdes ngonsin
    Ett delt menskobrst. O, gif mig rum,
    Ett litet rum i ditt, bredvid din dotter.

EN KNEKT.

    Du klagar, att du ej har mor och far.
    Det r en verldslig sak; hr finnas ju
    Ibland oss flere, som ej n'nsin haft
    En far, och f en moder mera ega.
    Och vi ej larma dock, som du, derfver.
    Men skulle vi en lskarinna mista,
    Som du, s npen, kunde tlamodet
    Vl brista ltt; och rdligt ej det vore
    Fr den, som toge dig, att sjelf sig bjuda
    Som vederlag fr en frlust, s dyrbar.
    Hvad sjelf du mistat, ltt ersttas kan.
    Vi skola fr dig vara vida mera
    n fder. Och vi unne gerna t
    Din skyddspatron, att moderspligten fva
    Emot dig, sedan du har fljt oss frst.

OLOF.

    Hvar r ditt hem, mitt arma barn? Jag vill
    Dig dit ledsaga, undan dessa vilddjur.

MATHILDA.

    Jag har p jorden intet, som jag vgar
    Att nmna som mitt hem. Jag r olycklig.

KNEKTEN.

    Du hr nu, gubbe, sjelf, att hon, frlupen
    Frn hem och frn frldrar, blott sig vndt
    Till dig, emedan hennes skra blick
    Ltt fann den ende, som nog enkel vore,
    Att dras utaf hennes dumma fabler,
    Hvarmed hon sker att sig gra rar.

OLOF.

    Du kallat sker hennes blick; och rtt
    Hon trffat. Och den kan ej heller ljuga
    En oskuld, som ej bor i hennes sjl.
    Den sger sanning, som en morgongryning
    Frkunnar att ej natten mera finns.
    Min hjelp hon skar och jag gifver den,
    S visst jag hoppas hjelp utaf min Gud! --
    Jag eger ingen hydda sjelf, som lemna
    Kan t dig skygd; mitt hemvist r en kula.
    Som delas utaf desse, dem du undflyr.
    Men jag dig stller under hgnet af
    Vr store hfding. Uti Flemings vrd
    r du mer sker, n i fadershemmet
    Du ngonsin har varit det.

MATHILDA.

                               Nej, nej!
    Mig heldre dden gif som fadersgfva,
    n du mig lemnar i hans bdelshnder!

KNEKTEN.

    Se'n du nu hrer hvad frrdiskt tal,
    Hon vgar bruka mot Claes Fleming sjelf,
    Du lrer lusten mistat, att dig gra
    Medbrottslig i frrderiet! Slpp
    Blott henne. Vi nog skola srja fr,
    Att hon blir straffad s, som hon frtjenar.

MATHILDA.

    Fr Guds skull, fvergif mig icke nu!
    Jag r ej brottslig, utan blott olycklig.

                  Hon trnger sig till hans brst.

OLOF.

    Jag vet det nog. Hr r ej brott -- hr finnes
    Blott offer; och det andra finnas skall,
    Om ngon vgar bra frcka hnder
    P henne, som skt skygd invid mitt brst,
    Fr hvilken jag med lifvet gr i borgen.
    J Svenske mn, p hvilkas modersml
    Den arma burit fram sin bn om rddning,
    I fall J lten desse fremlingar
    I dag f rycka t sig detta rof,
    Som Ni ej knnen, skola de i morgon
    Bortslpa andra, som Er ro dyra.
    J skolen bist mig att henne skydda --
    Mig, som Er bisttt stundom, nr det gllt.

EN UNG SVENSK KNEKT.

    Du tar den saken alltfr hett, far Olof!
    r det s farligt, om de herbergera
    En vacker flicka, hvilken stryker kring,
    Och ej ens nmna vill sitt hem, p det
    Man ej m terfra henne dit,
    Der hon haft ledsamt och ej trifdes vl?

EN ANNAN KNEKT.

    Han talar rtt. Lt ej ditt gmla hjerta,
    Som gerna beropar lderns sn,
    Bortsmlta s, vid frsta blicken af
    Ett nittonrigt gas dolda eld.

                 Flere gifva sitt bifall tillknna.

OLOF.

    Du himlens Gud! r detta Svenska ord,
    Och Svenska mnners tankar? -- fven jag
    Har varit ung en gng -- den tiden, nr
    Den store Wasas dag re'n brjat sjunka;
    Men ord som dessa, frn en ynglings lppar,
    Ej ndde d ett gammalt ra, fven
    Om harmens lpeld bortbrnnt alla band.
    Du pstr, att han talat rtt, som tycker,
    Att det r blott en ringa ting om oskuld,
    Om qvinnors helgd, om en olyckligs bn
    Bortkastas uti helgernarns klor,
    Och ingen hand sig hjer till frsvar. --
    Du sade sanning, Konung Gustaf, som
    Du alltid sade det, nr i ditt afsked
    Du frespdde tiders ankomst, d
    Man skulle vilja grfva dig ur grafven.
    De tider kommit snarare, n du
    Vl kunnat ana; de re'n lnge funnits.
    J kmpar, fulle utaf eld och ifver,
    Nyss, d en dres ord Er galla svrtat,
    J stn s lugne och frkunnen nu
    De rd, som galenskapen gifvit in,
    Liksom de vore hjden af all vishet.
    Finns ingen hr, som dela vill med mig
    Min ra att frsvara den betryckta,
    S gr jag ensam mot mitt sista de,
    Ssom en man, som r fr gammal re'n,
    Att vika frn sin pligt; men ej fr gammal
    nnu att d fr den, om s skall vara.
    Hit, Pohlens rfvarskaror! P ett lik
    Sls Eder brygga till Er lustas offer.

Bengt Bonde framspringer med lyftad knif, sedan han en stund
betraktat stllningen.


SCEN IV.

    De frre. Bengt Bonde.

BENGT BONDE.

    Ej p ett lik allenast, upp tvenne
    Gr dessa vilddjurs strt! Invid din sida
    Str nu en man, som frr emot dig sttt,
    Men alltid nrmast intill den betryckte.
    Jag gifver gerna lifvet bort fr henne,
    Som du frsvarar. Ej jag trodde mer,
    Att det var vrdt nog mycket, att f glda
    Min och de minas stora skuld till honom,
    Som gifvit henne lifvet, och sitt eget
    Fr Finlands arma, fvergifna folk.

           Han rycker svrdet frn en nrstende Svensk.

KRASINSKY.

    Der fn J mera visshet, n som fordras,
    Att flla den frrdarn Olof. Honom
    Jag lnge misstnkt fr att ha frstligt
    Sttt i gemenskap med dem alla, hvilka
    Emot vr konung burit afvog skld.

OLOF.

    Gud dmme mellan oss! Han ser vl bst
    I hvilket brst frrderiet ormar:
    Om uti det, som bjuder allt sitt blod
    Till att frsvara allt hvad kunga-makten
    Br skydda frmst: olycka, oskuld; eller
    I det, hvars vildhet gr, att kungens makt
    Syns blott ett annat namn fr tyranni,
    Fr vld! -- J drjen lnge. Rcker
    Det Pohlska modet icke mera till,
    Nr tjugu mste hjelteddet fva
    Mot tvenne mn, som ej ha landsmn mer?

Rrelse bland Svenskarne. Mathilda rycker till sig knifven,
som Bengt Bonde undanstuckit i sitt blte.

MATHILDA.

    Du ej behfver detta vapen mer,
    Men jag deraf kan gra bttre bruk.
    O, kunde Ni Ert ml s skert trffa,
    Som jag skall finna mitt, d vore segern
    S viss, som, Eder undergng nu r.

BENGT BONDE.

    Jag kan ej hindra Er frn Ert beslut,
    Ty jag vill Edert vl, och tiden r
    S ond, att dden gifver bttre hopp,
    n lifvet lemna kan. -- Mig sknker rikt
    Den dd, jag ljuta fr fr Er, belning
    Fr all den trohet, hvarmed jag har lskat
    Mitt fosterland och dem, som lskat det.

D Pohlackarne, fljande isynnerhet Krasinskys vinkar och
uppmaningar, bereda sig att rusa emot Olof och Bengt Bonde,
uppstr en nnu starkare rrelse bland Svenskarne.

EN SVENSK KNEKT.

    Det vore nesligt utan namn och grns,
    Att fvergifva den, som aldrig svek
    I nd och lust, t de barbarers vildhet,
    Af hvilka han blir hatad mest fr det,
    Som gr s kr fr oss vr gamle Olof:
    Hans Svenska sinnelag, hans lust att sga
    Den sanning ut, som bor uti hans hjerta.
    J gren som J viljen; men jag skulle
    Med skam och nesa tervnda hem,
    I fall jag mttes der af helsningen:
    Der kommer ocks en bland dem, som ltit
    Sin stridsbror mrdas, utan att ett finger
    Upplyfta till frsvar fr honom, hvilken
    Dock rddat flere bland dem frr i striden.

SVENSKARNE.

    Vi flja dig. Den skammen nederbje
    Vr hufvud ej, att vi frrdt vr stridsbror.

KRASINSKY rusar i vild vrede emot Olof.

    Mitt handslag nyss begrde du, som tecken
    Till vr frsoning. Hr det gifves dig
    Lngt mer uppriktigt, n i fall du ftt
    Det som bevis, att jag frlta kunnat.

                        Han srar honom illa.

OLOF.

    Min sista stund r nra. Nr den kommit,
    Min helsning bren till min hembygd, vnner,
    Och sgen t min son, att hr jag fallit
    Ssom en rans man, med Gud frsonad
    Och med hvar menniska. -- --

BENGT BONDE.

                                 J, Svenske mn!
    Er ldste vn, den bste bland Er alla,
    Hr ligger srad. Hmnd! med blodig tunga
    Till Eder ropa sren. Hvad har lifvet
    Fr vrde mer, n att det kan frklinga,
    Som echo upp detta rop om hmnd!

Han kastar sig med Hackapelitisk ihver p Pohlackarne, men sras
af dessa. Johan Fleming strtar in, kort derp fljd af De Vijk.


SCEN IX.

    De frre. Johan Fleming. De Vijk.


JOHAN FLEMING.

    J vilde! r det s J uppehllen
    Den borgfrid, som J gen att bevara.

                 Tumultet upphr ett gonblick.

    J handlen liksom den, som vore satt
    Att vrda elden p ett heligt altar,
    Och rifver endast brnder utur det.
    Att dermed tnda templets fyra hrn.

KBASINSKY.

    Hvem r vl denne dre, som objuden
    Sig trnger ibland manna-skaror, d
    De fira ssom bst sin hgtidslek?
    Den leken r ej gjord fr dig, min gosse.
    G hem! Din mamma kunde annars straffa
    Dig, om din fina hy af krutrk skmdes.

SVENSKARNE.

    Vet hut, Pohlack! Det r Claes Flemings son.
    Ej rdligt vore, att p honom krktes
    Ett hr. Han r sin faders gonsten.

JOHAN FLEMING.

    Tack fr Ert goda uppst! Jag dock r
    En man, som sjelf vill st fr hvad jag gller.

KRASINSKY.

    Bermvrdt r ditt uppst. Du begtt
    Ett misstag dock, d du dig kallat man.
    De lppar, hvilka ga rtt att ge
    Den, de tillhra, vittnesbrd om mandom,
    Som lagligt vittne bra beropa
    En smula skgg -- det styrker deras ansprk.
    Gack ned till Jericho och lt det vexa;
    Du vet det stllet ligger nra till,
    Och nnu nrmare din moders blick,
    Som skall med gldje dina framsteg flja.

JOHAN FLEMING.

    Din lpp ej saknar detta vittnesbrd,
    Hvarom du talar: men ditt ord ej stller
    Fram ngot, som i godo gr derfr,
    Att vettet uppntt hjden af ditt skgg.

KRASINSKY.

    Du skmtar lustigt nog, och detta skmt
    Bevisar nogsamt, hvad jag nu dig sagt,
    Att du ej passar, der det gller frgor
    Utaf helt annan art, n lek och joller.
    Ur vgen mste du fr vra lekar.
    Du vill ej springa hem. Lik' mycket! Jag
    En lekkamrat har hr t dig till hands.
    Der gmmer sig en flicka, som re'n hunnit
    Vid mnners handtag vnja sig. Hon gifver
    Dig trst och mod, i fall ditt mod dig sviker.

JOHAN FLEMING blir varse och igenknner Mathilda.

    Min Gud! Hon hr, i denna rfvarkula!

KRASINSKY.

    Jas! Du ocks henne frr har knt.
    Jag kunde nstan ana det, d s
    Hon bfvar fr din far och herre, hvilken
    Vl ej med samma gldje Er bekantskap
    Har sett, som J sjelfve. Vi Pohlacker,
    Vi ro frdomsfrie. G nu blott,
    Att din bekantskap lifva upp p nytt.

                            De Vijk hastar in.

JOHAN FLEMING.

    Tig, djefvul! Hvarje hvsning af din tunga
    Utspyr nog gift och etter, att deraf
    Allt menskligt, heligt upp jordens rund,
    Besmittas kunde och frgs. Drag nu ditt svrd,
    Och visa om det har en tusendel
    Utaf din tungas mrdarkraft. Jag vill
    Frst gra den fr evigt stum; se'n gller
    Det Eder alla, nidingar, som sluten
    En borg af Edra kroppar omkring honom,
    Och med Er frckhet hgnen in hans egen.
    En efter annan trden fram mot mig,
    I fall J icke lsken mer, att alla
    P en gng, upp kta rfvarvis,
    Er kasta mot en ensam fiende.

DE VIJK, lugnt och allvarligt.

    Du r ej ensam, Johan! Jag dig bistr,
    I lif och dd. Jag har kanske att fordra
    En skuld utaf din vnskap. Afst, broder,
    t mig ditt envig emot denne bof.
    Du r fr god, att i hans svarta blod
    Ditt rena svrd beflcka, Johan Fleming!

JOHAN FLEMING.

    Hvaren br st och falla fr sig sjelf.
    Mitt svrd du kallat rent; du dermed menat,
    Att det nnu ej pryddes af de flckar,
    Som gifva glans t hjeltens klinga. Jag
    Den rtta stunden funnit nu dertill,
    Och lter den ej tagas ifrn mig,
    Ej ens af himlens salighet -- -- och dig.
    Fr god jag icke vara vill att kmpa
    Min strid fr det, jag lskar mer n lifvet.

DE VIJK.

    Jag dig frstr och gillar ditt beslut,
    Du vill dig gifva sjelf ditt riddarslag. --
    Hur det n gr, blir jag dig nra, broder!

JOHAN FLEMING.

    Till hlften endast du mig n frstr.

          Pekar t Mathilda, som de Vijk ej varsnat.

    Se dit, och allt skall klarna fr din sjl!

Han gr emot Krasinsky, som med osker blick fljt yttringarne
af den inre frstoring, hvilken pltsligt vxt i Johan Flemings
sjl och mter honom.

    Hvart har ditt stora mod, som prktigt bars
    Utaf de stora orden, flyktat nu,
    Nr handling borde fylla tomma rummet,
    Som de i luften lemnat efter sig?

KRASINSKY.

    Jag ser, att goda englar klingan fra
    Fr dig; men fresta vill, om ej nd
    Min onda dmon blir dem fvermktig.

Han stupar efter kort strid, och fortfar med bittert hnskratt.

    Du svek mig, djefvul, denna gng omsider.
    Haf tack likvl, fr hvad du lt mig gra
    Och njuta, tills att vrt frbund blef slut!
    Ditt vlde vidta'r, och du skall vl fva
    Det p min sjl, s som min kropp har fvat
    Sin makt p dig, frr slaf, men nu min herre. --
    Hon spdde sannt, den hexan, hvilken sade,
    Att blott ett svrd uti en ynglings hand,
    Som vgat hja detta obeflckadt
    Upp mot mig, skulle snderrifva ltt
    Det pantsar, som osynligt kring mig smiddes.
    Af mitt frbund med dunkla makters hfding.
    Mot Er, kamrater, svrdet kraften mistat.
    Upp! Slagten honom, som mig mrdat, till
    Frsonings-offer p barbarisk jord,
    Der jag skall multna lngt, ack, lngt ifrn
    Det skna Pohlen, jag ej mer fr skda!

Pohlackarne bringas ter i rrelse af Krasinskys sista ord.

EN POHLSK KNEKT.

    Ej ltom denna skam upp oss falla,
    Att af en pojke blifver nederslagen
    Den tappraste utaf oss alla -- han,
    Som stllde sig att kmpa ensam ut
    Vr strid -- den gllde ju oss alla lika --
    Och vi ej krfva hmnd af banemannen!
    Det stora Pohlen skulle rodna fver
    S fega sner, om det erfar, att
    Vi ltit sonen af en Finsk Baron
    Onpst afdagata' en krigsman, hvilken
    Claes Fleming sjelf bordt hylla som sin herre.

DE VIJK.

    J Svenskar hrt, hur denne niding vgat
    Att hda Eder store hfding -- honom?
    Hvars strsta fel mhnda varit det,
    Att han har lskat Eder alltfr mycket.

Striden r ter nra att uppblossa. D upptrder Claes Fleming,
som hrt de sista orden. Alla svrd snkas ned och en allmn
bestrtning griper de nyss s modige.


SCEN X.

    De frre. Claes Fleming.

CLAES FLEMING.

    Halt!

FLERE RSTER.

         Gud nde oss! Det r Claes Fleming sjelf!
    Det r frbi med oss, frbi!

CLAES FLEMING.

                                 Ja vll
    Det r frbi med tiden fr det sjelfsvld,
    Som, se'n det slagit varglons klor uti
    De hjertan, dem det afvndt ifrn kungen,
    Nu rifver snder hvad n terstr
    Af dem, som kalla sig hans bsta vnner.
    J ren skert redan ganska trtta
    Vid lif och lem, vid gods och hem, d J
    De armar huggen sjelfve af, som borde
    Frsvara Er mot folk, af hvilka nd
    Ej str att vnta, om kung Sigismund
    Sin starka hand ifrn Er tager bort.
    J skolen knna snart till denna dock,
    Och f det straff, Er gerning har frtjent.

                      Han blir varse den slagne Krasinsky.

    Der ligger en, som var en bof; men tjente
    Sin konung likvl tappert. Hvilkens hand
    Har frekommit hr Frsynens och
    Rttvisans dom. Hvem har Krasinsky mrdat?

                       Djup tystnad.

    Hvad denna ort, som nyss hrt svrdets klang,
    Nu blifvit pltsligt stum! En tunga vgar
    Ej rra sig, att bra till mig fram
    Beknnelsen om drpet, handen fvat.

JOHAN FLEMING.

    Du talar blott om mord och drp, min fader,
    Och derfr kan din frga icke mtas
    Af svar, ifrn en krigarskaras hjertan.

CLAES FLEMING.

    Hr jag vl rtt? Kom ifrn dig det ord,
    Som lr Claes Fleming att sitt ord rtt stlla?
    Jag tror mig brukat ha' det rtta, d
    Det gller att f veta, hur en krigsman
    I fredlig tid, p sjelfva fridens altar,
    Borgfridens hga hgn, har blifvit slagtad.

       Ger ett tecken att Krasinskys lik skall bortfras.

JOHAN FLEMING.

    Han, som du nyss har nmnt en bof, han fll,
    Som han frtjente -- fr min hand, o fader!

CLAES FLEMING, dljande sin bestrtning.

    Jag hade icke vntat detta svar
    Upp min frga. Mitt beslut str fast
    I alla fall. Och gerningsmannen blifver
    S dmd, som gerningen trtjenat hafver.
    Finns ngon hr, som vet sig utan skuld,
    Han gripe denne brottsling, fre honom
    Uti det strngsta hkte, som ger skydd
    t staten, mot hvar fverddig ondska.

DE VIJK.

    Du icke vntat af din Johans hand
    Ett hjeltemod, s stort, som det han visat.
    Jag vant mig vnta allt af dig, Claes Fleming.
    Dock fvertrffar denna Romar-hrdhet,
    Som fvas af din starka sjl upp
    Din lskling, hvad jag kunnat af dig vnta.
    Du frgar, om hr finnes ngon, som
    Sig vet frutan skuld. Kanske, att ingen
    Str uti denna krets fullkomligt skuldfri.
    Jag vet det ej -- men ett jag vet likvl:
    Det r, att en hr finnes, vida mera
    Tyngd under knslan af sitt fel, n han,
    Som gjort den gerning, hvilken straffet drabbar.
    Den skyldige r jag, som illa brukat
    En vnskap, hvilken, rik p allt fr frigt,
    Hvad helst det gllt, var tom, frutan kraft,
    I fall det angtt afslag p min nskan.
    Ett bifall utaf mig, en maning strtat
    Din Johan i frderfvet. -- En gng frr,
    En enda gng jag bnfll dig om ngot,
    Som fr min lyckas lif ett villkor var.
    Du gaf ditt bifall d, och illa jag
    Dig lnade, d jag ej afvndt har
    Den ofrd, som nu drabbat har din son.
    Men hr nd nnu en enda gng
    Mitt hjertas bn. Lt den, som kallat fram
    Det onda, fven lida det han br.
    Frlt din dle Johan! Vnd mot mig
    Din vredes hela tyngd -- mot mig, som missbruk
    Har gjort utaf den oerfarnes blinda
    Frtroende till alla mina rd.

JOHAN FLEMING.

    Jag lskar dig s hgt som ngonsin,
    Och aldrig frr jag hgre dig beundrat;
    Men harmas mste jag likvl, att hra
    Mig bli behandlad som en vettlss dre,
    Af hvilken godt och ondt ej skiljas t.
    Jag harmas dubbelt, d du tror min fader
    Nog blind, att icke se, hur blott din vnskap
    Ingifvit dig -- jag sger ej en dikt --
    En sdan aldrig gtt frn dina lppar.
    Nr det har allvar gllt -- men likavl
    En likhet blott till sanningen, en bild,
    Som lnat alltfr varma frger af
    Din vnskaps eld, fr att de bleka dragen
    Af frebilden stlla troget fram.

CLAES FLEMING.

    Jag kan ditt uppst icke klandra, Johan,
    Du sjelf vill st fr hvad du sjelf har gjort:
    Den lusten r kanske hos dig allenast
    Ett grdagsbarn; men upp jorden redan
    Den funnits lnge -- ty den fddes tvilling
    Med mannens vilja, att till man sig adla,
    I ordets hgsta mening. Och den dr
    Frst nr dess tvillingsyster ej mer finner
    Vid ngot mannabrst ett fadersrum.
    Den stundom ledt till ppen undergng;
    Men der den saknats, lg frderfvet stdse,
    I n mer oundvikligt bakhll, nra.
    Hvad dom din gerning n m ha frtjent,
    Det glder mig, att ej ditt hufvud vill
    Sig undandra' att bra brdan af
    Den skuld, din hand har hopat derupp,
    Och fegt den kasta fver andra skuldror.
    De Vijk, du trott dig icke skuldfri sjelf:
    Din npst det blifve, att den skyldige
    I ett frvar ledsaga, hvilket hftar
    Fr honom, tills att underskningen
    Utstakar grnserna fr rttvist straff.

DE VIJK.

    Fr jag ditt uppdrag tolka, som jag vill?

CLAES FLEMING.

    Jag trodde ej, att det en tolkning tarfvar.

DE VIJK.

    Tack fr det ordet! Vi tillsammans andats
    Vr ungdoms fria luft; och nu, min Johan,
    Skall fngsel-luftens qvalm sin tyngd frminska,
    D vra hjertan den gemensamt trycker.
    Frutan dden ingen! var det valsprk,
    Som band vr konungs moder vid sin make,
    I nd och lust, i bojan och p thronen.
    Detsamma oss frenat, och det fster
    Oss vid hvarandra, om ock samma bila
    Det sista samband blefve oss emellan.

Olof, som i half ddsdvala sutit p en framstende hrnsten af
vaktens byggnad, uppreser sig med sina sista krafter och stapplar
fram emot Claes Fleming.

OLOF.

    Jag tyckte, herre, att du talat om
    En underskning, som br rna ut
    Dens fel, som slagit Pohlacken Krasinsky.
    Frlt, att oombedt ett vittne skar
    Infr dig ljud. Det har ej mnga stunder
    Att mer frlora; och det br dem bruka,
    Att tala sanning, som kan saken reda.
    Jag kan vl synas partisk, d jag blder
    Ett offer fr dens hand, som fallit fr
    Din Johans. Men jag str beredd att trda
    Infr en hgre domarmakt, n din
    Och hvarje ddligs. D en lgn ej vgar,
    Att sprra vg fr hopp om Herrans nd.

CLAES FLEMING.

    Min gamle, redelige stridsbror, Olof!
    Jag knt dig lngre, n mig sjelf jag knt,
    Och sanningen jag lrde knna stdse,
    Nrhelst ett ord gick fver dina lppar.
    Ej ddsens kld din krlek kan frta'
    Till den, du aldrig glmt i lifvets qvalm.
    Krt r mig n, s som det alltid varit,
    Att hra vittnesbrdet af din mening:
    Rttvisan kan blott vinna derupp.

OLOF.

    Din Johans svrd br flckar utaf blod,
    Men ren och skuldfri r hans sjl likvl,
    S ren och molnfri ssom himlen stundom,
    Fastn en blixt har drabbat derutur,
    Som man ej vntat, och som frtte bort
    Ett ondt, hvarp ej solen ville lysa.
    Det skulle varit svaghet, varit brott
    Utaf din son, om han ej skt frlama
    Den arm, som helgernande sig lyfte.
    Jag dig frstr och lnge dig frsttt,
    Claes Fleming, fastn hrda tiders vindkast
    Omkring dig hopat tcken, som dig gjort
    Oigenknnelig fr mngen blick.
    Du tror dig bra visa fr allt folk,
    Att denna strnghet, som din hand har ledt,
    Nr det har andra gllt, r n ditt sinnes.
    Nr det ditt eget hjertblod drabba mste.
    Men straffet, som du mnar nu din son,
    Har mer n sken af grymhet, och knappt nog
    Ett sdant ens utaf den rtt, du hgnar.

BENGT BONDE stiger beslutsamt fram.

    nnu ett opkalladt vittne beder,
    Att lgga f sin skrf i samma vgskl,
    Som redan sjunker under Olofs ord.
    Jag vet, att mitt har fga vigt infr
    Er domstol, herre; men d detta talar
    Om Johan Fiemings oskuld, borde det
    Dock glla mer att fria, n att flla.
    Ni sjelf vet bst, att sllan p min lott
    Det fallit, att bevittna deras frihet
    Frn skuld, som gt att bra Edra bud,
    Och hvilkas vilja blott Er egen utfrt.
    Men om jag stundom trott, att ngot annat
    n rtt har fvats, mot mig sjelf och mot
    De mina, bjuder dock mitt samvet mig,
    Att sga ut min mening, till frsvar
    Fr en person, som icke str mig nra.
    Herr Johan handlat, fljande sitt unga,
    Sitt rena hjertas mening, annorlunda
    n de exempel, dem han stundom haft
    Fr gonen, vl kunnat honom lra.
    r han frtjent af straff, d har re'n straffet
    Sin fordna art frlorat, och betyder
    Nu blott belning fr en del handling.

CLAES FLEMING.

    Du r n hr, Bengt Bonde! Jag dock trodde,
    Att du, som stdse funnits s beredd,
    Att tadla lftesbrott hos alla andra,
    Var mera bunden af ditt lftes helgd.
    Du skulle genast lemna denna ort,
    Och dig bege till nejder, hvilkas talan
    Du trott dig kallad fra, sedan du
    Helt andra vapen frt fr dem frgfves.
    Hvarhelst du mellankommit, fga btnad
    Den sak har vunnit, som af dig frsvarats;
    Och den, till hvilkens mlsman du dig bytt
    P dessa stllen, der du ger intet
    Att skaffa, vinner, fruktar jag, dock minst
    P det frsvar, du ondd t den egnat. --
    Hvad ser jag? -- Du r srad! Detta blod,
    Som flyter ur ditt sr, bevisar starkt,
    Att du ej njt dig med att endast slsa
    Ditt ord p ml, som icke ang dig.
    Ett svrd uti din hand till slut har rdjat
    Nybyggen, invid grnsen af den vildmark,
    Der, fridls sjelf, du andras frid har strt.
    Du br en drgt, som fridens vrf betecknar.
    Ditt blod, som derp flyter, passar der
    S litet, som uti en dopfunt, hvilkens
    Invigda vatten helgar barnets tinning.
    Och utaf detta blod gjuts fula flckar
    Upp det lejdbref, under hvars beskydd
    Du hit din kosa skulle fredligt stlla.
    Och mitt r felet ej, om flckarna
    Det brefvets mening gjort olslig redan.

BENGT BONDE.

    Jag i min lefnad redan sett och hrt
    S mycket underligt, att intet mer
    Frvning vcka kan hos mig. Men annars
    Jag hpna kunde fver Edra utslag. --
    Ni menar, att det blod, hvars rda strmmar
    Fly undan svrdens hugg ur bondens hjerta,
    Frambrer visshet om hans brott, och icke
    Fastmera talar om hvad han har lidit.
    Man br ej undra, att i dessa tider
    Bevis s ofta funnos fr de brott,
    Man ville finna hos ditt arma folk,
    Mitt fosterland -- d re'n bevisning nog
    Flt p det blod, som dina sner miste.
    Mitt lejdbrefs mening skymmes, sger Ni,
    Utaf det blod, som br min trtta ande
    Frn denna ddsens kropp, till grafvens hvila.
    M ske! Som lagen lses, lagen r:
    S menar vra fders visa sprk,
    Som sjelfve rnt, att lagens rum har bredd
    Fr motsatt tydning. Ni den starke r;
    Er rtt r s den hgsta -- det r klart.
    Jag denna lagfrklaring lnge knt,
    Men har ej kraft att deremot mig stta,
    Och skulle sprja fga lust dertill,
    Om jag ock gde styrka till frsvar.
    Jag mngen gng har tyckt: det vore lika
    Hvarhelst en biltog i sitt eget land,
    En fgelfri -- som likvl fddes fri,
    I annan mening -- nr sitt sista de.
    Jag tycker ej s mer. Lngt bttre r
    Att hr frgs, infr allt folk, uti
    Den stad, som krner hela landets hufvud,
    n irra, jagad, likt det vrsta rofdjur,
    Uti den demark, der man skt vrja
    Sin makas skogsrtt och de barns, hon fdde.
    Ni har vl icke tlamod, Claes Fleming,
    Att vnta, tills att kllan af det blod,
    Som bragt Ert eget uti vldsam svallning,
    Har torkat ut. Pskynda skall Ert bud
    Min hdanfrd; jag ber ej om frskoning.
    En ynnest jag begr likvl -- den enda,
    Hvarom en ddlig jag har n'nsin bedt.
    M Ni mitt gra hufvud akta vrdigt,
    Att hjas upp till spetsen af det torn,
    Som krner denna underskna kyrka,
    Bakom hvars fensters blommor friden blickar
    P den frstring, hvilken ute hrjar.
    O! Det blir sknt, att n med brustna gon
    Se dessa skna fjrdar le i trar
    Mot vrens sol, och hoppas vr nnu
    t Finlands strnder, utaf himlens Gud,
    Fast Finlands folk har intet mer att hoppas,
    tminstone af menskor. Nsta Sndag,
    D skaror blicka mot den hjd, hvars stmma
    Dem bjuder hem till Herrans helga frid,
    De skola se hvad tiden lidit -- och
    Fastn dess framfart tecknas annorlunda
    n vanligt, veta de, hvad deras frid
    Tillhra mnde. Och de falla ned
    P sina knn, och bedja tyst en bn
    Fr Herrans ro t den, som blifvit gjord
    Uti sin sista stund till visare
    Af tidens lopp, i dessa sista tider.
    Och fast den bnen flyr p ltta vingar
    Mot himlen hn, den trycker likvl nedt
    Med grslig tyngd en annan bn, hvart
    Man bfvande ett annat namn plr gifva.
    Frbannelse r denna bnens namn.
    Ni vet kanske p hvem och bvilkens hus
    Den bnens tyngder falla neder, herre!

CLAES FLEMING.

    Att denna tid s farlig icke r,
    Som du den mlat ut med mrka frger,
    Bevisas klart deraf, att du ftt tala
    Till punkt, och lyssna kan nnu till svar.

BENGT BONDE.

    Ni sger rtt: Er tid r icke farlig,
    Och Er frtjensten tillhr fven deraf.
    Ni stllt s till, att lifvet r till brda,
    Och dden synes oss en vinning blott.
    Nr det s lngt har kommit, byter faran
    Sin gamla art, och synes endast rddning.
    Och ingen finnas kan d mer s feg,
    Att han ens hyckla vill ett ord, som kunde
    Den enda rddning, han n hoppas, skymma.

Mathilda, som stadnat i bakgrunden och med ytterligt spnd
uppmrksamhet fljt handlingen, framtrder med skra steg.

MATHILDA.

    Javl! S feg ej finnes hr en man
    Bland dem, som vuxit jemte vra skogar!
    Och sjelfva qvinnan lr omsider inse,
    Att ej den tid, som grundats af Claes Fleming,
    S farlig r, som hon den trodde frr.
    Min tacksamhet mig omotstndligt bjuder,
    Att ropa hgt hvad han, som lifvet vgat
    For mig, ej nmnde med ett andetag.
    Den sak, som hnfrt till hans sista strid
    Bengt Bonde, var ej fremmande fr honom.
    Det var hans egen, angick honom nra,
    Som alla de, hvari han kmpat frr.
    Det var fr mig han offrat sig, fr dottren
    Utaf en stridsbror, hvilken jemte honom
    Fr Finland sttt; och, lycklig mer n Bengt,
    Ftt falla p dess jord, som sklden faller
    P kmpens brst, nr hjertat klappat ut.
    Haf tack fr all din trohet, du, hvars sjl
    r mera herrlig, n de allas, hvilka
    Sig kalla stolt fr detta landets herrar.
    Jag r s arm, att intet jag kan gra
    Fr dig. Min sista bn likvl skall hjas
    Till Gud, om evig frid fr den, som offrat
    Sin egen ro fr andras blott. I templet
    Fr denna bn vl aldrig stiga mer,
    Men kring hvar bn sig tempel stdse hvlfva. --
    Du vill det icke, och jag ej frmr
    Vanhelga ens till btnad fr din rddning
    En bn om mildhet, strfvande till denna
    Iskalla barm, der ej ett hjerta klappar
    Fr egna barn en gng.

JOHAN FLEMING.

                           O, min Mathilda!
    Ej srade du ocks det stora hjerta,
    Som du ej knner; och hvari s gerna
    Jag skulle vilja stlla dig i rummet,
    Som blifvit de, d derur skall ryckas
    Den krlek, hvilken jag ej mer frtjenar.

MATHILDA.

    Det fanns en krlek, som du har frtjenat
    Mhnda vida mindre, n din faders.
    Den finns ej mer, se'n jag omsider vet,
    Att det var Flemings son, som stulit den.

JOHAN FLEMING.

    Du lskar mig ej mer, Mathilda? Se
    Uti mitt ga, som fr sista gngen
    Emot sin morgons sknsta stjernor blickar,
    Och sg, att du mig icke lskar mer!
    Det vore godt! -- Ej morgonljus f blnda
    Det ga, som i fngslets skymning fvas,
    Att skda modigt in i ddens natt.

Mathilda blickar lnge p Johan Fleming, som knbjt fr henne, och
slr slutligen sina armar omkring honom, sig sjelf ej mera mktig.

MATHILDA.

    Jag lskar dig, Claes Flemings son, i lif
    Och dd! -- Min faders blodbestnkta skugga,
    Frlt mig det! Jag kan ej annorlunda.

Mathildas blickar mtas i detsamma af Daniel Hjort, hvilken nyss
frut inkommit och likblek stirrar p henne, hvarefter hon, vnd
emot honom, utropar:

    Af dig kan jag frltelse ej hoppas.

               Radzivill trder upp med hftighet.


SCEN XI.

    De frre. Radzivill.

RADZIVILL.

    Man kan dock icke vara fverallt tillstdes,
    Men hvarhelst mina blickar icke flja
    Och fvervaka hndelsernas gng,
    Sker ofog af en s betnklig art -- --

CLAES FLEMING.

    Att Er nrvaro knappt kan ka detta.
    Det fr ej fverskrida alla grnser,
    Och oundvikligt torde derfr vara,
    Att Ni aflgsnar Er, herr Kammarherre!

HADZIVILL, ryckande p sin vrja,

    Blod krfver ett frfarande, likt detta.

CLAES FLEMING.

    Den mark, hvarp Ni str, r re'n s hal
    Af gjutet blod, att ltt deri Ni halkar.
    Ett sdant fall dock vore mindre nskligt;
    Men det blir oundvikligt, om Ni icke
    P gonblicket min befallning lyder.

RADZIVILL.

    Hvad! Er befallning! Vgar den vl stiga
    S hgt, att sig en Radzivill derunder
    Nedbja skulle?

CLAES FLEMING.

                    Blott en sdan lutning
    Hans Herrlighet kan rdda ifrn den
    Upphjelsen, som annars vntar honom
    P berget Korpilais, der en triumfport
    Str redo fr hans rkning. Den bereder
    En genomgng till nnu hgre rymder,
    n der hans stolta ande redan strfvar.

RADZTVILL.

    Se'n solen lyst p ngon adlig skld
    I Pohlens rike, har ej sdan skymf
    Ett furstevapen flckat.

CLAES FLEMING.

                             Adelns valsprk
    I hvarje land sig skulle byta till
    Ett smde-rim, om tomma ansprks frckhet,
    Om endast adels-vapnets sla vrn
    Str qvar p vakt, der delt sinne flyktat.

RADZIYILL.

    M alla adels-vapen heldre krossas,
    n att de spka ssom bleka skuggor
    Uti den nya dag, man hr vill tnda.
    En trl, lik denne der,
        Pekar p Bengt Bonde.
                            djerfs bra vapen
    Emot en krigsman, som af mig beskyddats
    Och man tillter, att hans frcka arm
    Fr suga lif nnu utur hans kropp,
    D sjelf jag hotas med en upprest galge!
    Nej, heldre vill jag helsa ssom sol
    Graflampan uti mina fders grifter,
    n se en dag, hvars morgon skdat dylikt.
    Till Poblen ilar jag och -- --

CLAES FLEMING.

                                   Lycklig resa!
        En Budbrare intrder.
    Men drj ndock nnu ett gonblick,
    Tills vi frnummit, hvad som sprjs frn Pohlen.


SCEN XII.

    De frre. En Budbrare.

BUDBRARN.

    En skrifvelse ifrn Hans Majestt!

CLAES FLEMING.

    Var god och ls! Ni ser af innehllet,
    Att Kungen icke delar fullt Er mening
    Om regimentets duglshet i Finland.

        Sedan han lst brefvet, rcket han det t Radzivill.

RADZIVILL.

    Hans Majestt t Eders Excellence
    Har fverlemnat obetingad makt
    Att gra eller lta i Hans stad
    Och stlle, huru helst Ni finner godt. --
    Herr Marsk och Admiral och fverhfding,
    Ni vill vl ej min ofrd vlla -- --

CLAES FLEMING.

                                         Nej!
    Den mdan kan jag gerna mig bespara
    Er ofrd brs inom Er, hvar Ni gr:
    Det str Er fritt, att sjelf bereda denna
    I Pohlen eller hr, som det Er lyster.

            Radzivill bugar sig dmjukt och gr.

BENGT BONDE.

    Man ldras hastigt uti krig. Jag mrker
    Det p mig sjelf, att jag r gammal vorden.
    Hvad jag i gr frnam, jag hade glmt,
    Men mindes det fr lngese'n jag skdat.
    Hans minnes svaghet i hvad sednast timat.
    Frlt dock, herre, den, hvars minne trts
    Utaf s lnga lidanden, som mitt.

CLAES FLEMING.

    Vr Konungs kod, i detta bref, r skrifvet
    Utur mitt eget hjerta: "Glmska t
    Det som har varit, hvarest ngern stigit
    Upp de platser, der det onda herrskat."
    Fr att du m din nger visa, Bengt,
    Och straffas ssom du frtjenat det,
    Du mste gra mig en tjenst. Du rja
    Skall genom denna ock, att du blott minnes,
    Med trohet, hvad som godt och delt varit.
    Frutan skygd du icke lemna kan
    Ju denna flicka, som du ville hgna
    Med vda fr ditt eget lif. Ledsaga
    Till slottet henne. Hon uti min maka
    Skall finna der en moder, vill jag hoppas.

BENGT BONDE.

    O! Om Ni aldrig straffat annorlunda,
    n Ni mig straffar nu, finns ej i Finland
    En redlig man, som icke vore redo
    Sitt lif fr Eder vedervga gladligt.

Bengt Bonde gr, tfljd af Mathilda. Likaledes skingras de frige
t olika hll. fven Olof, stdjande sig p tvenne kamrater, lemnar
scenen. Endast  Daniel Hjort qvarstannar, och Hexan intrder kort
derp.


SCENT XIII.

    Daniel Hjort. Hexan.


DANIEL HJORT.

    Vik frn mig, djefvul, fast jag fallit djupt!
    Jag knde ju en ilning genomljunga
    Min sjl med gldje, d jag sg hans ofrd,
    Som frn mig rfvat bort min lefnads lycka.
    Den tanken skall dock ej f makt med mig.
    Fastn jag ingen frjd i lifvet hoppas,
    En frjd lik denna inger mig dock fasa.
    Mathildas hjerta, lskande och sllt,
    Mig skulle salig gjort; men ej nog usel
    Jag knner mig, att plocka upp det krossadt
    Bland spillrorna af hennes egen lycka.

           Hexan intrder, blickande oroligt omkring sig.

HEXAN.

    Hvar finns Mathilda?

DANIEL HJORT.

                         Hon som bst sig lrer
    Att vrda Flemings hustru ssom svrmor.

HEXAN,  med fasa.

    Frr n hon lrt sig det, m bo slott,
    Nedstrtadt, krossa allt hvad Fleming heter --
    Och det, som aldrig fr det namnet bra!

En Franciskaner-munk tittar skygg in p scenen. Han drager sig
tillbaka, men terkommer genast derefter, jemte tre andra brder
brande en likbr, fvertckt med en eldrd mantel, hvilken
liknar andens, som visade sig fr Krasinsky i Frsta Acten.
Munkarne sjunga doft, medan de tga till ppningen af Klstergatan.

                 Chr.

        Under menskans alla den,
        Sker om sitt rof, str dden,
        Bidande den rtta stunden.
        t den fromme ppnas himlen,
        Men den onde rycks frn hvimlen
        Och mot djupen kastas, bunden.

DANIEL HJORT.

    Krasinskys lik frs dit hans sjl frutgtt.

HEXAN, hftigt skakad.

    Den vg, han gtt, r tergng omjlig.

Slut P Tredje Acten.




FJERDE ACTEN.


Nejden utanfr bo, i grannskapet af Kuppis klla.


SCEN I.

    Bengt Bonde sitter hvilande p en sten. Hexan kommer gende.

BENGT BONDE.

    Frunderligt, att vra vgar ter
    Tillsammanstta, ssom nr jag sednast
    Med trtta fjt min snabba lngtan fljde,
    D den framfr mig flg upp till min hembygd!

HEXAN.

    n mera tunga dina steg nu ro:
    Dig trycker brdan utaf nya sr,
    Och blodet, hvaraf dina krafter borde
    Uppbras, frgar torgets stoft der borta.
    Frlt mig det -- ty fven detta onda
    Af mig blef vlladt.

BENGT BONDE.

                         Tala ej derom!
    Min goda vilja fann uti min kraft
    En vapendragare, blott alltfr svag.

HEXAN.

    Om alla ssom du fullgjort sin pligt,
    Vl mycket vore annorlunda nu.

BENGT BONDE.

    Hvad som r illa nu, kan blifva bttre.
    Gud lefver ju nnu: Hans ndes sol
    P vra barn skall lysa mera blidt,
    n den p vra stigar lyste ned.

HEXAN

    Bengt, du har barn nnu, fr hvilka du
    En bttre framtid hoppas kan.

BENGT BONDE.

                                  Frlt
    Att gldjen af min lycka uppref sr,
    Som svida mer, n mina kunna svida.
    Ditt hjertas sr, de blda d oddligt?

HEXAN.

    Det r ju i en moders brst de ppnats.

BENGT BONDE.

    De flyta s ur kllor, som ej kunna
    Frsina ens, af hatets brnder trda,
    Och icke bottenfrysa ens, nr hmnden
    Sitt stela isfjll snkt i deras djup.

HEXAN.

    Ha! Lava-strmmar bryta fram ur kratern
    Utaf en moders hmnd, hur isbelagd
    Den synas mnde. Moderssorgen sjuder,
    Med denna lava uti brnnhet tfling;
    Den sjuder evigt, evigt lika vildt
    Som detta vatten sjd ett gonblick,
    Hvaraf min lefnads ljufva blomma trdes
    Och lifvets dal frbrndes till en ken.

BENGT BONDE.

    Ack! Jaga hdan dessa bistra minnen.

HEXAN.

    Frjaga minnet deraf, att du lefver,
    D du p strckbnk pinas. Jaga knslan
    Af hvad du lider d, ur dina lemmar, --
    Och minnet af hvad jag har lidit, skall
    Din glmska flja, fastn tungt ocb lngsamt.

BENGT BONDE.

    Du arma moder! Ej du glmma kan --
    Jag fattar det, fast jag ej vgat trnga
    Till djupet af ditt hela olycksde.
    Hur fjerran vi n skiljas frn de tider,
    D fdren sina vilda offer fllde
    t vreda gudar, man af helig rysning
    Dock grips, nr oinvigd man vgar skrida
    Till stllen, rysligt heliga fr dem.
    Af samma rysning jag tillbakahlls,
    Hvar gng jag ville lyfta tckelset,
    Som gmde hvad du lngesedan lidit.
    Och endast det, som ryktet bar p vingar,
    Af alla vder lnta, hann derom
    Upp till vr bygd, likt lemningar af hren,
    Som slagen irrar, utan skert ml. -- --
    Nu skiljas vra vgar t fr alltid.
    Och frmling fr din smrtas rtta namn,
    Jag bortgr n, som hittills. Det r billigt.
    Du sjelf den burit; hvarfr skall en annan
    Kringbra endast hennes tomma mtt.
    D ingen ddlig lindra kan din sorg,
    Hvi skulle du kring jorden str dess vigter?

                                 Han vill g.

HEXAN.

    Jag tegat lnge; snart det ej beror
    Af viljan mer, om tystnaden blir evig.
    Snart ddens hand frseglar mina lppar;
    Men dessfrinnan vill jag bryta upp
    Inseglet, under hvilket sluten ligger
    Min hela lefnads djupa hemlighet.
    Jag vill ej, att upp min graf skall irra
    Ett blndsken, som mig visar bttre eller
    Mer ond, n jag har varit. Ingen vrdig
    r, ssom du, att lsa denna grafskrift,
    Som hittills knappt ens skymtat ur min barm.

BENGT BONDE.

    Man sger, att din unga dotters lif
    Fll offer fr en grymhet utan like. -- --

HEXAN.

    Hur helst man klde sgnerna i blodfrg,
    Framst de bleka, mot den verklighet,
    Hvras hamn de vilja synas.

BENGT BONDE.

                               Af Claes Fleming
    Det var den frsta lrospnen i
    Den konst, hvari han uppntt mstarskap.

HEXAN.

    Sitt mstarprof aflade han d redan.
    Allt, hvad han sedan gjort, sig visar blott
    Som en frsvagad lders brckliga
    Frsk, att tfla med sin ungdms bragder. --

    Det var den tiden, d kung Johans trona,
    Af samvetsqvalens ryckning endast skakad,
    Gaf t hans gunstlingar ny kraft och djerfhet.
    Mer lycklig, n hans arme fordne konung.
    Min make hade fallit uti striden.
    Och fattig, som det krigar-enkan anstod,
    Jag med min lilla faderlsa dotter
    Omsider hamnade p Svidja grd.

BENGT BONDE.

    En dotter af dess mktiga baron
    Der med ditt barn ju lekte?

HEXAN.

                                Ja. Hvarandra
    De lskade, och barna-ldern nedbrt
    Rangskillnaden emellan dem. Som blomman
    P tufvans hjd ej anser sig fr mer
    n blomman, doftande vid tufvans fot,
    S ock barons Mathilda i min dotter
    En like endast sg. Uti min vrd
    De vxte bda. Snart min mhet redde
    Ej i min sjl ett hgre ste mer,
    Dit jag den ena skulle lyftat ofvan
    Den andra. Mina egna barn de begge
    Re'n fr min knsla blifvit.

BENGT BONDE.

                                 Och en moder
    De bda lika lskade i dig.

HEXAN.

    Jag dubbelt lycklig brjade mig knna,
    Och drnkte pligtfrgtet i min lycka
    De sorger, jag bordt minnas. Straffet kom
    Doct alltfr snart, och vida mer frfrligt,
    n jag den vrsta synd trott kunna npsas.

BENGT BONDE.

    Din dotter du frlorade?

HEXAN.

                             Millioner
    Af slik frlust ju drabbats. Tusende
    Den lida hvarje dag. Men ingen s,
    Som jag den led. Frsynens vink ej ledde
    Mitt barn i ddens famn, ur modersfamnen.
    Frsynens blick frmrkats, blifvit blind,
    Likt hstlig himmels, der hvar stjerna slocknat
    Och blott en vresig slump, vid galna irrbloss
    Grep i min lilla dotters vackra lockar,
    Och henne slungade i ett frderf,
    S grsligt, att Frsynen se'n ej vgat
    Mer sl sitt ga fver Finland upp,
    Befarande att mta denna anblick,
    Som upprests till ett hnfullt minnesmrke
    Af tiden, d Frsynen slumrat bort
    I maklig ro, frn jordens alla sorger.

BENGT BONDE.

    Gud, som lt enkan lida, hvad du lidit.
    Barmhertigt tl vl ock en mors frtviflan,
    Hvars hdelse dock annars skulle kalla
    Hans blixtar straffande p hennes hufvud.

HEXAN.

    P hvilken punkt kan Han mitt hjerta drabba.
    Den Han ej srat, krossat re'n? Hvad kunde
    Han frn mig taga, det Han ej lt ryckas
    Ifrn mig s, att modershjertat visar
    Barmhertighet mot Honom, d det tror,
    Att Han deraf platt intet vetat. Om
    Min klagan Han dock ville straffa, gjordes
    Han lik sitt redskap, Fleming, hvilkens vld
    Frst kallar klagan omotstndligt fram
    Och sedan straffar denna, som ett brott.

BENGT BONDE.

    Din vilda sorg mig ger en grslig mttstock
    Fr hvad du lidit. Men du ville ju
    Ditt olycksde lgga aftckt fr
    Mitt hjertas blickar. Stunden ilar. Lt
    Din dystra saga i dess fotspr flja.

HEXAN.

    Frlt mig, Bengt, att jag blott klagosuckar
    Gaf, d berttelsen du vntat om
    Hvad som berttigade mig att klaga.
    Med ingendera plgade jag slsa.
    Jag log, d hjertat sved. Jag teg, d ordet
    Frambryta ville med omtlig makt.
    Men d omsider detta hjertas sr,
    De dolda, fr en mensklig blick jag skulle
    I dagen vnda, brt min klagan ut
    I hejdls fart, utur mitt slutna inre.
    Det r frbi! Frbi, liksom allt annat,
    Som vckt den sorg, hvars rop jag tystat neder.
    Jag r s lugn p nytt, som jag det synts
    I lnga r. Och lugnt jag vill frtlja
    Hvad som gjort detta skenlugn ngot dyrkpt.

            Stenbock intrder, gnolande p en visa.


SCEN II.

    De frre. Stenbock.


STENBOCK.

        Jag skte muntra fventyr; men ej
        Jag tyckes gjort det bsta fynd, nr hit
        Min kosa stlldes. Lustigt lif jag lskar;
        Men melancholiska figurer skymma,
        Hvarthelst jag vnder mig, min lefnads gldje.

HEXAN.

    Ni mts af samma gldje, som Ni medfr,
    Herr Olof Stenbock, stds.

En ryckning genomilar vid detta namn Bengt Bonde, och hans hand
lgger sig medvetslst p skaftet af hans knif. Han sansar sig
dock gonblickligt, och synes ter lugn. Stenbock har dock
bemrkt rrelsen.

STENBOCK.

                               Urskta mig,
    Att obedd jag har vgat trnga in
    I Er rdskammare. Men detta hvalf,
    Hvarunder Eder fverlggning plgas,
    Ju rcker till t alla.

HEXAN.

                            Utan tvifvel:
    Ty nederfallet det frsloge nogsamt
    Att krossa dem, som annars just ej hafva
    Att skaffa ngonting med himlen.

STENBOCK.

                                     Den
    Nog drjer, att sig gra sdant omak,
    Tills Er rdplgning fver allmnt bsta
    Ett lyckligt slut har tagit. Vntar himlen
    S lnge blott, den spara kan sin mda
    Att falla ned. Ty jordens krafter spisa
    Vl till att stfja Ert frbund. Jag vill
    Emedlertid till Er frstrkning snda
    En bundsfrvandt, som jag sg irra nyss
    Kring dessa nejder. Fast ej knif han br,
    Som vissa andra, kan hans vishet dock
    Och den erfarenhet, han vunnit har
    Uti Claes Flemings slott, Er gagna mycket.

HEXAN.

    Dvljs han i Flemings slott, han bst ju passar
    Till kund t dennes hgvlborne frnde.

         Stenbock fixerar skarpt och frnmt Bengt Bonde.

STENBOCK.

    Hvad som sig passar bst, det kan blott du
    Och dessa lymlar, som dig bist, sga.

Stenbock gr. Bengt Bonde blottar sin knif med raseri.
Stenbock vnder sig likgiltigt och med frakt tillbaka.

BENGT BONDE.

    Du kungamrdar-skurk!

STENBOCK.

                          Sg! hvad befalls?
    Vill du en pinne tlja, hvarupp
    Du hnger dig? Den mdan vore spilld --
    Fr det bestyret skola andra srja.

Han gr. Bengt Bonde vill rusa efter, men hejdas af Hexan.


SCEN III.

    Bengt Bonde. Hexan.

HEXAN.

    Dig lugna, Bengt! Nog hinner straffet honom
    Frn annan hand, n din.

BENGT BONDE.

                             Men denne bof,
    Vill oss frrda, strta i frderfvet.

HEXAN.

    Hvad har han att frrda? Hvad frderf
    Kan han p oss vl samka? Vilja saknar
    Ej denne usling nu. Men alltse'n han
    Misslyckades i kungamordsfrsket,
    Halffrdigt hvarje fretag han lemnat.

BENGT BONDE.

    Bst var ndock, att jag mitt sista dd
    Ej ens hann brja; och det syns mig sjelf
    Frunderligt, att i mitt tmda blod
    S mycken hetsighet nnu kan brusa.

HEXAN.

    S lnge n en droppe rinner, Bengt,
    I dina dror, skall den lga mktigt
    Mot allt, som nedrigt krlar upp jorden.

BENGT BONDE.

    Jag intet har att hr bestyra mer;
    Bort mste jag frn denna stora pestbld,
    Der hvarje andetag ger ddlig smitta.
    Hr har jag lrt p nytt min hembygd lska;
    Hvadhelst der finns, en Stenbock finns der ej.

HEXAN.

    Du manligt hr oss bisttt. Nu din lngtan
    Att draga hdan, lemnar fven bistnd
    t all min svaghet, hvilken, svigtande
    Inunder brdan, redo var att flla
    Ur sjlens djup den hemlighet, som lnge
    Tryckt derupp, d ensam jag den bar.
    Mitt des mening r, att hvad jag lidit
    Och hvad jag gjort, skall otydt d i natten.

BENGT BONDE.

    Nmn svaghet icke -- eller tadla min,
    Som glmt, fr stundens oro och bekymmer,
    Din lefnads lnga sorg. Men ej jag skiljes
    Frn detta stlle, innan bort jag br
    Till lifvet dessa minnen, dem du nu
    Vill taga med dig in i grafvens tystnad.

HEXAN.

    Vlan! Mig flj till mina sorgers klla;
    Dit ledd af bistra minnens fors, jag gr.
    Nr soln i dag fr femton r se'n grydde,
    Den sg mig lugn. D nsta dag den nedgick,
    Dess glans upp ett tcken icke gjts,
    S svart som mina qvals. -- Ej lngt frn grden
    Vid vgen lekte mina bda flickor,
    Med sina syskon, vrens frsta blommor.
    D kom en ryttarskara. Knektens lekar
    nnu den tiden icke voro det,
    De sedan blifvit -- fastn leken tog
    En vndning, grymmare n hvarje allvars.
    En ryttare i farten fngar upp
    Min lilla dotter, och far af med henne.
    En annan, smekande, upp sin hst
    Mathilda tog, baronens barn -- -- --

BENGT BONDE.

                                         Var detta hennes namn?
    Mathilda?

HEXAN.

              Det var och -- r.
    Han, som min dotter bortryckt, lemnade
    Vid mina ndrop snart sitt byte dock.
    Den andre aktade ej derupp,
    Men bortflg pilsnabbt med sitt glada rof.
    Min nd blef grnsls; och dervid jag mtte
    En man frn annat land, som fljde hit
    Med drottning Katharina af Jagello,
    Och lefde nu som gst p Flemings grd.
    Det var Krasinsky -- --

BENGT BONDE.

                             Himmel! Samme kmpe,
    Den Johan Fleming slog i gr.

HEXAN.

                                  Densamme,
    Som sent omsider fick frtjenta lnen.
    Han var mig gramse, se'n hans vilda lusta
    Jag hade motsttt. Honom bad jag dock
    Om hjelp att ska upp Mathilda. Men
    Han log blott hnande, och mente, att
    D jag hans sllskap hittills skytt, jag skulle
    Nog finna ett, som mig anstode bttre,
    Bland dem, af hvilka flickan rfvats bort.
    Halft vred, halft lekande, tog han derefter
    Mitt barn uti sin famn, och gick till Svidja.
    Den lilla gret och strckte sina armar,
    S lnge hon mig kunde se. Det var
    Den sista gngen hon mig sg och -- gret.
    Min tid att grta kom, och rckte lngre. --

    Emedlertid jag med frtvifladt mod
    Flg bort i ryttarhopens spr. Blott dessa
    Jag fann, men icke den, till hvilken spren
    Mig leda skulle. Qvllen mrknade
    Alltmera, lik det hopp, mig upprtthllit.
    D sg jag hafvet blnande, emellan
    Dess strnders bjrkar. Och en djup frtviflan
    Gjt i min sjl den lngtan, att f snka
    Uti dess svala famn min heta sorg.
    S godt det varit, om min lngtans vink
    Jag hade flja ftt. Men annorlunda
    Mitt des stig var tecknad ofvan stjernor.
    Knappt hunnen stranden, sg jag lngt frn denna
    En ekstock, hvarmed vg och vindar lekte
    I nyckfullt vlbehag; dock ledning af
    En mensklig vilja kunde der ej sprjas.
    Men snart, vid mnans ljus, jag fven mrkte
    Sm barnahnder, hvilka lustigt ville
    I vgomskljda terskenet gripa.
    Den spda gungade dervid s hftigt
    Sin svaga farkost, att om hon p vgen
    Re'n hade gungat, faran ej tyckts strre.
    Med ngslig hast jag sprang lngs klipporna;
    En annan bt till sluts ur deras skrefvor
    Blef lsryckt, och i nsta gonblick
    Jag andls tryckte mot mitt brst Mathilda,
    Som saligt log nnu t ddsens lek,
    Hvarur hon togs. Trtt vid sin grymma lek,
    Vid stranden ryttarn henne lemnat nyss.
    Den spda vaggat bten se'n s lnge
    Tills den frn sanden gled, och hon deri,
    Lik mnskensstrlen, flt mot vida hafvet.

BENGT BONDE.

    Lik henne, var ju fven du nu rddad.

HEXAN.

    Jag trodde s, och bar med lugnadt mod,
    Fast trtt till dds, min ljufva brda hemt.

    Vr frd gick lngsamt dock. Nr morgonsolen
    Rann blodig upp, den Svidja n ej viste.
    Mathilda slutligt slumrat stilla, och
    Jag hade hjerta ej att hvilan stra.
    Hon lemnades upp en ladas strbdd,
    Men sjelf jag gick att spana fver nejden,
    Om ej ett menskligt vsende sig tedde,
    Som kunde bist oss. Och snart en gosse
    Jag varsnade. Han sprang, liksom han jagats
    Af vilda djur. Nr mig han sg, sig reste
    Hans hufvudhr -- och re'n p afstnd ropte
    Han, under ddlig ngest: "Arma moder,
    Fly, fly, s lngt som vgen rcker till!"
    Se'n fll han sansls ned. Ifrn den stunden
    Hans rop i mina ron ljudit, liksom
    En evig sjla-ringning fr min dotter.

BENGT BONDE.

    O! Herre Jesus! Hvad skall jag frnimma?

HEXAN.

    Nr gossen qvicknat vid, frtljde han
    Hvad som hans fasa vllat. Sjelf ett vittne
    Dertill han varit uti herregrden.
    Nr, brande mitt barn, Krasinsky hemkom,
    Han mttes af Claes Fleming. Denne sporde
    Med vresig ton, hvar hans Mathilda fanns?
    Krasinsky log fraktligt, yrkande.
    Att han mig lemnat qvar p vgen, se'n
    Han ffngt skt afhlla mig ifrn
    Att flja ngra ryttare, t hvilka
    Jag hade gifvit bort hans dotter. Fleming,
    Af vrede skummande, befallte d
    Pohlacken taga ur hans stall den springarn,
    Som han fann bst deri, och terhmta
    Dd eller lefvande mig sjelf; men barnet
    Oskadadt, om hans lif var honom krt.
    Krasinsky lydde, trottsigt harmsen; bortred,
    Och syntes icke mer i Finland, innan
    Han af den stolte Radzivill hit frdes.
    Emedlertid af ffng vntan uppdrefs
    Till raseri Claes Flemings harm. Han svor
    En ryslig ed, att om vid solens uppgng
    Hans dotter icke fanns p Svidja grd,
    D skulle min -- uti den strsta kittel,
    Som grden gde -- sjudas lefvande.

BENGT BONDE.

    Hll upp! Hll upp! Jag kan ej hra mer.

HEXAN, iskallt.

    Du hrt ff mycket, att ej hra allt.
    Jag har ju mer n hrt af denna sak. --
    Du vet, att man p Flemings ed kan lita,
    tminstone i fall som dessa. Kitteln
    Af brnnhett vatten uppfylld, natten lng,
    Sjd som vulkanens krater -- som en afgrund,
    Beredd att sluka en ditfallen engel.
    Och engeln flldes dit. -- -- Nr dagen grydde
    Lg Flemings maka sjelf, lg allt, som lefde
    I Svidja grd, p kn fr denna klippa,
    Som uti dagligt tal blir kallad Fleming.
    Fru Ebba, hennes husfolk tiggde ont
    Barmhertighet fr den, som ondt ej gjort,
    S framt han, hvilken det bedrifvit nogsamt,
    P nd uti sin ddsstund skulle hoppas.
    Det var frgfves. Man till slut blott bad
    Om uppskof, att han mtte lta solen
    G fver vreden ned. Kanske dock ngern
    Sig hunne kasta framfr handlingen.
    Det vore bttre, n att den sig reste
    Bakom vldsgerningen, och stngde himlen
    I tid och evighet fr gerningsmannen.
    Det ffngt var. "Rttvisan mste hafva
    Sin gilla gng. Handhfvarn fick ej tveka." --
    Sin gng den hade. -- --

BENGT BONDE.

                              O, du hga himmel!
    r du ej tom p Gud, som menskobarmen
    Sig visar stundom tom upp Hans fruktan,
    D har du snkt djupt under dig en kittel
    Mer het n grytan, som bordt hl sig brnna
    Ned till hans botten, se'n hon vardt ett medel
    Fr slik rttvisa af en syndig menska.

HEXAN.

    Det varit synd, om helvetet den grytan
    Uppslukat hade. Nu den qvarst skall
    Som ett oddeligt tortyrens redskap,
    Hvari Claes Flemings minne blir marteradt,
    S lnge folkets minne lefver n.

BENGT BONDE.

    Slikt glmmes ej, s lnge modershjertan
    n klappa hr, och barn invid dem fostras.

Daniel Hjort intrder med hastighet och vnder sig till Bengt Bonde.


SCEN IV.

    De frre. Daniel Hjort.


DANIEL HJORT.

    Din plats r icke hr!

BENGT BONDE.

                          r jag den ende,
    Som stannat, der det ej var godt fr honom?

DANIEL HJORT.

    Din frgas mening fattar jag; mitt svar,
    Det ligger i min bfvan fr din fara.
    En fiende, en ny; du mot dig retat,
    Som kan bli vdlig  --

BENGT BONDE.

                           Jag i stllet funnit
    En vn, der knappt en sdan mer jag vntat.

DANIEL HJORT.

    Upprif ej gamla sr, du vet ju sjelf,
    Hur bittert dessa svida; och det blifver
    Nog tid, att slita vra tvister sedan.
    Din frsta omsorg vara br att fly.
    Jag mtte Stenbock, som du frolmpat:
    Hans ilska sprutar gift, och liksom menskan
    Har fven ormen blifvit vrre, se'n
    Han drefs frn paradiset; och hans val
    Af onda medel utstrckts i en verld.
    Ondligt rik p ondt.

BENGT BONDE.

                          r Ni ej sjelf
    Betnkt upp att undfly det frgift,
    Hvaraf Ni tror mig hotad?

DANIEL HJORT.

                              Ja! Jag vill
    Fly med dig, Bengt, frn detta Sodom, der
    Det bsta, som det vrsta, slukas upp
    Utaf frderfvet. Lt mig flja dig
    Till vra egna bygder ter -- hemmet
    Fr hjertats oskuld och fr sjlens frid.
    De ro n som frr, fast allt frndrats.

BENGT BONDE.

    D allt frndrats, skall du, Daniel,
    Ej heller dem mer finna, som de varit.
    Din plats r hr. Drj qvar, och som en man
    Du stnde upprtt. D kan n en gng
    Sig allt frndra -- hr och uti hemmet.

DANIEL HJORT.

    Mitt hjerta r dock der.

BENGT BONDE.

                             Du det bevisar
    Blott derigenom, att du hjertat br
    Stds i ditt brst upp det rtta stllet.

DANIEL HJORT.

    Ni ryckt det ur mig, d Ni misstrott det.

                                    Han gr.


SCEN V.

    Bengt Bonde. Hexan.

BENGT BONDE.

    Mot honom rar jag alltfr hrd, kanske;
    Men sjelf fr vek han varit. Hjertats godhet
    Brast honom aldrig, men vl hjertats mod. -- --
    Det fanns en tid, d bda n du gde. -- --
    Hvad du har lidit, vet jag. Hur du hmnats,
    Lt mig f veta!

HEXAN.

                     Nr det grsligaste
    Min sjl frnummit, tycktes tankens urverk
    Utlpa i min hjerna. Smningom
    Dock sansning satte det p nytt i gng.
    Min frsta mening blef, att bida natten
    Och i dess dunkel flytta ur min sjlsnatt
    En af de brnder, som p sjlen trde.
    Jag ville tnda under Svidja grd
    En lusteld, vrd att fira grdsherrns lekar.
    I lgan skulle han, Mathilda -- allt,
    Som andades, med mig begrafning hlla
    t det frbrnda liket af min dotter.
    Af dessa tankar lifvad, kom jag ter
    Till ladan, der Mathilda sof. Hon log
    I drmmen ljufligt, nmnande mitt namn,
    Och strckte spda armarna, liksom
    Fr att mig famna. Detta tomma famntag
    Gaf rddning t mitt skakade frnuft,
    Och allt, som fanns frutan skuld p Svidja,
    Och sparade dess skuldbetyngda herre
    Till lglig tid -- den, som hardt nr nu kommit.
    En hejdls trflod ur mitt inre brt,
    Och fll p den tilltnkta branden, innan
    Den kastat ur min sjl sin hrjningslga.
    Nr natten kom, jag ngsligt tog Mathilda,
    Liksom jag velat rdda henne ur
    Den brand, jag ptnkt sjelf; och liksom Svidja
    I eld och lgor sttt, t motsatt hll
    Frn det, jag ilade. P Guds frsyn
    Vr kosa strcktes; blott en enda tanke
    Mig ledde, stjernlikt klar. Jag ville hn,
    Lngt frn min arma dotters pino-rum.

BENGT BONDE.

    En tillflyktsort du mste ju bereda
    t dottren, som dig nnu lemnats qvar.

HEXAN.

    Ja vl. Min frsta omsorg var dock endast,
    Att hon ej skulle frn mig rfvas bort.
    Likt stjernornas, mitt tg var fven nattligt,
    S lnge knda stllen n oss mtte
    Och knda anletsdrag oss kunnat mta.
    Vi ledo brist; Mathildas hunger dock
    Mig trde mera, n min egen. Mlet,
    Vid hvilket hvila, nring, kanske trst
    Oss vntade, ej tycktes nrma sig,
    Men skrida undan.

BENGT BONDE.

                      Ml din kosa gde
    Sledes dock?

HEXAN.

                  Nr sansnipg tertagit
    Min sjl i sin besittning, och derur
    Den nrmsta fruktan vikit, klarnade
    Fr mig ett sdant. Anfrtro Mathilda
    Jag ville t min dla ungdomsvn,
    Herr Gstas maka. Nyss de flyttat bda
    Till hennes fders fordna herreste.
    Det huset lskade Claes Fjeming ej,
    Af honom lnt med lika tnkestt.
    Hans dotter, nr hon kom, som dit hon burits
    P vnligt skygd der kunde skrast rkna.

BENGT BONDE.

    Det hoppet slog ej felt. Bedra'r ej allt,
    Ditt sktbarn vxte upp i herrestet,
    Som husets egen dotter; och hon r
    Densamma -- --

HEXAN.

                   Ja. Du vet om henne nu
    Mer n hon sjelf och ngon ann' p jorden,
    Frutom mig, se'n hennes fostermor
    Och fader bda vdligt nddes af
    Sitt sista de, fast p olikt stt.

BENGT BONDE.

    Dig sjelf man sllan sg p herregrden.

HEXAN.

    I brjan aldrig, se'n Mathilda ditkom.
    Befarande Claes Flemings efterspaning,
    Djupt i vr Herres skog mitt herreste
    Jag valde ut. Ibland dess skuggors vakter
    Min sorg vantrifdes icke, fast om rummet
    En annan gst dock trngdes, hvilken flyktigt
    Ett gonblick trngt fordom i min sjl,
    Men blef der hemmastadd nu mer n sorgen.

BENGT BONDE.

    Du menar hmndbegret?

HEXAN.

                           Det jag menar.
    Att dert smida vapen, blef mitt hgsta,
    Mitt enda lefnadssyfte. Dag och natt
    I lnga r, uti naturens urkund,
    Som smningom mig upplts, lste jag
    Den djupa lran om dess ursprungs-krafter.
    Hos knens siare och vise gick
    Jag dmjuk lnge uti barnaskola,
    Tills jag derur som mstarinna trdde,
    Med visshet att, nr siarkraftens stund,
    Af himlatecknen bdad, inne r,
    I Flemings ra hmndestunden ringer.

BENGT BONDE.

    Du tror den nra nu?

HEXAN.

                         Den slr i morgon.
    Tre gnger fem rsskiften hunnit tnda
    Den eld, hvars frsta gnista sprang ur lgan
    Hans eget bud fr femton r se'n vckte.

BENGT BONDE.

    Vet han af det, som honom drabba skall?

HEXAN.

    Han vet!

BENGT BONDE.

             Men hur?

HEXAN.

                      Jag sjelf det honom kungjort.

BENGT BONDE.

    Du! Han d dig har tersett?

HEXAN.

                                 En gng,
    Men det frslog.

BENGT BONDE.

                    Och han ej dig frderfvat?

HEXAN.

    Att jag frderfva honom skall, du glmt --
    Hans lifstrd nystad r kring dessa fingrar.

BENGT BONDE.

    Hur sg du honom?

HEXAN.

                      Uti en belysning,
    Som anstod Fleming vl. Krasinsky, hvilken
    Han sndt p strftg ut, red nattetid
    Frbi herr Gstas grd, hvars gare
    Lg sjelf i flt med Er, och lemnat oss --
    Jag var der fven d -- s utan vrn,
    Som himlens fgel -- d den ej r rofvets.
    Fast det befarats, vld likvl Pohlacken
    Ej genast fvade. Med hnfullt lje
    Han lt de sina plundra, hvad dem lyste:
    Men intet tog han sjelf. Dock, nr hans folk
    Sin roflust mttade till sluts fr frckt,
    Dref harmen, vckt af gammalt och af nytt,
    Mig infr honom, och jag ropade:
    "Din vildhet kostat mig nog drygt, Krasinsky!
    Lt detta glla, ssom lsen fr
    Hvad som n terstr i denna grd!" --
    Han knde mig igen, och log ej mer;
    Men sade dystert blott: "Om jag dig kostat,
    Jag gldat det med sjlens salighet.
    Frslr ej det nnu? -- Dock annorlunda
    Du var den tiden. Att upp dig offra,
    Det tycktes lna mdan. Lika mycket!
    Vi mge nu oss anse qvitt. Farvl!" --
    Jag ej frstod hans mening d. Hans bud
    Till knektarne, att terlemna allt,
    Var mera tydligt; och, fastn motvilligt
    De lydde honom, se'n han lofvat sjelf
    Tredubbelt terglda, hvad de miste.

BENGT BONDE.

    Samvetet slog omsider. Hvem vl kunnat
    Det tro om honom?

HEXAN.

                      Af Claes Fleming dock
    Man vnta bordt den bragd, han frde ut.
    Krasinsky med de sina bortred hastigt.
    Men ngon af hans folk lr underrttat
    Claes Fleming om Krasinskys skonsamhet.
    D blossade hans vrede upp. Han rt:
    "Att den frrdarn Gstas gods och grd
    I lgor skulle stiga upp mot himlen,
    Anklagande den trofrgtne garn!"
    S sagdt, s gjordt. I natten tndes mordbrand.
    Hvad sist jag fverlefvat, hade jagat
    Ifrn mitt ga slumren; men de andra,
    Af ngst och trtthet brutna, slutit sina.
    Nr lgan flammade, ur vakna drmmar
    Jag uppspratt hftigt, vckte frmst min lskling,
    Mathilda -- strtade med henne ut
    Igenom denna report af flammor,
    Ur hvilken hennes hem till aska nedsteg.
    Nr ut vi hunnit, mtte vi Claes Fleming;
    Ett isfjll lik, han stod vid lgans eldberg.
    Men nr hans rnblick sg mig ila fram,
    Liksom af lgans rda vingar buren,
    D skakades hans vsens fasta grundval,
    Kanske fr frsta gngen, intill bottnen.
    Ett gonblick det tycktes brutet, splittradt.
    Men snart han fvermannade sin bfvan
    Med vldig kraft, lik jorden, hvilken kufvat
    Den bfning, som har kommit den att darra.
    En sllsam dallring rjdes likvl n
    Uti hans rst, nr han mig bistert sporde:
    "Hvad har du gjort utaf min dotter, qvinna?" --
    Med ddens lugn jag sade: "Nyss hon fanns
    I lgorna, som du t henne antndt.
    Men hvar, mordbrnnare, dvljs nu min dotter
    Dock, jag det vet. Ser du ej henne vinka
    Dig fr en hgre domstol, n din egen?
    'Rttvisan mste ha sin gilla gng.'
    Nr nsta gng jag str infr dig, Fleming,
    Var d beredd att stnda infr Gud!" -- --
    Han svarte intet; rusade i branden,
    Hvari han trodde sig sin dotter finna,
    Och som frtrde allt, hvad der var lemnadt.

BENGT BONDE.

    Herr Gstas maka fann sin dd i detta
    Oslckeliga eldhaf. Sdan var
    Den sista kunskap, hjelten fick om henne,
    Nr han sig kastade mot Flemings pikar.
    Men du och hon, som var nyo husvill?

HEXAN.

    Hvad som n terstr utaf vr saga,
    r kort. Igenom Flemings hopar drogo
    Vi, liksom blixten genom tcknen. Undan
    Fr den, som trotsat deras bistre hfding,
    Som ingen honom trotsat n, de veko
    Med ngslig bfvan. Strre verkan, n
    Af Edra klubbor, gjordes upp dem,
    Af namnet Hexan, som t mig de gfvo.
    Och nr vi vra egna skaror mtte,
    Vi helsades med jubelrop. Mathilda,
    Som deras fallne hjeltes dotter -- jag,
    Som den af hgre makter snda hmnarn.

BENGT BONDE.

    Jag vet, s var det. Men frunderligt
    Det synts mig dock, att du din bostad valde
    Bland biskoparnes gamla slotts ruiner.
    S nra Fleming -- det vill sga faran.

HEXAN.

    Du menar faran, hvaraf Fleming hotas.
    Der teln r, dit samlas rofvets foglar.
    Ej r det jag, som har att frukta ngot,
    Tilldess mitt verk fullbordadt r -- och sedan
    Jag fruktar intet mer. Jag lefvat nog.

BENGT BONDE.

    r du s viss upp din sak?

HEXAN.

                                S viss,
    Som att min pligt jag fullgr, nr jag hmnas,
    Ej blott hvad sjelf jag lidit, men J alle.

BENGT BONDE.

    Men bfvar du ej fr Mathildas de?

HEXAN.

    Det r det enda, som mig n bekymrar.
    Men Gud vl leder detta till det bsta,
    Som hittills henne Han bevarat hafver.
    Jag henne dolde undan menskors blickar.
    Af henne visste lnge endast Hjort,
    Som gaf Mathildas tanke ljus och ledning
    t hennes hjerta. Men omsider mttes
    Hon en gng af herr Johan invid stranden,
    Dit stdse hennes hg och lngtan gingo,
    Och dit jag derfr ndgats flja henne.
    Ej den bekantskapen mig gjorde nje.
    Men Johan var dock menls, som hon sjelf,
    Och han var hennes -- bror. Jag kunde ej
    Frmena dessa barn att se hvarandra.
    Hon, som frlorat allt, en trst behfde
    Uti sitt gldjelsa, arma lif.
    Dessutom trodde jag, att hennes knsla
    Vid Hjort var fst, ej blott af tacksamheten.
    Jag visste ej befara, att den rena
    Naturens rster skulle missfrst.
    Och af hans broderskrlek hoppades
    Jag std t systern, nr jag fallit undan.

BENGT BONDE.

    Dold var fr bda ej blott deras slgtskap,
    Men hon ej visste ens, att hon t sonen
    Af Fleming egnade sin mma knsla.

HEXAN.

    Det var ndvndigt; annars skulle hon
    Med fasa sttt sin broder lngt ifrn sig.
    Hon, som var krlek blott mot hela verlden,
    Allt hvad af hat i hennes vsen kunde
    Hopsamlas, det frent mot namnet Fleming.
    Hon honom hata lrt uti sitt hem -- --

BENGT BONDE.

    Sitt andra och sitt tredje hem.

HEXAN.

                                    Det frsta
    Ur hennes sjl re'n lngesedan bleknat.

BENGT BONDE.

    Dess minnen vakna nu som bst mhnda
    P nytt deri.

HEXAN.

                  Det vore mera rysligt,
    An jag ens tnka vgar -- jag, som dock
    Ej skyggat har fr hvad som rysligt synts.

Kern intrder och blickar frtviflad omkring sig, utan att tyckas
fsta sig ngot visst freml.


SCEN VI.

    De frre. Kern.


HEXAN.

    Hvad gr t Eder, mster Philip?

                        Kern uppspritter frfrad.

KERN.

                                     Hvem
    Kan det vl vara, som sig vrdar n
    Att sprja efter, hvad som felas Kern?
    Ha! Det r du -- du milda, som mig bortdref
    Nyss frn din hydda, att den icke skulle
    Af Kern besmittas.

HEXAN.

                       Tnk derp ej mera.

KERN.

    Jag derom blef ju pmint ter!

HEXAN.

                                   Huru?

KERN.

    Ack! Jag frskjuten r af Gud och menskor;
    Frlorad -- dmd fr tid och evighet
    Det finns ej frlsning, ingen frlsning, ingen --
    Om bergen skulle strta fver mig,
    Om jag af jorden svljs, jag ej kan rddas --
    Ej gmmas undan matkarna, som gnaga
    Upp min sjlsmerg.

BENGT BONDE.

                        Ve, olycklige!

KERN.

    Den rsten kom ifrn en menskobarm.
    P lnge ingen sdan till mig ljudit.
    Den klang, som englarnes musik. O, lt
    Mig falla ned och kyssa dina skotvng,
    Du menska, som nnu en mensklig knsla
    Fr den frskjutne, den frdmde hyser.
    Befara ej, att jag besmittar dig!

          Kern kastar sig ned fr Bengt Bondes fotter.

BENGT BONDE.

    Kom till mitt brst, du olycksfdde man,
    Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar.
    Ve! fver mig, jag usla stoft, som vgat
    En annans tjenare frmtet dma,
    Och icke domen sparat har t Honom,
    Som rttvist dmer och -- --

KERN, sprittande upp med frskrckelse.

                                  Som rttvist dmer!

BENGT BONDE.

    Men ock barmhertigt. Han din arma sjl
    Ifrn frtviflan rdde mildt. -- Farvl!

          Bengt Bonde gr t ett hll. Hexan t ett annat.

KERN.

    Fr denna ljusskymt i en ndls natt
    Haf tack, o Herre! Du till viljan skdat.
    Min varning bortskt Fleming med frakt,
    D den frn kunga-mrdarn kom. Men bonden,
    Som endast lidit, hvad som Fleming gjort,
    Han knde i sin sjl, att godt jag menat,
    Och blef ett echo af Din ndes rst.

        Han blir varse Daniel Hjort, som lngsamt tervnder.

    Der nalkas en, som kan om lycka tala,
    Om hem, om vnner, hvilka akta honom.
    Hans lrdomsskrud blef ej en Nessus-mantel,
    Som trt det innersta utaf hans lifsrot.
    O! Skulle jag, som han, mig slutit in
    I tankens rika, fria verld, och aldrig
    P handlingarnes hala is gtt vilse,
    Jag ej behfde fly den lycklige --
    Och ej den olycksfullaste bland alla,
    Om ngon tillflyktsort n funnes till,
    Som kunde dlja Kern fr honom sjelf.

        Kern gr. Daniel Hjort blickar efter honom.


SCEN VII.

DANIEL HJORT.

    Han viker undan fr mig, fven han. -- --
    Du bortgtt, Bengt, ocks till hemmets strnder.
    Och lemnat mig hr ensam, lik ett fotspr,
    Af vandrarn intryckt i den de heden.
    Ack! Tom r verlden, tom lik fngselhvalfvet.
    Hvarunder fngen slpar sina kedjor
    I ratal, och ej ett vsen mter,
    Som skulle vnligt sprja, hvilka tankar
    Frambryta i hans pannas djupa fror,
    Och hvilka knslor sprnga hjertats kamrar,
    Fast ej en lnk de bryta ur hans boja.

    Men r jag icke fri? -- Ja, fri lik fogeln,
    Hvars bur man ppnar midt i isig vinter,
    Se'n vingen stckts, och fngslets gallerverk
    Hans himmel, jord och skog har lnge varit;
    Och han frglmt att reda sig bland drifvor,
    Men saknar kraft att fly till andra nejder,
    Der blomsterkedjor stfjat vinterns framfart.
    r det ej re'n fr sent? Kan jag bli frigjord?
    Jag lg fr lnge i de dubbla band,
    Som kring mitt vsende frrdiskt snrdes.
    Utaf min krleks smekande frtrollning
    Och af den herrskarviljas allmakt, hvilken
    Bjt ned min sjl, liksom orkanen vassen.

    O! Hvarfr blef jag kastad ut i lifvet
    Upp en tid, d Finland var fr trngt
    Fr annat, n fr Flemingarnes segrar!
    En Fleming stal min krlek -- och det var
    Hans rtt: jag fr derfver ej ens klaga.
    En annan plundrade min mannakraft:
    Och det r jag, som evigt skall frdmas,
    D han beundras nnu efter sekler
    I detta land, der han ej annat byggt,
    n hgar utaf grus, af lik bebodda.
    Allt hvad han, ny Herostratus, har utfrt.
    Det minsta ord af denne fiende
    Till allt sitt folk, uppletas skall begrligt;
    Man skall med honom skryta, d man yfves
    I rusigt fvermod af store mn,
    Dem Finland till sin ra fdde fram.
    Men jag frdms af desse, hvilka Fleming
    Beherrskar n ur tusen-rig graf:
    Frdms, fr det min svaghet icke motstit
    Den tryckning, som de sjelfve knna n,
    Fast graf och sekler spjernat emot denna.

    Dock -- fven om du vore stor som verlden,
    Mot sin lifegenskap min sjl sig reser.
    Din son ju krnkt en makt, lngt mera helig
    Och vrdnadsbjudande, n din: min krlek.
    Hvi skulle jag ej kunna slita mig
    Ur detta trollnt, hvari du mig fngat?
    Berusad af den tjusningskraft, som strmmar
    Utur din ande omotstndeligt,
    Liksom ur krleken -- jag glmde lnge,
    Att ej min rtta plats fanns vid din fot.
    Lik den, som sofvit ruset bort, och skakad
    Ur hga drmmar, knner sig p marken,
    r jag ock hnvist till min lga dal.
    Hvad skulle jag uti de stores salar?
    Lg var den hydda, ur hvars drr jag gick,
    Lik dagakarlen, till sitt tunga arhet.
    Frn hga portar vnder jag omsider
    Mer nedbjd, n frn hemmets ringa boning:
    Ty skuldlst svllde d mitt unga hjerta.
    Nu str jag nedtryckt, sndersliten af
    Misstanken om frrderi, begnget
    Emot det folk, jag hafver svurit trohet,
    I lif och dd, i medgng; liksom ofrd.
    Och dubbelt nedtryckt, str jag en gng fr
    All samtid och all framtid, sedan jag
    Tillbaka till min frsta fana trdt,
    Och rifvit detta ledband, som mig frde
    Berfvad viljan -- trl af Flemings vilja,
    Och mindre fri, n fngen stundom r
    I sktet af sin centners-tunga boja.
    Hvad btar mig min stolthets hviskning om
    Att dock min knsla stds orubbligt sttt
    Upp det rttas regelbundna linie?
    Hvem skulle tro mig, fven om jag ville
    dmjuka mig, att hgt derom frskra.
    Med kraft af fvertygelse blott talar
    En handling, som sig aldrig sjelf frnekat
    Och ej frnekas kan. S sent det r,
    Jag vill mig stlla under detta brstvrn.
    Ej uti penitentens tagelskjorta,
    Med flrdfull ruelse; men som en man.
    Ej verldens pris, ej dess frltelse
    Jag eftertraktar ens; och minst jag menar
    Mig vrd martyrens trnekrona -- fast
    Den kronan stundom dock mitt sinne frestat.
    Och synts mig afund, synts mig lifvet vrd.
    Med fast beslut jag gr en makt att trotsa,
    Fr hvilken Finlands alla klubbor sjunkit:
    Min vilja reser jag mot Flemings vilja.


SCEN VIII.

    Scenen frndras till salen i bo slott.

    Claes Fleming. Stenbock.

    Claes Fleming r sysselsatt med att ppna ngra bref. Medan han
    genomgnar dessa, intrder Stenbock, utan att Fleming ltsar
    mrka det.

CLAES FLEMING.

    Om alla vore dock som Arvid Tavast
    Och Gdick Fincke. Bttre mn har Kungen
    Ej i sitt rike, fast de smdas af
    Den re-, tro- och gudsfrgtne skurken
    Hans Hansson och hans lumpne sjla-frnder,
    Dem Gud och Satan samfaldt m frderfva!

STENBOCK, otligt.

    Du icke helsar, frnde, mig vlkommen!

            Claes Fleming blickar mrkt p Stenbock.

CLAES FLEMING.

    Du r det ej. En lgn min helsning vore.

STENBOCK.

    S ljus d tycks dig tiden pltsligt vorden,
    Att dina nrmstes hjelp du kallt frsmr?

CLAES FLEMING.

    S mrk den ej kan bli, att p ditt bistnd
    Bero dess dager eller skymning mnde.

STENBOCK.

    Vl mktigare herrar, n Claes Fleming,
    Fr lycka aktat, att af Stenbock bists.

CLAES FLEMING.

    Den lyckan var fr dig ej afundsvrd,
    Om mjligt dock, fr herrarne n mindre.

STENBOCK.

    Det r s verldens ln. S lnge man
    Behfver dig, du smeks --- se'n stts du undan.

CLAES FLEMING.

    Jag har ej prfvat det: mig man behft
    Och n behfver, mera n jag andra.
    Och icke fver mig du lrer klaga,
    D du om otack talar. Ej din tjenst
    I ansprk togs af mig, ej heller tages.

STENBOCK.

    Lik mycket! Jag dock gr, hvad mig min frndskap,
    Liksom min trohet mot min konung bjuder.

CLAES FLEMING, ironiskt.

    Det klingar ej s illa. Men hvad fljer
    P denna mycket lofvande ingress.

STENBOCK.

    Du mig frhne, bst du vill. Ej kyler
    Det af min ifver, att min pligt fullgra.

CLAES FLEMING, otlig.

    S gr det d -- om det med ord kan ske!

STENBOCK.

    Hr smidas dolda rnker emot dig,
    Och mot den sak, hvars vldigaste hgn
    Du varit hittills. Upp en vulkan
    Du str, Claes Fleming; och den vntar blott
    P gonblicket fr sitt utbrott -- --

CLAES FLEMING.

                                           Oh!
    Det der jag redan tusen gnger hrt
    Af fega sjlar; och jag mste hafva
    Natur af Salamandern, d s lnge
    Jag lefvat i den eld, som kring mig osat.
    Har du ej annat att mig anfrtro,
    n att jag ej p rosenbddar ligger,
    Dit ingen orm kan slingra sig, -- du kunnat
    Bespara dina varningar t piltar,
    Som n ej lrt att akta sig fr elden.

STENBOCK.

    Men d du ormen nr vid egen barm,
    Det hfves dem, som st dig nrmast, peka
    tminstone derp, nr de ej sjelfve
    Frm bortrycka denna -- skyddad af
    Ditt eget riddarpantsars dla hgn.

CLAES FLEMING.

    Det lter lmskt Hvad menar da dermed?

STENBOCK, fr sig.

    Det grep omsider. Hgt. Jo, jag menar endast,
    Att till exempel en med namnet Hjort,
    Den du i skogen fngade som hjortkalf,
    t hvilken du gaf boning, fda, vnskap,
    Frtroende och allt, som binder menskan
    Vid menniska, -- han finns nu plga rdslag
    Med dina vrsta fiender; han sig
    t dem frsvurit, till din undergng.

CLAES FLEMING.

    Det r omjligt!

STENBOCK.

                     Lika mjligt dock,
    Som att ej synnerligen vl dig menas
    Utaf en qvinna, knd af dig, som andra,
    Inunder heders-titeln Hexan, hvilken
    Utgr det lskliga freningsbandet
    Emellan bundsfrvandter, stmda ssom
    En Mster Kern, Bengt Bonde och mer dylikt.

CLAES FLEMING.

    Jag har Bengt Bondes ord, och bygger derp
    Mer n p mngens riddersmanna-ord.

STENBOCK, hnfullt

    Har sndebudet, som hr frestller
    Din vns och gynnares, herr Hertig Carls
    Person, dig gifvit ock obrottsligt lfte?

CLAES FLEMING.

    Hvartill den frgan?

STENBOCK.

                         Den grs blott fr ro skull.

CLAES FLEMING.

    Du vet, s vl som jag, att ppen fejd
    r mellan Kungen och Hans Konglig Hghet.
    Utaf dess sndebud sledes ej
    Frpligtelse begras kan och gifvas.
    Med honom dock jag tagit vissa mtt,
    Hvaraf hans skadelust till viljan inskrnks.

STENBOCK.

    Frtjensten af omtnksamhet frringas
    Ju ej deraf, att tjuf, som hufvudporten
    Har funnit stngd, upp det ord faller,
    Att genom ppen-lemnad bakport smyga.
    Jag dina mtt och steg visst icke tadlar,
    Och min beundran sknkes t din tro
    P tacksamhet hos dem, du godt bevisat.
    Men tillt en, som ej begrer ngot,
    Att nmna om ett factum, rtt kurist,
    Bevisande en enkel sats. Den lyder:
    Det skrare dock r p frnder lita,
    n upp fiender, som stulit sig
    In i ett hrn af dla hjertans gmmen,
    D obevakadt det fr sveket ppnats.

CLAES FLEMING.

    Du syftar p -- --?

Daniel Hjort intrder dristeligen. Stenbock drager sig frlgen
tillbaka, men Fleming fortfar att tilltala honom barskt.


SCEN IX.

    De frre. Daniel Hjort.


CLAES FLEMING.

    Var god och fortfar endast,
    Frutan krus. Af denne man behfver
    Din ppenhet ej lta hmma sig.
    Han mitt frtroende re'n lnge haft
    Och deraf vrdig r, s hgt som ngon.

STENBOCK.

    Jag vill ej stra -- och --

CLAES FLEMING.

                                 Hvad vill du d?
    Du lt ju nyss frst, att hemligheter
    Af hgsta vigt ditt trogna hjerta tryckte.
    r jag frtjent dem hra, s frtjenar
    Min unge vn detsamma, fven om
    De honom icke skulle ang.

STENBOCK.

                               Af mitt nit
    Fr mycket allvarsamt mhnda tagits
    De underrttelser, mig blifvit gifna
    Frn temmeligen sker hand. Det sges,
    Att salig Konung Eriks Enkefru
    I ensligheten rufvar upp planer,
    Som ltt en vdlig pfljd kunde hafva.
    Det tros, att hon sig satt i rrelse,
    Se'n hon beramat har ett hemligt mte
    Med sin herr son, den biltoge Prins Gustaf.
    Jag derfr ansett, att min pligt mig bjd
    Skyndsammast derom underrtta dig,
    Se'n jag p frhand redan lyckats taga
    De steg, frsigtigheten -- --

CLAES FLEMING, med harm.

                                  Mot en qvinna,
    En fallen, olycksalig, som i fallet
    Frn jordens hgsta branter bergat n
    En engele rena, skra, veka mildhet!
    Blygs, frnde! Du, en riddersman, hvars blod
    Dig binder vid hvad dlast fds och lefver
    I Sveriges ridderliga land, -- du aktar
    Ej under riddar-vrdigheten, eller
    Fastmer ditt menskovrde, att s stmpla
    Emot en mor, som i sin bittra sorg
    Den trsten sker, att sitt barn f famna.
    Hvad helst du gjort mot hennes Kung och herre,
    r detta tusen gnger mera nesligt.
    Men jag dig sger, Olof Stenbock: Om
    Olyckans majestt i henne krnkes,
    Med ditt frvllande, du rkne icke
    P mitt beskydd d mer; och hvar du flls,
    Du falle ogild, ssom hvar mans niding.

STENBOCK.

    r det ditt sista ord?

CLAES FLEMING.

                           Ja, sannolikt
    Det sista ej fr denna gng allenast.
    Om baron Stenbock ej har annan talan
    Att fra fram, n den, som fegt frstummas
    Nr tredje man trdt in, d kan ej Fleming
    Nedlta sig att honom lna ra.

STENBOCK.

    Du skall dock hra af mig n en gng.

                 Han bortgr frkrossad, men vresig.

CLAES FLEMING.

    Mer blid den stjernan tyckes varit, hvilken
    Upp din vagga lyst, min Daniel,
    n den, som glimmade upp profetens,
    Din namnes. Han i lejonkulan fll;
    Du deremot en vanlig varggrop grfvit --

DANIEL HJORT.

    Hvari jag strtar sjelf.

CLAES FLEMING.

                             Hur kan du irra
    Till slika dystra tankar? Lambsens sinne
    Ju fallit p din lott. Hvad som r vildt,
    Du icke lida kan -- i ngon mening.

DANIEL HJORT,

    Det vilda hittills jag ej endast lidit.
    Jag det beundrat, ssom kraftfullt. Tiden
    r inne, rtta namnet dert gifva,
    Om jag ock lida skall -- som mannen lider.

CLAES FLEMING.

    I drmmars verld du lefver helst, min vn.
    Ltt deras trollstaf vexlingar kan ordna:
    S sorger, dem du frorsakar, lofva
    Dig sjelf den njutning, som martyren hoppas.

DANIEL HJORT.

    Det goda, jag har verkat, ringa r;
    Men ondt jag icke vet mig gjort t ngon.

CLAES FLEMING.

    Det ena, som det andra, r ett misstag.
    Din tankes ljus, n mer, ditt hjertas vrma
    Har gldje spridt, nrhelst man nalkats dig,
    Som den frn hrden gjuts, se'n isens stigar
    Man trampat, och i hemmet tnder brasan.
    Men om ur denna vresigt spraka gnistor,
    n mot vrt ansigte, n mot vr kldnad.
    Ja, kanske upp mot husets tak och vggar,
    D, Daniel, det hnder ltt, att man
    Sig nskar ter ut p ppna fjrden,
    Der flingor sn och kylig vind visst yra
    Kring oss; -- dock derp ro vi beredde.
    Och p vr vakt mot dem. Vi klaga ej.
    Men de der gnistorna frn egen hrd,
    Som vilja skada oss, d annat vntats,
    De gra ondt -- ej endast nr de brnna.
    r det ej s, min vn? Ditt fromma sinne
    Ju fattar detta, djupare n ngons.

DANIEL HJORT.

    Ack, ndig herre! Ej s vek till sinnes
    Jag ville vara, som Ni tror om mig.
    Men jag dock fattar Eder bild s vl,
    Att jag mig nskade p isens knar,
    Fr att s djupt ej gripas af dess mening.
    O! Hvarfr blef jag ej i skogen lemnad.
    Att hrdas der, att lida och g under
    I deras krets, med hvilka jag bordt falla!
    Att fostras till en sdan isig vind,
    Om hvilken nyss Ni talte, bttre varit,
    n att, frvekligad i vrmen, likna
    De gnistor, som blott kunna gra -- ondt.
    D jag steg fram till Er, jag trodde mig
    Ha kraft att bra hit dock ngot annat,
    n mklig, enskild klagan. Vid Er syn,
    Nr Eder rst jag hr, d sjunker jag
    Tillbaka till mitt intet ter. Bruten
    r kraften, viljan, hjertat -- och frlorad
    Jag strtar hn, dit undergngen vinkar.

                              Han strtar ut.

Slut p fjerde acten.




FEMTE ACTEN.


Samma sal i bo slott, som i Andra och Fjerde Acten.


SCEN I.

    Ebba Stenbock. Mathilda.

    Bda sitta nra hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete,
    Matbilda tager en fotpall och flyttar den nnu nrmare till
    Fru Ebba, innan hon stter sig derp.

FRU EBBA.

    Ej denna r en plats fr dig, Mathilda.

MATHILDA.

    Vid dina knn r mig s godt att vara.
    Lt mig f drmma, att jag n r liten
    Och lutar hufvudet mot moderssktet.

               Fru Ebba fller en tr p sitt arbete.

FRU EBBA.

    Det r s skumt fr mina gon ter.
    I mina da'r jag grtit har fr mycket.
    Det blir till slut en elak vana, och
    Man skmmer derigenom bort sin syn. --
    Men lika mycket, om jag icke ser
    S snart fullborda detta arbet -- mnadt
    Till prydnad t min Johan, nr han skall
    En gng i verlden brudgum st. Det torde
    S hastigt ej behfva vara frdigt.

Mathilda sker under en stunds tystnad att kufva
en vldsam sinnesrrelse.

MATHILDA.

    Kan du frlta mig?

FRU EBBA.

                        Hvad d, min dotter?

MATHILDA.

    Uti din frga ligger re'n ett svar,
    Det mildaste af alla, p min frga.
    Du ej frltit blott, men fven glmt
    Hur mycket du dock hade att frlta.
    Mer blid du r, n sjelfva vrens sol:
    S lnge tcknet hnger sig derfver,
    Den ler ej ljust. Men du af huldhet strlar,
    Fast sorgen kastar fver dig sitt moln.

FRU EBBA.

    Du str ju fr mig uti vnlig klarhet.
    Igenom den ej trnger sorgens tcken.

MATHILDA.

    Ack! Hvad r jag? En dimmig skymning blott,
    Emot den glada gryning, du frlorat
    Fr min skull, moder! -- Fr oss bda den
    Har bleknat bort, uti ett fngsels mrker.

Hon utbrister i grt, och kastar sig i Fru Ebbas armar.

FRU EBBA.

    Grt ut, min stackars flicka! Du frlorat
    Lngt mer, n jag. Din gryning slcktes ju,
    D sjelf du stod nnu i morgonglansen.
    Hvadhelst jag mist, fr min frlust dock gafs
    Ersttning uti dig. Men tom r platsen,
    Som fylldes upp af den, du srjer nu.

MATHILDA.

    Ej mina trar ro endast sorgens.
    Som strmmarna uti min hembygd rinna
    Tillhop ur mnga kllor, ej allenast
    Frn de fjll och marker, men ocks
    Frn blomster-ngar; s ock tren, kommen
    Frn sorgens dalar, mts af andra trar,
    Som strmma ifrn solbelysta nejder.

FRU EBBA.

    Hvar ligga dessa nejder?

MATHILDA.

                             I ditt hjerta,
    Nr jag mot det min panna luta fr,
    D tycker jag, att engla-vingar hjas
    Upp ur dess vrma och mitt hufvud lyfta,
    Och flgta undan alla dystra tankar,
    Och hmta dit tillbaka flyktad frid.
    Det kns s ljuft, s godt, som nr jag sjunkit
    Mot altar-runden, och vlsignelsen
    P en gng hjer sjlen upp mot himlen,
    Och fster den igen med frid vid jorden.

FRU EBBA.

    Gud vare lofvad, att Han dig, du arma,
    Har med sin hrda skickelse frsonat.

MATHILDA.

    Om, mellan menskans svaghet och Sin strnghet,
    Till medlare Han stdse gfve vsen,
    S milda, fromma, ssom ditt -- d skulle
    Hans domar ej s krossande oss drabba.

FRU EBBA.

    S fga du mig knner n, mitt barn.

MATHILDA.

    F stunder flytt, se'n jag dig skdat frst,
    Och dock mig tycks, som intet kunde vara
    Af gammalt mer frtroligt fr min sjl,
    n detta hjerta, som nu mot mig klappar.
    Din stmmas ljud, ditt gas godhet, -- allt
    Mig syns s vl bekant. Jag r lik vandrarn,
    Som, kommen frsta gngen i sitt lif
    Till fjerran nejder, tycker sig ha sett
    Dem redan lngese'n. Och liksom minnen,
    Som ej p lnglig tid uti oss lefvat,
    Uppvakna stundom pltsligt i vrt sinne,
    Med blixtlik klarhet -- s jag trodde, att
    Jag tersg dig, d jag frst dig sg.

FRU EBBA.

    Frunderligt! Jag samma knsla sporde,
    D i min famn jag slt dig frsta gngen. --
    Gemensam var vr saknad dock och krlek:
    Hvarann vi lrde knna uti den,
    Vi bda lskade. -- Re'n i ditt namn
    Och lder tedde du liksom en fordran
    Derp, att jag i dig blott borde famna
    Ett terfunnet barn.

MATHILDA.

                         Om fr mitt lif
    Jag hade dig att tacka, ej s mycket
    Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit.
    Min bttre menska fdde du p nytt
    Till frid och krlek. Jag, som trodde mig
    Att hata pligtig, vgar ter lska.
    Nr du mig sluter i din modersfamn,
    Jag knner mig som inom templets murar,
    Dit hatet ej kan trnga annorlunda,
    n ssom synd; och ur frhrdadt brst,
    Rrdt af Guds finger, trens klla spritter,
    Lik den ur klippan, rrd af Mose staf.

FRU EBBA.

    Ditt unga hjerta har d inrymt hat?

MATHILDA.

    Det bittraste, som brnt i sliten barm.

FRU EBBA.

    Sg, p hvad freml, frutom hjertat,
    Ditt hat har frtt?

                         Claes Fleming intrder.

MATHILDA.

                        Jag ej det minnes mer.


SCEN II.

    De frra. Claes Fleming.


CLAES FLEMING.

    Mitt lfte, att du skulle finna hr
    En vnlig hand, som strcktes dig till mte,
    Det sig besannat?

MATHILDA.

    Ej du lofte detta.

CLAES FLEMING, frvnad.

    S var min mening dock..

MATHILDA.

                             I fall du talat
    Blott om en vnlig hand, hur armt ej skulle
    Ditt lfte varit d. Men du mig lofte
    En modersfamn -- och den jag ppnad funnit.
    Den slt mig till ett modershjerta, hvilket
    Slog med en huldhet, som jag nnu aldrig
    P jorden hittills rnt.

CLAES FLEMING, leende.

                             S mycket bttre,
    Om litet mer jag lofvade, n mindre,
    D ord jag kunnat hlla. Det guns
    Ej alltid faller sig s ltt.

MATHILDA.

                                  Ett lfte
    tminstone du mste bryta snart.

CLAES FLEMING.

    Det kan nog hnda, att p gamla dagar
    Af dig jag lrer bryta mina lften.

MATHILDA.

    Det r du sjelf, som lrt mig sdant. Men
    Ju mindre dina lften af dig hllas,
    Dess mera skall jag hlla utaf dig.

CLAES FLEMING.

    Det vore icke frsta gng en sdan
    Belning lockade till lftesbrott, --
    S litet n man borde tro ditt lfte.

                               Matbilda gr.


SCEN III.

    Claes Fleming. Fru Ebba.

CLAES FLEMING.

    Frimodig r den ungen, liksom vinden,
    Som morgonfrisk ur skogen gr till hafvet,
    S sker att af vingarna ej svikas.

FRU EBBA.

    Men tacksamt hennes barnahjerta ppnas
    Fr hvarje vnlig blick, likt vrlig mark,
    Hvars nya blommor mta hvarje strle. --
    r du nog strng, att lta domen, fallen
    Ur gonblickets vrede, resa sig
    Emellan hennes -- och nnu en annans
    Frhoppningar om hela lifvets lycka.

CLAES FLEMING.

    Den vore icke menska, som det ville,
    Och endast Hertig Carl det skulle kunna.

FRU EBBA.

    Det ordet kom utur den bsta bland
    Oaserna, dem sorg och strider n
    Ej hunnit hrja i din dla barm.

CLAES FLEMING.

    Det r s ltt tt synas god, nr enskild
    Och allmn frdel bjuder oss att handla
    S, som en svrmisk yngling vill det goda.

FRU EBBA.

    Sk ej frringa din frtjenst, d du
    Om frdel talar vid en flickas lycka,
    Som vrnls, fvergifven, vntar allt
    Blott af din godhet.

CLAES FLEMING.

                         nskar du d heldre,
    Att jag skall tala om en rttvis fordran,
    En skuld, som gldas borde, utan prut?
    Om hon r vrnls -- hvem har vllat detta?
    Dock, dessa tider skulle tanken sjunka
    I djup frutan botten, om man ville
    P slika skulder grubbla. -- Men om ock
    Vi ej till hjertats rster ville lyssna,
    S flyter Kungens bsta hop med vrt,
    Nr vi Mathildas hand i Johans lgge.

FRU EBBA.

    Den utsigt, du mig ppnar, visar hjder,
    Som lyfta vnlig lycka emot himlen.
    Om dessa hjder i sitt skte bra
    Dessutom dolda skatter, ej jag vet,
    Och knappt min frjd det skulle kunna ka.

CLAES FLEMING.

    Mathildas -- Johans moder tnker s.
    Men nr du har betnkt, att barnens lycka
    Kan bli en underpant fr frid, frsoning,
    I detta snderslitna land -- d kas
    Din gldje, Flemings maka, med en ny.
    Se'n upprorslgan dmpats, den frbittring,
    Som jst i alla sinnen, stillas br,
    Och lugn och trefnad ter bygga hr.
    Ej finns ett namn, som hgre blifvit lyftadt
    Af folkets krlek, n Mathildas namn;
    Och derfr kan freningsbandet mellan
    Vr Johan och Mathilda vidga sig
    Till ett, som sluter Konungen och folket.
    Och glmska skall af lycka lna vingen,
    Som sopar spren bort, dem hatet intryckt.

FRU EBBA.

    Likt sngerna, som kring vr vagga klingat,
    Och sedan hunnit glmmas, ljuder: fred!
    I mina ron ljuft. r det vl mjligt,
    Att n en tid skall stunda, d jag somnar
    Hvar afton roligt, utan att befara,
    Att under nattens mrker skola smyga
    Frst och vda, lurande p dig?
    Skall drmmen, stirrande mot framtids-mrkret,
    Ej qvalfullt mera fda upp nytt
    De faror, dem din hjelte-arm re'n ddat? --
    Lik seglaren, som utan rast och ro
    Har brottats natt och dag med vilda stormar.
    Af hvilka kosan stngts till Nya Verlden,
    S skall ock du omsider hamna vid
    Den nya verld, som ppnas dig af friden.

CLAES FLEMING.

    Fr din skull nskar jag, att fridens kuster,
    Dem hoppet mlar fr din blick s nra,
    Ej blott en svekfull hgring skulle vara.
    En seglare, som jag, den det kastat
    P vida haf, der hftigast det blser.
    Fr dock ej tnka p att styra in
    I hvarje bugt, dit vinden icke hittat.
    Ej blott hans pligt det r, att hlla sjn;
    Det r ock tryggare, att ppna stormar,
    n dolda reflar mta. Och pirater,
    Som skulle bfva fr hvar ppen strid,
    I strandens blindskr och dess buskar finna
    De bundsfrvandter, som till anfall mana.

FRU EBBA.

    Du tjcktes sjelf dock hoppas ndtlig frid.

CLAES FLEMING.

    Ja -- frid i sinnena och ro i landet,
    Och en frsoning mellan vreda landsmn.
    Men sjelf jag tror mig lika lngt frn friden,
    Som frn den vagga, der som barn jag somnat.

FRU EBBA.

    Det r dock rysligt!

CLAES FLEMING.

                         Stackars maka! Du,
    Hvars de band din lefnads julle, mnad
    Fr stilla vatten, fast vid rlogsskeppet,
    Som heter Fleming, och som oceanen
    Har ftt till hamn. Om, att din oro stilla.
    Jag kunde ska mig en mera rolig -- --

FRU EBBA.

    Gr ej din hustru ortt, Fleming, fast
    Den utsigt till en lugnad tid, du ppnat,
    Med veka nskningar mitt sinne drat.
    Jag vore icke vrd din maka heta,
    Om jag en hrsmn skulle vilja rubba
    Dig frn den hjelteban, du sjelf har ppnat
    Och n skall staka ut. -- Hur n det storme
    Kring dig, du starke, jag mig knna skall
    Mer lugn, emot ditt djerfva hjerta lutad,
    n ensam i en fridfull tempelgrd.
    Min syster Catharina, nr hon sjnk,
    Uti den store Kungens famn, ej tyckte
    Sig mera stolt och trygg, n jag i din.

De fljas t ut. Kort derp intrder Hertig Carls Sndebud,
och ser sig frsigtigt omkring t alla sidor.


SCEN IV.

SNDEBUDET.

    Hr brjar knnas brydsamt, mer ocb mer:
    Och lge hafvet mellan mig och bo,
    Det skulle glittra sknare, n nnsin
    Dess fjrdar sig frn slottets fenster te. --
    En vexling i mitt lge r vl mjlig,
    Ja, sannolik -- men annorlunda, n
    Med mitt intresse tyckas kan frenligt.

    I stllet att jag stirrar nu t berget
    Hr midt emot, med lngtan att mig rra
    S fritt derp, som gettren vid dess branter,
    Det kunde sig en vacker morgon hnda,
    Att jag i motsatt riktning mste kika,
    Frn berget hit t slottet, och fr se
    Lngt mindre lif, n hittills, samt det rja
    n mindre, n jag hr det rja kunnat.
    S knappt det ock om lif och frihet varit. --

    Ditt hjul i all min da'r jag fljde, Lycka!
    Kan du s otacksam emot mig vara,
    Att t ett annat hjul du i min ddsstund
    Mig fverlemna skulle? n jag hoppas,
    Att du, som hjelpt mig fver mnget svalg,
    Hvaraf jag hotats, fven nu mig bistr.
    Vis' mig en flik utaf din kldfll blott!
    Jag fatta skall i den, ej slppa tag,
    Frr n du hjelpt mig till mitt dolda ml. -- -- --
    Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet.
    I afsigt att sig trnga dit. Det bdar
    Ej godt. En skugga af sitt eget fordom,
    Han vet fr mycket af, hvad komma borde.
    Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat
    Min dolk att grfva graf t all hans vishet,
    Af hvilken intet gagn nu mer kan vntas! --
    Hvad som skall ske, br tima klokt och hastigt
    Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt.
    Du fostrarinna af de strsta planer,
    Och deras graf. Blif nu en vagga t
    Det, som jag vill -- men graf t Flemings vilja.

Mathilda intrder, utan att blifva varse Sndebudet, som dragit sig
undan i en frdjupning p ena sidan. Hon blickar ut ifrn ett
slottsfnster.


SCEN V.

    Sndebudet. Mathilda.


MATHILDA sjunger.

    Hur rikt r himlens djup, d p dess yta,
    S mycken herrlighet i vexling rr!
    Om jag fick vlja, skulle jag vl byta
    Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet gr?

    Med hvem mitt fria val jag skulle brja?
    Med tcknet, som br skor p sin arm?
    S starkt det r, det tycks dock kunna srja:
    Jag derfr vill det trycka till min barm.

    Du hoppets bild, du sky, som purpurn mlar,
    Hvad har vl du att bjuda mig till trst?
    Jag nskar ej ditt guld, ej dina strlar, --
    Men hoppet flyte till mitt arma brst.

    Och fogeln, som nyss flyttat frn sin Sder,
    Hvad tog han hem med sig vl derifrn?
    I honom sderns varma krlek glder, --
    Ack, finge jag dock dela af hans ln!

    Men lngst der borta, invid bla randen,
    Der mte stmts af himmel, jord och haf,
    Den skira dimman str vid hemlands-stranden
    Och lngtar vingad till sin ppna graf.

    Tag, milda dimma, mig p dina vingar,
    Med all min sorg, min krlek och mitt hopp.
    Nr jag med dig till hafvets djup mig svingar,
    D fr jag frid -- men ej p fstets topp.

Nr Mathilda vnder sig om, mrker hon frst Sndebudet, som under
sngen sakta smugit sig fram. Hon nrmar sig och sger till honom.

    Frlt, att jag en obekant har strt
    Med lsa griller ur en flickas hjerna!

SNDEBUDET.

    Med lsa griller! Vackra flicka -- kunna
    I menskobrst allvarligare tankar
    Uppstiga, n de voro, som dig gripit?
    I fall du skulle lsa i min sjl,
    Du funne der att tankar upp grafven
    Din lngtan mtte.

MATHILDA.

                       Upp hvarje hem.
    Som sorgen redt sig, klappar denna lngtan.
    Men fven genom drrn, som ovan gldje
    Har lmnat ppen, smyger samma lngtan,
    Liksom en suck frn nra kyrkogrden.
    Der sorgerna i syskonsng sig hvila.
    Intrnger i den blomsterkldda kyrkan.

SNDEBUDET.

    Ack! Menskogldjen r ju blott en blomma,
    Hvars rot i grafven bor och bidar kronan,
    Som dit skall sjunka, kanske innan qvllen.

MATHILDA.

    Ni har vl ofta sett den blomman vissna?

SNDEBUDET.

    Hvar finns den ddlige, som det ej skdat?
    Men mer n mngens, blef min lott dock sdan.
    Mitt hufvud br ju sorgens drgt, och pannan
    En djupttryckt grafskrift fver dessa blommor.

MATHILDA.

    Jag nog af sorgen prfvat, fr att veta
    Att han till sllskap ensamhet blott lskar.
    Nr jag gtt bort, hon kommer i mitt stlle
    Och ger den trst, jag ffngt ville gifva.

                       Hon vnder sig om, fr att g.

SNDEBUDET, fr sig sjelf.

    Sentimentala fraser tyckas icke
    Hr taga skruf. Men frestom annorlunda!

Han gr raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och
frer henne tillbaka.

    Du fr ej lemna mig s ensam hr,
    Bland sorgsna minnen, dem ditt qvde samlat.
    Du mste gifva dem ditt eget sllskap,
    Och dina egna sorger n dertill.
    Det lika ljuft, som sllsamt, r att se
    En flicka bra manligt det, hvarunder
    En man s ofta dignar ned i vanmakt.

MATHILDA.

    Att bra sorgen, minst man kan sig lra
    Af mig, som, spkrdd, ngslas icke blott
    D h'n de gtt; men fven, nr p afstnd,
    Ej hunna fram nnu, de kasta skuggor.

SNDEBUDET.

    Det r s qvinnans art. Ej hennes styrka
    Sig rjer i att frekomma faran,
    Fast hon den trotsa kan, nr den r nra.
    Vi mnner srje blott, hvad vi frlorat;
    Ej fver det, hvaraf vi n ej nddes --
    Vi frebygge det, om det r ondt.

MATHILDA.

    Om denna konst jag kunde, lugn jag vore.

SNDEBUDET.

    Det var en tid, d icke heller jag
    Den knde n -- och derfr icke lugnet.

MATHILDA.

    Af hvem Ni lrt den se'n?

SNDEBUDET.

                              Af lifvet -- men
    Dock tidigast af den, som gaf mig detta.

MATHILDA.

    Er mor! Sledes af en qvinna dock?

SNDEBUDET.

    Ja vl -- en qvinna. Men en qvinna, sdan
    Ej ngon finnes mer i vida verlden.

MATHILDA.

    Gick hennes konst med henne derutur?

SNDEBUDET.

    Ej Ni misstycka br, om frgans svar
    Blir fremmande fr Er -- som Ni fr mig.

MATHILDA.

    Jag inser nog min djerfhet. Om det gllt
    Mig sjelf, den aldrig vgat g s lngt.
    Men nr man sig bekymrar fr en annan,
    Den man tror hotad, -- sm betnkligheter,
    Ej mer n spindelnt, vr vilja hejda,
    D vi frstens giller nska bryta!

SNDEBUDET.

    Den samma krlek, som r ofta blind,
    Ser stundom mer, n verkligheten visar.
    Och lskarinnan drmmer om frst,
    Der hennes famn blott hotar med ett sdant.

MATHILDA.

    Hvar finns den flicka, hvilken vgar lska
    Med sdan krlek, som ni menar, honom --
    En hjelte, mera vrd, n hundratusen?

Hon hejdar sig, liksom frfrad fr sin egen ifver,
och tillgger lugnare.

    Men detta hr ej hitn -- --

SNDEBUDET, fr sig sjelf.

                                Ah, blser vinden
    Frn detta hll? -- Den fra skall till mlet!
        Hgt.
    Bevare Gud, att in jag ville trnga
    I djupet af Er hemlighet. Personen,
    Som Ert deltagande har lyckats vinna,
    r utan tvifvel fven andras vrd,
    Liksom Ni sjelf har mitt till fnge gjort.
    Jag derfr vill frflytta i Ert hjerta
    En hemlighet, som lades ned i mitt
    Utaf den hand, jag lskat hgst i lifvet,
    Och som frvarats der, liksom reliken.
    rfd frn ett helgon, gmmes af Papisten.

MATHILDA.

    Jag kan ej sga, att jag r blott ra:
    Ty hjertat ock har del i hvad Ni sger.

SNDEBUDET.

    Nr, terkommen frn min frsta utfrd.
    Jag mttes uti hemmet af min moder,
    Och hon mig famnat forskande, hon mrkte --
    S skarpsynt, som en moders blick blott r --
    Att sorger buros med mig, dem jag icke
    Upp mitt sinne knde, d jag bortgick.
    Min hemlighet lg snart i hennes famn:
    Tre fiender mitt ungdoms-fverdd
    Tillskyndat mig. Fr fege, att p svrdet
    Sin dolska vrede lyfta ppet, de
    Med onda rnker skte mig frderfva. --
    Nr detta jag frtljt, min moder skiljdes
    Med sorgsen hug frn mig. Jag tersg
    Den dagen henne icke mer. Blott bner
    Frn bleka lppar buro hennes tankar
    Till bste Hjelparn uti all vr nd.
    Och morgonen, som lyfter allt ur stoftet,
    Fann henne knbjd n och trbeskljd.--
    Men ack -- frlt, att, vilseledd af minnen,
    Blott heliga fr mig, Ert tlamod
    Jag satt fr hrdt p prof!

MATHILDA.

                                Hvem skulle icke
    Af dessa minnens helgd bli djupt betagen?
    Berttelsen derom min lngtan stegrar -- --

SNDEBUDET, fr sig sjelf.

    Det var just meningen.
        Hgt.
                           Omsider trdde
    Min moder fram; men nu -- hur annorlunda,
    n d hon frn mig gick! I hennes ga
    En aftonrodnad efter salig andakt
    Vek fr en gryning, som af modersgldjen
    Blef tnd deri. Hvad i sin sjl hon letat,
    Var funnet. Hennes son nu skulle rddas
    Ur allt frst, som ville snrja honom.

MATHILDA.

    r det vl mjligt! Men p hvilket stt?

SNDEBUDET.

    En Engels rst hon trott sig hra -- d
    Ett vaknadt barndomsminne kanske blott
    Till henne hviskat. Rsten lrde, att
    Hon borde ska upp frvaringsrummet,
    Der vra fder fordom hade nedlagt
    Allt, hvad fr dem det hgsta vrde haft.
    Hon skulle finna der, ej dolda skatter,
    Men en klenod -- af henne hgre skattad
    n hafvens perlor eller bergens guld.
    Blott en atom utaf det funna borde
    Upplsas uti den pokal, som hgst
    Af huset aktades. Se'n drycken prfvats
    Af krleksfulla lppar frst, den skulle
    Af samma hand, som tillredt honom, rckas
    t fremlet fr en trofast mhet,
    Men freml ocks fr ondskans funder.
    Och nr han deraf druckit, vardt han hrd
    Mot menskors och Hin Ondes arga konster.

    Min moder fljde engla-rstens vink:
    Beredde drycken, smakade deraf,
    Vl vetande, att hennes krlek dock
    Den aldrahgsta var. S helgad, bgarn
    Utaf mig tmdes -- och ifrn den stunden
    Jag framgick trygg, som hafsrn gr utfver
    De stormupprrda vgor, hvilka krossa
    Allt annat, slungadt emot deras klippor.

MATHILDA.

    Hur underbart! Men jag har lnge vetat,
    Att slika medel finnas. Dock -- hvad btar,
    Att veta det och att Ni rddats, d
    Jag ej kan skydda den, jag ville hgna!

             Sndebudet betnker sig ngra genblick.

SNDEBUDET.

    Er oro rr mig djupt, och fast jag icke
    Vet hvem den gller, jag fr Er skull dock
    Vill afst ifrn gfvan, som min moder
    Uti sin ddsstund hngde kring min hals.

Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-portrtt,
och ppnar den.

    Se hr frvaras denna terstod
    Utaf det underbara mediet. -- Hvarfr
    Skall jag i grafven taga det med mig,
    D ngot godt jag dermed gra kunde?
    Jag sjelf r gammal, ger ingen mer,
    Som skulle krleksfullt bereda drycken,
    Om jag den ock behfde n en gng.
    Er hand ett bttre bruk deraf kan gra. --
    Det bsta jag att bjuda har, Er sknkes;
    Men lt min tr den fukta frst och lppen,
    Vlsignande min moders minne vrda.

Han tager ur medaljongen frgiftet, som r hljdt
i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses.

MATHILDA.

    Hur skall jag kunna tacka Eder?

SNDEBUDET.

                                    Flicka!
    En handling, ssom min, den gres icke
    Fr att ett vanskligt tacke-offer skrda.
    Han lefver nog, som skall den en gng lna,
    I Sin rttfrdighet, som den frtjenar. -- --
    Ej ssom grd utaf din tacksamhet,
    Men blott fr att ej gfvan skall frfela
    Behrig verkan, du mig svrja mste,
    Att du bevarar denna hemlighet,
    Tills du dess verkan prfvat -- lika troget,
    Som jag den sjelf bevarat.

MATHILDA.

                               Ja, jag svrjer
    Vid minnet af min arma moders aska.

SNDEBUDET.

    N vl!

               Han fverlemnar t henne frgiftet.

MATHILDA.

            Gud lne Er, s visst, som jag
    Ert delmod ej mktar terglda!

 Hon gr. Sndebudet frsjunker en stund i mrka tankar.

SNDEBUDET.

    Det var ett rysligt dd! Bland alla dessa,
    Som tynga p den tomma plats, der fordom
    Mitt samvet var belget, finnes intet
    Med det jemnfrligt, hvilket nu frfvats. --
    Men den, som ndamlet vill, han br
    Ock vilja medlen. Rddas mste Sverige
    Ifrn den ofrd, hvilken hotar det
    Uti den Pohlske Sigismunds gestalt.
    Af Flemings vilja buren, r han Kung,
    Men skugga blott, nr Fleming sjelf str lik. --
    Du stackars barn, hvars krlek stadkommer
    Frvandlingen -- du gr ju liksom Fleming,
    Som sjelf sig menar rdda fosterlandet,
    D han den afgrund vidgar, dit det sjunker.
    Du mste d -- tillsammans med din gerning.
    Att ej frrda den. Du sannolikt
    Dr mera lugnt, n sjelf jag dr en gng.

               Han skakas vldsamt vid denna tanke.

    Du faller, arma flicka, som millioner
    I striden fallit, lyftande till seger
    De vlden, throner, tankar, hvilkas sak
    Fr kmpa-skaran varit fremmande --
    Som Pohlens trldoms-ok fr Sveas nacke.


SCEN V.

    Scenen frndras till bo stads torg, hvarest det hvimlar af folk.

    Stenbock. Lubomirsky. Folk.

EN KARL.

    Jag ser, att ngot r  frde hr.

EN ANNAN.

    Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det sga?

DEN FRRE.

    Ni stal ifrn mig just densamma frga,
    Den jag Er ville ge till sknks. Tro icke
    Likvl, att jag en smulgrt r; och pank
    S hastigt gres. Med frenta krafter,
    Vi vnde oss till denne der. Hans nsa
    r skinande, liksom en fyrbk. Skert
    Den vdrat opp, hvad vind det blser nu. --

                 Vndande sig till den ppekade.

    Ni ser s snusfrnuftig ut, att Ni kan dela -- --

DEN TREDJE.

    Jo visst! Fr hela verlden har jag snus,
    Af egen art och verkan och tillverkning.
    Men dermed r ej tid. Ty strre frgor
    Hr skola gras. Kuggas mste en,
    P hvilken snus ej biter -- knappast krut.

DEN ANDRE.

    Skall ngon kuggas? Det ju vore prktigt!
    Vi ro med, om det ock gllde fan.

DEN TREDJE.

    Vl just ej honom sjelf, men likvl en
    Ibland hans bsta bundsfrvandter.

DEN ANDRE.
                                       Vr
    Nyfikenhet Ni tjt p strckbnk. Gr
    Dess pina dock s kort, som mjligt.

DEN TREDJE.

                                        Fga
    Er fyndighet mig tyckes passa till
    Ett lngdmtt fr nyfikenheten, d
    Ni icke gissat, att det gller Fleming.

DEN ANDRE.

    Claes Fleming! Nej, jag tackar Er dmjukast.
    Bjud t de andra herrarne. Jag tager
    Min Maths ur skolan.

                             Han drager sig undan.

DEN TREDJE.

                         Och jag tecknar genast
    Upp din rygg ett harpass, som betyg.

Han slr efter honom med sin pk. En annan grupp nalkas,
uti hvilken Stenbock, frkldd, ifrigt gestikulerar.

STENBOCK.

    Det r ssom jag sagt: hans tyranni
    Af inga grnsor mera vet. Utur
    Sin egen son han just p detta stllet
    Det unga blodet tappa skall.

EN POHLACK.

                                 Och detta
    Med rtta, om det samme pojke r,
    Som vr Krasinsky slog -- --

EN ANNAN.

                                 N, har man sett
    Frr en krabat, s lngsint, som den der?
    Var d Krasinsky icke vrd sin dd?
    Han, som med satan slutit ett frbund
    Och som var vrre sjelf, n sjelfva fan.
    r det vl billigt, att den stackars gossen
    Skall drpas som en hund, d han befriat
    Vr hr frn sdant odjur? Nej, jag sger:
    Det fr ej ske, och blott den vrsta mes,
    Med hnderna i kors, kan det tillta.

POHLACKEN.

    Men blossa d ej upp, som tnda blr!
    Nog vet du, att din mening min r fven.

Flera andra hafva emedlertid samlat sig och gifva
sitt bifall tillknna.

DEN FRSTE.

    Jag hrt af sker hand, att han skall slpa
    Hit nnu mer af det utlndska packet,
    Fr att med dem ihjlsl allt, hvad frigt
    n finns af landets egna barn, dem ej
    Han hunnit ta upp. Ja, det berttas
    Fr visso, att blodhundar, stora ssom
    Sm elefanter, gra tjenst vid skaran
    Fr att uppspra hvarje lnnligt smyghl
    Och snderrifva allt, som der sig dolt;
    Och blifver ngot frigt, slukas det
    Alldeles rtt af hedniska Baschkirer,
    Kalmucker eller annat dylikt otyg.

EN ANNAN.

    Det vore ryslit, men dock ganska troligt
    Om denne, som i natt skall ltit strypa
    Bengt Bonde, fast han gifvit honom lejd,
    Och Bengt har uppfyllt hvarje faststldt villkor.

DEN FRSTE.

    Ja, lita sedan p Claes Flemings ord,
    Fast stds han yfs, att hlla tro och lofven.
    S lnge lifvet sitter i en, mste
    Man frekomma den menedaren,
    Mot hvilken ingen skerhet mer finnes.

EN TREDJE.

    Hvad skall man vnta sig af en, som smyger
    Hvar qvll och morgon sjelf och slpar andra
    Till en papistisk hla, inredd till
    Kapell i sjelfva slottet. Christendomen,
    Den rena, sanna, lper strsta fara
    Om denne Antichrist ej rdjes undan.

En fjerde, som blott hrt slutet, framtrder och tror sig
tala till trosfrvandter.

EN FJERDE.

    Det r en sak, vl vrd att rtt behjertas.
    Hans grymma falskhet strcker sig ju till
    Ej endast lif och gods, hvarfver menskor
    M rda, men ock till vr helga lra.
    Man aktar Konungens och Pfvens bud
    Fr intet -- lter ktteriets ogrs
    Allt mera frodas, tills det fvervuxit
    Den helga Jungfruns bild och all dess dyrkan.

                    Hrvid uppstr ett vldigt sorl.

EN RST.

    I helvetet med dig, du vrsta ogrs,
    Som, itndt, brnna skall p Flemings samvet.
    Ett sdant Regimente, under hvilket
    Slikt kan uttalas upp ppet torg,
    Br kastas ned i grundsdjupet, ddan
    Det kommet r. G att bereda vgen!

Papisten nedkastas och misshandlas svrt. Stenbock vnder sig
till Lubomirsky, som dittills gtt mellan grupperna, utan att
deltaga i deras ovsende.

STENBOCK.

    Gr slut p packets grl! Ett hufvud gif
    t dessa skilda lemmar. Led dem fram
    Med enigheten af Er viljas kraft.

LUBOMIRSKY.

    Urskta mig! Mitt hufvud tycker jag
    Dock nstan r fr godt till ett t packet.

STENBOCK.

    Det medges ltt, herr Grefve! Men till medel
    I Eder hand r packet ej fr godt.
    Ni det begagnar, ssom nrmsta tillhugg
    I ndens stund, att dermed drabba, hvad
    Ni vill tkomma. Se'n det gjort sin tjenst,
    Upp sin sophg kastas det tillbaka.

LUBOMIRSKY.

    P mig gr ingen nd, s vidt jag vet.

STENBOCK.

    S? Verkeligen! Ni d icke hrt,
    Hur Eder frnde, Radzivill, blef krnkt
    Ock frolmpad. Pohlens hela adel
    En hjertstt ftt i hans person; och pacta
    Conventa, dem ej sjelfva Kungen skulle
    Antasta vga, blifvit snderrifna
    Utaf en sdan herre, som -- Claes Fleming.
    Och Ni, en ibland dem, p hvilka Pohlen
    Sitt hopp har byggt -- Ni, Republikens stolthet
    Ni skulle rygga fr en mjlig fara.
    Ni vgar ej frfkta hr i fjerran
    De rttigheter, som i Pohlen skulle
    Till lftesmn ha Edert lif och blod?
    Er frihet hr frrdes -- det r skam.
    Men att en Lubomirsky ser derp,
    Och har ej ord, ej svrd, ej hjerta till
    Att den frsvara, r dock ngot vrre.

LUBOMIRSKY.

    Hvem dristar sig att tala hr om skam,
    Frrderi och feghet, och att blanda
    I denna dy ett namn, som Lubomirskys?
    En annan stund hans lif det skulle kosta,
    Och kosta skall det ock. Men gonblicket
    Fr dyrbart r, att piska ur hans skinn
    Den smdelse, hvaraf det r s stinnt.
    Hit! Hit! Kanaljer -- J, som kifvens der
    Om lappri med hvarandra. J ju veten,
    Hvar roten sitter till allt ondt, hvars frukter
    S bittert smaka Eder alla. Fljen
    Blott mig, och med gemensam styrka skole
    Vi rycka upp den roten, och af trdet
    Oss skra spn att tukta denne best,
    Som alla vra rttigheter krnker.

EN RST.

    Rtt underligt ljd brjan af hans tal,
    Men slutet var galant och han ju ser
    Bra hygglig ut. Hvem r den unge mannen?

EN ANNAN.

    Du knner icke Grefve Lubomirsky?
    Det var besynnerligt. En riddarsporre
    Ej fstad finnes vid en mera drplig
    Och sttlig herres fot, n hans. Hvarthn
    Han mnde g, vi kunne trygge flja.
    Han, som har lefvat stds i stora verlden,
    Vet hvad som passar bst fr hvar och en.

DEN FRSTE.

    Br man alldeles blindt d honom flja?

DEN ANDRE.

    Det r tvrskert!

DEN FRSTE.

                       Men dock ngot vdligt.
    Gr allt p tok, nog slipper han vl undan:
    Smtjufven hngs -- den store, han gr fri,
    Ssom det heter. Det r vi, som lemnas
    I sticket.

DEN ANDRE.

               h, var lugn! -- Har ingen fara!
    Om Flemingen jag knner rtt, s gres
    Herr Grefven till ett hufvud kortare.
    D r en smtjuf, ssom du, lngt hgre.

DEN FRSTE.

    En sanning, djup som natten, klar som dagen!

Lubomirsky har emellertid under hftiga tbrder samtalat
med de srskilda grupperna.

LUBOMIRSKY.

    Tar ej Ert prat omsider, ngot slut?
    Den, som r menniska, han flje mig
    Till slottet! Fnaden m stanna hr!

MNGA RSTER.

    Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky!

ANDRA RSTER.

    Nej -- frst vi bryte Johan Flemings fngsel!

Strre delen fljer den framtgande Lubomirsky. Ngra af de tappraste
pratarena smyga sig obemrkt undan; bland dessa fven Stenbock. Daniel
Hjort, som sttt med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna,
utan att deltaga uti deras frhandlingar, stannar ensam qvar p torget
och blickar efter den sig undansmygande Stenbock.

DANIEL HJORT.

    Smyg, frckaste bland frcke, dig pnytt
    Till dessa stigar, der du nedt halkat,
    Frn brott till brott, frn uselt till mer uselt
    Lnnmrdare, bakdantare, spion,
    Din vg skall blifva kort numera! Jag
    Vill srja fr, att du snart nog befrias
    Frn mdor, dem du, otrngd, p dig samkat
    Hvad hafve ej vi andre rtt att gra,
    D landets dlingar som Stenbock handla?


SCEN VII.

    Scenen frndras till Hgtidssalen i bo slott. Gustaf I:s,
    Johan III:s, Sigismunds, Catharina Stenbocks och Catharina
    Jagellonicas portrtter pryda vggarna. En vldig thron,
    hvars ryggstd br en krona, synes lngst borta i fonden.
    Ett af fensterna leder till en balkong.

    Claes Fleming. En Officer.

CLAES FLEMING.

    Min vilja du frsttt?

OFFICEREN.

                           Till punkt och pricka.

CLAES FLEMING.

    S rtta dig derefter. Du vl mins,
    Att en frsummelse med lifvet gldas,
    I fall, som dessa?

OFFICEREN.

                       Ej s ltt det glmmes.

CLAES FLEMING.

    S gack i Herrans namn och gr din pligt
    Emot din Kung, som vet frtjensten lna.

Officeren gr. De Vijk strtar in, och snart derefter fven
Johan Fleming.


SCEN VIII.

    Claes Fleming. De Vijk. Johan Fleming.

CLAES FLEMING.

    Jag var beredd p sllsamma besk.
    Er visste jag dock ingalunda vnta.
    Har det s lngt d gtt, att Flemings vilja
    Ej ens med fngselbommars tillhjelp och
    Med riddar-edens, binder ngon mer?

DE VIJK.

    Din vilja r oss lag och lik Guds bud;
    Om hr vi st, r det att den frnimma.

CLAES FLEMING.

    Det var ej hr den skulle Er frkunnas.

JOHAN FLEMING.

    Af en upprorisk, stormig skara brts
    Vrt fngsels drr; och hopen strtar hit
    Inunder hotfullt dn, liksom lavinen.
    Jag blygs frskra, att vi icke bedt
    Om en befrielse, lik denna. Lse
    Vi ryckte oss ifrn befriarhopens
    Smek -- mer frhatligt, n den tyngsta boja.

DE VIJK.

    Och nu vi st fr dig med dmjuk bn:
    Frsm ej offret af vrt svrd, vrt mod,
    I denna stund allenast. Nu vr plats
    Framfr ditt stora, stolta hjerta r.
    Gud gifve, att det blefve oss beskrdt
    Din godhet lna och vr krlek visa.
    Med strmmen af vrt bsta hjerteblod.
    Lt oss i detta gonblick nnu
    En gng f vara dina sner, att
    Den sknsta rtt vi ge -- d fr dig.
    Nr faran r frbi, vi ter ro
    Blott dina fngar, -- om ej dden vnligt
    Det fngsel ppnat, som din vrede tillslt.

Ett vildt skri hres nedifrn borggrden. Claes Flemings ga
skimrar dervid af en jerf, heroisk eld.

CLAES FLEMING.

    Ej okrt blefve mig, att stdjas af
    Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall
    Hr vore fara eller nd  frde.
    Men detta vsen, som sig blser upp
    Uti sin tomhet till en hvirfvelvind,
    Frflyga skall, liksom en sdan, sprlst.
    Dock nej! Ett spr det likvl lemna skall,
    Hvarvid min tanke drjer re'n med gldje:
    Det r Er trohets och Ert mannamods,
    Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta.
    Ett trngre fngelse t Er jag mnat,
    n der Ni hittills dvalts -- men det r ljust
    Och varmt. Ni der otligt redan vntas.
    Er skynden derfr dit.

Han pekar t ett bland sidorummen. Mathilda skyndar
i detsamma ut derifrn.

                           Men se! Det tyckes
    Som bojan ej har tlamod att bida
    Tills fngen sjelf instller sig. Den hastar
    Fram till hans mte. Ej s mycken hrdhet
    Jag af den vntat. Men kanske dess bttre
    Fr fngen svarar hon hans hela lif.

            Mathilda kastar sig i Claes Flemings famn.


SCEN IX.

    De frre. Mathilda. Lubomirsky.


MATHILDA.

    O! Visste hela verlden, som jag vet,
    Hur god och del du dock r -- --

CLAES FLEMING, leende.

                                      Du sjelf
    Ju derom icke lnge varit viss.
    Du derfr ej fr vara ond p verlden,
    Om hon i det, liksom i mycket annat,
    En smula farit vilse.

MATHILDA.

                          Nej! Frgfves
    Du ber fr henne. Jag r ond p verlden.

                Lubomirsky intrder och hr dessa ord.

LUBOMIRSKY.

    Gr, skna Dame, dock undantag fr en,
    Hvars hyllning sig fr Edra ftter kastar,
    Mer vrdnadsfullt, n ngon anns.

Mathilda kastar en stolt, kall blick p Lubomirsky, och aflgsnar sig,
jemte Johan Fleming och De Vijk.


SCEN X.

    Claes Fleming. Lubomirsky.


CLAES FLEMING.

                                      Herr Grefve,
    Ni kom som skickad. Jag var i berd,
    Att be Er hedra mig med Ert besk.

LUBOMIRSKY, vresigt.

    Ni kunde Er bespara det besvret,
    Ssom Ni ser.

CLAES FLEMING.

                  Jag tog det ock fr afgjordt,
    Att nr det gllde Kung och land, de icke
    Behfde bida lnge. Deras tjenst
    Ju finner stdse Lubomirsky redo,
    Som vore frga om ett -- rendez-vous  --
    r det ej s, man kallar i Paris
    De mmes mten?

LUBOMIRSKY.

                    Visserligen! Ja,
    S klingar detta ljufva namn p ting,
    n mera ljufva. Hvilken stad, Paris!
    Och hvilket land, det Franska! Krlekens,
    Galanteriets tjusningsfulla lustgrd!
    En mnad der mer frjd t menskan sknker,
    n i decennier Nordens bleka sol.

CLAES FLEMING.

    Det rika kapital, som Eder bildning,
    Erfarenhet och ridderliga sinne
    Ha' samlat in uti kulturens lnder,
    Fr icke grfvas ned -- ej g frloradt.
    Vr egennytta, som vill draga frdel
    Deraf, r icke mera tadelvrd,
    n Eder regirighet, d den
    Vill gra gllande frtjenst och lycka.

LUBOMIRSKY.

    Det medges: nr min ra stts p spel,
    Min girighet af inga grnser knner.

CLAES FLEMING.

    Ni inom dessa mste f ett spelrum,
    Ej mindre fritt, n stort. Se hr min plan!
    Ni hrt kanske, att -- missnjd med klimatet
    Och annat hr -- Furst Radzivill har nskat
    Till Pohlen tervnda. D jag sg
    Den platsen tom, som hittills fyllts af honom
    Det frsta namn, min tanke flyttade
    I ledigheten, var Ert namn, herr Grefve.

LUBOMIRSKY.

    Men -- --

CLAES FLEMING.

              Jag frstr de inkast, blygsamheten
    Vill lgga uti vgen fr min plan:
    Er egen ungdom, grnande frtjenst
    Hos mngen annan -- eller mera dylikt
    Ni vet likvl, att ej s ltt jag bringas
    Ifrn en fresats. Gif derfr vika.
    Det bud, som tergr i dag till Pohlen,
    Fr med sig mitt frslag i denna sak:
    Och krt mig vore, om Ni fven sjelf
    Personligen det ville understdja,
    Ju frr dess heldre, hos vr Kung och Herre.

LUBOMIRSKY.

    Min tacksamhet -- --

CLAES FLEMING.

                         Det r ju jag, som borde
    Er tacka fr den redebogenhet,
    Hvarmed Ni andras nskan gr till mtes.

                        Officeren tervnder.


SCEN XI.

    De frre. Officeren.

CLAES FLEMING.

    r det, som gras skulle, redan fullgjordt?

OFFICEREN.

    Jo, till det bsta.

CLAES FLEMING.

                        Hur gick dervid till?

OFFICEREN.

    Som Ni befallt. Af ryttare och knektar
    Jag sammandrog en skara, stllde den,
    Med laddade gevr, till hands att vara,
    Och redo vid hvar vink, som gifvas skulle.
    Se'n trdde jag till hopen, mtt af vilda
    thfvor, skri och -- --

CLAES FLEMING.

                             Det frsts. Men fortfar!

OFFICEREN.

    Man var ej ense om, hvad gras borde.
    D en del ville sprnga slottets port,
    Frmente andra, att man borde bida
    Tills upprorshopens hufvudman hann komma
    Tillbaka ifrn den beskickning, hvarmed
    De ltit honom bortg.

LUBOMIRSKY, med yttersta frbittring.

                           Ha -- de lumpne
    Trashankarne!

CLAES FLEMING.

                  Tag saken kallt, min herre!
    Ert nit fr Kungens bsta hnfr Er.

OFFICEREN.

    Omsider gaf man mig gehr. Jag sade:
    Ni nskar gra bruk af denna stund,
    D stadens hedervrda borgerskap
    S talrikt var frsamladt. fvertygad
    Om dess deltagande fr husets lycka,
    Ni ville ej frhlla, att i dag
    Frlofning skulle firas mellan frken
    Mathilda Gustafsdotter och herr Johan.
    Derefter inbjds stadens menighet,
    Till slottet och till platsen deromkring,
    Fr att betydelsen af festen hja.

CLAES FLEMING.

    Hur upptogs detta budskap?

OFFICEREN.

                               ndlst jubel
    Flg, ssom svar der, kring land och vatten.

CLAES FLEMING.

    Och derp skingrade sig hopen lugnt?

OFFICEREN.

    S hastigt var ej lugnet terstldt,
    Den galna harm, som hejdlst framvrkt massan
    Till slottets port, var idel menlshet
    Mot ilskan, som i sinnena sig tnde,
    Och ledarns namn och rykte vildt frtrde.
    Sig hopen ansg ej blott fvergifven,
    Men sviken och frrdd. Och som de sleto
    Hans ra, ville de ock snderrifva
    Hans kropp, om tag p den de kunnat f.

LUBOMIRSKY, med raseri.

    De fege skurkarne! Om de ock vore
    S mnga, ssom mn p Wohlas sltt,
    Nr Pohlens kungar vljas, jag dem ensam
    Skall skingra, stycka och tillintetgra,
    Liksom ett lejon lammens usla skockar.

CLAES FLEMING.

    Gref Lubomirsky! Ni r ung nnu;
    Er knsla brusar mot de vilseledde,
    Liksom en vrflod fver lga brddar.
    Skall jag, som ren var man, d Ni nnu
    Ej hade skdat dagens ljus, Er sga,
    Hur ltt sig knslan vilseleda lter?
    Den r en klla dock till godt, som ondt.
    Dm derfr icke strngt, nr den gtt vilse,
    Men led den heldre h'n till dla ml,

LUBOMIRSKY.

    Att dma s, var hittills endast gifvet
    En enda menska -- Henrik af Navarra.
    Med undran ser jag Er med honom tfla.

       Officeren gr. Mathilda intrder, brande en prktig pokal.


SCEN XII.

    Claes Fleming. Lubomirsky. Mathilda.

MATHILDA.

    Se, fader! Stadens horgerskap frrat
    Oss denna gfva, ssom underpant
    Af frid och endrgt.

CLAES FLEMING.

                         Herrlig gfvan r,
    Men vida herrligare deras nskan.

MATHILDA.

    De en begran till sin gfva fogat.

CLAES FLEMING.

    Hvad vilja de? Det kan blott vara delt,

MATHILDA.

    De nska skda dig -- och vid din hand -- --

CLAES FLEMING.

    Hvem d? Kanske min yngsta dotter?

MATHILDA hviskar rodnande och knappt hrbart.

                                       Ja.

CLAES FLEMING.

    Hur vackert rjer sig ej folkets sinne!
    Och det r s naturligt. -- Menskan kastar
    Ju gerna blicken p en rosig framtid,
    Som lofvar trda fram ur det frdolda.
    Fyll bgarn, du, mitt barn! Med rrda hjertan
    En skl vi skole tmma fr vr Kung
    Och fr hans trogna folk, som br bli lyckligt.

Matbilda gr, fr att uppfylla Claes Flemings nskan; men
stannar vid drrn och talar fr sig sjelf.

MATHILDA.

    Det rtta gonblicket nu r inne:
    Jag ser Guds vilja, och den mste ske.
    Hrd hjelten blifve emot allt frst!

CLAES FLEMING.

    Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vgra
    Att ssom husets vn oss flja dit.

                         Han pekar utt balkongen.

    Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket
    Ni nyss s hftigt vredgats, dock i djupet
    Utaf sin sjl har rum fr grnsls godhet.

LUBOMIRSKY.

    Mitt rtta stlle, store man, r aldrig
    Vid Eder sida. Minst den r det nu.
    Men jag Er fljer in i sjelfva dden,
    Om Ni befaller s, -- som skugga jag
    Mig stlla vill invid Er beros-dager.

            Mathilda terkommer, med bgarn ifylld.

CLAES FLEMING.

    Har du beredt en ljuflig dryck?

MATHILDA.

                                    S ljuf,
    Som all min krlek kunnat stadkomma.

Claes Fleming fattar Mathilda med hgra handen och Lubomirsky med
den venstra, samt frer dem ut p balkongen. Ett doft sorl uppstr
i brjan bland den nedanfre frsamlade folkskaran, och ngra rster
ropa: "Ned med Lubomirsky!" Men d Mathilda, vnligt vinkande med
handen, druckit ur bgaren, hvilken hon sedan med frklarad blick
rcker t Claes Fleming, och denne tmt den, uppstiger ett omtligt
jubelrop, kvarur frnimmas orden: "Lefve Claes Fleming och herr
Gustafs dotter!"

CLAES FLEMING.

    Vr Konung lefve och hans trogna folk!

Hexan har hrunder intrdt i salen. Hon hr med harm gldjeropen skalla.

HEXAN.

    Hvad som br ske, det mste ske nu genast.
    Det gller ej min hmnd allenast, -- men
    Matbildas frlsning ur frtappelse.

Claes Fleming tervnder med sina fljeslagare, mycket blek,
men med fridfullt uttryck p sitt anlete. D de nalkas, drager
sig Hexan t sidan, s att hon ej af dem frmrkes. Lubomirsky
och Mathilda g t skilda hll. Claes Fleming stannar qvar.

CLAES FLEMING.

    En stund, som denna, gjuter vallmodoft
    P tusen bistra minnens vakna sorger.
    Ett enda bland dem somnar aldrig bort,
    Hur n jag mnde vagga det till hvila.

Hexan framtrder.


SCEN XIII.

    Claes Fleming. Hexan.

HEXAN.

    Du ej dess rtta vagga terfunnit;
    Den blef ju nedgrfd upp Svidja grd.
    Jag vill dig hjelpa, att den ska upp.

CLAES FLEMING.

    Frfrliga! Som modren fr oss alla,
    Som jorden, r ditt sinne. Hvad deri
    Du slutit, ingen makt kan tertaga.

HEXAN.

    Det dig frundrar -- du, som dock s mycket
    Har kunnat rycka frn en moders famn.

CLAES FLEMING.

    Blott genom ett du vcka kan frundran:
    Om till frsoning du din hand mig rckte.

HEXAN.

    Claes Fleming lskar ej att fvertrffas,
    Men sge gerna dock sitt nidingsdd
    Besegradt af ett annat -- min frsoning.

CLAES FLEMING.

    Hvem ville stiga i sin graf, och genom
    Dess hvalf, fr Gud med ofrsonadt sinne?

HEXAN.

    Du har vl dina skl, att det ej vilja!
    Det vore s beqvmt, att hopa p
    Det onaturligaste ibland dd
    En nnu mer vidunderlig frsoning.
    Se'n du Guds jord till belvete frbytt
    Fr mig, du funne lmpligt, att Guds himmel
    Fr dig jag ppna skulle. Heldre dock
    Dess port sig slute till fr alla tider
    Och allan evighet. M fromma sjlar,
    Som redan fddes och n fdas skola,
    Derp frgfves klappa -- heldre, n
    Att den fr din frdmda sjl uppltes.

CLAES FLEMING.

    Ett hat, s ogudaktigt ssom ditt,
    Ej hittills skndat jorden.

HEXAN.

                                D Claes Fleming
    I dag, fr femton r se'n, kokte upp
    Det hatet, trodde han, kanske, sig reda
    Blott till en hvardagskost.

CLAES FLEMING, bleknande n mer.

                                I dag! Ja vl,
    P denna dag det skedde. Hvarfr sofde
    Ej solen bort den dagen -- blott den enda!

HEXAN.

    Ej solen ville dig frhindra frn
    Att visa den en syn, som frr ej skdats.
    Hon derfr lt ditt blinda raseri
    Nedbryta alla mjlighetens skrankor.
    Dock, menskors galenskap ej henne angr:
    Hon annars nyss sitt ga skulle slutit,
    Fr att ej leda fram den druckna hopen,
    Som fick frstrkning af en man, hvars minne
    Sig trodde dricka broderskl med glmskan.

CLAES FLEMING, spritter upp med hftighet.

    Lt ej ditt arga hjertas gam-klor hugga
    I detta mne, alltfr godt fr dem.
    Vill du, att smittan, af din ondskas pest
    All godhet mrda skall, som rrs i verlden?
    Gud sjelf ifrn sin thron med gldje skdar,
    Nr folk och konung sig hvarandra nrma.

HEXAN, utbristande i vildt hnskratt.

    Nr folk och Konung! -- Hvilken Konung har
    Sin famn hr utstrckt mot ett lyckligt folk?
    Har Eriks vlnad brutit sig en vg
    Ur fngelset deruppe, hvilkets golf
    Hans sorgbetyngda fjt s lnge hlkat?
    Har han vl rest sig upp, att skipa rtt,
    Ur sin okonungsliga graf, dit han
    Af kungligt brodermord fr tidigt kastats?
    O, dej! Ty annars sute ej Claes Fleming
    Som hfding upp bo slott; och andra
    n jag d skulle skta hmndens pligter.
    Med Kungen menas ej ens konungsmrdarn,
    Som, om han varit skild igenom blodet
    Och ngra trappsteg frn sin broders thron,
    Ej derp lyfts, men upp hjul och stegel.
    D hr om folk och konung talas, gller
    Ej frgan ens den mkliga Papisten -- --

CLAES FLEMING.

    Ditt majestts-frbrytande frtal
    Ej lngre rasa fr -- --

HEXAN.

                             Jag hann ju icke
    Ens n till under-konungen Claes Fleming,
    Och till hans trogna folk, s vl frtjent
    Utaf hans lyckosamma, milda spira,
    D det, beskedligt barn, p sina knn
    Krp hit att kyssa riset, som det tuktat.

CLAES FLEMING.

    Jag borde tacka dig, att du dig harm
    Lt rasa ut till detta flt, hvarest
    Mitt hjerta mter dig med lugna slag.

HEXAN.

    Du hr dess stmma ej. Den qvfs af blod.

CLAES FLEMING.

    Du menar vl mitt eget, som jag gjutit
    Till hgn fr denna thron, den jag frsvarat.

                        Han pekar p thronen.

HEXAN.

    Det r en droppe, mot det haf, som bortskljt
    Frn denna bygd all rtt, all frid, all lycka.
    Fr detta stmmer jag Claes Fleming, dig,
    Att st till ansvars intill domedagen.

CLAES FLEMING.

    Hvadhelst jag gjort, det gjordes fr min Konung,
    Och rknas skall som bot emot din fordran,
    Nr redogrelsernas timma slagit
    Och jag mitt vrf har fyllt.

HEXAN.

                                 Du fyllt det re'n,
    S vidt dig gifvet var att detta fylla!

CLAES FLEMING,

    D Kungen i Upsala gick att taga
    Emot sin krona, svrdet bars af mig.
    Mitt hgsta lefnadshopp det r, att fra
    Bortom vrt hemlands grns hans svrd nnu
    Uti min sista strid, som i min frsta.
    Men fven hr n terstr likvl
    S mycket, som min kraft i ansprk tager.
    Upprorets hydra, som nu tyckes qvfd,
    Kan resa upp nytt sitt frcka hufvud.
    Det sgs, att Hertig Carl skall vnta blott
    P gynnsam vind. Han djerfves vilja skjuta
    Sitt bogsprt in uti det helga vapen,
    Hvaraf hans Kungs och Herres skepp bekrnas.
    Det fr ej ske, s lnge denna hand
    Kan hja sig nnu, -- s lnge vilja
    Bor n i detta brst, och n en tanke
    Uti mitt hufvud mktar viljan styra.
    En Herre blott har detta land och rike:
    Han heter Sigismund och ej Carolus.
    Bevis, att jag fr Svea Konungs rtt
    Ej stridt, ssom det hfs en riddersman --
    Och denna thron, som jag med lif och blod
    Frsvarat hittills, sjelf jag krossa skall.
    Tilldess jag kmpa vill --

HEXAN.

                               Du kmpat ut!
        Hon pekar utt hafvet.
    Se hr, hur vinden vndt sig. Dessa vimplar,
    Som der i fjerran peka hitt, visa
    t Hertig Carl den vg, du skte stnga.
    Gif rum! Du falla mste under brdan
    Utaf ditt folks frbannelse, hvars rst
    Frkunnas genom mig. Och med dig faller
    Den utaf brodermord nedtryckta thronen,
    t hvilken du ett brottsligt vrn har varit.

Claes Fleming vacklar ddsblek emot thronen, och
fasthller sig dervid.

CLAES FLEMING.

    Omhgnen, hgre Makter, Kung och land!

HEXAN.

    Din Konungs undergng r landets rddning.

CLAES FLEMING.

    Det mrknar fr min blick -- men vilda lgor
    Dock trnga genom mrkret. -- Sluka de
    Min dotter eller din? --

HEXAN.

                             Min dotter blott
    Du lyckades frgra. Din -- hon lefver.

CLAES FLEMING.

    Min dotter lefver, sade du? --

HEXAN.

                                   Hon nalkas.


SCEN XIV.

    De frre. Mathilda.

    Mathilda stapplar in, fven hon med dden inom sig.
    Claes Fleming ppnar sina tillslutna gon, och stirrar
    ngra gonblick p Mathilda.

CLAES FLEMING.

    Ja, det r hon -- mitt barn, och -- Johans brud!

Han dignar ned p thronen och krossar den genom fallets tyngd.
Kronan nedfaller och rullar lngs golfvet.

HEXAN.

    S stolt, du upprtt stod -- du faller, Fleming. --
    J store Andar, uti hvilkas hand
    Ett ringa redskap jag ftt vara, lten
    Allt vld, allt ondt, likt denna thronen splittras!

            Mathilda sjunker ned p kn vid Claes Flemings lik.

MATHILDA.

    Ack! Att s kraftls var min arma krlek!

HEXAN.

    Din pligt du uppfyllt, och jag uppfyllt min.
    Mer stark, n krleken, var likvl hatet.

Mathilda blickar upp och blir med fasa varse Hexan.

MATHILDA.

    Oblidk'liga! Du utfrt, hrad jag fruktat!

Hon nedsjunker dd, gmmande sitt ansigte vid Claes Flemings brst.

HEXAN.

    Dd. fven hon! -- Hur kunde hon dock lefva?


SCEN XV.

    Hexan. Fru Ebba. Lubomirsky. Folk.

    Fru Ebba Stenbock hastar in, tfljd af flere personer.
    Hon framtrder och betraktar de dde under storsint,
    resignerad sorg.

FRU EBBA.

    Vr skld, vr vrja, ligger bruten neder,
    Och liksom jag, r fven Sverige lemnadt
    En enka, srjande den man, hvars like
    Dess sol ej mera ser. Oddligt lefver
    Din rtt, Kung Sigismund, likvl. Fr den
    Vi vilje alla st till sista man.

LUBOMIRSKY.

    Min arm str till din tjenst: om sjelfva fstet
    Vill p dig strta, strcks mot det min lans.

En man ur hopen pekar p Hexan, som dervid igenknnes af Fru Ebba.

EN RST.

    Se der str hon, som hittrngt med frderfvet;
    Sin gerning flje hon i grsligt spr.

FRU EBBA.

    Hvadhelst vi lidit, var det dock blott menskligt;
    Men hon omenskligt led -- och han blott hata.

Hon nrmar sig, ehuru med vedervilja, Hexan och fortfar,
endast hrbart fr denna.

    Men om du gde rtt att hata Fleming;
    Hvad gjorde dig vl detta stackars barn?

HEXAN hviskande.

    Det bttre ar fr dig, liksom fr henne,
    Att hon som lik blir kldd, n ssom -- brud;
    Ty hennes olycksslla moder var
    Ock hennes brudgums mor!

FRU EBBA.

                             Ha -- modershjerta!
    Var sdan meningen utaf din hviskning?

Sndebudet intrder. Strax derefter Joban Fleming och De Vijk.


SCEX XVI.

    De frre, Sndebudet, Johan Fleming, De Vijk.

SNDEBUDET.

    Hvad hnda skulle, skett. I spillror ligger
    Kung Sigismundi thron, och vrnet strtadt.
    Men kronan, hvilken rullat hr i stoftet,
    Jag fngar upp och fr den dit den hrer.

                    Han upptager den fallna kronan.

LUBOMIRSKY.

    Kom ej din hand dervid! Den brnner handen,
    Liksom det hufvud, hvart du den mnar.

SNDEBUDET.

    I Nordens land ett hufvud finns allenast,
    Som passar fr den. Det skall hafva kronan.

Han och Lubomirsky draga sina svrd. Sndebudet drifver, vldsamt
kmpande, Lubomirsky fver Claes Flemings lik ifrn scenen. Johan
Fleming och De Vijk instrta. Den frre kastar sig grtande p kn
vid de dde.

DE VIJK.

    Till kamp! Hur rik n tiden r p sorg,
    t klagan intet gonblick kan egnas:
    S stor och nra som vr sorg, str faran.

Alla hasta ifrn scenen t olika hll. fven Johan Fleming spritter upp.

JOHAN FLEMING.

    Ditt kalla stoft mig sger, store fader,
    Att af din son du fordrar mer n klagan.


SCEN XVII.

    Scenen frndras till en skogstrakt. Solen r nra sin nedgng.

    Catharina Mnsdotter. Kern.

    Catharina Mnsdotter har nyss stigit ned ur en portschs,
    och trder ngra steg fram, omgifven af personer, hrande
    till hennes flje. Kern nalkas med frvridna och halffniga
    anletsdrag, utan att drottningen blifver honom varse.

CATHARINA.

    Hr r oss godt att vara! De af mdan
    Frtrttade sig hvile, liksom dagen.
    Hur ljuft hr flgtar qvllens svala frid!

KERN.

    Med Eder vare frid! Frlt, att fver
    Min lpp har halkat en s dristig nskan.
    Men ej det vore helsosamt, om friden
    Alldeles skulle flytta bort frn jorden.

CATHARINA.

    Har ifrn Er den flytt?

KERN.

                            Nej, ingalunda.
    Jag har visst ej att klaga fver ngot,
    Och kan knappt minnas, att jag friden knt.
    Men fastan, som i trenne da'r och ntter
    Jag undergtt, ej varit egnad att
    En nrmare bekantskap dermed knyta.

CATHARINA.

    Ack! Ni r en papist? Men lika mycket,
    Ni r dock menska frmst.

KERN.

                              Ondligt mindre
    Jag ansprk gr upp den sista titeln,
    n p den frsta -- fast ej heller den
    Tillkommer mig.

CATHARINA.

                    En like r Ni dock:
    Tillt oss derfr, att med Eder dela
    Det lilla, som vi kunna bjuda nu,
    Ehuru Edert skick utvisar, att
    Ni varit mera van att ge, n taga.

KERN.

    Ja, ja! S r det. Om jag icke gifvit
    Fr mycket, s elndig jag ej vore.
    t en, som hungrade, jag bjd en gng
    S att blott nd se'n terstod fr mig,
    Fast han befriades frn sitt elnde.

CATHARINA.

    Dess strre pligten r ju fr oss andra,
    Att ska vederglla, hvad Ni gjort.

KERN.

    O! tal' om vedergllning ej; d mste
    Hos skogens vilda djur p nytt jag ska
    En tillflykt. Om de snderrifva mig,
    Sin vedergllningsrtt de dock ej fva.

CATHARINA.

    Jag ville icke sra Er. Frlt
    Om, mot min vilja, jag hos Eder vckt
    Ett minne, det Ni nskade frjaga.

KERN.

    Hvem r Ni, himlavsen, som Er nedlt
    Att om frltelse hr bedja en,
    Den Gud och menskor ej frlta kunna.
    Jag tycker mig ha' hrt Er milda stmma
    I bttre dagar fordom. Edert anlet
    n lyser fr mitt matta gas blick
    Som sol'n i nedergngen der p skogen.

Han trder henne nrmare, och igenknnande Drottningen,
sjunker han p kn.

    O! Gud r stor. Det r Kung Eriks maka,
    Som stilla ville, Kern, din heta hunger.
    Ni tog en Engels hmnd. Flj, drottning, mig,
    Och Ni skall se, hur menniskorna hmnas.

Kern fattar Catharinas hand och hon lter sig af honom fras.


SCEN  XVIII.

    En mellan-rideau gr upp.

    De frre. Stenbock.

    Stenbock synes bunden vid ett trd, bldande ur flera sr.

STENBOCK.

    Finns ingen djefvul hr, som ndestten
    Kan ge t en, af hvilken ingen skonats.

EN RST.

    Det r den vilde Stenbock. Gnge honom
    Som han det vill.

Catharinas fljeslagare blotta sina vrjor, fr att genomstinga honom.

CATHARINA.

                      Nej, af barmhertighet
    r mer n ngon han uti behof.

STENBOCK.

    Frbannelse! S djupt den starke Stenbock
    Sjnk, att en qvinna kan frhna honom.

CATHARINA.

    Herr Olof, vi ju vilja Er blott rdda.

Hon nalkas Stenbock och sker lossa p hans band samt torkar
ngestsvetten frn hans panna. Han befrias genom Catharinas
omgifning och igenknner henne.

STENBOCK.

    Hvad! Ni r Konung Eriks maka och
    Ni knner Stenbock -- och vill rdda honom.

CATHARINA.

    Emedan jag Er knner, vet jag fven
    Att jag Er rdda br. -- Hvem gr det annars?

STENBOCK.

    r det ej Eder pligt, att mig frdma!

CATHARINA.

    Der Gud har dmt, ej menniskorna dme!

STENBOCK.

    r Guds barmhertighet fr mig d stngd?

CATHARINA.

    Fly till Hans Son! Hos Honom finnes frelsning.

STENBOCK, knbjande.

    Blif Du mitt helgon och bed fr min sjl.
    Om ej Din bn frsonings-porten sprnger,
    Sluts den igen fr mig -- -- fr evigt, evigt.

SLUT.



***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK CLAES FLEMINGS TIDER***


******* This file should be named 62471-8.txt or 62471-8.zip *******


This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.org/dirs/6/2/4/7/62471


Updated editions will replace the previous one--the old editions will
be renamed.

Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
law means that no one owns a United States copyright in these works,
so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
States without permission and without paying copyright
royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
of this license, apply to copying and distributing Project
Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
specific permission. If you do not charge anything for copies of this
eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
performances and research. They may be modified and printed and given
away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
trademark license, especially commercial redistribution.

START: FULL LICENSE

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
www.gutenberg.org/license.

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
Gutenberg-tm electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or
destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement. See
paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
electronic works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
works in the collection are in the public domain in the United
States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
United States and you are located in the United States, we do not
claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
displaying or creating derivative works based on the work as long as
all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
in a constant state of change. If you are outside the United States,
check the laws of your country in addition to the terms of this
agreement before downloading, copying, displaying, performing,
distributing or creating derivative works based on this work or any
other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
representations concerning the copyright status of any work in any
country outside the United States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
performed, viewed, copied or distributed:

  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
  most other parts of the world at no cost and with almost no
  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
  United States, you'll have to check the laws of the country where you
  are located before using this ebook.

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
contain a notice indicating that it is posted with permission of the
copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
the United States without paying any fees or charges. If you are
redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
posted with the permission of the copyright holder found at the
beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
any word processing or hypertext form. However, if you provide access
to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
provided that

* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
  within 60 days following each date on which you prepare (or are
  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
  Literary Archive Foundation."

* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
  License. You must require such a user to return or destroy all
  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
  works.

* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
  receipt of the work.

* You comply with all other terms of this agreement for free
  distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
electronic works, and the medium on which they may be stored, may
contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
cannot be read by your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from. If you
received the work on a physical medium, you must return the medium
with your written explanation. The person or entity that provided you
with the defective work may elect to provide a replacement copy in
lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
or entity providing it to you may choose to give you a second
opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
without further opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of
damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
violates the law of the state applicable to this agreement, the
agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of
computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
from people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
www.gutenberg.org 

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary 
Archive Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
volunteers and employees are scattered throughout numerous
locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
date contact information can be found at the Foundation's web site and
official page at www.gutenberg.org/contact

For additional contact information:

    Dr. Gregory B. Newby
    Chief Executive and Director
    gbnewby@pglaf.org

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment. Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements. We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
state visit www.gutenberg.org/donate

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
ways including checks, online payments and credit card donations. To
donate, please visit: www.gutenberg.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
freely shared with anyone. For forty years, he produced and
distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search
facility: www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

