The Project Gutenberg EBook of Tjensteqvinnans son, by August Strindberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Tjensteqvinnans son
       En sjls utvecklingshistoria

Author: August Strindberg

Release Date: January 30, 2010 [EBook #31047]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK TJENSTEQVINNANS SON ***




Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive/American Libraries.)









TJENSTEQVINNANS SON.


  EN SJLS UTVECKLINGSHISTORIA

  (1849-1867)

  AF

  AUGUST STRINDBERG.


STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FRLAG.




STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1886.




1.

Rdd och hungrig.


Fyrtiotalet hade gtt ut. Tredje stndet, som genom 1792 rs
revolution tillkmpat sig en del af menniskans rttigheter, hade nu
blifvit pmindt om att det fans ett fjerde och ett femte, som ville
fram. Svenska bourgeoisien, som hjelpt Gustaf III att gra den
kungliga revolten, hade lngesedan recipierat i fverklassen under
frre jakobinen Bernadottes stormstarskap, och hjelpt till att
motvga adels- och embetsmannastndet, hvilka Karl Johan med sina
underklassinstinkter hatade och vrdade. Efter 48 rs konvulsioner
togs rrelsen om hnder af den upplyste despoten Oskar I, hvilken
insett revolutionens omotstndlighet och derfr vill passa p
tillfllet att f ran af reformernas genomfrande. Han binder vid
sig borgerskapet genom nringsfrihet och frihandel, med vissa
inskrnkningar naturligtvis, upptcker qvinnans magt och beviljar
systrar lika arfsrtt med brder, utan att samtidigt ltta brdernas
brdor ssom blifvande familjefrsrjare. I borgarstndet finner hans
regering sitt std gentemot adeln med Hartmansdorff och emot
presterskapet, hvilka utgra oppositionen.

nnu hvilar samhllet p klasser, temligen naturliga grupper efter
yrken och sysselsttningar, hvilka hllas i schack mot hvarandra.
Detta system upprtthller en viss skenbar demokratiskhet, tminstone
i de hgre klasserna. Man har nnu icke upptckt de gemensamma
intressen, som sammanhlla de fre ringarne, och nnu finnes ej den
nya slagordningen, fylkad efter fver- och underklass.

Derfr finnas nnu inga srskilda qvarter i staden, der fverklassen
bebor hela huset, afsndradt genom hga hyror, fina uppgngar och
strnga portvakter. Derfr r huset vid Klara kyrkogrd, oaktadt dess
frdelaktiga lge och hga taxering, nnu de frsta ren af femtitalet
en ganska demokratisk familistr. Byggnaden bildar en fyrkant omkring
en grd. Lngan t gatan bebos p nedra botten af baronen, en trappa
upp af generalen, tv trappor upp af justitierdet, som r husvrd,
tre trappor upp af kryddkrmaren, och fyra trappor upp af salig Karl
Johans pensionerade kksmstare. I venstra grdsflygeln bor snickaren,
vicevrden, som r en fattiglapp; i den andra flygeln bor
lderhandlaren och ett par enkor; i den tredje flygeln bor kopplerskan
med sina flickor.

Tre trappor upp i stora byggningen vaknade kryddkrmarens och
tjensteqvinnans son till sjelfmedvetande och medvetande om lifvet och
dess pligter. Hans frsta frnimmelser s som han sedan erinrat sig
dem, voro fruktan och hunger. Han var mrkrdd, strykrdd, rdd fr
att gra alla till olags, rdd att falla, stta sig, g i vgen. Han
var rdd fr brdernas nfvar, pigornas luggar, mormors snubbor, mors
ris och fars rotting. Han var rdd fr generalens kalfaktor som stod
ner i farstun med pickelhufva och fascinknif, rdd fr vicevrden, nr
han lekte vid soplren p grden, rdd fr justitierdet, som var
vrd. fver honom magtegande med privilegier, frn brdernas
ldersprivilegier upp till faderns hgsta domstol, fver hvilken dock
stod vicevrden som luggades och alltid hotade med vrden, hvilken
mest var osynlig, emedan han bodde p landet och kanske derfr var den
mest fruktade. Men fver dem alla, till och med fver kalfaktorn med
pickelhufvan, stod generalen, mest dock nr han gick ut i uniform, med
trekantig hatt och plumager. Barnet visste ej hur en kung sg ut, men
han visste att generalen gick opp till kungen. Pigorna brukade ocks
tala om sagor om kungen och visade kungens markatta. Modern brukade
fven frestafva aftonbnen till Gud, men ngot redigt begrepp om Gud
kunde han ej f, men han mste ndvndigt st hgre n kungen.

Denna fruktan var troligen ej ngot egendomligt fr barnet, svida
icke de stormar, som fvergtt frldrarne under det han bars i
moderlifvet, haft ngot srskildt inflytande p honom. Och det hade
stormat betydligt. Tre barn voro fdda fre ktenskapet, och Johan
fddes frst i brjan af vigseltiden. Han var troligen icke ngot
nskebarn, allra minst som konkurs fregtt hans fdelse, s att han
kom till verlden i ett skfladt, frr vlmende bo, der nu endast fans
sng, bord och ett par stolar. Farbrodern var dd i samma tid och han
hade slutat som faderns fiende, derfr att fadern ej ville bryta sin
fria frbindelse. Fadern lskade denna qvinna och han brt icke
bandet, utan knt det fr lifvet.

Fadern var en sluten natur och kanske derfr en kraftig vilja. Han var
aristokrat af brd och af uppfostran. Det fans en gammal slgttafla,
som visade adlig tt frn 1600-talet. Sedan hade fderna varit
prester, hela fdernet frn Jemtland, med Nordmanna- och kanske
Finnblod. P vgen var det uppblandadt. Faderns mor var af tysk brd
frn snickarfamilj. Faderns far var kryddkrmare i Stockholm, chef fr
borgerskapets infanteri och hg frimurare samt Karl Johans-dyrkare.
(Om det var fransmannen, marskalken eller Napoleons vn som dyrkades,
r nnu icke utredt.) Johans mor var fattig skrddardotter, af en
styffar utsatt i lifvet ssom piga, sedan som vrdshusflicka, i
hvilken stllning hon upptcktes af Johans far. Hon var demokrat af
instinkt, men sg upp till sin man, derfr att han var af god
familj, och hon lskade honom, om ssom rddare, make eller
familjefrsrjare, det vet man icke, och sdant r svrt att
konstruera ut.

Fadern kallade drngen och dalkullan du, samt titulerades af pigorna
patron. Han hade icke fvergtt till de missnjda oaktadt sina
nederlag, utan frskansade sig genom religis resignation: det var s
Guds vilja; och genom att isolera sig i sitt hem. Dessutom behll han
alltid ett hopp att kunna hja sig.

Men han var aristokrat i botten, nda in i sina vanor. Hans ansigte
hade tagit en frnoblad typ; orakadt, finhyldt, med hret som
Louis-Philippe. Dertill bar han glasgon, kldde sig alltid fint och
lskade rent linne. Drngen, som borstade hans stflar, var lagd att
bra vantar under proceduren, ty hans hnder ansgos vara fr smutsiga
att f stickas in i patrons stflar.

Modern fortfor att vara demokrat i sitt innersta. Hon var alltid
enkelt men rent kldd. Barnen skulle alltid vara hela och rena, men
icke mer. Hon var frtrolig med tjenarne och straffade genast ett
barn, som varit ohfligt mot ngon af dem, genast, utan dom och
ransakning, p blotta angifvelsen. Hon var alltid barmhertig mot
fattiga och hur svrt det n var i huset fick aldrig en tiggare g
utan en bit mat. Alla gamla ammor, fyra stycken, kommo ofta p visit
och mottogos d som gamla vnner.

Stormen hade farit fram vldeliga fver familjen, och skrmda som
hnsfoglar hade slgtens spridda medlemmar krupit till samman, vnner
och fiender om hvarandra, ty de knde att de behfde hvarandra, att de
kunde skydda hvarandra.

Faster hyrde tv rum af vningen. Hon var enka efter en bermd engelsk
uppfinnare och fabriksegare, som slutat med ruin. Hon hade pension, p
hvilken hon lefde med tv dttrar med fin uppfostran. Hon var
aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgtts med notabiliteter.
Hon hade lskat sin bror, icke gillat hans ktenskap, men tagit hans
barn till sig under det stormen gick fver.

Hon var kldd i spetsmssa, och kysstes p hand. Lrde brorsbarnen att
sitta rtt p stolen, helsa vackert och uttrycka sig vrdadt. Hennes
rum buro spr af frgngen lyx och talrika och frmgna vnner. En
stoppad jakarandambel med virkade fverdrag i engelska mnster. Den
aflidne mannens byst, kldd i vetenskapsakademiens frack och med
vasaorden. P vggen ett stort oljeportrtt af fadern i borgerskapets
majorsuniform. Detta trodde alltid barnen att det var en kung, ty han
hade s mycket ordnar, hvilka senare befunnos vara Frimurarordens
insignier.

Faster drack th och lste engelska bcker.

Ett annat rum beboddes af morbror, diversehandlare vid Htorget, jemte
en kusin, son af den aflidne farbrodern, elev vid Teknologiska
institutet.

I barnkammaren hll sig mormor. En skarp gumma, som lappade byxor,
lappade blusar, lste abcd, vaggade och luggades. Hon var religis och
kom klockan tta om morgnarne, sedan hon frst varit i morgonbn i
Klara kyrka. Om vintern hade hon sin lykta med sig, ty gaslyktor
funnos ej och de argandska voro slckta.

Hon hll sig p sin plats, lskade troligen ej svrson och dennes
syster. De voro fr fina fr henne. Fadern behandlade henne med
aktning, men ej med krlek.

I tre rum bodde fadern med sju barn och hustru samt tv tjenare.
Mblemanget bestod mest af vaggor och sngar. Barn lg p strykbrden
och stolar. Barn i vaggor och i sngar. Fadern hade intet rum fr sig,
men han var alltid hemma. Mottog aldrig en bjudning af sina mnga
affrsvnner, derfr att han ej kunde bjuda igen. Gick aldrig p
kllare och aldrig p teatern. Han hade ett sr, som han ville dlja
och lka. Hans nje var ett piano. Ena systerdottern kom in hvarannan
qvll och d spelades -quatre-mains Haydns symfonier. Aldrig annat.
Men lngre fram Mozarts ocks. Aldrig ngot modernt. Han hade ett
annat nje ocks senare, nr vilkoren tillto. Han odlade blommor i
fnstren. Men endast pelargonier. Hvarfr pelargonier? Johan tyckte
sig sedan, nr han blef ldre och modern dd, alltid se sin mor jemte
en pelargonie eller bda tillsammans. Modern var blek, hon genomgick
tolf barnsngar, och blef lungsigtig. Hennes ansigte liknade vl
pelargoniens genomskinligt hvita blad med dess blodstrimmor, som
mrknade in i botten, der det bildades en nstan svart pupill, svart
som moderns.

Fadern syntes endast vid mltiderna. Trist, trtt, strng, allvarlig,
men icke hrd. Han frefll strngare, emedan han vid hemkomsten
alltid skulle p fri hand afgra en mngd ordningsml, som han ej
kunde dma i. Och derjemte begagnades hans namn alltid att skrmma
barnen med. Pappa skulle f veta det var lika med stryk. Det var
just ingen tacksam rol han ftt. Mot modern var han alltid blid. Han
kysste henne alltid efter mltiden och tackade henne fr mat.
Derigenom vandes barnen orttvist att betrakta henne som alla goda
gfvors gifvare och fadern ssom allt ondts.

Man fruktade fadern. Nr ropet: pappa kommer! hrdes, sprungo alla
barnen och gmde sig, eller ut i barnkammaren fr att kamma och tvtta
sig. Vid bordet rdde ddstystnad, och fadern talade endast fga.

Modern hade ett nervst temperament. Flammade upp, men blef snart
lugn. Hon var jemfrelsevis njd med sitt lif, ty hon hade stigit p
den sociala skalan och frbttrat sin, sin mors och sin brors
stllning. Hon drack kaffe p sngen om morgnarne; hade till hjelp
ammor, tv tjenare och mormor. Troligen fveranstrngde hon sig ej.

Men fr barnen var hon alltid frsynen. Hon klippte nagelrtter, band
om skadade fingrar, trstade, lugnade och hugsvalade alltid, nr
fadern straffat, oaktadt hon var allmn klagare. Barnet tyckte att
hon var tarflig, nr hon sqvallrade fr pappa, och ngon aktning
vann hon just ej. Hon kunde vara orttvis, hftig, straffa i otid, p
ls angifvelse af en tjenare, men barnet fick maten af hennes hand,
trsten af henne, och derfr blef hon kr, medan fadern alltid
frblef en frmmande, snarare en fiende n en vn.

Detta r faderns otacksamma stllning i familjen. Allas frsrjare,
allas fiende. Kom han hem trtt, hungrig, dyster och fann golfvet
nyskuradt, maten illa lagad, och vgade en anmrkning, fick han ett
litet kort svar. Han var som p nd i sitt eget hus, och barnen gmde
sig fr honom.

Fadern var mindre njd med sitt lif, ty han hade stigit ner, frsmrat
sin stllning, frsakat. Och nr han sg dem han sknkt lif och mat
vara missnjda, blef han ej glad.

Men familjen sjelf r icke ngon fullkomlig institution. Uppfostran
hann ingen med, och den tog skolan hand om, der pigorna slutat.
Familjen var egentligen ett matinstitut och en tvttnings- och
strykningsanstalt, men en o-ekonomisk sdan. Aldrig annat n
matlagning, torgkp, kryddbospring, mjlkmagasinsrende. Tvttning,
strykning, strkning och skurning. S mnga krafter i gng fr s f
personer. Kllarmstaren, som gaf mat t ett par hundra, anvnde
knappast mera.

Uppfostran blef snsor och luggar, Gud som hafver och vara lydig.
Lifvet tog emot barnet med pligter, bara pligter, inga rttigheter.
Allas nskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det kunde icke
ta i en sak utan att gra ngot ortt, icke g ngonstans utan att
vara i vgen, icke sga ett ord utan att stra. Det vgade till sist
icke rra sig. Dess hgsta pligt och dess hgsta dygd var: att sitta
stilla p en stol och vara tyst.

-- Du har ingen vilja! -- S lydde det alltid. Och dermed lades
grunden till en viljels karakter.

-- Hvad skall menskorna sga, -- hette det senare. Och dermed var hans
sjelf sndergnagdt, s att han aldrig kunde vara sig sjelf, alltid var
beroende af andras svajande opinion, och aldrig trodde sig sjelf om
ngot, utom i de f gonblick han knde sin energiska sjl arbeta
oberoende af hans vilja.

Gossen var ytterst knslig. Gret s ofta, att han erhll ett srskildt
knamn derfr. mtlig fr en liten anmrkning, i stndig oro att beg
ett fel. Men vaksam p orttvisor, och genom att stlla hga
fordringar p sig sjelf noga vaktande fver brdernas fel. Om dessa
blefvo ostraffade knde han sig djupt krnkt; om de belnades i otid
led hans rttsknsla. Derfr ansgs han afundsjuk. Han gick d till
modern att beklaga sig. Fick ngon gng rttvisa, men eljes en
frmaning att icke vara s noga. Men man var ju s noga mot honom, och
han lades vara s noga mot sig sjelf. Han drog sig tillbaka och blef
bitter. Sedan blef han blyg och tillbakadragen. Gmde sig bakerst, nr
ngot godt utdelades, och njt af att vara frbisedd. Han brjade
anlgga kritik och fick smak fr sjelfplgeri. Han var melankolisk och
yster, omvexlande. Hans ldsta bror var hysterisk. Kunde, nr han
frargades under lek, falla ner i qvfningar med konvulsiviska skratt.
Denne broder var moderns och den andra brodern var faderns favorit.
Favoriter finnas i alla familjer. Det r s en gng att det ena barnet
vinner mera sympati n det andra; hvarfr kan aldrig utrnas. Johan
var ingens favorit. Det knde han och det grmde honom. Men mormodern
sg det, och hon tog honom an. Han lste abcd fr henne och hjelpte
henne vagga. Men han var icke njd med denna krlek. Han ville vinna
modern. Och han blef instllsam, bar sig klumpigt t, men
genomskdades och kastades tillbaka.

Det frdes strng manstukt i huset. Lgn frfljdes skonslst och
olydnad ocks.

Sm barn ljuga ofta af bristande minne.

-- Har du gjort det? -- frgas dem. Det var nu gjordt fr tv timmar
sen och barnet mins ej s lngt. Som handlingen ansgs likgiltig af
barnen lade de icke mrke till den. Derfr kunna sm barn ljuga utan
att veta det, och det mste man akta p.

De kunna fven snart ljuga i ndvrn. De veta att nej friar och ja
fller till stryk.

De kunna fven ljuga fr att vinna en frdel. Det r bland det
vaknande frstndets frsta upptckter, att ett vl anbragt ja eller
nej kan frskaffa en frdel.

Det fulaste r nr de skylla p andra. De veta att felet skall
straffas, sak samma p hvem. Gller att anskaffa syndabocken. Detta r
uppfostrarens fel. Detta straff r ren hmd. Felet skall ej straffas,
ty det r att beg ett fel till. Upphofsmannen skall korrigeras eller
fr sin egen skuld lras att ej beg felet.

Denna visshet att felet skall straffas framkallar fruktan hos barnet
att bli ansedd som den felande, och Johan svfvade i stndig fruktan
att ngot fel skulle upptckas.

En middag synar fadern vinbuteljen, som faster begagnade.

-- Hvem har druckit ur vinet? -- frgar han och ser sig rundt kring
bordet.

Ingen svarar. Men Johan rodnar.

-- Jas, det r du, -- sger fadern.

Johan, som aldrig observerat vinbuteljens gmstlle, faller i grt och
snyftar:

-- Det r inte jag, som druckit ur vinet.

-- Jas, du nekar ocks!

Ocks!

-- Du ska f sen, nr vi stigit opp frn bordet.

Tanken p hvad som skulle fs sedan man stigit opp frn bordet jemte
faderns fortsatta betraktelser fver Johans inbundna vsen framkallar
fortfarande hans trar.

Man stiger opp frn bordet.

-- Kom in du, -- sger fadern och gr in i sngkammaren.

Modern fljer.

-- Bed pappa om frltelse, -- sger hon.

-- Jag har inte gjort det, -- skriker han nu.

-- Bed pappa om frltelse, -- sger modern, och luggar honom.

Fadern har tagit fram riset bakifrn spegeln.

-- Sta pappa frlt mig! -- vrlar den oskyldige.

Men nu r det fr sent. Beknnelsen r afgifven. Modern bitrder vid
exekutionen.

Barnet tjuter, af harm, af ilska, af smrta, men mest af vanra, af
frdmjukelse.

-- Bed pappa nu om frltelse, -- sger modern.

Barnet ser p henne, och fraktar henne. Han knner sig ensam,
fvergifven af den, till hvilken han alltid flydde fr att f mildhet
och trst, men s sllan rttvisa.

-- Sta pappa frlt, -- sger han med hrdbitna, ljugande lppar.

Och s smyger han ut i kket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma
och tvtta honom, och i hennes frklde grter han ut.

-- Hvad har Johan gjort? -- frgar hon deltagande.

-- Ingenting! -- svarar han. -- Jag har inte gjort det.

Mamma kommer ut.

-- Hvad sger Johan? -- frgar hon Lovisa.

-- Han sger att han inte gjort det.

-- Nekar han nd!

Och nu infres Johan igen att torteras till beknnelse af det han
aldrig begtt.

Och nu beknner han det han aldrig begtt.

Herrliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga
instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du
dygdernas pstdda hem, der oskyldiga barn torteras till sin frsta
lgn, der viljekraften smulas snder af despoti, der sjelfknslan
ddas af trngbodda egoismer. Familj, du r alla sociala lasters hem,
alla beqvma qvinnors frsrjningsanstalt, familjefrsrjarens
ankarsmedja, och barnens helvete!

Efter den dagen lefde Johan i evig oro. Icke modern, icke Lovisa, nnu
mindre brderna och minst fadern vgade han hylla sig till. Fiender
fverallt. Gud knde han icke n, annat n genom Gud som hafver. Han
var ateist som barnet r, men i mrkret anade han ssom vilden och
djuret onda andar.

Hvem drack ur vinet? frgade han sig. Hvem var den skyldige, som han
led fr? Nya intryck, nya sorger kommo honom snart att glmma frgan,
men den upprrande handlingen stod qvar i hans minne.

Han hade frlorat frldrarnes frtroende, syskonens aktning, fasters
gunst; mormor var tyst. Kanske hon slt af andra grunder till hans
oskuld, ty hon bannade honom icke, men hon teg. Hon hade ingenting att
sga.

Han var som en straffad person. Straffad fr lgn, som var s afskydd
i huset, och fr stld, hvars namn aldrig behfde nmnas ens. Frlorat
medborgerligt frtroende, misstnkt, och af syskonen hnad fr att han
blifvit ertappad. Allt detta med dess fljder, som fr honom hade full
verklighet, var ndock grundadt p ngot som ej existerat: hans fel.

       *       *       *       *       *

Det var icke direkt fattigdom i huset, men det var fverbefolkning.
Barndop, begrafning, barndop, begrafning. Ibland tv dop utan
begrafning emellan.

Maten rationerades ut och var icke just kraftig: ktt syntes endast om
sndagarne. Men han vxte dock dugtigt och var fre sin lder.

Han slpptes nu ner att leka p grden. Det var en stenlagd brunn som
vanligt, dit solen aldrig ndde ner. Skuggorna stannade fver frsta
vningen, lngre ndde de ej. En stor soplr, liknande en gammal
dragkista med klaff, tjrad men sprucken, stod utmed en vgg, p fyra
ftter. Hr slogos diskmbar och sopor, och ur remnorna rann en svart
ss utt grden. Stora rttor hllo till under lren och tittade d
och d fram fr att fly ner i kllaren. Vedbodar och aftrden
begrnsade ena grdssidan. Der var dlig luft, fukt och intet ljus.
Hans frsta frsk att grfva upp sanden mellan de stora fltstenarne
afklipptes af den ondsinte vicevrden. Denne hade en gosse. Johan
lekte med honom, men knde sig aldrig sker med honom. Gossen var
underlgsen i fysisk styrka och frstnd, men han visste alltid vid
tvistiga frgor appellera till sin pappa vicevrden. Det var hans
fverlgsenhet att ha en myndighet vid sin sida.

Baronen p nedra botten hade en trappa med ledstnger af jern. Den var
rolig att leka p, men alla frsk att klnga p jernstngerna
hindrades af en utrusande betjent.

Strnga order mot att g ut p gatan voro utfrdade. Men tittade han
ut genom portgngen och sg uppt kyrkogrdsporten, hrde han barn
leka deruppe. Han lngtade icke vara med, ty han var rdd fr barnen.
Ner t grnden sg han Klara sj och klappbryggorna. Der sg nytt och
hemlighetsfullt ut, men han var rdd fr sjn. Han hade om de tysta
vinterqvllarne hrt ndrop af drunknande, som gtt ner sig vid
Kungsholmslandet. Detta intrffade rtt ofta. Man satt kring lampan i
barnkammaren. -- Tyst! sade ngon af pigorna. Alla lyssnade. Lnga,
ihllande rop hrdes. -- Det r ngon som drunknar, -- sade en. Man
lyssnade, tills det blef tyst. Och s fljde en rad historier om
drunknade.

Barnkammaren lg t grden och frn dess fnster sg man ett plttak
och ngra vindskontor. Derinne stodo gamla aflagda mbler och annat
husgerd. Dessa mbler utan menskor verkade hemskt. Pigorna sade att
det spkade. -- Hvad var det? Spkade. Ja det kunde de inte sga, men
det var nrmast dda menskor som gingo igen. S uppfostrades han af
pigorna, och s uppfostras vi alla af underklassen. Det r dennes
ofrivilliga hmd, att den ger vra barn vr aflagda vidskepelse. Det
kanske r detta som hindrar utvecklingen i s hg grad, om ock det
utjemnar klass-skilnaden ngot. Hvarfr lemnar modern detta det
vigtigaste bestyret ifrn sig, hon som fr brdet af fadern fr att
hon skall uppfostra sina barn? Johans mor lste endast stundom
aftonbnerna med honom, men oftast var det barnpigan. Denna hade
slunda lrt honom en gammal katolsk bn som lydde: Det gick en engel
kring vrt hus, han hade tv frgylda ljus etc.

Om det r menskans drm att komma ifrn arbete, s synes qvinnan genom
ktenskapet ha realiserat den drmmen. Derfr str familjen ssom
social institution mycket nra hjorden: hanen, honan och ungarne, och
icke ett steg fver horden, d slafvarne (= tjenarne) tillkommit.
Derfr uppfostras man fr familjen (= matinrttningen) och icke fr
samhllet, om man ens uppfostras alls.

       *       *       *       *       *

De andra rummen lgo t Klara kyrkogrd. fver lindarne hjde sig
kyrkans skepp som ett berg och p berget satt jtten med kopparhatten,
som frde ett aldrig hvilande buller fr att ange tidens lopp. Den
slog qvarter i diskant och timmar i bas. Den ringde morgonbn klockan
fyra i en liten pingla, den ringde morgonbn klockan tta, den ringde
afton klockan sju. Den klmtade tio p frmiddagen och fyra
eftermiddagen. Den tutade alla timmar frn tio till fyra om natten.
Den ringde midt i veckan vid begrafningar och det var ofta den ringde
nu under koleratiden. Och om sndagarne, o, d ringde den s, att hela
familjen sg grtfrdig ut och ingen hrde hvad den andra sade.
Tutningarne om natten, nr han lg vaken, var mycket hemskt. Men vrst
var eldklmtningen. Frsta gngen han hrde i denna djupa, dofva klang
om natten fll han i fross-skakning och grt. Huset vaknade alltid.
-- Elden r ls! hrdes ngon hviska. -- Hvar r det? -- Man rknade
slagen och s somnade man igen, men han somnade icke. Han gret. D
kunde mor komma upp, stoppa om honom och sga: Var icke rdd, Gud
bevarar nog de olyckliga! -- Det der hade han icke tnkt om Gud
frr. -- Om morgonen lste pigorna i bladet, att det brunnit p Sder
och tv menskor brunnit inne. -- Det var s Guds vilja, sade mor.

Hela hans frsta vaknande till lif ingick med klockklang, klmtning
och tutning. Alla hans frsta tankar och frnimmelser voro
ackompagnerade af begrafningsringningar, och hans frsta lefnadsr
utminuterades med qvartslag. Det gjorde honom tminstone icke glad, om
det ocks icke gaf ngon afgjord frg t hans kommande nervlif. Men
hvem vet! De frsta ren ro lika vigtiga som de nio mnaderna fre.

       *       *       *       *       *

Vid fem r kom han i smbarnsskolan. Han kunde sina lexor och lste
rent innantill. Kamraternas samlif tog bort enformigheten i hemmet,
och umgnget med samriga frn andra samhllsklasser vidgade hans
tankar, tog bort den monotona kritiken p syskon och frldrar och gaf
uppfostran. Lngt efter, nr han tnkte p denna tid, stodo endast tv
minnen qvar af betydelse. Det ena, som sedan vckte hans frvning:
att en sjurs gosse uppgafs st i knsforhllande till en jemnrig
flicka. Hans knslif hade nnu icke vaknat, s att han ej visste
hvarom frga egentligen var; ordet som betecknade handlingen erinrade
han. Fenomenet lr emellertid ej vara enastende efter hvad lkare
relaterat i bckerna, och hans egna senare iakttagelser p bondens
barn visade att uppgiften tminstone var trolig.

Det andra var detta: en gosse hade p griffeltaflan ritat en gubbe och
derunder skrifvit Gud, hvarfr han straffades. Denna gosse, som redan
kunde bner och lst katekes, hade slunda icke frvrfvat ngra hgre
begrepp om det hgsta vsendet n det, som uttrycktes genom den figur,
frestllande Gud Fader, som var tryckt fre Tio Guds bud i katekesen.
Det rtta gudsbegreppet synes slunda icke vara medfdt, och nr det
slunda skall frvrfvas genom uppfostran borde icke regeringens
lrobok ingifva s lga frestllningar som den om en gammal man,
hvilken behfde hvila sig efter sex dagars arbete.

       *       *       *       *       *

Barndomsminnena utvisa alla huru som dels sinnena frst vakna och
absorbera de lifligaste intrycken, knslorna rras vid minsta flgt,
huru senare iakttagelserna hufvudsakligen rigta sig p bjerta
freteelser, sist p moraliska frhllanden, knsla af rtt och
ortt, vld och barmhertighet.

Minnena ligga oordnade, vanskapligt tecknade ssom bilderna i
taumatropen, men snurrar man p hjulet, s smlta de ihop och bilda en
tafla, betydelsels eller betydelsefull, det beror p.

Han ser en dag stora granna bilder af kejsare och kungar i bla och
rda uniformer, som pigorna satt upp i barnkammaren. Han ser en annan
som frestller en byggning, som springer i luften och r full med
turkar. Han hr ngon lsa hgt ur ett blad om huru man skt med
brinnande kulor p stder och byar borta i ett fjerran land och mins
till och med detaljer, ssom att modern grter nr det lses om
fattiga fiskare, som med barn mste ut ur sina brinnande kojor. Detta
skall frestlla: kejsar Nikolaus och Napoleon den tredje, Sevastopols
stormning och bombardemanget af Finska kusten.

Far r hemma en hel dag. Man stller alla husets dricksglas p
fnsterbrdena. Fyller glasen med skrifsand och stter stearinljus
uti. P qvllen tndas alla ljusen. Det r s varmt i rummen och s
ljust. Och ljus i Klara skolhus och i kyrkan och i prestgrden och det
kommer musik ur kyrkan.

Hvad var det? Det var illuminationen vid kung Oskars tillfrisknande.

Stort buller i kket. Det har ringt p frukostklockan och mor har
blifvit utkallad.

Der str en man i uniform med en bok i handen och skrifver. Kksan
grter, modern ber och talar hgt, men mannen i kasken talar nd
hgre.

Det r polisen.

Polisen, ljuder det i hela vningen. Polisen. Och det talas om polisen
hela dan. Fadern r kallad i polisen. Skall han i arrest? Nej, han
skall betala 3 riksdaler och 16 skilling banko, fr att kksan p
dagen slagit ut ett diskmbar i rnnsten.

Han ser en eftermiddag huru man tnder lyktorna nere p gatan. En af
kusinerna fster uppmrksamheten p att der icke fins olja och veke;
det r bara en metallpinne. Det r frsta gaslyktorna som tndas.

Han ligger till sngs i mnga ntter utan att stiga upp om dagarna.
Han r trtt och smnig. Det kommer en strf herre till sngen och
sger att han icke fr ha hnderna ofvanp tcket. Han fr ta in elaka
saker ur en sked; ter intet. Man hviskar i rummet och mor grter. S
sitter han uppe igen vid fnstret i sngkammaren. Det ringer hela
dagen. Grna brar bras fver kyrkogrden. Ibland str en mrk klunga
med menskor kring en svart lda. Ddgrfvarne komma och g med sina
spadar. Han fr bra en kopparplt med ett bltt sidenband p
brstet, och tugga p en rot hela dan. Detta r koleran 54.

En dag gr han mycket lngt bort med en af jungfrurna. Han gr s
lngt, att han lngtar hem och grter efter mamma. Jungfrun gr in med
honom i ett hus. De sitta i ett mrkt kk bredvid en grn vattentunna.
Han tror aldrig han skall komma hem mer. Men de g lngre bort. Frbi
skepp och prmar, frbi ett otrefligt tegelhus med lnga hga murar,
der fngar sitta. Han ser en ny kyrka, en lng all med trn, en
dammig landsvg med maskrosor i kanten. Nu br flickan honom.
Slutligen komma de till ett stort stenhus, vid hvilket str ett gult
trhus med kors p, och en stor grd ligger der med grna trn. De se
hvitkldda menskor, bleka, halta, srjande. De komma upp i en stor sal
med brunmlade sngar. Bara sngar med gummor i. Vggarne ro
kalkhvita, gummorna ro hvita, sngklderna ro hvita. Och det luktar
s illa. De g fram frbi en mngd sngar och stanna midt i rummet vid
en sng p hger hand. Der ligger en yngre qvinna med svart krusadt
hr, hvit nattrja. Hon halfligger p rygg. Hennes ansigte r
utmrgladt, hon har en hvit duk fver hufvud och ron. Hennes magra
hnder ro till hlften lindade med hvita trasor, och armarne skaka
oupphrligt int, i bge, s att fingerknogarne gnidas mot hvarann.
Nr hon fr se barnet skakas armar och knn vldsamt och hon brister i
grt. Hon kysser gossens hufvud. Gossen knner sig illa till mods. Han
r blyg och grtfrdig. -- Knner han icke igen Kristin? sger
hon. -- Han mtte icke gra det. Och d torkar hon gonen igen. -- Hon
beskrifver nu sina lidanden fr jungfrun, som tar fram sm matvaror ur
en pirat.

De hvita gummorna ppna nu halfhga samtal och Kristin ber jungfrun
icke visa hvad hon har i piraten, ty de ro s afundsjuka, de andra.
Och derfr smyger jungfrun in en gul riksdaler i psalmboken p
nattbordet. Tiden r gossen s lng. Hans hjerta sger honom
ingenting; icke att han druckit denna qvinnas blod, som tillhrde en
annan, icke att han sofvit sin bsta smn vid denna sjunkna barm, icke
att dessa skakande armar vaggat honom, burit honom, dansat honom,
hjertat sger honom ingenting, ty hjertat r bara en muskel som pumpar
blod, sak samma ur hvilken brunn. Men nr han gr och mottagit hennes
sista, brinnande kyssar, nr han ndtligen efter att ha bockat sig fr
gummorna och skterskan kommer ut ur sjukluften och andas under trden
p grden, s knner han liksom en skuld, en illa placerad skuld, som
icke kan betalas med annat n evig tacksamhet och litet mat i en pirat
och en riksdaler i psalmboken, och han skms fver att han r glad
att vara ifrn lidandets brunmlade sngar.

Detta var hans amma, som sedan lg i femton r i kramp och utmrgling
i samma sng tills hon dog, och han fick sitt portrtt i
gymnasistmssa tersndt af direktionen fr Sabbatsbergs sjukhus, der
det hngt i lnga r sedan den vuxne ynglingen slutligen endast en
gng om ret offrat en stund af obeskriflig gldje t henne, en stund
af ltta samvetsqval fr honom sjelf. Om han ock ftt brand i blodet
af henne, ftt kramp i nerverna, s knde han ndock en skuld, en
representativ skuld, ty personligen var han ej skyldig henne ngot, d
hon ej sknkt honom ngot annat n det hon var tvungen slja. Detta
att hon var tvungen slja sitt blod, det var samhllets brott. Som
samhllsmedlem knde han sig fven i ngon mn skyldig.

P kyrkgrn r han ibland. Der r allt frmmande. Stenkllare med
lock, som ha bokstfver och figurer, grs som man ej fr trampa p,
trn med lf som ej fr rras. Morbror tar en dag ett lf, men s
kommer polisen. Den stora byggningen, hvars fot han fver allt trnar
emot, frstr han ej. Der gr folk ut och folk in; der hres sng och
musik inifrn; och den ringer och slr och klmtar. Den r
hemlighetsfull. Och p stra gafveln sitter ett fnster med ett
frgyldt ga p. -- Det r Guds ga! -- Det frstr han inte, men det
r i alla fall ett mycket stort ga, som br se lngt.

Under fnstret r en kllarglugg med galler. Morbror visar gossarne
att dernere st blanka likkistor. -- Der bor Clara Nunna. -- Hvem var
det? -- Det vet han inte, men det var vl ett spke.

Han str inne i ett frfrligt stort rum och vet icke hvar han r
hemma. Det r mycket vackert; allting i hvitt och guld. En musik ssom
af hundra fortepianon sjunger ofvanfr hans hufvud, men han ser icke
instrumenten eller spelmannen. Bnkar st i en lng all och lngst
fram r en tafla, ur bibliskan troligen. Tv hvita menskor ligga p
kn och ha vingar, och der st stora ljusstakar. Det r troligen
engeln med de tv frgylda ljusen, som g omkring vrt hus. Och der
str en herre i rd rock och r tyst med ryggen vnd ut t. I bnkarne
luta sig menskorna ner som om de sofvo. -- Tag af er mssorna, sger
morbror och lgger hatten fr ansigtet. -- Gossarne titta sig om och
nu se de strax invid sig en brunmlad, ovanlig pall, p hvilken ligga
tv mn i gra kpor och kapuchonger fver hufvudet; de ha jernkedjor
om hnder och ftter, och gardister st bredvid dem.

-- Det r tjufvar, -- hviskar morbror.

Gossen tycker det r hemskt hrinne, ofrklarligt, ovanligt, strngt,
och kallt ocks. Det tycker visst brderna ocks, ty de be morbror att
f g och han gr genast.

Obegripligt! Det r hans intryck af den kult, som skall mla
kristendomens enkla sanningar!

Grymt! Grymmare n Kristi milda lra.

Det der med tjufvarne var vrst. Jernkedjor och sdana rockar!

       *       *       *       *       *

En dag nr solen skiner varm blir det oro i huset. Mbler flyttas,
ldor tmmas, klder ligga kastade hr och der. En morgon strax efter
kommer en lngkrra och en droska och hemtar; och s reser man;
somliga p roddbtar frn Rda Bodarne, andra i droskan. Vid hamnen
osar olja, talg och stenkolsrk; de nymlade ngbtarne skina i
lysande frger och flaggor svaja; lngkrror skramla frbi de stora
lindarne, gula ridhuset ligger der qvar dammigt och ruskigt bredvid
vedskjulet. Han skulle fara p sjn. Men frst helsa de p fadern inne
p kontoret. Han frvnas att i honom trffa en glad, rask man, som
skmtar med brunstekta ngbtskaptener och som har ett vackert,
vlvilligt leende. Ja, han r till och med ungdomlig och har en
pilbge, som kaptenerna bruka skjuta med p ridhusets fnster. Det r
trngt p kontoret, men de f komma innanfr det grna skranket och
dricka ett glas porter bakom en gardin. Bokhllarne ro artiga, men
ppassliga nr fadern tilltalar dem. Han hade aldrig sett fadern i
hans verksamhet frr; bara sett honom hemma som den trtte och
hungrige familjefrsrjaren och domaren, som fredragit bo tillsammans
med nio personer i tre rum i stllet fr att bo ensam i tv. Han hade
bara sett den sysslolse, tande och tidningslsande fadern p hans
nattliga visiter i hemmet, han hade icke sett mannen i hans
verkningskrets. Han beundrade honom, men knde att han fven fruktade
honom mindre nu och han trodde att han skulle kunna tycka om honom en
gng.

Han var rdd fr sjn, men innan han vet ordet af sitter han i ett
ovalt rum med hvitt och frgyllning och med rda sammetssoffor. S
fint rum hade han aldrig frr sett. Men allt bullrar och skakar. Han
tittar ut genom ett litet fnster och nu ser han grna strnder,
blgrna vgor, hskutor och ngbtar tga frbi. Det var som en
panorama eller som de sagt att teatern var. P strnderna marschera
fram sm rda hus och hvita, utanfr hvilka st grna trn med sn p;
stora grna dukar surra frbi med rda kor p, alldeles som i
julklappsaskarne; solen svnger rundt och nu gr man in under trn
med gula fransar och bruna maskor, bryggor med vimplande segelbtar,
stugor med hns utanfr och en skllande hund; solen skiner p
fnsterrader, som ligga p marken, och gubbar och gummor g med
vattenkannor och krattor; s blir det idel grna trn igen, som luta
sig ner fver vattnet, gula badhus och hvita; det smller ett
kanonskott fver hans hufvud, bullret och skakningen upphr;
strnderna stanna; han ser en stenmur ofvanfr sitt hufvud och
menskors byxor och kjolar samt en hop skodon. Han ledes opp fr
trappan, som har en ledstng af guld, och han ser ett stort, stort
slott.

-- Hr bor kungen, -- sger ngon.

Det var Drottningholms slott; det vackraste minnet frn hans barndom,
sagbckerna medrknade.

Sakerna ro uppackade i en hvit stuga oppe p en backe, och nu rulla
barnen i grset, rigtigt grngrs utan maskrosor som p Klara
kyrkgrd. Det r s hgt, s ljust och skogar och fjrdar grnska och
blna i fjerran.

Soplren r glmd, skolrummet med lukt af svett och urin r frgtet,
de svra kyrkklockorna dna ej mer, ddgrfvarne ro borta. Men om
aftonen ringer det i en liten klockstapel strax bredvid. Han ser med
frundran p den lilla beskedliga klockan, som svnger i fria luften
och sjunger s lagom hrdt ut fver park och vikar. Han tnker p de
grymma basarne i tornet derhemma, som han bara ftt se ett gonblick
som ett mrkt gap, nr de slngde ut genom gluggarne.

Om qvllen, nr han somnar trtt och nytvttad efter alla svettbad,
hr han hur tystnaden ringer i ronen och han vntar frgfves hra
klockan sl och tornvktaren tuta.

Och s vaknar han nsta morgon fr att st upp och leka. Han leker dag
ut, dag in, en hel vecka. Aldrig gr han i vgen mer och det r s
fredligt. De sm sofva inne och han r ute hela dagen. Fadern syns
inte. Men p lrdan kommer han ut och s har han halmhatt och r glad,
nyper pojkarne i kinden och bermmer dem fr att de vxt och blifvit
bruna. Han slss aldrig mer, tnker barnet. Men han frstr ej att det
kunde bero p ngot s enkelt som att det var bttre om utrymme
hrute, och att luften var renare.

Sommaren gick lysande, hnfrande som en trollsaga. Under poppelaller
silfverbeslagna lakejer, p sjn himmelsbl drakskepp med rigtiga
prinsar och prinsessor, p vgarne gula kalescher, purpurrda lander
och arabiska hstar i fyra spann, som sprungo efter piskor s lnga
som tmmar.

Och kungens slott med speglande golf och guldmbler, marmorkakelugnar,
taflor. Parken med sina aller som lnga, hga, grna kyrkor;
vattenkonsterna med ofrsteliga figurer frn sagbckerna,
sommarteatern, som frblef en gta, men begagnades som labyrinth,
Gtiska tornet, alltid stngdt, alltid hemlighetsfullt, utan annan
uppgift n att terge ekot af de talandes rster.

Han promenerades i parken af sin kusin, som han kallade tant. En nyss
utvuxen, vacker flicka med fina klder och parasoll. De komma in i en
skog, som r dyster med mrka granar, de vandra ett stycke lngre
bort, lngre; nu hres sorl af rster, musik och slammer af tallrikar
och gafflar; de st framfr ett litet slott olikt allt annat. Drakar
och ormar slingra sig ner fr taksarne, gubbar med gula, ggrunda
ansigten titta ner med svarta, sneda gon och hrpiskor i nacken,
bokstfver, som han icke kan lsa, och som likna ngot och nd ro
olika allt annat, krypa utmed taklisten. Men nere i slottet fr ppna
fnster sitta kungar och kejsare till bords och ta p silfver och
dricka viner.

-- Der sitter kungen, -- sger tanten.

Han blir rdd och ser efter om han trampade i grset eller r p vg
att gra ngot ondt. Han tycker att den vackra kungen, som br vackra,
vlvilliga drag, ser midt igenom honom; och han vill g bort. Men
hvarken Oskar I eller de franska marskalkarne eller ryska generalerna
titta p honom, ty de tnka nog nu p freden i Paris, som skall gra
slut p orientaliska kriget. Poliserna g deremot omkring som rytande
lejon, och dem har han ett obehagligt minne af. Bara han ser en sdan
knner han sig brottslig och tnker p tre riksdaler och sexton
skilling banko.

Han har emellertid sett den hgsta uppenbarelsen af magten, hgre n
brdernas, moderns, faderns, vicevrdens, vrdens, generalens med
plumagerna, polisens.

Det r en annan gng. terigen med tanten. De passera ett mindre hus
vid slottet. P en sandig grd str en man: civil, i panamahatt och
sommarklder. Han har svart skgg och ser stark ut. Rundt omkring
honom lper i en lina en svart hst. Mannen rr p en harskramla,
smller med en piska och lossar skott.

-- Det r kronprinsen! -- sger tant.

Han sg d ut som en vanlig menniska och var kldd som morbror Janne.

En annan gng, i parken, djupt inne i skuggan under de hga trden,
stannar en officer p en hst. Han gr honnr fr tant, hller in
hsten, tilltalar tant och frgar gossen hvad han heter. Han svarar
som sanningen r, ehuru ngot blyg. Det mrka ansigtet ser p honom
med goda gon och han hr ett djupt, dnande skratt. Derp frsvinner
ryttaren.

-- Det var kronprinsen!

Kronprinsen hade talat till honom!

Han knner sig lyftad och liksom tryggare. Den frfrlige magthafvaren
var ju snll.

En dag fr han veta att far och faster ro gamla bekanta med en herre,
som bor p stora slottet och gr i trekantig hatt och har sabel.
Slottet fr ett annat, vnligare utseende. Han r liksom bekant med
dem deruppe, ty kronprinsen har talat med honom och pappa kallar
kamrern du. Numera frstr han att de granna lakejerna st under
honom, i synnerhet nr han fr veta att kksan promenerar med en sdan
om qvllarne.

Han har ftt nys om den sociala skalan och upptckt att han icke str
lgst tminstone.

Innan han vet ordet af r trollsagan slut. Soplren och rttorna st
der igen, men vicevrdens Kalle begagnar icke mer sin auktoritet, nr
Johan vill grfva upp stenlggningen; ty Johan har talat med
kronprinsen, och herrskapet har bott p sommarnje.


Gossen har sett fverklassens herrlighet i fjerran. Han lngtar dit
som till ett hemland, men moderns slafblod uppreser sig deremot. Han
vrdar af instinkt fverklassen, vrdar den fr mycket att vga hoppas
komma dit. Och han knner att han icke hr dit. Men han hr icke till
slafvarne heller. Detta blir en af slitningarne i hans lif.




2.

Dressyren brjar.


Stormen hade gtt frbi. Slgtassociationen brjade upplsa sig. Man
kunde g sjelf. Men fverbefolkningen, familjens tragiska de, pgick.
Dock, dden gallrade. I huset fans alltid svarta papper frn
begrafningskarameller klistrade opp p barnkammarvggarne. Modern gick
bestndigt i kofta, och alla kusiner och tanter hade konsumerats som
faddrar, s att numera bokhllare, ngbtskaptener och restauratriser
mste anlitas. Detta oaktadt tycktes vlstndet smningom tervnda.
Som utrymmet brjade bli trngt flyttade familjen ut p en malm, der
man fick sex rum och kk i en malmgrd vid Norrtullsgatan. Samtidigt
intrder Johan vid sju rs lder i Klara hgre lrdomsskola. Det var
lng vg att g fyra gnger om dagen fr korta ben, men fadern ville
att barnen skulle hrdas. Detta var rigtigt och lofvrdt, men s
mycken ondig muskelfrbrukning borde ha blifvit ersatt med stark
fda, men dit strckte sig icke husets tillgngar, och dessutom kunde
icke det fverdrifna hjernarbetet uppvgas af den ensidiga
gngrrelsen med brandet p en tung bokvska.

Det blef brist p jemvigt i plus och minus och nya slitningar uppstodo
som fljd.

       *       *       *       *       *

Om vintermorgonen vckes sjuringen och brderna klockan sex vid
kolmrker af husan. Han r icke fullsfd, utan har nnu smnfebern i
kroppen. Far och mor och smsyskon och pigor fortfara att sofva. Han
tvttar sig i kallt vatten, dricker en kopp kornkaffe med ett franskt
brd, under det han strtar igenom fjerde deklinationens ndelser i
Rabes grammatika; durkar igenom en bit p Joseph sljes af sina
brder och rabblar opp andra artikeln med frklaring.

S stoppas bckerna i vskan och man gr. Utanfr porten p
Norrtullsgatan r det mrkt n. Hvarannan oljelykta vinglar p sina
rep fr en kall vind och sndrifvorna ro djupa. Ingen drng har nnu
varit ute och skottat. Mindre grl om hastigheten i marschtempot
uppstr mellan brderna. Endast bagarkrrorna och polisen ro i
rrelse. Vid Observatorium ro sndrifvorna mycket hga, hvilket gr
att byxor och stflar bli genomvta. I Kungsbacken intrder man hos
bagarn och kper frukostbrd, ett franskt brd, som vanligen upptes
p vgen.

Vid Htorgsgrnden skildes han frn brderna som gingo i ett privat
reallroverk. Nr han slutligen anlnde till hrnet af Klara
Bergsgrnd slog klockan, den fatala klockan i Klara. Han fick vingar
under benen, vskan slog honom i ryggen, tinningarne bultade, hjernan
hoppade under pulsarnes vldsamma slag. Nr han kom i kyrkgrdsgrinden
sg han att klasserna voro tomma. Det var fr sent.

Pligten var fr honom som ett gifvet lfte. Force majeure, tvingande
nd, intet kunde lsa honom. Sjkaptenen har tryckt p connoissementet
att han frbinder sig leverera varan oskadd den och den dagen, om Gud
vill. Om Gud ger storm eller sn r han lst. Men gossen hade inga
sdana frsigtighetsmtt fr sig vidtagna. Han hade frsummat sin
pligt och han skulle ha straff: det var allt.

Han gick tunga steg in i klassen. Der var endast kustos, som log emot
honom, och hans namn skrefs opp p svarta taflan under rubriken:
Sero.

En qvalfull stund gick, och s hras starka ndrop i secunda och
rappen af en rotting falla ttt. Det r rektorn, som gr sin razzia
eller tar sin motion p de senkommande. Han faller i hftig grt och
darrar i hela kroppen. Ej fr smrtan, men fr vanran att lggas opp
som ett slagtdjur eller en delinqvent. D ppnas drren. Han far opp.
Men det r stderskan, som skall putsa lampan.

-- God dag, Johan -- sger hon. -- Har han kommit fr sent, som r s
ordentlig annars. Hur mr Hanna?

Johan upplyser att Hanna mr vl och att det snat s mycket p
Norrtullsgatan.

-- Har ni flyttat till Norrtullsgatan, Gubevare oss.

Nu ppnar rektorn drrn och rektorn kommer in.

-- N, du!

-- Rektorn ska inte vara obeskedlig mot Johan, fr han bor p
Norrtullsgatan.

-- Tyst, Karin -- sger rektorn -- och g!

-- Jas du, du bor p Norrtullsgatan, du? Det r lngt bort det. Men
du kan passa p tiden nd.

Han vnde och gick.

Det var Karins frtjenst att han undkom stryk. Och det var dets att
Hanna tjent hos rektorn sammans med Karin. Det var relationernas
magt, som rddade honom frn en orttvisa.

Och s skolan och undervisningen! r det nog skrifvet nnu om latin
och rotting! Kanske! Ty han hoppade sjelf p ldre dagar fver alla de
stllen i bcker, som handlade om skolminnen, och han undvek alla
bcker, som behandlade det mnet. Hans svraste drmmar som vuxen, nr
han tit ngot tungt om aftonen eller haft en ovanligt bekymmersam
dag, bestodo i att han terfann sig i Klara skola.

Nu r frhllandet det, att lrjungen fr en lika ensidig
frestllning om lraren som barnen om frldrarne. Den frsta
klasslraren, han hade, sg ut som menniskotaren i sagan Tummeliten.
Han slogs jemt och sade att han skulle piska barnen s de skulle krypa
p golfvet, han skulle piska dem som gryn om de ej kunde sin lexa.

Han var emellertid ej vrre n att Johan ssom gymnasist var nere med
kamraterna och lemnade ett album, nr denne for frn Stockholm, och
att lraren var mycket omtyckt, ansgs som en riktig hederspascha.
Mannen slutade som landtbrukare och hjelte i en stgta-idyll.

En annan ansgs som ett monster af elakhet. Han tycktes verkligen
slss af bjelse. -- Tag fram rottingen, -- s brjade han lektionen,
som sedan gick ut p att fverraska s mnga som mjligt med icke
fverlst lexa. Denna slutade med att hnga sig efter en skarp
tidningsartikel. Men Johan hade d som student trffat honom ett halft
r frut i Uggelviksskogen, der han blifvit rrd af den gamle lrarens
klagan fver verldens otacksamhet. Ett r frut hade denne frn
Australien i julklapp mottagit en lda sten frn en forden lrjunge.
Kamrater till den grymma lraren talade fven om honom ssom en
vlvillig tok, som de brukade drifva med. S mnga synpunkter, s
mnga omdmen! Men n i dag kunna icke gamla Klarister sammantrffa
utan att utgjuta sin fasa, sitt hat till det obarmhertigaste af allt
uppenbaradt i menskohamn, liksom de ock alla erknde att han var en
utmrkt lrare.

De visste vl icke bttre, voro vl s uppfostrade, de gamle, och vi
som ju hlla p att lra frst allt, anses ocks skyldige att frlta
allt.

Detta hindrade icke att skoltiden, den frsta, betraktades som en
lrotid fr helvetet och icke fr lifvet; att lrarne frefllo vara
till fr att pina, icke straffa, att hela lifvet lg som en tung,
tryckande mara dag och natt, d det icke hjelpte att ha kunnat sina
lexor nr man gick hemifrn. Lifvet var en straffanstalt fr brott,
begngna innan man var fdd, och derfr gick barnet med permanent ondt
samvete.

Men Johan lrde ocks ngot fr lifvet.

Klara var en skola fr bttre mans barn, ty frsamlingen var rik.
Gossen hade skinnbyxor och smorlderstflar, som luktade tran och
blanksmrja. Man satt derfr icke gerna bredvid honom, nr man hade
sammetsblus.

Han iakttog ocks att de fattigt kldda fingo mera stryk n de vl
kldda, ja de vackra gossarne sluppo alldeles. Om han d lst
psykologi och estetik skulle han frsttt detta fenomenet, men det
frstod han ej d.

Examensdagen lemnade ett sknt, ofrgtligt minne. De gamla, svarta
rummen voro renskurade; barnen helgdagskldda; lrarne i frackar och
hvita halsdukar; rottingen undanlagd; alla afrttningar suspenderade.
Jubel- och klangdag, d man kunde intrda i dessa pinorum utan att
darra. Flyttningen inom klassen, som fretogs p morgonen, beredde
emellertid vissa fverraskningar, och de nerflyttade anstlde
jemfrelser och betraktelser, som icke alltid hedrade lrarens omdme.
Och betygen frefllo temligen summariska, som de nog mste vara. Men
lofvet vinkade och allt skulle snart vara glmdt. Vid afslutningen
inne i qvinta fingo lrarne tack af erkebiskopen, men lrjungarne
fingo klander och frmaningar. Frldrarnes nrvaro, srskildt
mdrarnes, gjorde dock de kalla rummen s varma och en ofrivillig
suck: hvarfr kunde det icke alltid f vara s fredligt som denna
dag, steg nog upp hos barnen. Suckarne ha blifvit delvis hrda och
ungdomen lr icke numera se i skolan en straffanstalt, om ocks den
icke n har ftt se ngon tydlig mening i det myckna lyxlsandet.

Han var icke ngot ljus i skolan, men icke ngon odga. Som han endast
p grund af sina tidiga kunskaper genom dispens ftt intrde i
lroverket, emedan han icke uppntt erforderlig lder, var han alltid
yngst. Vid uppflyttning i secunda, dit hans betyg kallade honom, blef
han qvarhllen ett r i klassen fr att mogna. Detta blef ett svrt
bakslag i hans utveckling. Hans otliga lynne led deraf att ett helt
r lsa om gamla lexor. Mycken ledighet vann han, men hans lslust
frslades och han knde sig frbigngen. Hemma var han yngst, i
skolan ocks, men blott till ren, ty frstndet var ldre.

Fadern tycktes ha mrkt hans lslusta och syntes vilja lgga an p
honom till student. Han hrde hans lexor, ty han hade ftt
elementarbildning. Men en gng d ttaringen kom in med en latinsk
explikation och bad om hjelp, mste fadern erknna att han icke kunde
latin. Barnet knde fvertaget, och osannolikt r ej att fadern fven
knde det. Den ldre brodern, som brjat i Klara skola samtidigt med
Johan, blef hastigt tagen derifrn, emedan Johan en dag blifvit
monitr fr den ldre, som stende fick hras i sin lexa af den yngre.
Det var ofrstndigt af lraren att s arrangera och klokt af fadern
att rtta missfrhllandet.

Modern var stolt af sonens lrdom och skrt dermed fr sina vninnor.

I familjen spkade ofta ordet student. Vid studentmtet i brjan af
femtiotalet var staden fversvmmad af hvita mssor.

-- Tnk nr du fr hvit mssa! -- sade modern.

Nr studentkonserter hllits, talades derom i flera dagar.
Upsalabekanta kommo ocks stundom ner till Stockholm och talade alltid
om studentens glada lif. En barnpiga, som stdat i Upsala, kallade
Johan studenten.

Midt i skollifvets frfrliga hemlighetsfullhet, der barnet aldrig
kunde finna ngot kausalsammanhang mellan latinska grammatikan och
lifvet, uppdk ett nytt hemlighetsfullt moment fr en kort tid, att
sedan frsvinna. Rektorns nioriga dotter bevistade de franska
lektionerna. Hon placerades med afsigt p bortersta bnken att hon ej
skulle ses, och att vnda sig om p platsen var ett groft brott. Hon
fans der emellertid och hon kndes i rummet. Gossens fysiska knslif
var nnu icke vaket, men han, som troligen hela klassen, blef kr.
Lexorna i mnet, d hon var nrvarande, gingo alltid bra, ambitionen
var sporrad, och ingen ville bli pryglad och frdmjukad i hennes
nrvaro. Hon var skerligen ful, men hon var fint kldd. Hennes mjuka
rst, ibland mlbrottspojkarnes, klang igenom, och lrarens, monstrets
strfva anlete log, nr han talade till henne. Nr han ropade upp
hennes namn, hvad det lt vackert! Och ett frnamn bland alla dessa
familjenamn!

Hans krlek yttrade sig i en stilla melankoli. Han fick aldrig tala
vid henne, och skulle aldrig ha vgat. Han fruktade och trdde henne.
Men om ngon kommit och frgat hvad han ville henne, skulle han icke
kunnat sga det. Han ville henne ingenting. Kyssa henne? Nej, man
kysstes aldrig i hans familj. Ta i henne? Nej! Mycket mindre d ega
henne. Ega? Hvad skulle han gra med henne? Han knde att han bar p
en hemlighet. Den plgade honom s att han led och hela lifvet
mrknade. En dag hemma tog han en knif och sade: jag vill skra halsen
af mig. Modern trodde han var sjuk. Det kunde han icke sga. Han var
d omkring nio r.

Hade det nu varit lika mnga flickor som gossar i skolan och under
alla lektioner, skulle troligen sm oskyldiga vnskapsfrbindelser
uppsttt, elektriciteterna blifvit afledda, madonnadyrkan reducerad
och hans origtiga begrepp om qvinnan icke fljt honom och de andra
kamraterna genom lifvet.

       *       *       *       *       *

Faderns kontemplativa lynne, skygghet fr menskorna efter nederlagen,
opinionens p honom hvilande dom fver hans i brjan olagliga
frbindelse med modern, hade kommit honom att draga sig tillbaka till
Norrtullsgatan. Der hade han hyrt en malmgrd med stor trdgrd,
vidstrckta egor med kobete, stall, ladugrd och orangeri. Han hade
alltid lskat landet och jordens odling. En gng frr hade han hyrt en
egendom utanfr staden, men kunde icke skta den. Nu skulle han ha
trdgrd, kanske bde fr egen skull och barnens, hvilka fingo en
uppfostran, som erinrade ngot om Emiles. Mellan lnga plank lg huset
isoleradt frn grannar. Norrtullsgatan var en trdplanterad aveny, som
nnu icke hade stenlagda trottoarer och var fga bebygd. Bnder och
mjlkbud beforo mest gatan, d de skulle in och ut frn Htorget.
Likvagnarne som slpade ut till Nya Kyrkogrden, sldpartier till
Brunnsviken, ungherrar, som kte till Norrbacka eller Stallmstargrden,
voro dernst de mest synliga trafikanterna.

Trdgrden som omgaf det lilla envningshuset var vidstrckt. Lnga
aller med minst hundra ppeltrn och otaliga brbuskar korsade
hvarandra. Tta berser af syrn och jasmin voro placerade hr och
hvar, och en vldig gammal ek stod nnu qvar i ett hrn. Der var
skuggigt, rymligt och lagom frfallet fr att vara stmningsfullt.
ster om trdgrden hjde sig en gruss, som var bevuxen med lnnar,
bjrkar och rnnar; och fverst stod ett tempel frn frra
rhundradet. sens frnsida var uppgrfven hr och der efter en
misslyckad grustgt, men erbjd vackra partier af hggbevuxna dlder
och snr af viden och trnen. Frn denna sida sg man ej gatan eller
huset. Vyen strckte sig derifrn ut fver Bellvy, Cedersdalsbergen
och Lilljansskogen. Endast f, spridda hus syntes p lngt hll,
tobakslador och trdgrdar deremot i ondlighet.

Man skulle slunda bo p sommarnje hela ret om, och det hade barnen
ingenting emot. Nu fick han se p nra hll och upptcka sjelf
vxtlifvets hemligheter och sknheter, och den frsta vren var en
underbar fverraskningarnas tid.

Nr jorden lg nygrfd med sin djupa svrta under ppeltrdens hvita
och skra soltlt, nr tulpanerna lyste i sin orientaliska frgprakt,
d tyckte han det var hgtidligt att g i trdgrden, hgtidligare n
p examen och i kyrkan, julottan ej undantagen. Men hrmed fljde ett
raskt kroppslif. Gossarne skickades upp med skeppsskrapor att skrapa
mossan af trden, de rensade landen och skyfflade gngarna, vattnade
och krattade. Ladugrden var befolkad med en ko, som fick kalf;
hskullen blef en simskola, der det hoppades frn bjelkarne, och
hsten i stallet reds till brunnen att vattnas.

Lekarne uppe p sen blefvo vilda; stenblock rullades, trdtoppar
ntrades och strftg fretogos.

Hagaparkens skogar och snr genomsktes, i ruinerna nedsteg man p
unga trn och fngade lderlappar, harsyrans och bergstans tbara
egenskaper upptcktes, fgelbon plundrades. Snart uppfans krutet
ocks, sedan pilbgen var aflagd, och hemma i backarne skts snart
kramsfgel. Med allt detta fljde snart en viss frvildning. Skolan
blef allt vidrigare och stadsgatorna ohyggliga.

Samtidigt brjade ungdomsbckerna sknka fart t afciviliseringen.
Robinson var epokgrande, och Amerikas upptckande, Skalpjgaren, med
flera, vckte en upprigtig leda fr skolbckerna.

Vildheten tilltog s under det lnga sommarlofvet, att modern ej mer
kunde styra de obndiga pojkarne. De skickades frst p frsk i
simskolan vid Riddarholmen, men halfva dagen gick t p gatorna.
Slutligen tog fadern det beslut att snda de tre ldsta i
inackordering p landet, der de skulle vistas sommaren ut.




3.

Borta ifrn hemmet.


Och s str han p frdck p en ngbt, lngt ute p sjn. Det har
varit s mycket att se p under resan att han ej knt ngon ledsnad.
Men nu r det eftermiddag, alltid melankolisk som den frsta
lderdomen, solens skuggor falla s nytt och frndra allt, utan att
som natten dlja allt. Han brjar sakna ngot. Det knnes s tomt,
fvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men frtviflan fver att ej
genast kunna det, slr honom med fasa och han grter. Nr brderna
frga honom hvarfr, svarar han att han vill hem till mamma. De
skratta t honom. Men nu dyker moderns bild upp. Han ser henne
allvarlig, mild, leende. Hr hennes sista ord p landgngen: var
lydig och hflig mot alla menskor, var rdd om dina klder och glm ej
din aftonbn. Han tnker p hur olydig han varit mot henne och han
undrar om hon r sjuk. Hennes bild stiger upp renad, frklarad, och
drager honom med lngtans aldrig bristande trdar. Denna lngtan och
dslighet efter modern fljde honom hela hans lif. Hade han kommit fr
tidigt till verlden, var han ofullgngen, hvad hll honom s bunden
vid moderstammen?

Det fick han aldrig svar p hvarken i bckerna eller i lifvet, men
frhllandet qvarstod: han blef aldrig sig sjelf, aldrig frigjord,
aldrig en afslutad individ. Han frblef en mistel, som icke kunde vxa
utan att bras upp af ett trd; han blef en klngvxt, som mste ska
ett std. Han var svag och rddhgad af naturen; han fvades i alla
manliga idrotter, var god gymnast, satt upp p lpande hst, frde
alla slags vapen, skt, simmade, seglade djerft, men endast fr att
icke vara smre n de andra. Om ingen sg honom nr han badade, krp
han i; sg ngon p kastade han sig p hufvet frn ett badhustak. Han
knde sin rddhga och ville dlja den. Han anfll aldrig kamrater,
men angreps han, slog han igen, fven en starkare. Han kom skrmd till
verlden och lefde i stndig skrmsel fr lifvet och menskorna.

Bten ngar ut t fjrdarne, hafvet ppnar sig; ett bltt streck utan
strand. Det nya skdespelet, den friska vinden, brdernas munterhet
kryar upp honom, och s tnker han p att han snart rest aderton mil
p sjn, nr ngbten svnger in i Nykpingsn.

Nr landgngen lagts ut kommer en medellders man med ljusa polisonger
som efter ett kort samtal med kaptenen mottager gossarne. Han ser
snll ut och r glad. Det r klockaren i Vidala. P stranden str en
trilla med en svart mrr fre, och strax ro de uppe i staden och
stanna p handelsmannens grd, der det ocks r bondqvarter. Det
luktar sill och svagdricka inne p grden, och vntan blir olidlig.
Han grter en skur till. ndtligen kommer Herr Lindn p en bondvagn
frande resesakerna, och efter mnga handtryckningar och sm glas
reser man ur staden. Det r afton nr man kommer ut genom tullen.
Trdeskrar och grdesgrdar ppna ett lngt, dsligt perspektiv, och
fver rda byar synes i fjerran ett skogsbryn. Den skogen skall man
igenom, och man har tre mil att ka. Solen gr ner och man ker genom
mrka skogen. Herr Lindn pratar och sker hlla modet uppe. Han talar
om lekkamrater, badstllen och smultronplockning. Johan somnar. Vaknar
vid en gstgifvargrd med fulla bnder. Hstarne spnnas frn och
vattnas. Frden gr genom mrka skogar. Man fr stiga af och g
uppfr backarne. Hstarne rka och flsa, bnderna p bagagevagnen
skmta och supa, klockaren pratar med dem och sger roligheter. Och s
ker man igen och sofver. ker vaken, stiger af och rastar. Mera
skogar, som det frr varit rfvare i, svarta granskogar under
stjernhimmel, stugor och grindar. Gossen r alldeles bortkommen och
nalkas det oknda med bfvan.

Slutligen blir vgen jemn, det ljusnar, och vagnarne stanna utanfr
ett rdt hus. Midt emot huset str en hg, svart byggnad. En kyrka.
terigen en kyrka. En gumma, som han tyckte, lng och mager, kommer ut
och tar emot barnen, som hon leder in i ett rum p nedra botten, der
ett bord str dukadt. Hon har en skarp rst, som icke lter vnlig,
och Johan r rdd. Man ter i mrkret, men maten smakar ej, ty den r
ovanlig, och man r trtt med grten i halsen. S fres man opp p en
vindskammare, fortfarande i mrkret. Intet ljus tndes. Der r trngt;
sngar, bddar p stolar och p golfvet, och luktar frfrligt.
Sngtcken rra sig och ett hufvud sticker opp. S ett till. Det
fnissar och hviskar, men de nykomna kunna ej se ngra ansigten. ldsta
bror fr egen sng, men Johan och ldre bror skola ligga skafftters.
Det var nytt. N, de krypa ner och brja dra p tcket. Stora bror
strcker ut sig ogeneradt, men Johan protesterar mot fvergreppet. De
sparkas och Johan blir slagen. Han grter genast. ldsta bror sofver
redan.

Nu hrs en rst frn en vr djupt nere vid golfvet.

-- Ligg stilla, pojkdjeflar, och slss inte.

-- Hvad sger du fr slag? -- svarar bror, som r en djerf pojke.

Basrsten svarar:

-- Hvad jag sger? Jag sger att han inte ska vara kitslig mot den
lilla!

-- Angr det dig, det?

-- Ja det angr mig. Kom hit han, ska jag kl honom.

-- Kl? Du?

Bror stiger upp i skjortan. Basen mter p golfvet. Det r en liten
fyrkantig pjes med breda axlar, det r allt hvad man kan se. Mnga
skdare sitta upp i sngarne.

De slss och stora bror fr smrj.

-- Nej sl honom inte; sl honom inte.

Lilla bror kastar sig emellan. Han kunde aldrig se ngon af sitt blod
f stryk eller lida, utan att knna det i sina nerver. ter hans
osjelfstndighet, de olsliga blodsbanden, nafvelstrngen, som aldrig
kunde klippas, men endast gnagas af.

S blir det tyst och s faller smnen p, den medvetslsa, som lr
likna dden och som derfr lockat s mnga till frtidig hvila.

Nu brjar ett nytt litet lif fr sig. Uppfostran utan frldrar, ty
barnet r ute i verlden bland frmmande menskor. Han r rdd och
undviker omsorgsfullt alla anmrkningar. Angriper ingen, men frsvarar
sig mot fversittare. Emellertid r man tillrckligt mnga fr att
kunna f jemvigt, och rttvisa skipas af den bredaxlade, som r
puckel, men kanske derfr alltid gr med den svagare, nr han anfalles
orttvist.

Det lses om frmiddagarne, badas fre middan och arbetas om
eftermiddagarne. Det rensas i trdgrden, bres vatten frn kllan,
ryktas i stallet. Det r fars nskan att barnen skola arbeta med
kroppen fastn de betala vanlig inackordering.

Men Johans lydnad och pligtknsla fr egen del rcker ej att gra
honom lifvet drgligt. Brderna utstta sig fr anmrkningar, och dem
lider han lika mycket af. Han knner sig solidarisk och blir aldrig
mer n en tredjedels menska den sommaren. Straff, andra n att sitta
inne, frekomma ej, men anmrkningar ro nog fr att oroa honom.
Arbetet gr honom stark till kroppen, men nerverna ro lika knsliga
fr intryck. Ibland srjer han modern, ibland r han ystert glad och
anfr lekarne, helst de vldsamma. Att bnda loss stenar i
kalkstensbrottet och tnda eldar p dess botten, ka p brdlappar
utfr branta berg. Rdd och ofrvgen, uppsluppen och grubblande,
ingen jemvigt.

Kyrkan str p andra sidan vgen och kastar en skugga fver
sommartaflan med detta becksvarta tak, denna likhvita vgg. Grafkorsen
sticka upp fver kyrkmuren och ing slutligen i hans dagliga
fnsterutsigt. Kyrkan slr icke hela dygnet som Klara, men om aftonen
klockan sex f gossarne g ut och klmta med linan, som hnger ner
frn tornet. Det var ett stort gonblick nr hans tur kom att klmta
frsta gngen. Han var nstan en kyrkans embetsman och nr han rknade
tre gnger de tre slagen trodde han att Gud, pastorn och socken skulle
taga skada, om han klmtade ett slag fr mycket.

P sndagen fingo de stora pojkarne g upp och ringa klockorna. D
stod Johan i den mrka trtrappan och beundrade. Fram p sommaren kom
en kungrelse med svarta kanter. Nr den lstes upp i kyrkan blef det
stor rrelse. Kung Oskar var dd. Det talades mycket godt om honom, om
ocks ingen direkt gick och srjde honom. Men nu ringdes det hvarje
dag mellan tolf och ett.

Kyrkklockorna tycktes frflja honom.

P kyrkogrden lekte man mellan grafvarne och kyrkan blef snart en
intim. Om sndagen placerades alla inackorderingarne p orgellktaren.
Nr klockaren nu tog upp psalmen utposterades pojkarne vid stmmorna,
och vid en nick frn mstaren drogos alla stmmor ut p en gng, och
ungdomen brt in i kr. Det gjorde alltid stor effekt p frsamlingen.

Emellertid, genom att se de heliga tingen p nra hll och genom att
handskas med reqvisitan till kulten gjordes han snart familjr med
dessa hga saker, och respekten minskades. Slunda blef nattvarden
icke vidare upplyftande nr han p lrdagsqvllen tit af det heliga
brdet i klockarens kk, der det bakades och stmplades ut med en
stamp, p hvilken krucifixet var graveradt. Gossarne to det och
kallade det munlack. Efter nattvardsgngens slut blef han en gng
bjuden p vin inne i sakristian tillsammans med kyrkvrdarne.

Dessoaktadt brjade nu, sedan han lsryckts frn modern och han knde
sig omgifven af oknda, hotande magter, ett starkt behof att sluta sig
till ngot skydd att vakna. Han bad sina aftonbner med temlig andakt;
om morgnarne, nr solen sken och kroppen var uthvilad, erfor han icke
detta behof.

En dag nr kyrkan vdrades sprungo barnen och lekte derinne. I ett
anfall af ysterhet stormades altaret. Men Johan, som eggades till
ytterligare bragder, rnnde opp p predikstolen, vnde timglaset och
predikade ur bibeln. Detta upptg gjorde stor lycka. Derp gick han
ner och sprang genom hela kyrkan p de fversta bnkkanterna utan att
rra vid golfvet. Framkommen till frsta bnken vid altaret, grefvens
bnk, trampar han fr hrdt p psalmbokspulpeten, hvilken med ett brak
strtar ner i golfvet. Panik. Alla kamraterna strta ut ur kyrkan. Han
stod der ensam, tillintetgjord. Nu skulle han ha velat strta till
modern, beknna sin skuld och bedja henne om hjelp. Men hon fans der
icke. Han kommer ihg Gud. Faller p kn vid altaret och lser hela
Fader vr. Stark och lugn, ssom om han ftt en tanke ofvanifrn,
stiger han upp frn golfvet, undersker bnken, ser att tapparne ej
ro afbrutna; tar listen, passar in fogar och tappar, rycker af skon,
som han frvandlar till hammare, och med ngra vl rigtade slag r
pulpeten lagad. Han prfvar sitt verk; det hller. Och han gr,
jemfrelsevis lugn, ut ur kyrkan. -- S enkelt, tyckte han nu. Och han
skmdes fver att ha lst Fader vr. Hvarfr skmdes han? Kanske han
knde dunkelt, att uti detta orediga komplex, som kallas sjl, fans en
kraft, som, i ndens stund uppkallad till sjelffrsvar, egde ganska
stor frmga att reda sig. Att han icke trodde att Gud hjelpt honom
framgick deraf, att han icke fll ner och tackade honom fr hjelpen,
och denna svfvande frnimmelse af blygsel uppstod troligen deraf,
att han insg det han gtt fver n efter vatten.

Men detta var blott ett fvergende moment af sjelfknsla. Han frblir
ojemn och numera fven nyckfull. Nyck, kapris, eller diables noirs,
som fransmannen kallar det, r ett icke fullt frklaradt fenomen.
Offret r besatt: det vill ett, men gr motsatsen; det lider af begr
att tillfoga sig ondt och nstan njuter af sjelfplgeriet. Det r en
sjlssjukdom, en viljans sjuklighet, och ldre psykologer vgade en
frklaring medelst framhllande af tvheten i hjernan, hvars tv
hemisferer kunna under vissa frhllanden operera sjelfstndigt hvar
fr sig, och i strid mot hvarandra. Men den frklaringen r frkastad.
Personlighetens dubbelhet ha mnga observerat, och Goethe har
behandlat mnet i Faust. Nyckfulla barn, som icke veta hvad de
vilja, sluta med grt, nervspnningens upplsning. De tigga stryk,
sger man ocks, och eget r att se huru en ltt aga vid sdana
tillfllen liksom stter nerverna i jemvigt och tyckes nstan
vlkommet af barnet, som genast lugnar af, r frsonlig och icke alls
bitter fver det straff det efter sin mening mste anse sig ha lidit
orttvist. Det tiggde verkligen stryk ssom medicin. Men det fins ett
annat stt att utdriva de svarta andarne. Man tar barnet i sina armar,
s att det knner en vnlig menniskas magnetism, och det lugnar af.
Det sttet r bttre n alla andra.

Gossen hade sdana anfall. Nr ett nje vinkade, en utflygt med
brplockning till exempel, bad han f stanna hemma. Han visste att han
skulle f ddande trkigt hemma. Han ville s gerna fara med, men han
ville framfr allt stanna hemma. En annan vilja, starkare n hans,
befalde honom stanna hemma. Ju mer man rsonnerade med honom, dess
fastare blef motstndet. Men kom d ngon helt frankt och tog honom
skmtsamt i kragen och kastade upp honom p hskaket, d lydde han och
var glad att han s blef befriad frn den ofrklarliga viljan. Han
lydde i allmnhet gerna och ville aldrig sticka sig upp eller befalla.
Han var fdd fr mycket slaf. Modern hade tjenat och lydt hela sin
ungdom och som upp-passerska varit hflig mot alla.

En sndag voro de i prestgrden. Der var flickor. Han tyckte om dem,
men var rdd fr dem. Hela barnskaran gick ut och plockade smultron.
Ngon hade freslagit att man skulle sl tillsammans bren och sedan
ta dem med sked till socker, nr man kom hem. Johan plockade flitigt
och hll fverenskommelsen, t ej ett br utan aflemnade sin tribut
rligt. Men han sg andra som fuskade. Vid hemkomsten utdelas bren af
prestens dotter, och barnskaran trnger sig fram kring flickan att f
hvar och en sitt skedblad. Johan hller sig lngst bakom. Blir glmd
och blir utan br.

Frbigngen! Med bitterhet i sinnet ssom en frbigngen, gr han ut i
trdgrden och gmmer sig i en bers. Han knner sig som den sista,
den smsta. Men nu grter han ej, utan han knner ngot hrdt och
kallt resa sig som en stlstomme inne i sig. Och efter anstld kritik
p hela sllskapet finner han att han var den redligaste, ty han t
icke ett br ute p svedjan, och s -- pang! der kom felslutet -- derfr
att han var bttre n de andra, s blef han frbigngen. Resultat: han
ansg sig bttre n de andra. Och han erfor en stark njutning af att
vara frbigngen.

Han hade ocks en frmga att gra sig osynlig och hlla sig undan, s
att han blef frbigngen. Fadern kom en gng hem med en persika till
aftonbordet. Alla barnen erhllo en skifva af den sllsynta frukten,
men hur det fll sig, Johan blef utan, och det s att den eljest
rttvise fadern icke mrkte det. Han knde sig s stolt af denna nya
pminnelse om sitt oblida de, att han senare p aftonen mste skryta
fr brderna med det. De trodde honom icke, s orimlig ansgo de
historien. Ju orimligare, ju bttre!

Han plgades fven af antipatier. En sndag p landet kom det en vagn
med ungdom till klockargrden. Ur steg en svartmuskig gosse med dolsk
men djerf uppsyn. Johan sprang vid hans syn och gmde sig p vinden.
Man letade upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande
i sin vr och hrde p huru barnen lekte, nda tills den svarta gossen
hade rest.


Kalla bad, vilda lekar, strngt kroppsarbete, ingenting kunde hrda
hans lsa nerver, som stundom ett gonblick kunde spnnas till det
yttersta.

Han hade godt minne, lste ordentligt, helst om reala ting ssom
geografi och naturvetenskap. Aritmetik gick in minnesvgen, men
geometri hatade han. En vetenskap om overkligheter oroade honom; frst
senare, nr han ftt fatt i en handbok i landtmteri och insett
geometriens praktiska nytta, fick han lust fr mnet, och d mtte han
upp trd och hus, refvade trdgrdsland och aller och konstruerade
pappfigurer.

Han ingick nu i sitt tionde r. Var bredaxlad och brunhylt; hret var
blondt och struket upp fver en sjukligt hg och framstende panna,
hvilken ofta var freml fr samtal och af slgtingar gaf anledning
till knamnet professorn.

Han var icke lngre automat, utan brjade samla egna iakttagelser och
draga slutledningar, derfr nalkades den tidpunkt, d han skulle
sndra sig frn sin omgifning och g ensam. Men ensamheten mste fr
honom bli en kenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet
att kunna g fr sig sjelf; hans sympati fr menskorna skulle bli
obesvarad, emedan deras tankar icke kunde g jemnt med hans; och sedan
skulle han g omkring och bjuda ut sitt hjerta t den frstkommande,
men ingen skulle ta emot det, ty det var dem frmmande, och s skulle
han draga sig tillbaka i sig sjelf, srad, frdmjukad, frbisedd,
frbigngen.

       *       *       *       *       *

Sommaren gick till sitt slut och han reste hem till skolans ppnande.
Dubbelt trist frefll nu det mrka huset vid Klara kyrkgrd, och nr
han sg den lnga filen af rum, som under latinska namnen till och med
qvinta, skulle genomslpas p bestmdt utstakade r, innan en ny fil
af rum p gymnasium skulle genomtrkas, d tyckte han att lifvet just
icke var lockande. Samtidigt brjar hans sjelftnkning att revoltera
mot lexorna. Fljden blir dliga betyg. En termin senare, efter
nerflyttning i klassen, tager fadern honom ur Klara skola och stter
honom i Jakobs, p samma tid man bryter upp frn Norrtullsgatan och
installerar sig i en malmgrd p Stora Grbergsgatan nra Sabbatsberg.




4.

Berring med underklassen.


Christineberg, s vilja vi kalla malmgrden, lg nnu ensligare n
huset p Norrtullsgatan. Grbergsgatan var icke stenlagd. Endast en
ensam vandrare kunde der ses en gng i timmen, och vagnsbuller var en
hndelse, som lockade en till fnstren att se hvad det var. Huset lg
inne p en trdbevuxen grd och liknade en prestgrd p landet. Omgafs
af trdgrd och stora tobaksplantager; vidlyftiga egor med dammar
strckte sig t Sabbatsberg. Men nu arrenderade fadern ingen jord,
hvarfr den lediga tiden tgick till att sl dank. Lekkamraterna
utgjordes nu af fattigare mans barn. Mjlnarens pojkar och kogubbens.
Lekplatserna voro srskildt qvarnbackarne, och qvarnvingarne voro
leksakerna.

Jakobs skola var fattiga barns skola. Hr ingr han i umgnge med
underklassen. Kamraterna voro smre kldda, voro sriga om nsan, hade
fula drag och luktade illa. Hans egna skinnbyxor och smorlderstflar
gjorde ingen dlig effekt hr. Han knde det lugnare i denna
omgifning, som anstod honom; blef mera frtrolig med dessa barn n med
de hgfrdiga i Klara.

Men mnga af dessa barn voro bjessar i att kunna sina lexor, och
skolans snille var en bondpojke. Jemsides dermed funnos mnga s
kallade busar i de lgre klasserna, och dessa slutade vanligen i
andra. Han gick nu i tredje och kom ej i berring med dem, och de
rrde aldrig ngon i en hgre klass. Dessa barn gingo samtidigt i
ngot yrke, voro svarta om hnderna, rtt gamla, nda till fjorton,
femton r. Mnga af dem seglade med briggen Carl Johan om somrarne,
och upptrdde sedan p hsten i tjriga lrftsbyxor, svngrem och
knif. De slogos med sotare och tobaksbindare, togo aptitsupen i
frukostlofvet, gingo p krogar och kaffehus. Oupphrliga ransakningar
och utvisningar voro dessa gossar utsatta fr och ansgos i allmnhet,
men med stor ortt, som dliga barn. Mnga af dem ha sedan blifvit
dugtiga borgare och en, som seglat p Carl Johan, (busbriggen), har
sedan slutat som officer vid gardet. Han har aldrig vgat tala om sin
seglats, men nr han fr vaktparaden framt Nybrohamnen och ser den
beryktade briggen ligga der, gr det en rysning genom honom, sger
han.

En dag mtte Johan en forden kamrat frn Klara och han skte undvika
honom. Men denne gr p Johan och frgar honom i hvilken skola han nu
gr.

-- Jas, du gr i den busskolan, -- sade kamraten.

Johan knde att han kommit ner, men han hade sjelf nskat det. Han
framstod icke alls bland kamraterna, men knde sig hemma med dem,
befryndad med dem och han trifdes bttre n i Clara, ty hr tryckte
icke ngot uppifrn. Han ville sjelf icke stiga upp och trycka ner
ngon, men han led af press uppifrn. Han ville icke ditupp, men han
erfor ett behof af, att det icke skulle finnas ngra deruppe. Men det
grodde nd i honom det der, att de gamla kamraterna ansgo honom ha
gtt ner. Och nr han p gymnastikuppvisningen kom i Jakobisternas
dunkla trupp och mtte Klaristernas ltta rotar med fina sommarklder
och ljusa ansigten, d sg han klass-skilnaden och fll d ordet
buse ifrn det andra lgret, d osade det krig i luften. De bda
skolorna slogos ibland, men Johan gick aldrig med. Han ville icke se
de gamla vnnerna och icke visa sin frnedring.

Examensdagen erbjd i Jakob en annan anblick n i Klara. Handtverkare,
tarfligt kldda gummor, utstyrda restaurationsfruar, kare, krgare
utgjorde publiken. Och det tal skolans inspektor hll fr
frsamlingen, det var annat n erkebiskopens glada blomstertal. Han
lste upp namnen p de late (eller fr lsning svagt begfvade),
hunsade frldrar fr att deras barn kommit fr sent eller uteblifvit,
och salen genljd af grt frn fattiga mdrar, som kanske icke vllat
dessa ltt frklarliga frsummelser, och som i sin enfald trodde sig
ha dliga sner. S kommo premierna. Det var alltid burgna
borgarsner, som haft rd att uteslutande egna sig t lexorna, hvilka
nu helsades ssom dygdemnster.

Moralen, hvilken vl skulle vara lran om skyldigheter och
rttigheter, men slutligen blifvit en lra om vr nstas skyldigheter
mot oss, upptrdde uteslutande ssom en stor frfattningssamling af
skyldigheter. nnu hade barnet icke hrt omtalas en enda mensklig
rttighet. Allt var p nd; han lefde p nd, t p nd, fick g i
skolan p nd. Hr i de fattiges skola begrde man n mera af barnen.
Man begrde af de fattiga att de skulle ha hela klder. Hvar skulle de
f dem ifrn? Man gjorde anmrkning p deras hnder, derfr att de
blifvit svarta under berring med tjra och beck; man begrde
uppmrksamhet, fina seder, hflighet, det vill sga allt orimligt.
Lrarnes sknhetssinne narrade dem ofta till orttvisor. Johan hade en
knkamrat som aldrig var kammad, hade sr under nsan, flytningar ur
ronen, hvilka luktade illa. Hans hnder voro orena, hans klder
flckiga och trasiga. Sllan kunde han lexorna och fick alltid
anmrkningar och handplagg. En dag anklagades han af en kamrat att ha
infrt ohyra i klassen. Han fick d en egen plats sig anvisad; han var
utsttt. Han gret bittert, s bittert. Derp blef han borta. Johan
skickades ssom ordningsman fr tillfllet att ska honom hemma. Det
var i Ddgrfvargrnden han bodde. I ett rum bodde mlarfamiljen med
mormor och mnga sm barn. Georg, gossen i frga, satt med en liten
syster i knet, som skrek frtvifladt. Mormodern hade en annan liten i
sina armar. Far och mor voro ute p arbete, hvar p sitt hll. I detta
rum, som ingen hade tid att stda och som ej kunde stdas, osade
koksens svafvelngor och smbarnens orenligheter, hr torkades klder,
lagades mat, refs oljefrg, kndades kitt. Hr lgo alla motiven till
Georgs immoralitet i dagen. Men, invnde alltid ngon moralist, man r
aldrig s fattig att man ej kan hlla sig hel och ren. S enfaldigt!
Likasom icke syln, (om man har ngot helt att sy p), tvl,
kldtvtt, tid, kostade ngot! Att vara hel, ren och mtt r vl det
hgsta den fattige kan tnka sig komma till. Det kunde icke Georg och
derfr blef han utsttt.

Nyare moralister ha trott sig gjort den upptckten, att underklassen
r mera omoralisk n fverklassen. Med omoralisk skulle denna gng
menas att den icke hll sociala fverenskommelser s bra som
fverklassen. Detta r ett misstag, om icke ngot vrre. I alla de
fall der underklassen icke tvingas af nd r den pligttrognare n
fverklassen. Den r fven barmhertigare mot likar, mildare mot barnen
och framfr allt tligare. Hur lnge har den ej tlt att dess arbete
begagnas af fverklassen, innan den slutligen brjat bli otlig!

Fr frigt har man alltid velat hlla morallagarne s svfvande som
mjligt. Hvarfr bevaras de ej i skrift och tryck ssom den gudomliga
och den borgerliga lagen? Kanske derfr att en rligt skrifven
morallag skulle ndgas upptaga fven menniskans rttigheter.

       *       *       *       *       *

Revolten mot lexorna tilltog nu hos Johan. Hemma lste han allt
mjligt, men lexorna slarfvade han igenom. Skolans frnmsta lromnen
voro nu latin och grekiska. Undervisningsmetoden var absurd. Ett
halft r tgick att explicera en fltherre i Cornelius. Lraren hade
ett stt att inveckla saken, som bestod i att eleven skulle ta ut
konstruktionsordningen. Men han frklarade aldrig hvad detta skulle
innebra. Det bestod nmligen i ett upplsande af textens ord i en
viss ordning, men i hvilken, det sade han aldrig. Den sammanfll icke
med den svenska fversttningen, och nr gossen gjort ngra frsk att
fatta sammanhanget, men ej kom till klarhet, tog han sig fr att tiga.
Han blef halsstarrig, och nr han ropades upp att explicera, teg han,
fven om han kunde lexan. Ty s snart han brjade lsa haglade
anmrkningar, p ordens tonvigt, p tempot, p rsten, p allt.

-- Kan du inte, frstr du inte? -- ropade lraren utom sig.

Gossen teg och tittade fraktligt p pedanten.

-- r du stum?

Han teg. Nu var han fr gammal att f stryk, hvilket dessutom brjade
bortlggas. Och s fick han sitta der.

Han kunde fverstta texten p svenska, men ej p det enda stt
lraren ville. Att lraren bara ville ha det p ett stt tyckte gossen
var fnigt. Han skulle ha stormat igenom hela Cornelius p ett par
veckor, och detta afsigtliga, orsonliga krypande, nr man kunde
springa, deprimerade honom. Han sg ingen id i det.

Samma fenomen vid lektionen i historia.

-- N du, Johan, -- sger lraren ungefr, -- tala nu om hvad du vet
om Gustaf den frste.

Gossen stiger upp frn platsen, och s lpa hans ostyriga tankar s
hr ungefr:

-- Hvad jag vet om Gustaf den frste? h! Det r mycket det. Men det
visste jag i prima redan, (nu r han i qvarta), och det vet magistern
ocks. Hvad tjenar det till att rabbla opp det igen?

-- N du? r det allt hvad du vet. -- Han hade inte sagt ett ord och
kamraterna skratta. Nu blir han ond. Han frsker att brja tala, men
det stockar sig i halsen. Hvad skall han brja med? Gustaf var fdd p
Lindholmen i Roslagen. Ja, men det visste ju han och magistern frut.
S fnigt att st och jamsa om det der.

-- Jas, du kan inte din lexa, du vet ingenting alls om Gustaf den
frste.

Nu ppnar han munnen och sger kort och bestmdt:

-- Jo, det kan jag visst det!

-- Jas du kan, hvarfr svarar du inte d?

Han tyckte att magistern hade frgat s dumt och nu ville han inte
svara. Han slog, bort alla tankar p Gustaf den frste och tnkte med
vld bort p ngot annat, p kartorna p vggen, p lamporna i taket,
och nu gjorde han sig df.

-- Sitt ner d, efter du inte kan din lexa, -- sger magistern. Han
stter sig ner och lter tankarna lpa ut, sedan han bestmt sig fr
att magistern ljugit.

Det lg i detta ngot af afasi, ofrmga eller ovilja att tala, och
det fljde honom lngt fram i lifvet, tills reaktionen kom i form af
pratsjuka, ofrmga att hlla mun, drift att tala ut allt hvad tanken
producerade. Naturvetenskaperna lockade honom, och de timmar d
lraren visade skolbotanikens kolorerade figurer af rter och
trdslag, d tyckte han att det mrka rummet ljusnade; och nr
magistern lste ur Nilssons Fauna om djurens lif, s lyssnade han och
lade p minnet. Men fadern sg att det gick dligt med de andra
lromnena. Latinet i synnerhet. Men Johan skulle lsa latin och
grekiska. Hvarfr? Han var vl utsedd att g den lrda vgen. Fadern
anstlde en underskning. Nr han fick hra af latinlraren att denne
ansg sonen som idiot, mtte detta ha stuckit hans sjelfknsla, och
han beslt flytta gossen till ett privatlroverk med mera rationella
metoder. Ja, han var s retad att han tillt sig den frtroligheten
att bermma Johans frstnd och fr frsta gngen sga ondt om hans
lrare.

Emellertid hade denna berring med de fattigare klasserna hos gossen
alstrat en tydlig ovilja fr de hgre. I Jakobs skola var det en
demokratisk anda, s till vida att jemnriga alltid knde sig i niv
med hvarandra. Ingen drog sig fr den andres sllskap p andra grunder
n personlig antipati. I Klara var det kast- och brdskilnad. I Jakob
skulle frmgenhet kunnat gra en aristokrati, men det fans inga
frmgna. Och de ytterligt fattiga behandlades af kamraterna med
deltagande utan nedltande, om ock den dekorerade inspektorn och de
akademiskt bildade magistrarne visade motvilja fr de elnda.

Johan knde sig solidarisk och befryndad med kamraterna, sympatiserade
med dem, men blef skygg fr de hgre. Han undvek de stora gatorna.
Gick alltid den trista Hollndargatan eller den fattiga Badstugatan.
Men af kamraterna lrde han att missakta bnderna, som hr hade sina
qvarter. Det var stadsbo-aristokratism, som fven det mest obetydliga
stadsbarn, huru fattigt det n r, har insupit. Dessa kantiga figurer
i gra rockar, som skakade p mjlkkrror och hlass, behandlades som
ljliga personer, underlgsna varelser, hvilka saklst besktos med
snbollar. Att ka bak p deras sldar ansgs som ett medfdt
privilegium. Att skrikande upplysa dem om att vagnshjulet gick
omkring och f dem att titta p underverket var en stende qvickhet.

Men hur skulle barn, som icke sgo annat n ett samhlle der allt var
ordnadt opp- och nervndt efter egentlig vigt, der det tyngsta lg
nederst och det lttaste fverst, kunna undg att ta det som lg under
fr att vara det smre? Aristokrater ro vi alla. Det r visserligen
delvis sant, men det r icke desto mindre illa, och vi borde ska
lgga bort att vara det. Underklassen r emellertid mera verkligt
demokratisk n fverklassen, ty den vill icke stiga fver, utan endast
komma upp i nivn; deraf dess pstdda begr att vilja hja sig.
Underklassen ville helst ha jemvigt genom att snka nivn och slippa
den frtviflade anstrngningen att hja sig. Det finnes aristokrater
med namnet demokrater, som ska hja sig fr att f fva tryck, men de
ro snart genomskdade. En sann demokrat vill hellre snka det
oberttigadt upphjda n hja sig. Detta kallas att dra ner till sin
lga stndpunkt. Uttrycket r korrekt, men har ftt inskjutet en
falsk, ful betydelse.

Samhllet lyder Archimedes' lag om vtskors jemvigt i kommunicerande
rr. Bda ytorna strfva att komma i samma lge. Men jemvigt kan
endast intrda genom att den hgre ytan snks, hvarigenom samtidigt
den lgre hjes. Det r dit det moderna samhllsarbetet strfvar. Och
det gr dit! Skert! Och sen blir det lugn.

       *       *       *       *       *

Sedan numera intet kroppsarbete hemma kom ifrga blef Johans lif
uteslutande ett inre, overkligt tankelif. Han lste hemma allt hvad
han kom fver. Om onsdags- och lrdagseftermiddagarne kunde man se
elfvaringen i en nattrock och en rkmssa, som han ftt af fadern,
och med en lng tobakspipa i munnen, med fingren instuckna i ronen,
sitta frdjupad fver ngon bok, helst en indianbok. Han hade redan
lst fem olika Robinsner och njutit otroligt af dem. Men i Campes
bearbetning hade han ssom alla barn hoppat fver moralerna. Hvarfr
hata alla barn moraler? ro de omoraliska af naturen? Ja, svara de
nyare moralisterna, ty de ro djur nnu och erknna icke
samhllsfrdraget. Ja, men moralen upptrder ocks fr barnet endast
med pligter och inga rttigheter. Moralen r derfr orttvis mot
barnet, och barnet hatar orttvisan.

Han hade derjemte anlagt ett herbarium, en insektsamling och en
mineralsamling, samt lste Liljeblads Flora, som han funnit i faderns
bokskp. Den boken tyckte han mer om n skolbotaniken, ty der stod en
mngd sm saker om vxternas nytta, nr den andra bara talade om
stndare och pistiller.

Nr brderna med afsigt strde honom i lsningen kunde han rusa upp
och hota med slagsml. Man sade d att han var frlst.

Banden med lifvets verkligheter lste han upp, och han lefde ett
skenlif i frmmande lnder, i sina tankar, och var missnjd med den
gra, enformiga dagliga tillvaron och sin omgifning, som blef honom
alltmer frmmande. Men fadern ville icke slppa honom vill i
fantasierna, utan han fick numera g renden, ssom att hemta
tidningar och aflemna post, hvilket han ansg som ingrepp i sina
personliga rttigheter och alltid gjorde med missnje.

       *       *       *       *       *

Det talas nu fr tiden s mycket om sanningen och tala sanning, som om
detta vore en svr sak, hvilken frtjente berm. Om man frndrager
bermmet s r det icke utan att det har sina svrigheter att f reda
p verkliga frhllandet, hvilket ju skulle vara sanning i denna
bemrkelse. En person r icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en
hel opinion kan vara falsk; bakom hvarje tanke lurar en passion,
hvarje omdme r koloreradt af ett tycke. Men konsten att skilja
sakfrhllandet frn tycket r grnslst svr, derfr kunde sex
tidningsreferenter p samma gng se sex olika frger p kejsarens
krningsrock. Nya tankar tas icke gerna emot af vra automatiska
hjernor, ldre personer tro bara sig sjelfva, och obildade inbilla sig
att de vl mtte kunna tro sina egna gon, hvilket de icke alltid
borde lita p, d det fins s mycket synvillor.

I Johans hem dyrkades sanningen.

-- Tala alltid sanning, hnda hvad som hnda vill -- upprepade fadern
s ofta, och s berttade han en historia om sig sjelf. Huru han en
gng lofvat en kund afsnda en vara p dagen. Han glmmer bort det,
men mtte ha haft att tillg urskter, ty nr den ursinnige kunden
kommer in p kontoret och fverser honom med skymford, svarar fadern
med att dmjukt beknna sin glmska, anhlla om frltelse och
frklara sig villig erstta frlusten. Sens moral: kunden faller i
frvning, rcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes:
kpmn mtte icke ha s hga fordringar p hvarandra!)

N! Fadern hade ett godt frstnd och som ldre man var han sker p
sina slutledningar.

Johan, som aldrig kunde vara sysslols, hade gjort en upptckt: att
man kunde frdrifva tiden p den lnga vgen till och frn skolan och
p samma gng bli rikare. Han hade en gng p den trottoarlsa
Hollndargatan hittat en jernmutter. Den tyckte han var rolig, ty den
blef en bra slungsten p ett snre. Derefter gick han alltid midt p
gatan och tog upp allt jern han sg. Som gatorna voro illa lagda, och
fverddigt krande icke var frbjudet, s misshandlades redskapen
grymt. Derfre kunde en uppmrksam vandrare vara sker p att hvarje
dag hitta ett par sm, en sprint och minst en mutter, stundom en
hstsko. Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin
specialitet. P ett par mnader hade han samlat vl en half kappe.

En qvll sitter han och leker med dem nr fadern kommer in i rummet.

-- Hvad har du der? -- sger fadern och gr stora gon.

-- Det r muttrar, -- svarar Johan skert.

-- Hvar har du ftt dem ifrn?

-- Jag har hittat dem.

-- Hittat dem? Hvar?

-- P gatan.

-- P ett stlle?

-- Nej, p mnga. Man gr midt p gatan och tittar ner, -- sger han.

-- Nej, hr du, det gr inte i mig. Det der ljuger du. Kom in, fr jag
tala med dig.

Talet hlls med en rotting.

-- Vill du nu beknna!

-- Jag har hittat dem p gatan.

Han pryglas, tills han beknner.

Hvad skulle han beknna? Smrtan och fruktan att icke f slut p
upptrdet aftvang honom fljande lgn:

-- Han hade stulit dem.

-- Hvar?

Nu visste han icke hvar en mutter satt p en krra, men han gissade
att de sutto inunder.

-- Inunder krror -- allts.

-- Hvar?

Fantasien framkallade en plats der det stod mnga krror.

-- Vid byggeraget midt emot Smedgrdsgrnd. --

Den der specificeringen af grnden gjorde saken sannolik. Den gamle
trodde sig nu skert ha tagit sanningen ur honom. Och s fljde
reflexionerna:

-- Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarne?

Det hade han icke drmt om. Jo, nu sg han faderns verktygslda fr
sig:

-- Med en skrufmejsel.

Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i
rrelse och han lt lura sig.

-- Men det r ju frfrligt! Du r ju en tjuf! o. s. v. Tnk om
polisen hade kommit.

Johan tnkte ett gonblick lugna honom med att det var lgn
alltsammans, men utsigten att f mera stryk och bli utan qvllsvard
afhll honom.

Om aftonen nr han lagt sig och modern kom in och bad honom lsa sin
aftonbn, sade han patetiskt och med lyftad hand:

-- Jag har ta mig fan inte stulit ngra muttrar.

Modern sg p honom lnge, och s sade hon:

-- Du ska inte svra s!

Kroppsstraffet hade frdmjukat honom, krnkt honom, han var ond p
gud, frldrar, och mest p brderna, som icke vittnat fr hans sak,
oaktadt de knde frloppet. Han gjorde ingen bn den qvllen, men han
nskade att det blifvit eldsvda, utan att han behft tnda p. Och s
tjuf till!

Sedan dess var han misstnkt eller rttare hans dliga rykte stadgadt,
och han pikerades lnge med erinran om den stld han aldrig begtt.

En annan gng gjorde han sig sjelf skyldig till lgn, men genom en
inadvertens, som han icke kunde frklara p lnge. (Anbefalles
frldrar till begrundande.) En skolkamrat med syster kommer en
sndagsmorgon p vren hem till honom och frgar om han vill g med
till Haga. Ja, det vill han, men han skall frga mamma om lof frst.
(Pappa var borta.)

-- Skynda dig d!

Ja, men han skall visa sitt herbarium frst.

-- Ska vi g nu?

-- Ja, men jag ska bara in till mamma frst.

Men s kommer en liten bror in och tar hans herbarium.

Ofoget afstyres, men nu skola de se hans mineralier ocks.

Under tiden skall han byta om blus. Derp tar han en liten bit brd i
sknken. Modern passerar och helsar kamraterna; de tala om ett och
annat frn hemmet. Johan har brdt, lgger in sakerna och fr sina
vnner ut i trdgrden att se p groddammen. ndtligen gr man till
Haga. Han lugn i den fulla tron att han begrt lof af modern.

S kommer fadern hem.

-- Hvar har du varit?

-- Jag har varit i Haga med vnnerna.

-- Hade du lof af mamma?

-- Ja!

Modern protesterar. Johan blir stum af hpnad.

-- Jas, du far med lgn.

Han var svarsls. Men han var s viss p att han bedt modern om lof,
s mycket mer som intet afslag var att befara. Han hade s fast
beslutat att gra det, men biomstndigheter hade gtt emellan, han
hade glmt det och han ville d p att han icke ljg.

Barn ro i allmnhet fr rdda att ljuga, men deras minne r kort,
intrycken vexla s hastigt, och de frblanda nskningar och beslut med
verkstlda handlingar.

Emellertid lefde gossen lnge i den tron att modern ljugit. Nr han
sedan reflekterat mnga gnger fver fenomenet, trodde han att hon
glmt saken eller icke hrt hans anhllan. Lngt, lngt senare brjade
han misstnka att mjligen hans minne svikit honom. Men han var bermd
fr godt minne, och det glde ju bara tv, tre timmars mellantid.

Hans misstankar om moderns sannfrdighet (och hvarfr skulle hon ej
kunna sga en osanning, d qvinnor ju s ltt frvexla sina
hallucinationer med verkligheter?), strktes en kort tid eftert.
Familjen hade kpt en mbel: ett stort evenemang! Gossarne skulle just
g p visit till faster. Modern ville gmma p nyheten och fverraska
fastern vid hennes nsta besk. Derfr bad hon barnen icke tala om
evenemanget.

De komma till faster. Hon frgar strax: har mamma kpt den gula mbeln
n?

Brderna tiga, men Johan svarar gladt: nej.

Efter hemkomsten vid middagsbordet frgar modern:

-- N, frgade faster om mbeln?

-- Ja!

-- Hvad svarade ni?

-- Jag sa nej, jag! -- sger Johan.

-- Jas, du hade kurage att ljuga du, hugger fadern in.

-- Ja, mamma sa det, -- svarar gossen.

Modern bleknar och fadern blir tyst.

Det var ju oskyldigt i det hela, men det var icke s betydelselst i
sitt sammanhang. Svaga tvifvel om andras sanningskrlek vaknade hos
barnet och ppnade nu ett nytt belgringstillstnd af motkritik.

Klden mot fadern tilltager, och nu spanar han efter frtryck och gr
oaktadt sin svaghet sm frsk till uppror.

Barnen kommenderas i kyrkan hvarje sndag, och familjen hade
bnknyckel. Den orimligt lnga gudstjensten och de obegripliga
predikningarne upphrde snart att gra intryck. Innan vrmeledning
nnu var infrd utgjorde det en fullstndig tortyr att om vintern
sitta tv timmar i en bnk och frysa om ftterna, men man skulle dit
ndock, om fr sjlens helsa, ordningens skull, eller fr att lemna
hemmet i ro, hvem vet. Fadern var sjelf ett slags teist. Han lste
hellre Wallins predikningar n han gick i kyrkan. Modern brjade i
stllet luta t pietismen. Hon sprang efter Olin och Elmblad och
Rosenius, och hade vninnor, som buro hem Pietisten och Andlig
Dufvorst. Dufvorsten undersktes af Johan och befans innehlla
roliga historier om missionrer i Kina och beskrifningar p
skeppsbrott. Pietisten fick ligga. Det var bara dekokt p epistlarne i
nya testamentet.

En sndag fr Johan det infallet, kanske efter ngon ofrsigtig
bibelfrklaring i skolan der det talats om andarnes frihet eller
dylikt, att han icke skall g i kyrkan. Han blir hemma helt enkelt. Om
middagen innan far kommer hem, frklarar han infr syskon och tanter,
att ingen kan tvinga en annans samvete och derfr gick han icke i
kyrkan. Nu ansgs han vara besynnerlig, och derfr slapp han stryk den
gngen, men sedan skickades han i kyrkan.

       *       *       *       *       *

Familjens umgnge kunde utom med slgten icke vara stort, p grund af
ktenskapets felaktiga form. Men olyckskamrater ska hvarann, och
umgnge hade underhllits med en af faderns ungdomsvnner, som begtt
en mesalliance med sin lskarinna och derfr frskjutits af frldrar
och kamrater. Denne var jurist och embetsman. Hos honom trffades en
tredje, ocks embetsmannafamilj, med samma ktenskapsde. Barnen
visste naturligtvis icke af den tragedi som hr agerades. Alla
familjerna hade barn, men Johan knde sig icke dragen till dem. Hans
blyghet och menskofruktan hade efter tortyrhistorierna i hemmet och
skolan tilltagit, och utflyttningen i stadens utkanter jemte
sommarvistelserna p landet hade frvildat honom. Han ville icke lra
dansa, och han tyckte pojkarne voro fniga, som krmade sig s der fr
flickorna. Nr modern vid ett tillflle uppmanade honom vara artig mot
flickorna, frgade han hvarfr? -- Han hade nu blifvit kritisk p allt
och ville veta hvarfr? --

P en utflygt i det grna skte han frm gossarne till myteri, d de
buro flickornas schalar och parasoller.

-- Hvarfr ska vi vara betjenter t de der ungarna? -- sade han, men
gossarne hrde icke p honom.

Slutligen blef han s led vid att g bort att han gjorde sig sjuk
eller gick och vtte ner klderna i dammen, fr att som straff f vara
hemma. Han var icke barn lngre och derfr trifdes han ej med de andra
barnen, men de ldre sgo i honom endast ett barn. Han gick nu ensam.

       *       *       *       *       *

Vid tolf rs lder sndes han en sommar ut till en ny klockargrd
invid Mariefred. Der voro mnga inackorderingar, alla af s kallad
okta brd. Som klockaren icke hade ngra strre kunskaper rckte ej
hans vetande till att hra Johans lexor. Vid frsta frsket i
geometri fann lraren att Johan var s skicklig att han bst studerade
sjelf. Nu var han kaxe. Han studerade sjelf. Klockargrden lg invid
herrgrdens park, och i dess kungliga omgifningar promenerade han, fri
frn arbete, fri frn uppsigt. Vingarne vxte och manbarheten
nalkades.

Genom frvrfvad och kanske naturlig blygsel har man s lnge hllit
den vigtiga frgan om manbarhetens intrdande och dermed
sammanhngande fenomen frdolda. Dliga bcker, spekulanter i
medicinbcker, och pietister, som till hvad pris som helst velat gra
propaganda, rddhgade och okunniga frldrar, hafva alla, och mnga i
god afsigt, gjort allt fr att skrmma unga syndare frn odygdens vg.
Senare och upplystare underskningar af kunniga lkare hafva ter
tagit till uppgift att utrna fenomenets orsaker och frnuftiga
botemedel, samt framfr allt borttaga barnets uppdrifna fruktan fr
fljderna, emedan det visat sig att skrmseln och de uppjagade
samvetsqvalen just varit orsaken till de jmfrelsevis f fall af
vansinne och sjelfmord man har antecknat. Vidare har man upptckt, att
det icke var odygden sjelf, utan den otillfredsstlda driften, som
framkallat sjukdomsfenomenen, och en ny fransk lkare har gtt s
lngt, att han till och med anser handlingen vara ett icke skadligt
underhjelpande af naturen. Detta m han st fr. Faktiskt r
emellertid det, att man konstant skall finna de sinnessjuka behftade
med ovanan. Men felslutet ligger i att man frvexlar orsak och verkan.

Sinnessjuka instngas; hvad skola de taga sig till?

Hos sinnessjuka har med sjlslifvets slocknande det vegetativa och
animala lifvet tagit fverhand, och derfr bryter driften ut, ohejdadt
skande sin tillfredsstllelse hur den kan. Ett annat felslut: hvarje
sinnessjuk utforskas om han frr burit hand p sin kropp. Alla
sinnessjuka ha det, men derfr r icke detta orsaken till sjukdomen,
ty nu r det uppdagadt, att mnga menniskor hafva ngon gng burit
hand p sin kropp. Men detta hlles hemligt, och derfr g en hop unga
syndare och tro sig vara ensamma om det inbillade brottet, och de tro
att de strnga lrarne, som sedan skrmma dem, ha lefvat oskyldiga. Nu
kan  andra sidan icke nekas att fverdrift i detta fall kan fljas af
sjukdomar, men d r det fverdriften, som vllat det; och den
fortsatta vanan, som gjorde att det naturliga sttet icke kom till sin
rtt, vllade olgenheter just derigenom. Att ovilja mot knet skulle
bli en fljd r ej sant, ty odygdiga pojkar ha sedan blifvit dugtiga
fruntimmerskarlar, bra makar och lyckliga fder. Eget r ocks att
fruntimren icke visa sig gunstiga mot oskulder.

Hur gick det nu till? P vanligaste sttet. En ldre kamrat fregick
vid badning med exemplet och de yngre fljde. Ngon knsla af skam
eller synd mrktes ej, och ingen gjorde hemlighet af det[1]. Hela
saken tycktes knappast ha sammanhang med det hgre knslifvet, ty kr
i en flicka hade gossen varit vid tta rs lder, d driften nnu sof
fullstndigt.

  [1] Det ofvan ppekade, i skolorna bde frut och senare ofta
  frekommande oskicket hade just vid denna tidpunkt vckt uppseende
  och franledt underskningar samt till och med offentligt omtalande
  i pressen. (Jemfr lngre fram sid. 218.)

Samtidigt fick han fven kunskap om att skolbarnen i byn plgade
umgnge i skogen, nr de gingo frn skolan. Dessa barn voro tta  nio
r, och frldrarne fingo nys om saken, men lade sig icke i den. Detta
frhllande eller missfrhllande lr vara regel p landsbygden och
borde tagas i betraktande d man skrifver s tvrskert om lasten och
uppmaningar till lasten.

Ngon vndpunkt i gossens sjlslif bildade icke denna tilldragelse, ty
grubblare var han fdd, och till ensling gjorde honom hans nya tankar.
Fr frigt lade han snart bort odygden nr han fick en skrmbok i
handen, men d intrdde i dess stlle en kamp mot begren, dem han ej
mgtade besegra, emedan de fverfllo honom i form af gyckelbilder
under drmmen, der hans kraft var slut, och smnen fick han ej njuta
lugn frr n han vid aderton rs lder ppnade umgnge med andra
knet.


Fram p sommaren blef han kr i inspektorens dotter, en tjuguring,
hvilken icke umgicks i klockargrden. Han kom aldrig att tala till
henne; men spanade ut hennes vgar och kom ofta i nrheten af hennes
bostad. Det hela var en stilla dyrkan p afstnd af hennes sknhet,
utan ngra begr, utan ngot hopp. Tycket liknade snarare en stilla
sorg och skulle kanske lika vl fallit p ngon annan, om der funnits
umgnge med flickor. Det var en madonnadyrkan, som intet trdde, utom
att f ge ngot stort offer, helst en drnkning i fjrden, men nd i
hennes syn, ett dunkelt frnimmande af egen otillrcklighet som en
half menniska, hvilken icke ville lefva utan att ha kompletterats med
den andra, bttre hlften.


Kyrktjensten fortfor och gjorde numera icke vidare intryck. Det var
trkigt bara.


Denna sommar var emellertid ganska vigtig i hans utveckling, emedan
den lsryckte honom frn hemmet. Ingen af brderna var med. Han hade
slunda icke vidare ngon frmedlande blodslnk med modern. Detta
gjorde honom mera afslutad, och kallhrdade nerverna, dock icke
genast, ty vid tillfllen af ledsnad grep honom hemlngtan med hrda
klor. Modern steg d upp i den vanliga frklarade dagern af skydd och
huld, vrmekllan, den vrdande handen.

P hsten, i brjan af augusti, kom bref med underrttelse att den
ldre brodern Gustaf skulle resa till Paris fr att i en pension
fullborda sina studier fr affrslifvet och lra sig sprket, men
dessfrinnan skulle han tillbringa en mnad p landet och der aflsa
brodern. Tanken p den stundande skilsmessan, glorian frn den stora,
lysande staden, minnet af mnga glada bragder, lngtan efter hemmet,
gldjen att f terse en af blodet, allt frenade sig nu att stta
Johans knslor och fantasi i rrelse. Under den vecka han vntade
brodern diktade han om honom till en vn, en fverlgsen man, som han
sg upp till. Och Gustaf var honom fverlgsen som menniska. Han var
en modig, frank yngling, tv r ldre n Johan, med mrka, starka
drag; grubblade icke, hade ett handlingslystet temperament; var klok;
kunde tiga nr det behfdes och hugga till nr s erfordrades. Frstod
ekonomi och sparde. Han var fr klok, tyckte den drmmande Johan.
Lexorna kunde han ej, ty han ringaktade dem, men han frstod lifvets
konst: fll undan nr s behfdes, skred in nr s skulle vara och var
aldrig ledsen.

Johan hade nu ett behof att dyrka, att i en annan materie n sin svaga
lera knda upp en bild, deri han kunde lgga in sina vackra
nskningar, och nu fvade han sin konst i tta dagar. Han gick och
frberedde broderns ankomst genom att frdelaktigt utmla honom fr
alla sina vnner, rekommendera honom hos lraren, utse lekstllen med
sm fverraskningar, arrangera en trampolin vid badstllet, och s
vidare.

Dagen fre ankomsten gick han till skogen och plockade hjortron och
blbr, som han skulle fgna gsten med. Derp dukade han ett bord med
hvita pappersark. P dem lade han ut bren, ett gult och ett bltt,
och midt i ordnade han dem i form af ett stort G. Det hela omgafs med
blommor.

Brodern kom; kastade en hastig blick p anordningen, t, men
observerade icke finessen med namnchiffret eller tyckte han det var
pjskigt. I familjen ansgs nemligen allt utbrott af knsla vara
pjsk.

Derp badade man. Nr Gustaf tagit af skjortan lg han nsta gonblick
i vattnet och tog genast en strcksimning ut till moringen. Johan
beundrade, skulle gerna ha fljt, men denna gng tyckte han det var
roligare att vara smre och lta brodern behlla glansen. Det var den
frsta pojke som simmat till moringen. Vid middagsbordet lemnade
Gustaf en fet skinkbit p tallriken. Det hade ingen vgat frr. Han
vgade allt. Nr man p aftonen klmtade, skulle Johan bjuda Gustaf p
att klmta. Han klmtade minst tio slag. Johan fasade ssom om
socknens den hade varit utsatta fr fara och msom skrattade och
msom bad att han skulle hlla opp.

-- h, hvad fan gr det, -- sa Gustaf.

S bjd han honom p sin vn, snickarens vuxna pojke, kanske en
femtonring. Det uppstod genast intimitet mellan de jemnriga, och
vnnen fvergaf Johan, som var fr liten. Men Johan knde ingen
bitterhet, fastn de tv stora drefvo med honom och fretogo sig
ensamma utflygter med bssa. Han ville ge bara; och han skulle ha
gifvit sin lskarinna om han egt ngon. Ja, han gaf ocks anvisning p
inspektorens dotter, hvilken brodern mycket rigtigt fann behag i. Men
i stllet att sucka bakom trdstammarne gick han fram och pratade vid
henne, i all oskuld likvl. Detta var den djerfvaste handling Johan
sett i sitt lif utfras, och han knde sig sjelf likasom ha vuxit. Han
frstorade sig, hans svaga sjl likasom handlade genom broderns starka
nerver, och han identifierade sig med honom. Han var lika s lycklig
som om han sjelf tilltalat flickan. Han gaf ider till exkursioner,
upptg, roddturer, och brodern satte dem i verket. Han upptckte
fgelbon och brodern ntrade trdet och plundrade dem.

Men detta rckte endast en vecka. Sista dagen, nr afresan skulle ske,
sade Johan t Gustaf:

-- Vi ska kpa mamma en vacker blombukett.

-- Ja vars.

Och s gingo de till trdgrdsmstaren p herrgrden. Gustaf bestlde,
men det skulle vara fint. Under bindningen gick han och t br i
trdgrden helt ppet. Johan vgade icke rra ngot.

-- t du, -- sa brodern.

Nej, han kunde icke. Nr buketten var frdig tog Johan upp och
betalade den med tjugufyra skilling. Gustaf gaf intet tecken ifrn
sig. S skildes de.

Vid hemkomsten fverlemnade Johan buketten frn Gustaf.

Modern blef rrd. Vid qvllsbordet vckte blommorna faderns
uppmrksamhet.

-- Dem har Gustaf skickat mig, -- sade modern. -- Han r alltid bra
snll, -- och Johan fick en sorgsen blick, ty han var s hrd. Faderns
ga glimmade till under glasgonen.

Johan knde ingen bitterhet. Ynglingens svrmiska offerlusta hade
slagit ut, kampen mot orttvisor hade gjort honom till sjelfplgare,
och han teg. Han teg fven, nr fadern skickade Gustaf en handkassa,
och i ovanligt rrda ordalag frklarade huru djupt han knt detta
fina drag af hans goda hjerta. Han teg hela lifvet igenom med den
historien, fven nr han hade ftt anledningar att knna bitterhet,
och han talade slutligen frst, fvermannad, fallen och trampad i
arenans smutsiga sand med en grof fot p brstet och utan att se en
hand lyftas fr att vifta: nd. Det var d icke hmd, bara den dendes
sjelffrsvar!




5.

Med fverklassen.


Privatlroverket hade uppsttt ssom en opposition mot de offentliga
lroverkens skrckregering. Som dess tillvaro berodde p lrjungarnes
bevgenhet hade man beviljat stora friheter och infrt en ytterst
human anda. Kroppsstraff voro frbjudna, och lrjungarne voro vana,
att f yttra sig, interpellera, frsvara sig mot anklagelser, med ett
ord, de behandlades som tnkande varelser. Hr knde Johan frst att
han hade menskliga rttigheter. Om lraren misstagit sig i en faktisk
uppgift, var det icke lnt att bara g p och hlla p sin auktoritet;
han korrigerades och lynchades okroppsligen af klassen, som
fverbevisade honom om hans misstag. Rationella metoder voro fven
infrda i undervisningen. Litet lexor. Kursiva explikationer i sprken
gfvo lrjungarne ett begrepp om meningen med den undervisningen,
nemligen att kunna fverstta. Dertill hade man anstlda infdingar
fr de lefvande sprken, s att rat vande sig vid en riktig accent
och ngot begrepp om sprkets talande inhemtades.

Hit hade nu en mngd ungdom flytt frn statens lroverk, och Johan
trffade hr mnga gamla kamrater frn Klara. Men han terfann fven
lrare frn bde Klara och Jakob. Dessa gjorde en helt annan uppsyn
hr och antogo ett annat stt. Han frstod nu att de varit i samma
frdmelse som deras offer, ty de hade haft rektor och skolrd fver
sig. ndtligen tycktes d trycket uppifrn brja minskas, hans vilja
och tankar f frihet, och han frnam en knsla af lycka och
vlbefinnande. I hemmet bermde han skolan, tackade frldrarne fr
befrielsen och frklarade att han aldrig hade s roligt som i skolan.
Han glmde gamla orttvisor, blef mera mjuk i sitt vsen och mera
frimodig. Modern brjade beundra hans lrdom. Han lste fem sprk utom
modersmlet och hade bara ett r qvar till gymnasiiafdelningen. ldsta
bror var nu ute i verlden p ett kontor, den andra brodern var i
Paris. Johan liksom flyttades upp i en hgre lderklass i hemmet och
stiftade personlig bekantskap med modern. Han talade om fr henne ur
bckerna om naturen och historien, och hon, som aldrig ftt kunskaper,
lyssnade med andakt. Men nr hon hrt p en lng stund, antingen hon
nu behfde hja sig eller verkligen fruktade verldens visdom, drog hon
fram med den enda kunskapen, som kunde gra menskan lycklig. Hon
talade om Kristus; Johan knde vl igen det der talet, men modern
frstod att rigta det till honom personligen. Han skulle akta sig fr
andligt hgmod och alltid frblifva enfaldig. Gossen frstod icke
ordet enfaldig, och talet om Jesus liknade icke bibelns. Det var ngot
osundt i hennes skdning, och han tyckte sig mrka den obildades
motvilja mot bildning. Hvarfr denna lnga skolkurs, frgade han sig,
nr den ndock ansgs vara intet i jemfrelse med dessa dunkla lror
utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste ocks att modern hemtade
detta sprk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som
gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha
hand om den allra hgsta visheten, som hvarken presten i kyrkan eller
lraren i skolan hade aning om. Han brjade finna att dessa dmjuka
voro bra nog andligen hgfrdiga och att vgen till visdom genom Jesus
var en phittad ginvg. Kom dertill att han bland skolkamrater numera
hade grefvar och baroner, och nr namn p -hjelm eller -svrd brjade
hras i hans skolhistorier, fick han varningar fr hgfrd.

Var han hgfrdig? Troligen! I skolan skte han aldrig de frnma. Han
sg p dem hellre n p de borgerliga, ty de tilltalade hans
sknhetssinne genom sina vackra klder, fina ansigten, lysande
briljantnlar. Han knde att de voro annan ras, egde en stllning, dit
han aldrig kunde komma, dit han ej strfvade, ty han vgade icke
fordra af lifvet. Men nr en dag en baron anmodade honom om hjelp i en
lexa, knde han sig tminstone vara lika god som denne eller fver
honom i ett fall. Han hade dermed upptckt att det fans ngot som
kunde stta honom i jembredd med de hgsta i samhllet, och hvilket
han kunde frskaffa sig: det var kunskaper.

Det rdde vid detta lroverk just genom dess liberala anda en
demokrati, som han icke mrkt i Klara; grefvar och baroner, de flesta
lata, hade icke ngot frsteg fr de andra. Rektor, sjelf en bondpojke
frn Smland, var alldeles renons p vrdnad fr brd, lika litet som
han hyste ngon frdom mot de adlige eller srskildt ville stuka dem.
Han duade alla, stora och sm, var lika frtrolig mot alla, studerade
hvar individ, kallade dem i frnamn och var intresserad fr ungdomen.

Genom dagligt umgnge mellan borgarbarn och adelsbarn afnttes
respekten. Krypare funnos endast hgre upp p gymnasiiafdelningen, der
vuxna adelssner kommo upp i ridsp och sporrar, under det att en
gardist hll handhsten utanfr porten. Dessa ynglingar sktes af de
kloka, som redan inblickat i lifvets konst, men lngre n till kafet
eller ungkarlsrummet gick icke vgen.

Om hstarne terkommo en del af de frnma ynglingarne frn
expeditioner som extra sjkadetter. De upptrdde d i klassen i
uniform med stickert. De beundrades mycket, afundades af mnga, men
Johans slafblod var aldrig frmtet i den vgen: han erknde
privilegiet, drmde sig aldrig dit, hade en knsla af att der skulle
han bli mera frdmjukad n hr, och derfr ville han ej dit. Men att
komma i niv med dem p andra vgar, genom meriter, arbete, det drmde
han djerft om. Och nr samtidigt p vren utexaminerade studenter
kommo upp i klassen att ta afsked af lrarne, d han sg deras hvita
mssa, deras lediga stt, deras franka miner, d lngtade han sig i
deras stllning, ty han mrkte huru fven sjkadetterna tittade med
beundran p den hvita mssan.

       *       *       *       *       *

I familjen hade ett visst vlstnd intrdt. Man hade ter flyttat till
Norrtullsgatan. Der var gladare n vid Sabbatsberg, och vrdens gossar
voro skolkamrater. Trdgrden hade fadern icke mera, och Johan
sysslade nu mest med bckerna. Han frde en frmgen ynglings lif.
Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets mnga bokhllare
beskte det om sndagarne, och Johan upptogs i deras umgnge oaktadt
sina unga r. Han gick nu i jacka, vrdade sitt yttre och ssom
gymnasistfrhoppning tnjt han ett hgre anseende n ren medfrde. I
trdgrden promenerade han, och hvarken brbuskar eller ppeltrd
frestade honom synnerligen.

D och d kommo bref frn bror i Paris. De lstes hgt och med stor
andakt. De lstes fr slgtingar och bekanta, och det var familjens
triumf. Till julen anlnde fotografiportrtt af brodern i fransysk
collgien-uniform. Det var trumfess. Johan hade nu en bror, som bar
uniform och talade franska. Han visade portrttet i skolan och vann
socialt anseende. Sjkadetterna grinade emot och sade att det icke var
ngon riktig uniform, fr det fans ingen stickert. Men det fans kepi
och blanka knappar och ngot guld p kragen.

I hemmet visades stereoskopbilder frn Paris, och man lefde numera i
Paris. Tuilerierna och triumfbgen voro bekanta som slottet och
Gustaf Adolfs staty. Det syntes som om talesttet, att fadern lefver i
sina barn, verkligen egde ngot skl fr sig.

Lifvet lg nu ljust fr ynglingen; pressen hade minskats, han andades
lttare och skulle troligen gtt en ltt banad vg genom lifvet, om
icke omstndigheterna lnkat sig s att han fick back i seglen.

Modern hade lnge varit svag efter sina tolf barnsngar. Nu mste hon
intaga sngen och gick endast d och d uppe. Hennes lynne blef
hftigare, och vid motsgelser stego rda flammor upp p kinden. Vid
sista julen hade hon rkat i en vldsam dispyt med sin bror om
lsarprester. Denne hade vid julbordet framhllit Fredmans epistlars
djupsinnighet och till och med satt dem i tankedigerhet lngt fver
lsarpresternas predikningar. Det tog eld i modern och hon fll i
hysteri. Detta var blott ett symptom.

Nu brjade hon, medan hon nnu var uppe, att rusta barnens linne och
klder och stda ldor. Hon talade ofta med Johan om religion och
andra hga frgor. En dag visade hon honom ngra guldringar.

-- Dem skall ni f nr mamma dr, -- sade hon.

-- Hvilken r min? -- frgade Johan, utan att fsta sig vid tanken p
dden. Hon visade en fltad flickring med ett hjerta p. Den gjorde
ett starkt intryck p gossen, som aldrig egt ngon sak af guld, och
han tnkte ofta p den ringen.

I huset kom en mamsell fr barnen. Hon var ung, sg bra ut, talade
litet och hade ibland ett kritiskt leende. Hon hade varit hos en
grefve p Stora Trdgrdsgatan och tyckte troligen hon hade kommit ner
i ett tarfligt hus. Hon skulle fvervaka barnen och pigorna, men med
dessa umgicks hon nstan frtroligt. Det var nu tre pigor, en
husmamsell, en drng och en dalkulla i huset. Pigorna hade fstmn och
det lefdes lustigt i det stora kket, som sken sttligt med sin koppar
och tenn. Der ts och dracks, och gossarne blefvo bjudna med. De
kallades fr herre af fstmnnen och man drack deras skl. Husdrngen
var dock aldrig med: han tyckte det var svinaktigt att lefva s, fr
att frun var sjuk. Huset frefll stadt i upplsning, och fadern stod
svra duster med tjenarne sedan modern lg till sngs. Men modern blef
pigornas vn i dden. Hon gaf dem rtt af instinkt. Och de missbrukade
hennes partiskhet. Det var strngt frbjudet att utstta den sjuka fr
sinnesrrelser, men tjenarne intrigerade mot hvarandra och skerligen
mot patronen ocks. En dag hade Johan smlt bly i en silfversked.
Kksan sqvallrade fr modern; denna blef hftig och sade till fadern.
Men fadern blef bara retad p angifverskan. Han gick till Johan och
sade hyggligt, ssom om han behfde beklaga sig:

-- Du skall inte smlta bly i silfverskedar. Jag bryr mig inte om
skeden, den kan lagas, men den satans Fredrika har gjort mamma ledsen.
Visa inte pigorna snt der, om du gr ngot dumt, utan sg t mig, ska
vi stlla det till rtta!

De voro vnner fadern och han, fr frsta gngen, och han lskade
fadern nu, nr han steg ner till honom.

En natt vckes han i smnen af faderns rst. Han spritter upp. Det r
mrkt i rummet. I mrkret hr han rsten, som djup och darrande sger:
vill gossarna komma in till mammas ddsbdd! Nu slog det ner som ett
skslag fver honom. Han frs s att lemmarne smlde mot hvarandra,
medan han drog p klderna, hufvudsvlen isades, gonen stodo vidppna
och runno, s att ljuslgan syntes som en rd blddra.

Och s stodo de vid sjukbdden. De greto en timme, greto tv, tre.
Natten krp fram. Modern var sansls och knde icke igen ngon.
Ddsarbetet hade brjat med rosslingar och ndrop. Smbarnen vcktes
ej. Johan satt och tnkte fver allt ondt han gjort. Icke en
motrkning mot orttvisan kom fre. Efter tre timmar upphrde trarna.
Tankarne rnde hit och dit. Dden var slutet. Hur skulle det bli, nr
mamma ej fans mer? dsligt, tomt. Ingen trst, ingen ersttning. Det
var bara ett tjockt mrker af olycka. Han spanade efter en enda
ljuspunkt. gat faller p moderns byr, der Linn sitter i gips med en
blomma i handen. Der lg en enda frdel, som denna bottenlsa olycka
skulle medfra: han skulle f ringen. Han sg den p sin hand. -- Det
r ett minne af min mor, skulle han kunna sga, och han skulle grta
vid minnet, men han kunde icke underlta att tycka, det var fint med
en guldring. -- Fy! Hvem tnkte den lga tanken vid moderns ddsbdd?
En smndrucken hjerna, ett frgrtet barn. Nej bevars, en arftagare.
Var han girigare n andra, hade han anlag fr snlhet? Nej, d skulle
han aldrig talat om historien, ty den var djupt begrafven hos honom;
men han mindes den hela lifvet; den dk upp d och d, och nr den kom
fram, i smnls natt, i trtthetens sysslolsa stunder, d knde han
rodnaden hetta vid ronen. D anstlde han betraktelser fver sig
sjelf och sitt uppfrande och straffade sig som den lgsta af alla
menniskor. Frst nr han blef ldre och lrde knna ett stort antal
menniskor och tankeapparatens mekanik, kom han p den idn att hjernan
r en underlig ting, som gr sina egna vgar, och menskorna ro nog
sig lika fven i det dubbellif de fra: det som syns och det som icke
syns, det som talas och det som tnkes tyst.

Men vid denna tidpunkten fann han bara att han var dlig, och nr han
kom in p pietismen, der det talades om kampen mot onda tankar, insg
han att han hade mycket onda tankar. Hvarifrn de kommo? Frn
arfsynden och djefvulen, svarade pietisterna. Ja, det var han med om,
ty han ville icke vara ansvarig fr en s ful tanke, men han kunde
likafullt icke komma ifrn att tro sig ansvarig, ty han knde icke
lran om determinismen eller viljans ofrihet. Den lrans frkunnare
skulle ha sagt: en sund tanke hos dig, min gosse, att ska minsta
mjliga onda af ett ondt; en tanke som alla arftagare, stora eller
sm, ha tnkt, och, mrk vl, mste ha tnkt, efter alla lagar fr
tnkandet. Kristendomens sjelffrnekelsemoral med pelarhelgonsidealet
i luften kallar de tankar onda, som g ut p sjelfbevarelse, men detta
r osundt, ty individens frsta, heligaste pligt r att skydda sitt
sjelf, s vidt mjligt utan att skada andras.

Men hela hans uppfostran var ju enligt tidens lga frestllningsstt
inrttad med fstadt afseende p himlen och helvetet. Somliga
handlingar ansgos onda, andra goda. De frra skulle straffas, de
senare belnas. Slunda ansgs det som en dygd att starkt srja en
mor, oafsedt denna moders uppfrande mot barnet. En sdan
tillfllighet i skapnaden som knslornas lngvarighet ansgs som en
dygd. De som icke hade s beskaffade knslor voro mindre dygdiga. De
olyckliga, som mrkte denna brist hos sig, ville gra om sig, gra sig
bttre. Deraf hyckleri, falskhet mot sig sjelf. Nu har man kommit
derhn, att knslosamhet r upptckt vara en svaghet, som i ldre
stadier skulle ha stmplats som last.

Franska sprket bibehller nnu samma ord _vice_ fr lyte och last.
fvervigt i knsla och fantasi, hvilka dlja sanningen, anses numera
tillhra lgre utvecklingsstadier: vildens, barnets, qvinnans, och r
p vg att lggas igen ssom genom fverodling utsugen mark, och det
rena tnkandets tidehvarf str fr drren.

Ynglingen var en qvadron af romantik, pietism, realism och naturalism.
Derfr blef han aldrig annat n ett lappverk.

Johan tnkte visst icke bara p den fattiga prydnaden; det hela var
ett gonblicks frstrelse, tv minuter af lnga mnaders sorg, och
nr det slutligen blef tyst i rummet och fadern sade: mamma r dd, d
var det trstlst. Han skrek som en drunknande. Hur kan dden vara s
bottenlst frtviflad fr dem, som tro p ett terseende? Det mtte
allt vara illa bestldt med tron i dessa gonblick, nr frintelsen af
personligheten frsiggr med orubblig konseqvens infr ens gon.

Fadern, som eljes hade islndarens yttre knslolshet, var nu mjuk.
Han tog de tv snernas hnder och sade:

-- Gud har hemskt oss; nu skola vi hlla tillsammans som vnner.
Menniskorna g i sin sjelftillrcklighet och tro sig nog, s kommer
slaget, och man ser hur man behfver hvarann alla. Lt oss vara
upprigtiga mot hvarandra och fverseende.

Gossens sorg tog af i ett gonblick. Han hade ftt en vn, och en
mgtig, klok, manlig vn, som han beundrade.

Huset klddes nu med hvita lakan fr fnstren.

-- Du behfver icke g i skolan, om du icke vill, -- sade fadern.

Om du icke vill! Det var ett erknnande af hans vilja.

S kommo tanter, slgtingar, kusiner, ammor, gamla tjenare, och de
sade alla vlsignelse fver den dda. Alla rckte hnder till hjelp
att sy sorgklder: der funnos fyra sm barn och tre stora. Der sutto
unga flickor och sydde i den sjuka dagern, som fll genom de hvita
lakanen, och de talade halfhgt. Det var mystiskt, och sorgen fick ett
helt flje af ovanliga frnimmelser. Aldrig hade gossen varit freml
fr s mycket deltagande, och aldrig hade han knt s mnga varma
hnder, hrt s mnga vnliga ord.

Om sndagen lste fadern en predikan af Wallin fver texten: Vr vn
r icke dd, men hon sofver. Med hvilken oerhrd frtrstan tog han
icke dessa ord bokstafligen och hur visste han icke att rifva upp
sren och p samma gng lka dem! Hon r icke dd, men hon sofver,
upprepade han gladt. Modern sof nog derinne i det kalla frmaket, och
ingen vntade vl att se henne vakna.

Det led mot begrafningen. Grafplats var kpt. Svgerskan satt med och
sydde. Hon sydde och sydde, den gamla modern till sju medellsa barn,
den frr rika borgarmodern, sydde t barnen i det ktenskap, som
brodern frbannat. S steg hon upp och bad att f tala vid sin svger.
Hon hviskar vid honom i ett hrn af salen. De bda gamla falla i
hvarandras armar och grta. Fadern tillknnager att modern skulle f
begrafvas i farbrors graf. Farbrors graf var ett mycket beundradt
monument p Nya kyrkogrden, som bestod af en jernkolonn med en urna
p. De fattade derfr att en ra var vederfaren modern, men de
frstodo ej att ett brdrahat dermed var slocknadt, att upprttelse
var efter dden sknkt en god och pligttrogen qvinna, som varit
ringaktad derfr att hon blef mor innan hon fick titeln fru.

Det strlade nu af frsoning och frid, och man fverbjd hvarann i
vnligheter. Man skte hvarandras blickar, undvek strande
sysselsttningar, lste nskningar.

S kom begrafningsdagen. Nr kistan skrufvats igen och bars genom
salen, som var fyld af svartkldda, rkade en liten syster i attack.
Hon skrek och kastade sig i armarne p Johan. Han tog henne upp p
armen och tryckte henne mot sig, som om han var hennes mor och ville
skydda henne. Och nr han knde den lilla darrande kroppen krama sig
fast vid honom, erfor han en styrka som han lnge saknat. Trstls
kunde han ge trst, och nr han lugnade henne, blef han lugn. Det
befans emellertid vara den svarta kistan och de mnga menskorna, som
skrmt henne; ty de sm saknade knappt modern, greto icke efter henne
och hade glmt henne p en kort tid. Modersbandet r icke s snart
knutet, det sker endast genom en lng, personlig bekantskap. Johans
verkliga saknad rckte knappt ett qvarts r. Han srjde lnge, men det
var mera ett behof att fortlefva i stmningen, hvilken var ett uttryck
fr hans naturliga tungsinthet, som nu i moderssorgen funnit en
lmplig form.

       *       *       *       *       *

P ddsfallet fljde en lng sommar i sysslolshet och frihet. Johan
disponerade tv rum en trappa upp tillsammans med ldsta brodern, som
icke kom frn sin affr frrn om qvllarne. Fadern var borta hela
dagen, och nr de rkades tego de. Fiendskapen var nerlagd, men
vnskapen var omjlig. Ynglingen var nu sin egen herre; kom och gick,
styrde och stlde. Husmamselln fll undan fr honom, och de rkade
aldrig i konflikt. Umgnget med kamrater undvek han, stngde sig inne
p sina rum, rkte tobak, lste och grubblade.

Alltid hade han hrt att kunskaper voro det hgsta, att det var ett
kapital, som aldrig kunde frloras, och att man med dem skulle st
sig, huru djupt man n sjnk p samhllsskalan. Att ta reda p allt,
veta allt, var hos honom en mani. Han hade sett ldsta brors ritningar
och hrt dem bermmas. I skolan hade han endast ritat geometriska
figurer. Han ville allts rita, och under ett jullof kopierar han i
ett strck och i raseri broderns alla ritningar. Den sista i samlingen
var en hst. Nr han ftt den frdig och sett att det icke var ngon
konst, lade han bort att rita.

Alla barnen utom Johan spelade ett instrument. Johan hrde skalor och
fningar p piano, viol och violoncell, s han blef led af alltsammans
och musiken blef hvad kyrkklockorna varit frut. Han ville kunna
spela, men han ville icke g igenom skalorna. Han tog i smyg notor och
spelade genast stycken. Det blef dligt, men han hade nje af det. I
ersttning fretog han sig hlla reda p kompositr och opus till
allt hvad syskonen spelade, s att han var fver dem i kunskap om
musiklitteraturen. En gng sktes en notskrifvare till att kopiera
Trollfljten, arrangerad fr violqvartett. Johan erbjd sig.

-- Kan du skrifva notor, du? -- frgades han.

-- Jag ska frska, -- sade han.

Han fvade sig ett par dagar och s skref han ut alla fyra stmmorna.
Det var ett lngt, trkigt arbete, och han hll p att trttna, men s
fick han det frdigt till slut. Det var slarfvigt hr och der, men det
kunde begagnas.

Han hade ingen ro frrn han ftt lra sig alla Stockholmsflorans
vxter. Nr han knde dem, kastade han mnet. Ngon botanisk exkursion
roade honom ej mer; vandringar i naturen erbjdo intet nytt. Han kunde
ej trffa en oknd vxt. De f mineralierna hade han reda p.
Insekterna egde han i sin samling. Och foglarne knde han p lten, p
fjdrarne och till och med p ggen. Allt det der var bara yttre
freteelser, namn p saker, som snart frlorade sitt intresse. Han
ville se inuti. Han brukade beskyllas fr frstrelseanda, ty han
plockade snder allt, leksaker, ur, allt som kom under hans hand. Han
kom af en hndelse p en Tham'isk frelsning i vetenskapsakademien,
och fick fvervara en seance i kemi och fysik. De ovanliga
instrumenten och redskaperna fngslade honom. Professorn var en
trollkarl, men en som talade om hur underverket gick till. Det var
nytt, och han ville sjelf intrnga i det frdolda.

Han talade om fr fadern sin nya bjelse, och denne, som i yngre r
sysslat med galvanoplastik, lemnade honom bcker ur bokskpet. Focks
Fysik, Girardins Kemi, Figuiers Upptckter och uppfinningar samt
Nybli Kemiska Teknologi. P vinden fans dessutom ett galvaniskt
batteri med sex element af gamla Daniellska koppar- och zinksystemet.
Detta fick han om hnder redan som tolfring och handterade
svafvelsyra s att handdukar, serveter och gngklder frstrdes.
Sedan han galvaniserat alla freml han funnit lmpliga lade han ner
den rrelsen. Nu p sommaren i ensamheten tog han upp kemien med
raseri. Men han ville ej gra de experiment, som stodo i lroboken;
han ville gra upptckter. Alla medel fattades honom, pengar,
apparater, men intet fick hindra. Hans lynne var nu sdant och blef n
mer sdant efter moderns dd, d han var sin egen herre, att hans
vilja skulle fram trots allt och genast. Spelade han schack, gjorde
han upp sin anfallsplan p motstndarens kung; gick p hnsynslst
utan att se p sitt frsvar, fverrumplade ibland motstndaren genom
sin hnsynslshet, men frlorade oftast partiet.

-- Hade jag ftt dra ett drag till, hade du varit matt i stllet, -- sade
han.

-- Ja, men det fick du inte, derfr blef du matt.

Skulle han in i en byrlda, och nyckeln ej var till hands, tog han
eldgaffeln och brt upp lset, s att skrufvar och lsskylt rcks
loss.

-- Hvarfr har du brutit snder lset? -- frgade man.

-- Derfr att jag skulle in i byrn!

Det fans dock en viss ihrdighet i allt detta g-p. Men endast s
lnge raseriet varade. Han skulle gra sig en elektricitetsmaskin. Ute
i vinden hittade han en spinnrock. Frn den brt han bort det som han
icke behfde och skulle nu erstta hjulet med en rund glasskifva. Han
hittade ett innanfnster. Med en qvartsflisa skar han ut rutan. Men nu
skulle den bli rund och f ett hl midt i. Med ett nyckelax satt han
och brt ut flisa efter flisa, ibland icke strre n ett sandkorn;
detta tog mnga dagar. Rutan blef rund. Men hur skulle han f hl? Hl
i en glasruta. Han gjorde sig en drillborr. Fr att f bgen brt han
snder ett paraply fr att komma t ett hvalfiskben och tog en
violstrng till lina. Sedan repade han i glaset med qvartsen, fuktade
med terpentin och drillade. Men han mrkte ingen framfart. D, nr han
mrkte sig s nra mlet, frlorade han tlamodet och besinningen. Han
skulle forcera hl med ett sprngkol. Rutan sprack. D kastade han sig
p sin sng, magtls, utmattad, hoppls. I harmen blandade sig ocks
en frnimmelse af fattigdom. Hade han bara haft pengar! Han kunde g
utanfr Spolanders magasin p Vesterlnggatan och se p de kemiska
apparater der funnos. Han undrade hvad de kostade, men vgade aldrig
g in och frga. Hvad tjenade det till? Han fick aldrig ngra pengar
af fadern.

Sedan han hemtat sig frn motgngen skulle han gra det ingen gjort
frr och ingen kan gra: ett perpetuum mobile. Fadern hade omtalat,
att ett stort pris var fr lnge sedan utsatt fr uppfinnaren af det
omjliga. Det var ngot som lockade honom. Han kombinerade ett
vattenfall, som drog en pump, med en Heronsklla. Fallet skulle stta
pumpen i gng, pumpen skulle ter draga upp vattnet och Heronskllan
hjelpa till. Han mste nu ut i vindskontoret och gra razzia. Sedan
han brutit snder alla mjliga ting fr att samla material, brjade
arbetet. En kaffekokare fick slppa till ett rr, en sodavattensmaskin
gaf reservoarer, dragkistan gaf beslag, byrn trd, en fgelbur
lemnade jerntrd, en ampel blef en af bassngerna, och s vidare.
Dagen var inne d afprofningen skulle ske. D kommer husmamsellen och
frgar, om han vill g med syskonen till mammas graf. -- Nej, han hade
inte tid. -- Om nu det onda samvetet slog honom och strde hans
arbete, eller han var nervs nd, nog af: frsket misslyckades. D
tog han, utan att vilja afhjelpa felet, hela den konstiga apparaten
och slog den i kakelugnsstenarne. Der lg verket, som kostat s mnga
nyttiga saker lifvet, och lnga tider efter upptcktes spren af hans
vilda framfrd i vindskontoret. Han fick snubbor, men det bet inte
numer.

Fr att skaffa sig revanche i huset, der han dragit sig hn fr sina
misslyckade experiment, anstlde han ngra knallgasexplosioner samt
tillverkade en Leydnerflaska. Kattskinnet drog han af en dd, svart
katt han hittat i Observatoriibacken, och hvilken han bar hem i sin
nsduk. En natt nr ldsta bror och han kommo hem frn en konsert,
funnos inga tndstickor, och de ville ej vcka huset. Johan letade
fram svafvelsyra och zink, framstlde vtgas vid gatlyktans sken, slog
eld med elektroforen och tnde lampan. Dermed var hans rykte som
kemist stadgadt. Han framstlde fven Jnkpings tndstickor efter
recept ur Teknologien. Hvarfr han mycket frvnades fver det lngt
senare beviljade Jnkpingspatentet p stickor, hvilka fr frigt
frefunnits i handeln ssom Bjrneborgs vaxstickor. Och s lade han
ner kemien p en tid.

Faderns bokskp inneslt en liten boksamling, som numera stod till
Johans frfogande. Der fans, utom de ofvan omnmda kemiska och fysiska
arbetena: trdgrdsbcker, en illustrerad naturalhistoria, Meijers
Universum, Handbok fr mdrar med Frlossningskonst, en tysk anatomi
med figurer, Napoleons historia p tyska med stlstick, Wallins,
Franzns och Tegnrs dikter, Wallins predikningar, Blumauers Oeneis,
Don Quixote, fru Carlns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche
Klassiker m. m.

Utom indianbcker och Tusen och en natt hade Johan nnu icke lst
ngon sknlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem lnga
och trkiga, i synnerhet derfr att de saknade illustrationer. Men nr
nu kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskdade, tog
han en dag en visit i bokskpet. Han tittade i poesierna. Der knde
han sig svfvande i luften och visste icke hvar han var hemma. Han
frstod det inte. S fick han Fredrika Bremer's Skildringar ur
hvardagslifvet. Det slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och
han stlde tillbaka dem. S fick han fatt i Jungfrutornet. Det var
berttelser och fventyr. Den olyckliga krleken rrde upp honom. Men
vigtigare n allt var, att han knde sig vuxen med dessa vuxna
menskor. Han frstod hvad de talade och han mrkte att han icke var
barn. Dessa fullvuxna voro ju hans jemlikar. Han hade ju varit
olyckligt kr, lidit, kmpat, men var qvarhllen i barndomens
fngelse. Och nu kom han till fullt medvetande om att hans sjl var i
fngelse. Den hade varit flygfrdig fr lnge sen, men man hade klippt
vingarne och satt honom i bur. Nu skte han fadern och ville tala med
honom ssom en jemnring, men fadern slt sig och rufvade p sin sorg.

       *       *       *       *       *

P hsten kom ett nytt bakslag och en ny hllhake p honom. Han var
mogen till gymnasiiafdelningen, men qvarhlls i skolan, emedan han var
fr ung och skulle mogna. Han rasade. Det var andra gngen man rck
honom i rocken, nr han ville springa. Han knde sig som en
omnibushst, som oupphrligt tar fart och oupphrligt hlles igen.
Detta rck snder hans nervlif, slappade hans viljekraft och lade
grunden till blifvande modlshet. Han vgade aldrig nska ngot rtt
lifligt, ty han hade sett sina nskningar motas s mnga gnger. Han
ville rusa fram med arbete, men arbete hjelpte ju ej: han var fr ung.
Nej, skolan var fr lng. Den visade mlet i fjerran, men satte
slagbommar fr lparen. Han hade rknat ut att han skulle bli student
vid femton r. Han blef det ej frr n vid aderton. Och i sista ren,
d han sg utgngen ur fngelset s nra, kastades ytterligare ett
straff-r p honom, derigenom att sjunde klassen gjordes tvrig.

Barndomen och ungdomen blef honom ytterligt pinsam; han var led p
hela lifvet och skte nu trsten i himlen.




6.

Korsets skola.


Sorgen har den lyckliga egenskapen att ta opp sig sjelf. Den dr af
svlt. Som den vsentligen r ett afbrott i vanor kan den ersttas
genom nya. Som den r ett tomrum fylles detta snart som genom ett
verkligt horror vacui.

Ett tjugurigt ktenskap var upplst. En kamrat under kamp mot lifvets
motigheter var frlorad; en qvinna, vid hvars sida en man lefvat, hade
gtt undan och lemnat en celibatr qvar; husets administratr hade
fvergifvit sin post. Allt var i olag. De sm svartkldda
pysslingarne, som fverallt bildade mrka flckar, i rummen, i
trdgrden, hllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro
fvergifna och trodde dem vrnlsa. Han kom ofta hem frn sitt arbete
om eftermiddagarne och satt d ensam i lindbersn t gatan. Han hade
ldsta dottern, en sjuring, i kn, och de andra lekte vid hans
ftter. Ofta sg Johan den grhrige mannen med de vackra, sorgsna
dragen sitta der under det grna halfljuset frn lfverket. Han kunde
icke trsta honom och han skte honom ej mer. Han sg den gamles
vekhet, som han ej trott p, sg honom stirrande drja med blickarne
p dottern ssom om han skte konstruera ut den ddas drag i barnets
obestmda ansigtslinier. Han sg den taflan ofta mellan trdens
stammar frn sitt fnster, i allns lnga perspektiv; den vrmde honom
och skakade honom, men han brjade frukta fr fadern, emedan denne ej
var sig lik.

Sex mnader hade gtt, d fadern en hstafton kom hem med en frmmande
herre. Det var en gammal man med ett ofantligt jovialiskt utseende.
Han skmtade godmodigt, var vnlig och artig mot barn och tjenare, men
omotstndlig i sitt stt att f menskor att le. Han kallades kamrern,
var en barndomsvn till Johans far och hade upptckts ssom boende i
huset bredvid. De gamle talade om sina barndomsminnen. Der var ett
frrd, som kunde fylla tomrummet. Frsta gngerna stramade faderns
stelnade drag nr han narrades le t den spirituelle och humoristiske
mannens anmrkningar. Om en vecka skrattade han och hela familjen, s
som endast de hvilka ha grtit lnge kunna gra det. Det var en
lustigkurre af rang och dertill spelade han viol, guitarr och sjng
Bellman. Det kom ny luft i vningen, nya skdningar, och sorgens
inbillningsfantomer vdrades ut. Kamrern hade ocks haft sorg, han
hade mistat sin fstm och hade sedan frblifvit ungkarl. Lifvet hade
icke lett mot honom, men han hade aldrig tagit saken med lifvet
riktigt allvarsamt.

S kom Gustaf hem frn Paris; i uniform, blandande franska ord med
svenska, och med lifligt lynne och qvicka gester. Fadern tog emot
honom med en kyss p pannan, och ett moln af sorgens minne drog frbi,
ty sonen hade ej varit hemma vid moderns dd. Men s klarnade det igen
och det blef lifligt i huset. Gustaf ingick i affren, och nu hade den
gamle ngon att tala vid om hvad som intresserade honom.

En sen hstafton efter supn, d kamrern var hemma och sllskapet satt
tillsammans, steg fadern upp och bad att f tala. -- Mina gossar och
min barndomsvn, brjade han. Derp frkunnade han sin afsigt att
sknka sina sm barn en ny mor, och han tillade att passionernas tid
var frbi fr honom och att endast intresset fr barnen dikterat hans
beslut att taga mamsell * * * till sin kta hustru.

Det var husmamsellen. Detta sade han med en fverlgsen ton, ssom om
han ville sga: detta angr er inte egentligen, men ni ska f veta det
nd! Derp frdes mamsell ut och mottog lycknskningar, varma af
kamrern, men mycket blandade af de tre ynglingarne.

Tv af dem hade icke s fina samveten, ty de hade hftigt, men
oskyldigt tillbedt henne, den tredje, Johan, hade lefvat i oenighet
med henne p sistonet. Hvem som var mest generad, undras.

Det uppstod en lng paus, hvarunder ynglingarne ransakade sina njurar,
uppgjorde sina konton och funderade p fljderna af denna ovntade
hndelse. Johan mtte frst ha osat brndt horn och funnit
situationens kraf, ty han gick samma afton in i barnkammaren och rakt
fram till mamsell. Det svartnade fr gonen nr han framsade fljande
tal, i hast komponeradt och fverlst i faderns stil.

-- Som vi nu rka att st i frndrade frhllanden till
hvarandra, -- sade han, -- s ber jag mamsell lta det frflutna vara
glmdt och lta oss vara vnner.

Det var uppriktigt menadt, klokt handladt och hade ingen baktanke. Det
var ett bokslut med det gamla och nskan om god samvaro fr framtiden.

Fljande middag kom fadern upp till Johan p hans kammare och tackade
honom fr hans dla beteende mot mamsell, och som uttryck af sin
gldje lemnade han honom en liten present, en lnge efterlngtad till
och med. Det var en kemisk apparat.

Johan skmdes att mottaga gfvan och fann icke sin handling del. Den
var naturlig fljd, den var klok, men fadern och mamsell skulle hissa
upp den och i den lsa goda frebud fr sin krlekslycka. De fingo
ocks snart inse sin villfarelse, som d naturligtvis lades p gossens
skuldregister.

Att den gamle gifte om sig fr barnens skull, derom finnes intet
tvifvel, men att han fven lskade den unga qvinnan, det r skert.
Och hvarfr skulle han ej f det? Det angick ingen, men fenomenet r
konstant, bde att enklingar snart gifta om sig, huru svrt n
ktenskapet varit, och att de knna sig beg en otrohet emot den
aflidna. Dende makar bruka plgas mest p sistone vid tanken p att
den efterlefvande skall gifta om sig.

Brderna togo saken flott och bjde sig. De hade faderskulten som
religion. Tro och icke tvifla. De hade aldrig tnkt att faderskapet
endast var en tillfllig egenskap, som kunde falla p hvar mans lott.

Men Johan tviflade. Han kom i ndlsa dispyter med brderna och angrep
fadern, som fre sorgrets utgng frlofvat sig. Han frammanade
moderns skugga, spdde olycka och frderf, retades till fverdrifter
och frgick sig.

Brdernas argument var: det rr icke oss hvad pappa gr! -- Det var
sant att de icke egde dma derfver, men det rrde dem alla djupt.
-- Ordryttare, -- sade de, ty de knde icke huru orden hafva mnga
valrer.

En afton strax efter, d Johan kom hem frn skolan, sg han huset
upplyst och hrde musik och glam. Han gick upp p sitt rum och satte
sig att lsa. Huspigan kom upp och bad honom frn fadern stiga ner, ty
det var frmmande.

-- Hvilka?

-- De nya slgtingarne.

Han bad helsa, att han icke hade tid. S kom en bror upp. Han var
ovettig frst, bad sedan. Fr gubbens skull kunde han vl komma ner,
bara ett gonblick och helsa. Han skulle f g genast.

-- Ja, han ville fundera!

Slutligen gick han ner; sg salen full med fruntimmer och herrar; tre
mostrar, en ny mormor, en morbror, en morfar. Mostrarna voro unga
flickor. Han gjorde en bugning midt p golfvet, artigt men stelt.

Fadern var ond, men ville ej visa det. Han frgade Johan om han ville
ta ett glas punsch. Johan tog det. Derp frgade den gamle ironiskt om
han hade s mycket att gra till skolan. Ja, det hade han. Och s
gick han upp p sitt rum. Der var kallt och halfmrkt, och att lsa
gick ej, nr han hrde dans och musik dernere. S kom kksan och
budade till supn. Han ville icke ha ngon mat. Hungrig och ursinnig
gick han i rummet af och an. Ibland ville han ner, der det var varmt,
ljust och gladt; och han hade lsvredet i handen mnga gnger. Men s
vnde han om. Han var blyg. Rdd fr menskor af naturen, hade han
under sommaren, d han icke talt vid ngon, blifvit n mera vild. Och
s gick han hungrig till sngs och ansg sig som den olyckligaste
menska som fans.

Fljande dag kom fadern upp p hans rum. Nu sade han honom att han
varit falsk, nr han bedt mamsell om frltelse.

-- Frltelse? Han hade icke haft ngot att be om frltelse fr.

Men nu skulle fadern bja honom, han mtte gra sig aldrig s hrd.

-- Frsk! -- tnkte han. Frsken uteblefvo p en tid, men Johan gick
och stlade sig fr att mottaga bjningarne.

       *       *       *       *       *

Brodern satt och lste vid aftonlampan uppe p kammaren. Johan
frgade: hvad lser du? Brodern visade titeln p omslaget. Der stod
med stora frakturer p gult omslagspapper den ryktbara titeln: En
ungdomsvns varning fr ungdomens farligaste fiende.

-- Har du lst den? -- frgade Gustaf.

Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. Nr lsningen var slutad
lade Gustaf in boken i sin byrlda, och gick ner. Johan ppnade ldan
och tog fram den hemska skriften. gonen lupo fver sidorna utan att
vga stanna. Knna skallrade, bloden frsvann frn ansigtet, pulsarne
frso. -- Han var slunda dmd till dden eller vansinnet vid tjugufem
rs lder. Hans ryggrad och hjerna skulle rinna bort, hans ansigte bli
som en ddskalles, hans hr falla af, hnderna darra -- det var fasligt.
Och botemedlet? Jesus! Men Jesus kunde icke bota kroppen, endast sjlen.
Kroppen var dmd till dden -- vid tjugufem r -- terstod endast att
rdda sjlen frn evig frdmelse. -- Detta var Dr. Kapffs beryktade
partiskrift, som bragt s mnga ynglingar p drhuset, bara fr njet
att f ka de protestantiska jesuiternas partinumerr. En sdan
skrift, s djupt osedlig, s skadlig, borde i sanning talas,
seqvestreras och brnnas. Eller tminstone motverkas af upplystare
skrifter i mnet. En sdan fans verkligen och rkade senare i hnderna
p Johan, som sedan gjorde allt fr att sprida den, ty den var s
sllsynt. Den hette Farbror Palles rd till unga syndare, och ansgs
vara frfattad af medicinalrdet Wistrand. Det var en hjertlig bok,
som tog saken ledigt; talade uppmuntrande till pojkarne och framhll
srskildt huruledes man fverdrifvit vdorna af okynnet, hvarjemte han
gaf praktiska rd och hygieniska anvisningar. Men n i dag regerar
Kapffs ursinniga skrift, och lkare fverlpas af syndare, som med
klappande hjerta aflgga beknnelsen. Fr icke lnge sen kom en
student till en bermd Stockholmslkare och beknde med trar huru han
frspilt sitt lif och endast afvaktade dden.

-- h prat, herre, -- svarar doktorn. -- Se p mig; fins vl ingen som
varit s okynnig som jag.

Syndaren sg p honom och fann fr sig en fyrtifemrig Herkules,
hvilken derjemte egde en stark, orubbad intelligens.

Men Johan fick intet trstens ord i sin svra bedrfvelse p ett helt
r. Han var ddsdmd; terstod bara att lefva ett dygdigt lif i Jesu
intill slaget skulle komma. Han tog upp moderns gamla pietistskrifter
och lste om Jesus. Han bad och pinade sig. Ansg sig ensam som en
brottsling, frdmjukade sig. Nr han gick p gatan dagen efter, steg
han ner frn trottoaren fr hvarje menniska han mtte. Han skulle dda
sitt sjelf och uppg i Jesus; lida sin tid och sedan g in i sin
Herres gldje.

Han vaknade en natt och sg brderna sitta vid ljus. De talade om
mnet. Han krp under tcket, stack fingren i ronen, fr att icke
hra. Men han hrde nd. Bror talade om pensioner i Paris, der
ynglingar bundos i sngarne utan att detta hjelpte. Han ville springa
upp, beknna fr dem, be om nd, om hjelp, men han vgade icke hra
bekrftelsen p ddsdomen. Om han gjort det kanske han ftt trst och
hjelp. Men han teg. Han svettades och bad till Jesus, icke till Gud
numera. Hvart han gick sg han det frfrliga ordet i svarta
frakturkapiteler p gul botten, p husmurar, p rummets tapeter. Och
byrn der boken lg, inneslt guillotinen. Hvar gng brodern gick i
ldan darrade han och sprang ut. Han stod lnga stunder framfr
spegeln och sg efter om gonen sjunkit, hret lossnat och ddskallen
stuckit fram. Men han sg frisk och rd ut.

Han slt sig inom sig sjelf, blef tyst och undvek sllskap. Nu
inbillade sig fadern att han ville visa sitt ogillande fver hans
gifterml, att han var hgfrdig, och nu skulle han krkas. Han var
krkt redan och nr han med tystnad bjde sig under krossningen,
triumferade fadern fver sin lyckade kur.

Detta retade ynglingen och ibland reste han p sig. Ibland uppsteg ett
svagt hopp om att kroppen skulle kunna rddas. Han gick p
gymnastiken, tog kallt vatten och t litet om qvllarne.

Fr frigt, att vara pietist eller lska Jesus m man icke tro r
ngot helt; det r en stmning, som kommer momentvis och gr som ett
vder, det r ett stt att se sakerna, som fordrar lng vana att komma
in i; det r en rol som icke lres s hastigt. Att vara pessimist nr
man r ung och stark, och Jesuismen var ren pessimism d den trodde
att verlden var usel alltigenom, det gr icke s ltt. Lifsgldjen
ligger der, och man ser mnga s kallade upprigtiga sjelfbedragare
bland lsarne, som ro rtt muntra. ro de gifta och sunda, mste de
ovilkorligen ha mnga stunder, d de glmma Jesus helt och hllet och
d han icke fr vara med, just i de stunder d individen knner
lifskraften s mngdubblad, att den rcker utom individen ut p
slgtet.

I skolan mrktes nu p hans krior intrycken af pietistskrifterna, och
tv examensstilar, daterade 1862 och 63, hade detta utseende:


_En illa anvnd dag r fr alltid frlorad._

Tiden r den dyrbaraste af alla de gfvor, som Gud har gifvit oss;
derfre skola vi anvnda den p ett stt, som visar, huru hgt vi
vrdera denna gfva. Vi skola anvnda hvarje dag, hvarje timma till
ngot nyttigt ndaml, svl fr kroppen som sjlen, och icke
frspilla den p ett onyttigt stt.

Om jag sledes anvnder en dag p ett, fr mitt samvete icke
tillfredsstllande stt, s kan den frlust, som jag lidit, aldrig
ersttas; sledes r den frspilda dagen frlorad fr alltid, i
anseende till de nyttiga lrdomar, som jag d kunnat inhemta, ty den
tid, hvilken har flytt, kommer aldrig tillbaka. Hvarje dag frer oss
nrmare grafven; och vi skola tnka p att en gng st till svars fr,
huru vi anvndt vr tid. Vi skola derfre ifrn ungdomen vnja oss att
rtt vrdera och anvnda den dyrbara tiden, och hvarje dag ska
inhemta nya kunskaper och fr frigt anvnda den p ett stt, som Gud
och vrt samvete bjuda. Ty en illa anvnd dag r fr alltid frlorad.


_Hvad solen r fr jorden, r Religionen fr menniskan._

Solen r oumbrlig fr all jordisk vegetation. Utan hennes lifgifvande
ljus och vrma, skulle inga vexter, inga djur och i fljd deraf inga
menniskor finnas, utan hela vr jord skulle vara en ken. Men solen
ingjuter icke allenast lif utan fven hopp hos menniskorna; ty, d hon
om qvllen gr ned, hoppas vi alltid att se henne nsta morgon uppg
med en ny dag. Likasom vi fr vrt lekamliga lif ndvndigt behfva
solen, s r religionen lifskraften fr vrt andliga lif. Ty det r
den, som gifver oss trst i vra bekymmer och fven hopp om ett
kommande lif, den r ock den enda driffjedern till en dygdig och
rttskaffens lefnad, emedan den frespeglar en belning fr de goda
gerningarne samt straff fr de onda.

       *       *       *       *       *

Ynglingens jag hade nu blifvit genom lif, skolumgnge och lrdom ett
rtt rikt resum, och genom jemfrelse med andras enklare jag fann han
sig fverlgsen. Men nu kom Jesus och ville dda hans jag. Det gick
icke s ltt, och kampen blef svr, vildsint. Han sg ocks huru ingen
annan frnekade sitt jag, hvarfr, hvarfr i Jesu namn skulle han
frneka sitt?

P brllopet gjorde han revolt. Han steg icke fram och kysste bruden,
ssom de andra syskonen, och han drog sig ifrn dansen tillbaka till
toddygubbarne, der han berusade sig ngot.

Nu skulle straffet komma och hans sjelf brytas ner.

Han blef gymnasist. Det gjorde honom icke vidare glad. Det kom fr
sent, som en fr lnge sedan frfallen skuld till honom. Han hade
tagit ut den njutningen i frskott. Ingen gratulerade honom, och han
fick icke genast gymnasistmssa. Hvarfr? Skulle han stukas, eller
ville icke fadern se hans lrdom i yttre tecken? Slutligen blef det
ett frslag att en moster skulle brodera kransen p sammet, som skulle
sys p en vanlig svart mssa. Hon broderade en ek- och lagerqvist, men
dligt, hvarfr han led smlek af kamraterna. Han var den enda, som
hade gtt utan den sedvanliga mssan en lng tid. Den enda! Utpekad
ensam, frbigngen ensam!

Derp nedsattes frukostpengarne, som i skolan varit fem re, till
fyra. Detta var en ondig grymhet, ty huset var icke fattigt, och en
yngling behfver mer mat. Fljden blef den att Johan aldrig t
frukost, ty tolfskillingen fr veckan gick t till tobak. Han hade en
frfrlig aptit och var alltid hungrig. Nr det var kabeljo till
middan t han sig trtt i kkarne, men gick hungrig frn bordet. Fick
han d absolut fr litet mat? Nej, ty det finnes millioner
kroppsarbetare, som f mycket mindre, men de hgre klassernas magar
mtte vara anpassade fr starkare och mera koncentrerad fda. Han
mindes derfr hela sin ungdom som en lng svlt.

Vidare nedsattes dieten under styfmoderns regim och maten blef smre.
Linnet fick numera ocks endast bytas en gng i veckan i stllet fr
tv. Det var en frknning af att en underklass kommit upp till
styret. Ynglingen var icke hgfrdig p s stt, att han icke erknde
husmamsellns brd, men nr hon upptrdde ssom tryck, flyttadt
nerifrn fver honom, d gjorde han uppror -- men s kom Jesus emellan
och bad honom vnda andra kinden till.

Han vxte och fick g i urvxta klder. Kamraterna brjade gyckla med
honom fr hans korta byxor och hans hemgjorda krans p mssan. Alla
hans skolbcker kptes antiqvariskt i gamla upplagor, hvaraf uppstod
mnga ledsamheter i skolan.

-- Det str s i min bok, -- svarade Johan.

-- Fr jag se p din bok!

Skandal! Och order att kpa nyaste upplagan, hvilket aldrig skedde.

Hans skjortor slutade nu p halfva armen och kunde icke knppas. P
gymnastiken behll han derfr alltid jackan p. En middag skulle han i
egenskap af rotmstare stanna qvar p enskild, hgre lektion fr
ljtnanten.

-- Tag af er jackorna nu, gossar, s ska vi ta oss lite motion, -- sade
ljtnanten.

Alla kastade af sig, utom Johan.

-- N, r jackan af n?

-- Nej, jag fryser, -- sade Johan.

-- Han ska snart bli varm, -- sade ljtnanten, -- af med trjan bara.

Han vgrade. Ljtnanten kom nu vnligt skmtsamt fram till honom och
drog i rmarne. Han gjorde motstnd. Lraren sg p honom.

-- Hvad r det fr slag? -- sade han. -- Jag ber hyggligt, och han vill
icke gra mig till viljes. G d sin vg!

Ynglingen ville sga ngot till sitt frsvar; sg bedrfvad p den
hygglige mannen, hos hvilken han alltid sttt vl -- men han teg och
gick!

Nu knde han qvsningen. Fattigdom, lagd af grymhet som
frdmjukelse, icke framkallad af nd. Han beklagade sig fr brderna,
men de sade att han icke skulle vara hgfrdig. Klyftan, som olika
bildning dragit mellan dem, var ppnad. De tillhrde nu olika
samhllsklasser och de grupperade sig p faderns sida, ssom
klasskamrat och den magtegande.

En annan gng fick han en jacka, som var en ndrad bl frack med
blanka knappar. Kamraterna hnade honom derfr att han ville leka
kadett. Och det var det sista han ville, ty vara mer n synas, deri
lg hans hgfrd. Den jackan led han otroligt af.

Derp brjade det systematiska bjningsarbetet. Johan krdes upp om
morgnarne tidigt och sndes ut i renden, som skulle utrttas innan
han gick till skolan. Han skylde p lexorna, men det hjelpte ej. Du
har s ltt att lra, att du hinner med att lsa annat skrp, hette
det.

Att g renden, nr det fans drng, kulla och s mnga tjenare
-- ondigt. Han insg att det var ferlan. Nu hatade han sina
frtryckare, och de honom.

Derp brjade en annan kurs i dressyr. Han skulle vara oppe om
morgnarne och kra fadern ner till staden, och detta innan han gick i
skolan, s tervnda med hst och vagn, spnna ifrn, sopa stallet och
ge hsten mat. Samma manver upprepades p middagen. Slunda skta
lexor, skola, och tv gnger om dagen kra till och frn Riddarholmen.
Han frgade sig vid ldre r om det kunde ligga ngon m omtanke i
detta; om den kloke fadern sg att hans hjernverksamhet skadade honom
och att han behfde kroppsarbete. Eller kanske det var en ekonomisk
tgrd fr att spara drngens arbetstid. Kroppsarbetet var nog nyttigt
och skulle kunna anbefallas alla frldrar till ptnkning, men Johan
kunde ej se vlviljan, om den fans, ty det hela gick till s elakt, s
ppet elakt som mjligt, och visade s sin afsigt att gra ondt, att
han ej kunde upptcka ngra goda afsigter, hvilka ju fven kunnat
finnas der vid sidan af de elaka. Nr sommarlofvet kom, urartade
krningen till stalltjenst. Hsten skulle fodras ut p bestmda
timmar, och Johan mste hlla sig hemma och passa klockslag. Hans
frihet var slut. Och han knde den stora frndringen, som intrdt i
hans stllning, och hvilken han tillskref styfmodern. Ifrn att vara
en fri man, som rdde sin tid och sina tankar, var han blifven
tjenare: du kan gra liten nytta fr maten! Och nr han sg huru de
andra brderna skonades fr drngsysslor, var han fvertygad om att
det var elakhet. Att skra hackelse och sopa golf, bra vatten och
sdant, var utmrkt godt, men afsigten frderfvade allt. Om fadern
sagt honom att det var nyttigt fr hans helsa, srskildt hans knslif,
skulle han med nje gjort det. Nu hatade han det. Han var mrkrdd, ty
han var som alla barn uppfostrad af pigor, och han mste gra stort
vld p sig fr att kunna g upp p hskullen om qvllarne. Han
frbannade hvarje gng han skulle dit, men hsten var en godmodig tok,
som han talade vid ibland och beklagade sig fr. Dessutom var han
djurvn och hade kanariefoglar, som han vrdade med omsorg.

Han hatade sysslan emedan den var honom lagd af fr detta
husmamsellen, som ville hmnas och visa sin fverlgsenhet fver hans
fverlgsenhet. Han hatade den emedan den lades ssom betalning fr
hans studier. Nu hade han genomskdat utrkningen med hans lrda bana.
Man skrt med honom och hans lrdom; det var slunda icke af godhet
mot honom han fick undervisningen.

S trotsade han och krde snder vagnsfjedrarne. Nr de stego af vid
Riddarhustorget, synade alltid fadern hela vagnen. S fick han se att
en fjeder var af.

-- Kr till smeden, -- sade han.

Johan teg.

-- Hrde du?

-- Ja, jag hrde.

Nu fick han kra ner till Mlargatan, der smeden bodde. Denne
frklarade att han behfde tre timmar till lagningen. Hvad terstod
att gra? Spnna ifrn, leda hem hsten och komma igen. Men att leda
en pselad vagnshst p Drottninggatan och i gymnasistmssa; kanske
mta pojkarne vid Observatorium, som afundades hans mssa, eller nnu
vrre, de vackra flickorna p Norrtullsgatan, som logo vnligt mot
honom. Nej, hellre hvad som helst. S tnkte han leda Brunte ner till
Rrstrandsgatan, men d fick han slpa honom fver Karlberg, och der
knde han kadetter. Han stannade p grden, sittande i solgasset p en
bjelke, och frbannade sitt de. Han tnkte p alla somrar han varit
p landet, p alla kamrater, som nu bodde p landet, och derefter
mtte han sin olycka. Men hade han tnkt p brderna, som nu sutto
instngda p heta, mrka kontor i tio timmar, utan hopp om en enda
dags ledighet, skulle han ha kommit till andra resultat rrande sitt
lge; men det gjorde han ej. Likvl skulle han nu ha velat byta med
dem. De frtjenade tminstone sitt brd och sluppo vara hemma. De hade
sin stllning klar, men hans var oklar. Hvarfr skulle frldrarne
lta honom lukta p pplet och s rycka undan det? Han brjade lngta
ut, hvart som helst. Hans stllning var falsk, och han ville ha den
ren. Ner eller upp, icke emellan hjulen och krossas!

Derfr gick han ocks en dag till fadern och bad att f sluta skolan.
Fadern gjorde gon och frgade hyggligt hvarfr. Han var led p
alltsammans, lrde ingenting och ville ut i lifvet att arbeta och fda
sig sjelf.

-- Hvad vill du bli d?

Det visste han inte. Och s grt han.

Ngra dagar derefter frgade fadern honom om han ville bli kadett.
Kadett? Det blixtrade fr gonen p honom. Han visste icke hvad han
skulle svara. Det var fr mycket. Bli en sdan der fin herre med
sabel. Han hade aldrig drmt s djerft.

-- Fundera, -- sa fadern.

Han funderade hela qvllen. Der p Karlberg, der han badat och blifvit
bortjagad af kadetterna, skulle han f g i uniform. Bli officer, det
vill sga f magt, flickorna skulle le emot honom, och -- ingen skulle
mer frtrycka honom. Han knde lifvet ljusna, pressarna lyftas frn
brstet och hoppet vaknade. Men det var fr mycket fr honom. Det
passade hvarken honom eller hans omgifning. Han ville icke dit upp och
befalla, han ville bara slippa att lyda blindt, att bevakas, att
kufvas. Slafven, som icke vgar begra af lifvet, vaknade hos honom.
Han sade nej! Det var fr mycket fr honom!

Men tanken att ha kunnat f det, som kanske alla ynglingar lngtat
efter, var honom nog. Han afstod det, steg ner och tertog sin kedja.
Nr han senare blef en sjelfkr lsare, s inbillade han sig att han
afsttt ran fr Jesu skull. Det var icke sant, men ngot sjelfplgeri
lg det nog i offret.

Emellertid hade han ytterligare lst i frldrarnes kort: de ville ha
heder af honom. Troligen var den der kadett-idn styfmoderns!

Nya stridsmnen erbjdo sig och af allvarligare art. Johan hade tyckt
sig mrka att de yngre syskonen gingo dligt kldda och han hade fven
hrt skrik frn barnkammaren.

-- Ha! hon slr dem!

Nu spionerade han. En dag mrkte han att barnpigan lekte p ett
misstnkt stt med den yngre brodern, d denne lg till sngs. Gossen
blef ond och indignerad och spottade flickan i ansigtet. Styfmodern
ville ingripa, men Johan trdde upp. Nu hade han blod p tanden. Saken
hnskts till faderns hemkomst. Efter middagen skulle slaget st.
Johan var beredd. Han knde sig som mlsman fr den dda modern. S
brjades det. Fadern ryckte p Pelle efter vederbrlig angifvelse och
skulle sl honom.

-- Lt bli och sl honom! -- skrek Johan med en befallande och hotande
ton och gick fadern p lifvet, som om han ville ta honom i kragen.

-- Hvad i Jesu namn sger du fr slag?

-- Rr honom inte. Han r oskyldig.

-- Hr du, kom in fr jag tala vid dig, du r visst tokig, -- sade
fadern.

-- Ja, jag ska komma, jag, -- fortfor den rdde Johan ssom en besatt.

Fadern fll ett gonblick fr hans skra ton, och hans ganska klara
frstnd mtte ha sagt honom att saken var sjuk.

-- Hvad har du att sga? -- frgade han lugnare, men misstnksam nnu.

-- Jag sger att det r Karins fel; hon bar sig illa t, och hade
mamma lefvat, s...

Det stack djupt!

-- Hvad pratar du fr smrja om mamma! Du har en ny mamma nu. Bevisa
hvad du sger. Hvad har Karin gjort?

Ja, det var just olyckan att han icke kunde sga det, ty han fruktade
rra vid en m punkt. Han teg, och han fll. Tusen tankar snurrade
genom hufvudet. Hur skulle han uttrycka sig! Orden trngdes och han sa
en dumhet, tagen i hgen ur en skolbok.

-- Bevisas? -- sade han. -- Det fins klara saker, som hvarken kunna
eller behfva bevisas. (Fy fan s dumt, tnkte han, men det var fr
sent!)

-- Nej hr du, nu r du dum, -- sade fadern och hade fvertaget.

Johan lg slagen, men ville bitas nd. En ny skolreplik han sjelf
ftt i nsan och som vrkte n, stack sig i handen p honom.

-- Om jag r dum, s r det ett naturfel, som ingen har rttighet att
frebr mig.

-- h skms, att st och prata persilja med mig. Ut med dig och kom
inte igen! -- Han blef utkastad.

Efter den betan hllos alla afstraffningar nr Johan var borta. Man
trodde att han skulle flyga i strupen p dem, om han hrt ngot, och
det var nog sannolikt.

Det fans fven ett annat stt att bja honom, ett ohyggligt stt, som
brukas ofta nog i familjer. Det var att stanna honom i vxten genom
att tvinga honom att umgs med yngre syskon. Barn tvingas ofta leka
med sina syskon antingen de ro sympatiska fr hvarandra eller ej.
Detta r ett grymt vld, men att ndga en ldre ska umgnge med en
mycket yngre, det r brott mot naturen, det r att stympa ett ungt,
vxande trd. Johan hade en yngre bror, ett barn p sju r, ett snllt
barn, som trodde alla vl och icke gjorde ngon fr nr. Johan sg
noga efter att man ej misshandlade honom och tyckte om honom. Men att
tala vid eller umgs frtroligt med en s ung, som icke frstod den
ldres tankar eller sprk, det gick icke.

Nu skulle han det. En frsta maj, nr Johan berknade f g ut med
kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och g till
Djurgrden, men se efter honom. Det fans ingen appell. De kommo p
sltten, mtte kamrater, och Johan knde den lilla brodern som en
black om benet. Han ledde honom fr att han icke skulle trampas af
folket, men han knde huru han nskade honom hemma. Gossen talade,
pekade p frbigende, och Johan rttade honom. Men som han knde sig
solidarisk skmdes han p hans vgnar. Hvarfr skulle han behfva ta
om igen sdana sensationer som att skmmas fr fel i etiketten, hvilka
han dessutom icke begick sjelf. Han blef stel, kall och hrd. Gossen
ville se p Kasper, men Johan ville ej. Han ville ingenting af allt
hvad brodern ville. Och s blygdes han fver sin hrdhet. Frbannade
sin sjelfviskhet, hatade sig, fraktade sig, men kunde icke frigra
sig frn de dliga knslorna. Pelle frstod ingenting; han sg bara
ledsen och frsakande ut, tlig och mild. -- Du r hgfrdig, sade
Johan t sig sjelf, du berfvar barnet ett nje. Var mjuk. -- Men han
hrdnade. -- Slutligen bad den lille f kpa pepparkakor. Johan piskade
sig att gra uppkpet. Midt p sltten. Tnk om ngon sg honom, en
gymnasist, kpa pepparkakor, och kamraterna, som sutto p Novilla och
drucko punsch sedan. Han gjorde kpet och stoppade kakorna i
blusfickan p brodern. Och s gingo de framt. Det kommer tv
kadetter, som varit Johans kamrater. Han ser dem skrida fram emot sig.
I det samma rcker en liten hand fram en pepparkaka. -- Se der, Johan,
har du! -- Han sttte tillbaka den lilla handen. Och han ser tv bla,
hjertegoda gon, frgande, bedjande se upp mot sig. -- Nu ville han
frintas, grta, taga upp det srade barnet i sina armar, bedja honom
frlta, vrma upp isen, som kristalliserade in hans hjerta. Han
knde sig vara en usling, en elndig, som sttte tillbaka en hand. De
gingo hem.

Han ville skaka af sig brottet, men kunde ej. Men han framkallade
bilden af medbrottslingarne, som framtvingat den bedrfliga
situationen, och han piskade dem i sina tankar.

Han var fr gammal att vara i niv med barnet, och han var fr ung att
kunna stiga ner till barnet.


Men fadern, som lefvat upp genom sin frbindelse med en tjugofyrarig
qvinna, vgade fven opposition mot Johans lrda auktoriteter och
ville stuka honom ocks p det omrdet. De sutto efter afdukadt
aftonbord, fadern med sina tre tidningar, Aftonbladet, Allehanda och
Posttidningen, Johan med en skolbok. Gubben gjorde en paus.

-- Hvad r det du lser? -- frgade han.

-- Filosofi!

Lng paus. Pojkarne kallade alltid logiken filosofien.

-- Hvad r filosofi fr slag, egentligen?

-- Lran om tnkat.

-- Hm! Ska man behfva lra sig tnka! Fr jag se p det der!

Han skt upp glasgonen och lste.

-- Tror du bnderna i riksdan (han var bondehatare, men nu behfde han
bnderna till argumenteringen), tror du bnderna i riksdan ha lrt
filosofi? Det tror inte jag, men nd sl de professorer p fingrarna,
s det r lust t det. Ni lser s mycket ondigt! -- Och dermed var
filosofien afskedad.

Faderns sparsamhet frsatte fven Johan i hgst obehagliga
stllningar. Tv kamrater erbjdo sig att under lofvet lra honom
matematik. Johan frgade fadern om tillstnd.

-- Ja, gerna fr mig.

Nr de sedan skulle honoreras, frmenade gubben att de voro s rika
att man icke kunde betala dem.

-- Men man kunde ge dem en present, -- menade Johan.

De fingo aldrig ngot!

Han skmdes i ett helt r och knde frsta gngen det ohyggliga i en
skuld. Kamraterna gfvo frst fina vinkar, sedan grofva. Han undvek
dem icke, krp efter dem fr att visa sin tacksamhet. Han knde att de
egde bitar af hans sjl, hans kropp, att han var deras slaf och att
han icke kunde bli fri. Ibland framkastade han lften, inbillande sig
de skulle fyllas, men de fyldes aldrig, och skuldens tyngd kades af
brutna lften. Det var en tid af ndlsa qval, kanske mycket bittrare
d, n han sedan kunde erinra sig dem.

Fr att hlla honom igen i vxten uppskts fven konfirmationen. Han
lste teologi i skolan och evangelierna p grekiska, men han var inte
mogen fr konfirmationsexamen!

Krossningsarbetet i hemmet blef s mycket mera tryckande, som hans
stllning i skolan var en fri mans. Han hade som gymnasist ftt
rttigheter der. Slunda steg han upp och gick ut ur klassen, utan att
begra lof; blef sittande vid frgorna och vgade rsonnera med
lrarne. Han var den yngsta i klassen, men satt bland de ldsta och
lngsta. Lrarne upptrdde numera ssom frelsare mera n som
lexfrhrare. Den frre menskotaren frn Klara skola var en patriark,
som utlade Ciceros lderdomen och Vnskapen och brydde sig mindre om
glosorna. Ja, han ingick i en ganska nrgngen frklaring fver Didos
och neas' mte i grottan, hvarvid han brjade med den frklaringen
att dem renom r allting rent, utbredde sig om krleken, frirrade
sig och blef djupt melankolisk. (Pojkarne fingo sedan veta att han
just i draget friade till en gammal frken). Han tog aldrig ngon hg
ton mera, utan var nog delmodig en gng d han lst fver galen lexa
(han var svag i latinet), att helt ppet beknna det han icke vgade
ge lektionen p den grunden, och hvarur han drog den sens moralen, att
man aldrig borde g till skolan ofrberedd p lexorna, fven om man
var aldrig s skicklig. Detta gjorde stor effekt p pojkarna. Han
vann som menniska, om ock han frlorade som latinare. Och sedan
hjelptes man t vid explikationerna.

Johan blef ssom skicklig i naturvetenskaperna invald i freningen
Naturvetenskapens vnner, och ssom den enda ur sin klass var detta
en stor ra. Nu fick han vara tillsammans med kamrater ur de hgsta
klasserna, hvilka skulle bli studenter ret derp. Och s skulle han
hlla fredrag. -- Han talade om detta hemma, att han skulle hlla
fredrag. -- Han skref ihop en afhandling om Luften och lste upp den.

Efter sammankomsten gick freningen ner i en grop vid Htorget och
drack punsch. Johan var blyg fr de stora herrarne, men han knde sig
mrkvrdigt vl. Det var frsta gngen han blifvit upplyftad ur sin
ldersklass. Der talades i tur om oanstndiga anekdoter. Han talade
bara om en oskyldig sdan och med mycken blyghet. Sedan kommo herrarne
hem p besk och togo med sig hans bsta fjellvxter och ngra kemiska
apparater.

       *       *       *       *       *

Johan hade ftt en vn i skolan af en ren slump. Nr han satt primus i
skolans hgsta klass kom rektorn en dag in med en lng herre i
bonjour, mustascher och pince-nez.

-- Hr du Johan, -- sade han, -- tag hand om den hr gossen, han r
nykomling frn landet, och stt honom in i frhllandena.

Pince-nez'en sg fraktligt p pysen i jackan, och det blef icke ngot
nrmande. Men de sutto bredvid hvarandra, och Johan hll i boken och
hviskade den gamle, som aldrig kunde ngot, men talade om blandare och
kafer.

En dag leker Johan med hans pince-nez och rkar bryta af fjdern.
Kamraten blef ond. Johan lofvade att lta laga den. Han tog
pince-nez'en med sig hem. Den var tung att bra, ty han visste ingen
utvg att f pengar. S grep han sig an och skulle laga den. Tog ur
skrufvar, borrade en gammal urfjeder, men lyckades icke. Kamraten
pminde. Johan var frtviflad. Fadern skulle aldrig betala den.

-- N, d lter jag laga den, s fr du betala sedan.

Den blef lagad och det kostade femtio re. P mndagen aflemnade Johan
tolf skilling i koppar och lofvade lemna resten nsta mndag. Kamraten
frstod sammanhanget.

-- Det r dina frukostpengar, -- sade han. -- Har du bara tolf
skilling i veckan?

Johan rodnade och bad honom taga emot. Nsta mndag lemnade han de
andra kopparslantarne. Nytt motstnd, nytt motyrkande.

Ynglingarne fljdes sedan klass efter klass och nda in i Upsala och
nd lngre. Han hade ett gladt lynne och tog verlden utan alla
omsvep. Disputerade lindrigt med Johan, men fick honom mest att
skratta. Och genom motsttning mot det trista hemmet blef skolan nu en
glad, ljus tillflyktsort frn familjetyranniet. Men deraf uppstod ett
dubbellif, som ter skulle frrycka honom i alla ledgngar.




7.

Frsta krleken.


Om menniskans karakter slutligen r den rol hon i samhllslefnadens
komedi stannar vid, s var Johan vid denna period den mest
karakterslsa; det vill sga ganska upprigtig. Han skte, fann intet
och kunde icke stanna vid ngot. Hans brutala natur, som afkastade
alla plagda selar, bjde sig icke, och hans hjerna, som var fdd
revoltr, kunde icke bli automatisk. Han var en reflexions-spegel, som
terkastade alla strlar som trffade den. Ett kompendium af alla
erfarenheter, alla skiftande intryck, och full af stridiga element.

En vilja hade han, som arbetade ryckvis och d fanatiskt; men
samtidigt ville han egentligen ingenting; var fatalist, trodde p
oturn; var sangvinisk och hoppades allt. Hrd som is i hemmet, var
han dessemellan knslosam till sentimentalitet; kunde g in i en
portgng och taga af sig underrocken t en fattig, grta vid synen af
en orttvisa. Hans knslif, som efter upptckten af synden lagts ner,
brt nu ut i nattliga drmmar, hvilka han tillskref djefvulen och mot
hvilken han kallade Jesus som hjelpare. Han var nu lsare; upprigtig?
S upprigtig ngon kunde vara, som ville lefva sig in i en antiqvarisk
verldsskdning. Han var det af behof hemma, der allting visade sig
som ett hot mot hans andliga och lekamliga frihet. I skolan var han en
glad verldsman, osentimental, mjuk och ltt att umgs. Der
uppfostrades han fr samhllet och hade rttigheter. I hemmet drogs
han upp som en matnyttig vxt fr familjens behof, och hade inga
rttigheter. Han var fven lsare af andligt hgmod, ssom alla
lsare. Beskow, den botfrdige ljtnanten, hade kommit hem frn Kristi
graf, der han funnit ginvgen fver dimissionsexamen till himlen. Hans
Resa lstes i hemmet af styfmodern, som lutade t lseriet. Beskow
gjorde lseriet fint och p modet, och efter modet fljde nu en hel
del af underklassen. Lseriet var hvad spiritismen nu r: ett
godtkpsvetande, en fregifven hgre kunskap om frborgade ting, och
det omfattades derfr med begr af alla fruntimmer och olrda, och
stack sig slutligen in vid hofvet. Gunnar Wennerberg hade bnknyckel
i Betlehemskyrkan och justitierdet Adlercreutz satt ordfrande i
Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Hvilade detta p ett andligt allmnt behof? Var tiden s hopplst
reaktionr att man behfde bli pessimist? Nej! Kungen frde ett
muntert lif p Ulriksdal och gaf en glad, frdomsfri ton t
societetslifvet. Friska strmmar brusade i det politiska lifvet, der
nu representationsfrslaget frbereddes. Danska kriget vckte
uppmrksamheten p utlandet och rigtade blickarne utom r och rr;
folkbevpningen med skytterrelsen vckte land och stad med trummor
och spel; de nya oppositionstidningarne Dagens Nyheter och den
vldsamme Sndags-Nisse blefvo ventiler fr instngd nga, som mste
ut; jernvgar ppnades p alla kanter och satte demarker i
frbindelse med de stora motoriska nervcentra. Det var icke ngon mrk
nedgng, tvrtom en uppvaknandets ljusa, frhoppningsfulla ungdomstid.
Hvar kom d lseriet frn? Det var ett blsande vder; kanske fven en
landgng fr de i bildning vanlottade, p hvilken de rddade sig frn
lrdomstrycket oppifrn; det lg fven ett demokratiskt element i
detta, att en fr hg och lg gemensam godtkpsvisdom fans att tillg,
som satte alla samhllsklasser i niv. Nu nr brdsadeln var p
upphllningen, kndes bildningsadeln dess mer tryckande. Man
afskaffade den i ett slag genom lseriet, trodde man.

Johan blef lsare af mnga motiv. Bankrutt p jorden, han skulle d
vid tjugufem r med smlt ryggrad och bortfallen nsa, skte han
himlen. Tungsint af naturen, men full af ysterheter, lskade han det
tungsinta. Led vid lrobckerna, som icke gfvo lefvande vatten,
emedan de ej berrde lifvet, fann han mera spis i en religion, som
oupphrligt fann sin tillmpning i dagliga lifvet. Dertill kom mera
direkt att den olrda styfmodern, som knde hans fverlgsenhet i
bildning, skte krafla sig fver honom p Jakobsstegen. Hon talade
ofta vid ldsta bror om de hgsta tingen, och var Johan d i nrheten
fick han hra huru de fraktade hans verldsliga visdom. Detta retade
honom, och han skulle upp till dem. Derfr fick han g fver dem.
Vidare hade modern efterlemnat ett testamente, deri hon uttalade sig
mot andlig hgfrd och pekade p Jesus. Sist kom vanan att i
familjebnken sndag ut och sndag in hra en lsarprest predika
Jesus, hvarfrutom huset var fverlupet med pietistskrifter. Det
trngde sig p honom frn alla hll.

Styfmodern och ldsta brodern brukade sitta och i minnet genomg en
god lsarpredikan de kunnat f hra i kyrkan. En sndag efter slutad
gudstjenst tog Johan och skref upp hela den beundrade predikan. Han
kunde icke neka sig njet att presentera den t styfmodern. Gfvan
mottogs icke med vlbehag. Hon var stukad. Men hon gaf sig icke en
tum.

-- Guds ord skall vara skrifvet i hjertat och icke p papperet! -- sade
hon. Det var icke illa sagdt, men Johan sg att hon var hgfrdig. Hon
trodde sig vara lngre p helgelsens vg och redan ett Guds barn.

Kapplpningen brjar, och Johan gr p konventiklar. Derp svaras med
ett halft frbud, ty han var icke konfirmerad n; och allts icke
mogen fr himlen. Nu fortstta dispyterna med ldre brodern. Johan
sger att Jesus frklarat det barnen hra till himlen ocks. Man slss
om himlen. Johan kan Norbecks teologi, men den frkastas osedd. Han
tar Krummacher, Kempis och alla pietisterna till hjelp. Nej, det
hjelpte nd inte. -- S hr skulle det vara! -- Hur? -- Som jag har
det, men som du inte kan f! -- Som jag? -- Se der lsarens formel.
Sjelfrttfrdighet. -- En dag sade Johan att alla menskor voro Guds
barn. -- Omjligt! D vore det ju ingen konst bli salig! -- Det skulle
vara en konst, som endast de kunde! -- Skulle d alla bli saliga? -- Ja
visst, Gud var krleken och ville ingens frderf. -- -- Om alla blefve
saliga, hvad gagnade d att plga sig? -- Ja, det var just frgan! -- Du
r sledes en tviflare, en hycklare? -- -- Mycket mjligt att de voro
det allesammans!

       *       *       *       *       *

Johan ville nu storma himmelen och bli ett Guds barn, och kanske
dermed ocks stuka de andra. Styfmodern var nemligen icke konseqvent.
Hon gick p teatern och dansade gerna. En lrdagsafton p sommaren
frkunnades att hela familjen skulle p lustresa om sndag morgon. Det
var en order. Johan tyckte det var synd, ville begagna tillfllet och
i ensamheten ska Jesus, som han icke funnit n. Omvndelsen skulle
nemligen efter beskrifning intrda som ett skslag och tfljas af
visshet om att man var ett Guds barn, och s vore friden der.

Nr fadern om aftonen lste tidningen gick Johan fram till honom och
bad f vara hemma frn lustresan.

-- Hvarfr det? -- frgade han vnligt.

Johan teg. Han skmdes.

-- Ja, om din religisa fvertygelse frbjuder dig, s flj ditt
samvete.

Styfmodern var slagen. Hon skulle beg sabbatsbrottet, men icke han.

De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och hrde Rosenius. Rummet var
mrkt, hemskt, och menskorna sgo ut som de fylt de fatala tjugufem
ren och ftt ryggraden smlt. Blygra i ansigtet, slocknade blickar;
skulle det vara mjligt att den doktor Kapff skrmt dem till Jesus
allesammans? Underligt sg det ut.

Rosenius sg ut som friden och strlade af himmelsk gldje. Han
erknde visserligen att han var en gammal syndare, men Jesus hade
honom renat och nu var han lycklig. Han sg lycklig ut. Var det
mjligt att det fans en lycklig menniska? Hvarfr blefvo d icke alla
lsare!

Johan hade ndock icke erfarit nderrelsen och han hade ofrid. Det
var fr liten publik fr att den skulle kunna komma honom att tro, det
endast hr i huset vid fre Bangrnden de salige hade sin boning. Alla
de stora kyrkorna, der dda prester predikade, voro ju fulla af
blifvande osalige.

P eftermiddan lste han Thomas a Kempis och Krummacher. Derp gick
han ut till Haga och bad hela Norrtullsgatan efter, att Jesus skulle
ska honom. I Hagaparken sutto sm familjer med matkorgar, och ungdom
lekte. Var det mjligt att alla dessa skulle resa till helvetet? Ja
visserligen! Orimligt, svarade hans goda frstnd. Men det var s. En
kalesch med fina herrar och damer krde frbi. Och de der, de voro
allaredan dmda! Men de hade roligt tminstone. De lifliga taflorna af
glada menskor frdystrade honom n mer, och han knde den frfrliga
ensamheten i en folkhop. Trtt i tankarne gick han hem, nedslagen som
en frfattare, hvilken skt disposition med vld, men ej kunnat finna
den. Och han lade sig p sin sng och lngtade frn hela lifvet.

P aftonen kommo syskonen hem, glada och bullrande, och frgade om han
haft roligt.

-- Ja, -- svarade han, -- har ni?

Och nu fick han detaljer om utfrden och knde styng i hjertat, hvar
gng han afundades dem. Styfmodern sg icke t honom, ty hon hade
begtt sabbatsbrottet. Det var hans trst! Nu skulle det genomskdade
sjelfbedrgeriet ha trt upp sig och dtt, men d intrder en ny
vigtig faktor i hans lif, som eldar upp sjelfplgningen till fanatism,
hvarp den dr knall och fall.

Hans lif hade icke varit s ursinnigt jemntrist under dessa r som det
senare i perspektiv tedde sig, d alla mrka punkter voro tillrckligt
mnga att smlta ihop till en enda gr fond. Men bakom och under allt
hvilade hans tillbakatryckta stllning i lifvet ssom barn, d han var
manbar, lromnenas ofrmga att intressera, hans kiliasm, eller
vntan p dden vid tjugufem r, hans otillfredsstlda slgtdrift,
omgifningens olika bildningsgrad och ofrmga att begripa honom.

Med styfmodern fljde tre unga flickor i huset, hennes systrar. De
ppnade snart vnskap med styfsnerna och gjorde promenader,
klkbackskningar och lekar tillsammans. De skte alltid stadkomma
frsoningar; erknde systerns fel fr gossen, och dermed var han
genast njd, s att hans hat gaf sig. fven mormodern tog
frmedlarens rol och upptrdde slutligen afgjordt som vn till Johan
och bad mngen gng stormen lgga sig. Men ett fatalt de kom honom
att frlora denna vn ocks. Fastern hade icke tyckt om det nya
giftermlet, och brytning med brodern hade intrdt. Detta var en stor
sorg fr gubben. Umgnget upphrde, och man sg hvarann icke mer. Det
var hgfrd naturligtvis. Men en dag mter Johan kusinen, d en ldre
flicka, mycket fint kldd, p gatan. Hon var nyfiken hra om det nya
giftermlet och promenerar med Johan p Drottninggatan.

Hemkommen trffar han mormor, som i hvassa ordalag frehller honom
att han icke helsat p henne i Kungsbacken, men hon frstod nog att
han var i fr fint sllskap fr att vilja helsa p gumman. Han
bedyrade sin oskuld, men frgfves. Som han icke hade mnga vnner var
denna frlust smrtsam.

Emellertid fljde fven umgnge med andra unga flickor af styfmoderns
bekantskaper. Det lektes lekar, pantlekar efter tidens enkla seder,
och man kysste flickorna och tog dem om lifvet. Och en vacker dag hade
han lrt sig dansa samt blef en ifrig valsr. Detta blef en mycket god
uppfostran fr ynglingen, ty derigenom vandes han att se och vidrra
qvinnokroppen utan att hans lidelser vcktes. Frsta gngen han skulle
kyssas, darrade han, men snart var han lugn. Elektriciteten
frdelades, fantasierna fingo fast form, och drmmarne blefvo mera
ostrda. Men elden brann, och djerfheten trdde fram ett par gnger.
Vid en pantlsning i ett mrkt rum tog han en ung, vacker, svarthrig
flicka p brsten, som endast doldes af en tunn garibaldiskjorta. Hon
frste. Han skmdes eftert, men kunde icke underlta tycka sig
manlig. Om hon inte hade frst, bara!

En sommar vistades han med styfmodern hos en af hennes slgtingar, en
landtbrukare i stergtland. Der blef han behandlad som gentleman och
blef ganska god vn med styfmodern. Men det rckte inte lnge, och
snart stod striden i ljusan lga. S gick det upp och ner, fram och
ter.

Vid denna tid r det som han ingr, nu vid femton rs lder, sin
frsta reguliera krleksfrbindelse, om det nu var krlek.
Kulturkrleken r en mycket frfalskad och komplicerad knsla och r i
botten osund. Ren krlek r en sjelfmotsgelse, om man nemligen i
begreppet ren infr betydelsen osinlig. Krleken ssom slgtdrift
skall vara sinlig, om den skall vara sund. Ssom sinlig mste den
lska kroppen. Under det ruset pgr ackomodera sig sjlarne, och
sympati uppstr. Sympati r vapenhvilan, kompromissen. Derfr utbryter
vanligen antipatien, nr det sinliga bandet lossnat, icke tvrtom. Men
ordet sinlig har genom kristendomens kadaversa moral ftt en lg
betydelse: anden r fngen i kttet; dda kttet och gif anden fri. Nu
ro likvl anden och kttet ett, s att om man ddar kttet ddar man
anden.

Kan vnskap uppst och vara mellan de olika knen? Endast skenbart, ty
knen ro fdda fiender; + och - frbli alltid motsttningar, positiv
och negativ elektricitet ro fiender, men ska hvarandra fr att
komplettera hvarandra. Vnskap kan endast uppst mellan personer med
samma intressen, samma skdningar ungefr. Man och qvinna ro genom
samhllsordningen fdda med olika intressen, olika skdningar; derfr
kan vnskap mellan knen endast uppst i ktenskapet, der intressena
blifva de samma, men d endast s lnge qvinnan egnar hela sitt
intresse t familjen, fr hvilken mannen arbetar. S snart hon egnar
sig t ngot utanfr familjen r frdraget brutet, ty mannen och
qvinnan ha ftt skilda intressen, och nu r det slut med vnskapen.
Derfr ro andliga ktenskap omjliga ssom ledande till mannens
slafveri, och derfr frestr ktenskapets snara upplsning.

Femtonringen frlskade sig i en qvinna p trettio r. Hade det varit
ren, sinlig krlek, d hade man kunnat misstnka ngot osundt hos
honom, men han kunde till sin heder skryta med att hans krlek var
osinlig.

Hur han kom att lska henne? Mnga motiv som alltid, icke ett enda.

Hon var vrdens dotter, hade som sdan en fverordnad stllning, och
huset var rikt och ppet fr gster. Hon var bildad, beundrad,
herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde var vrdinna, frde
konversationen, omgafs af herrarne, som alla ville bli uppmrksammade
af henne. Dertill var hon emanciperad, utan att vara fientlig mot
mnnen; hon rkte och drack sitt glas, men icke med osmak. Derjemte
var hon trolofvad med en man, som fadern hatade och som han ej ville
ha till mg. Fstmannen vistades i utlandet och skref sllan. I huset
umgingos en hradshfding, teknologer, en literatr, prester, borgare.
Alla fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styfmodern
fruktade henne, brderna uppvaktade. Johan hll sig bakom alla andra
och observerade henne. Det drjde lnge innan hon upptckte honom.
Slutligen en qvll, nr hon gnistrat och upptndt alla herrar, drog
hon sig trtt in i ett frmak der Johan satt.

-- Gud, hvad jag r olycklig! -- sade hon fr sig sjelf och kastade
sig p soffan.

Johan gjorde en rrelse och blef sedd. Han ansg sig bra sga ngot.

-- r ni s olycklig som skrattar jemt? Ni r bestmdt inte s
olycklig som jag nd?

Hon tittade p pojken, tog upp samtal, och de voro vnner.

Sedan talade hon helst med honom. Detta hjde honom. Han var frlgen
nr hon lemnade en krets af vuxna mn fr att stta sig bredvid honom.
Han brjade nu grfva i hennes sjl, gjorde frgor och anmrkningar om
hennes sjlstillstnd, som rjde att han observerat mycket och tnkt
mycket. Han fick fvertaget och blef hennes samvete. Nr hon skmtat
fr lifligt en qvll kom hon till ynglingen fr att bli straffad. Det
var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen
brjade herrarne bry henne fr pojken.

-- Kan ni tnka er, -- sade hon en aftonstund, -- de pst att jag r
kr i er.

-- Det sga de om alla af olika kn, som ro vnner.

-- Tror ni att vnskap kan finnas mellan man och qvinna?

-- Ja, det r jag viss p, -- svarade han.

-- Tack, -- sade hon och rckte sin hand. -- Hur skulle jag som r
dubbelt s gammal som ni, som r ful och sjuk, kunna vara kr i er;
och s r jag ju frlofvad till!

Nej, det var naturligtvis inte mjligt att en gammal och ful qvinna
kunde vara betagen i en ung, vl utvecklad, gymnasticerad ynglings
kropp, helst ynglingen hade sm knubbiga hnder med lnga, vl sktta
naglar, sm ftter och smckra ben med starka vador, och nnu bevarade
ett friskt hull med gryende skggvxt. Men logiken r inte s stark,
nr hjertat r sradt. Att Johan deremot skulle lska en trettiorig
qvinna, lng och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var
nstan orimligt.

Men efter den betan tog hon fvertaget. Hon blef moderlig. Det grep
honom; och nr hon sedan raljerades fr sin bjelse, knde hon sig
nstan generad samt slog bort alla andra knslor n de moderliga och
brjade arbeta p hans omvndelse, ty hon var lserska ocks.

De rkades i en fransysk konversationscirkel och hade lnga promenader
hem, under hvilka de talade franska. Det var lttare att sga kinkiga
saker p ett frmmande sprk. Derp brjade han skrifva franska krior
fr henne, som hon rttade.

Faderns beundran fr den gamla flickan aftog, och det der
fransktalandet vidrade styfmodern, emedan hon icke frstod det. ldre
broderns prerogativ p franskan var ocks dermed neutraliseradt,
hvilket frargade fadern s, att han en dag sger t Johan, att det
var obelefvadt tala ett frmmande sprk i nrvaro af personer, som ej
frstodo det, och han kunde inte frst hur mamsell X., som skulle
vara s bildad, gubevars, kunde tillta sig sdan ogrannlagenhet. Men
hjertats bildning var icke det samma som bokbildning.

Hon var icke tld numera i huset, och de, blefvo frfljda. Dertill
kom att familjen flyttade till granngrden, s att umgnget blef
mindre lifligt.

Frsta dagen efter flyttningen var Johan upprifven. Han kunde icke
lefva utan hennes dagliga sllskap; han kunde icke lefva utan detta
std, som lyftat honom ur hans ldersklass upp ibland de vuxna. Att g
dit in till henne och ska henne som en ljlig lskare, nej, det kunde
han icke. terstod bara att skrifva bref. Och nu ppnas en
korrespondens, som rckte ett r. Styfmoderns syster, som afgudade den
intelligenta och glada flickan, lemnade brefven i hemlighet och
brefskrifningen gjordes p franska att i hndelse af konfiskering
frbli hemlig, utom det att man rrde sig lttare under denna
betckning. Hvad brefven handlade om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot
synden, om lifvet, dden, krleken, vnskapen, tviflet. Ehuru hon var
lserska umgicks hon med fritnkare och led af tvifvel, tvifvel p
allt. Johan var msevis hennes strnge lrare, msevis hennes
straffade son.

Ngra fversttningar af de franska kriorna kunna ge ett begrepp om
oredan i bdas inre.


_r menniskans lif ett smrtans lif?_

(Les jours de l'homme sont ils des jours de douleurs.)

(1864)

Det menskliga lifvet r en strid frn brjan till slut. Vi fdas alla
till detta elndiga lif under omstndigheter, fulla af bekymmer och
smrtor. Barndomen har redan sina sm sorger och obehag; ungdomen har
sina stora frestelser, p hvilkas besegrande hela lifvet beror.
Mannaldern har sina bekymmer fr existensen och uppfyllandet af
pligterna; lderdomen slutligen har ocks sina taggar och sin
brcklighet. Hvad ro alla njutningar, all gldje, som s mnga
menskor anse fr lifvets hgsta goda? Vackra illusioner! Lifvet r
endast en oafltlig strid med motgngar och olyckor, hvilken strid
frst skall sluta med dden. Men ltom oss betrakta saken frn en
annan sida. Finnas inga anledningar till att vara njd och glad? Jag
eger ett hem, frldrar, som egna omsorg t min framtid, jag lefver i
temligen goda omstndigheter, har en god helsa, skall jag d icke vara
njd och glad? Jo, men ndock r jag det ej. Betrakta den fattige
arbetaren, som efter slutadt dagsverk tervnder till sin enkla hydda,
der fattigdomen rder; han r lycklig och till och med glad. Han
skulle frjdas t en smsak, som jag fraktar. O, jag afundas dig,
lyckliga menniska, som eger den sanna gldjen!

Men jag r bedrfvad. Hvarfr s? -- Du r missnjd, -- svarar du. -- Nej,
alls icke, jag r ganska njd med min lott och begr ingenting. Hur r
det d fatt? Ah, nu vet jag det; jag r icke njd med mig sjelf, och
icke med mitt hjerta, som r s fullt af elakhet och vrede. Bort ifrn
mig, dessa elaka afsigter, jag vill med Guds hjelp frska vara
lycklig och njd. Ty man r endast lycklig d man r njd med sig
sjelf, sitt hjerta och sitt samvete.

    Vninnan tyckte icke om denna frnjsamhet, utan ndrade sista
    punkten s att missnjet skulle hllas vid lif. Hon skref fver:

    Man r lycklig frst d hjertat och samvetet sga en att man skt
    och funnit den ende, gode _Lkaren_, som kan bota alla hjertats
    sr, och d man vill upprigtigt flja _Hans_ rd.

    Detta jemte lnga samtal franledde ynglingens hastiga omvndelse
    (omsvngning) till den sanna (vninnans) tro, och gaf anledning
    till fljande utgjutelse, i hvilken han disciplinerat sin
    uppfattning om tro och gerningar.


_Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan religion._

(1864)

Hvad r lyckan? De flesta verldsmenniskor[2] anse lyckan ssom
besittandet af stora rikedomar och allt verldens goda, fr att
derigenom kunna tillfredsstlla sina syndiga nskningar och
passioner. Andra, som icke ega s stora fordringar, finna lyckan i
blotta vlmgan, helsan och i att befinna sig lyckliga[3] i sktet
af sin familj. Andra ter, som icke ega ens s hga fordringar p den
verldsliga lyckan och som ro fattiga, ta dlig kost, frskaffad
medelst trget arbete, ro[4] njda med sin lott och till och med
lyckliga. De kunna till och med tnka: hvad jag r lycklig i
jemfrelse med dessa rika som aldrig ro njda.[5] Emellertid, ro
dessa verkligen lyckliga, emedan de ro njda? Nej, det fins ingen
lycka utan dygd. Ingen r lycklig utom den, som fr ett verkligen
lyckligt lif.[6] Nvl,[7] men det fins mnga verkligt dygdiga
menniskor. Det fins menskor, som aldrig sjunka i laster, som fra ett
ansprkslst lif, som icke sra ngon, som ro bengna att frlta[8]
och som uppfylla sina pligter samvetsgrant, de ro till och med
religisa; de g i kyrkan hvarje sndag, vrda Gud och hans heliga
ord (dock utan att vara pnyttfdda af den Helige Ande!). N, ro de
d icke lyckliga, d de ju ro dygdiga? -- Det fins ingen dygd utan
_sann religion_.[9] Dessa _dygdiga_ verldsmenniskor ro i sjelfva
verket mycket smre n de mest lastbara.[10] De frra hafva insft sig
i en moralisk skerhet (certitude morale), de finna sig vara bttre n
andra menniskor[11] och rttfrdiga infr Den Heliges gon. Men det r
just dessa fariseer, som uppfylda af egenkrlek tro sig frtjena den
eviga saligheten genom sina gerningar. Hvad ro dock _vra_ gerningar
infr den helige Guden? Synder och ingenting annat n synder. Dessa
menniskor, som tro sig rttfrdiga, hafva den strsta svrighet att
omvnda sig, emedan de icke anse sig ha behof af ngon medlare, d de
sjelfva vilja vinna himlen genom sina gerningar. En gammal syndare
deremot, han kan, efter att ha blifvit vckt, finna sig dlig och
knna behofvet af en frlsare.[12] Den sanna lyckan bestr i _att
hafva frid med Gud i sitt hjerta genom medlaren Jesus Kristus_. Man
kan icke finna denna frid frrn man insett sig vara den strsta
af alla syndare och derp flyr till sin frlsare fr att i honom finna
terlsning. Hvad vi ro draktiga, som stta ifrn oss lyckan. Vi
veta alla hvar den str att finna, men i stllet fr att ska den,
ska vi olyckan under fregifvande att vi ska lyckan.

  [2] Observera det nya uttrycket.

  [3] Ett troligen ironiskt citationstecken.

  [4] Rttadt till: kunna vara njda etc. Johan r icke rigtigt inne i
      saken nnu.

  [5] Det var alltid hans fattiga trst att de rike voro missnjda.

  [6] Han insisterar!

  [7] Nu tournerar han.

  [8] Det var den hgsta dygd han visste, ty den var svrast.

  [9] Lseri!

  [10] Lsarnes jalousie de metier mot andra religisa.

  [11] Detta r mycket roligt sagdt!

  [12] Farliga lror! Detta r ju direkt uppmaning till last.

       *       *       *       *       *

Hrunder skref vninnan: Mycket bra skrifvet. -- Det var ocks sina
egna tankar eller ord tminstone, som hon lst.

       *       *       *       *       *

Tvifvel gnagde honom emellant och han ransakade sina innersta njurar.
Slunda skref han fver ett sjelfvaldt mne.


_Egoismen styr alla vra[13] handlingar._

Man sger vanligen: Denna menska r s god och s vlgrande mot sin
nsta, alla hans handlingar ro goda, han r dygdig, och allt hvad han
gr hrflyter af barmhertighet och krlek till det rtta och sanna.
Nvl, g in i ditt hjerta och forska ngot. Du trffar en tiggare p
gatan; den frsta tanke, som griper dig, r visserligen denna: Hvad
den mannen r olycklig, jag vill gra en god gerning och hjelpa
honom. Du beklagar honom och ger honom en slant. Men griper dig icke
sedan en tanke sdan som denna: O, hvad det r godt att vara
vlgrande och barmhertig, det gr hjertat s godt att ha ftt ge en
almosa t en fattig. Hvilket var motivet till din handling? Var det
verkligen krlek eller barmhertighet? D upptrder i ditt hjerta ditt
kra jag och dmer dig: det var fr ditt jag, du gjorde det, det var
fr att lugna _ditt_ hjerta, tillfredsstlla ditt samvete.

  [13] Jag talar om verldsmenniskorna.

       (Han ansg sig redan som ett Guds barn, eller undantog han
       vninnan genom den noten? Ini texten straffar han sig sjelf.)

Det var en tid d min afsigt var att bli prest, i sjelfva verket en
god afsigt. Men hvilket motiv hade jag dertill? Var det fr att tjena
min frlsare och arbeta fr honom, eller endast af krlek till honom?
Nej, jag var feg och jag ville gra min brda och hans kors ltta och
undvika de stora frestelser, som mtte mig fverallt. Jag fruktade
menskorna. Se der motiven. -- Tiderna frndras. Jag insg att jag
icke kunde fra ett lif ssom en kristen i sllskap med sdana
kamrater, hvilkas gudlsa samtal jag dag ut och dag in _mste_ hra,
och s valde jag en annan bana, p hvilken jag kunde vara mera
oberoende eller tminstone...

       *       *       *       *       *

Hr r krian afbruten. Den r fven orttad. Skulle den rra de nya
sergeant-intentionerna? Mjligen.

Andra stilar handla om skaparen i naturen och tyckas omedvetet
ptryckta af Rousseau, ur hvilken man fick lsa utdrag i Staaffs
Lsebok i franska sprket. Han talar nemligen om herdar och
nktergalar, hvilka han aldrig sett eller hrt. -- --

Lnga utredningar och bevisfringar hade de fven rrande sitt
frhllande. Var det krlek eller vnskap? Men hon lskade ju en annan
man, som hon nstan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes
kropp. Han sg endast hennes gon, som voro djupa och uttrycksfulla.
Det var icke heller modern han precis dyrkade, ty han lngtade aldrig
att lgga sitt hufvud i hennes kn, om han var aldrig s olycklig,
hvilket han deremot ville gra med andra qvinnor. Han hade nstan fasa
fr att vidrra henne, icke det dolda begrets fasa, utan afsmakens.
Han dansade en gng med henne, men gjorde icke om det. Nr det blste
ute, och hennes kldning lyftes, sg han bort. Det var nog vnskap,
och hennes sjl var tillrckligt manlig, och hennes kropp ocks, fr
att en vnskap skulle kunna uppst och rcka. Andliga ktenskap kunna
derfr endast ega rum mellan mer eller mindre osexuerade, och der de
finnas skall man alltid observera ngot anormalt. De bsta ktenskap,
det vill sga de som bst uppfylla sin verkliga bestmmelse, ro just
de mal assortis.

Antipati, olikhet i sigter, hat, frakt kunna tflja den sanna
krleken. Olika intelligenser och karaktrer frambringa de rikaste
barnen, hvilka rfva bdas anlag. Fru Marie Grubbe, som led af
fverkultur, sker och sker med fullt medvetande en andlig make. Hon
blir olycklig, nda tills hon fr en stalldrng, som ger henne hvad
hon behfver och stryk till. Det var hvad hon behfde ssom
komplement.

       *       *       *       *       *

Emellertid nalkades konfirmationen. Den var uppskjuten i det lngsta
fr att hlla ynglingen bland barnen. Och fven den skulle begagnas
som krossning. -- Fadern uttalade vid meddelandet af sitt beslut den
frhoppningen, att kursen skulle smlta isen kring hans hjerta.

N, det blef en baklexa med besked. Frst ner bland underklassens
barn, tobaksbindare och sotare, lrgossar af alla slag. Han knde
medlidande med dem som tillfrne, men han lskade dem ej, kunde icke
och ville icke nrma sig dem. Han hade vuxit ifrn dem genom
uppfostran, ssom han vuxit frn sin familj.

Han blef skolpojke igen; duades och fick lsa innantill; stiga upp vid
frgorna och i klump med de andra ta ovett. Presten var adjunkt och
lsare. Han sg ut som om han haft ngon smittosam sjukdom eller lst
Dr. Kapff. Strng, obarmhertig, knslols, utan ett ndens eller
trstens ord. Kolerisk, argsint, nervs, var denna inbilska bondpojke
alla damers lskling.

Men genom att hras ofta gjorde han slutligen intryck. Han var
svafvelpredikant, frbannade teatrar och alla slags njen. Lra och
lefverne skulle vara ett. Johan tog nu itu med sig sjelf och sin
vninna. De skulle ndra lif; icke dansa, icke g p teatrar, icke
skmta. Han skref numera lsarekrior i skolan och satte sig fr sig
sjelf fr att slippa hra lttsinniga historier.

-- Fy fan, du r ju lsare, -- sade en dag en kamrat offentligt.

-- Ja, det r jag, -- sade han. Han ville icke frneka sin frlsare.

Skolan blef nu olidlig. Han led martyrium och han var rdd fr
verldens lockelse, ty han mtte ha knt huru lifvet lockade. Han fann
sig fven vara man och ville ut och arbeta, fda sig sjelf och gifta
sig. Att gifta sig var hans drm, ty under annan form kunde han ej
tnka sig frbindelse med en qvinna. Det skulle vara lagligt och
helgadt. Under dessa drmmar fder han ett beslut, som var nog s
bizarrt, men vl hade sina grunder. Ett yrke skulle det vara, som var
ltt att lra, som fdde sin man snart, en plats der han ej skulle
vara den sista, men ndock icke skulle vara hg; en ringa, dmjuk
stllning, men som frenade ett rrligt, helsosamt lif i fria luften
med en snart vunnen ekonomisk stllning. Rrelsen i fria luften, ett
lif i gymnastik var kanske hufvudmotivet nr han valde att bli
underofficer p ett kavalleriregemente, fr att undg det der fatala
ddsret, fr hvilket presten nyo skrmt honom. Skulle det kunnat
vara uniformen och hsten ocks? Hvem vet? Menskan r ett underligt
djur, men han hade ju afslagit kadettuniformen.

Vninnan afrdde allt hvad hon kunde; hon utmlade sergeanterna som de
smsta af alla menskor. Men han var stark och sade att tron p Jesus
skulle hlla honom ren frn besmittelse, ja, han skulle predika
Kristus fr dem och gra dem alla rena. S gick han till fadern. Denne
tog det hela som en fantasi, talade om den frestende studentexamen,
som skulle ppna hela verlden fr honom. Och s gmde han saken tills
vidare.

Styfmodern hade ftt en son. Johan hatade denna af instinkt, som en
konkurrent, fr hvilken hans mindre syskon skulle vika.

Men vninnans och lseriets magt fver honom voro s stora att han af
sjelfspkning lade sig att tycka om den lille. Han bar honom i sina
armar och vaggade honom.

-- Det var visst nr ingen sg det, -- sade styfmodern senare, d han
drog fram med detta bevis p sin goda vilja. -- Ja, det var just nr
ingen sg det, ty han ville ej skryta med det. Eller skmdes fver
det. Offret var upprigtigt, nr det skedde; nr det blef motbjudande
upphrde det.

       *       *       *       *       *

Konfirmationen frsiggick efter grundliga dufningar, enskildt,
offentligt, i kyrkans kor med halfmrker, under en serie
passionspredikningar, ndlsa samtal om Jesus, spkningar, s att
stmningen icke kunde dyrkas upp hgre. Efter storfrhret bannade han
upp vninnan, emedan han sett henne skratta.

Sjelfva nattvardsdagen hll kyrkoherden predikan. Det var en gammal
upplyst mans vlvilliga rd till ungdomen fr lifvet; det var
hjertligt och trstande; inga domsbasuner, intet straff fr obegngna
synder. Men han var dd han, och vnnerna hade redan intalat ynglingen
emot honom. Ibland under predikan tyckte han det fll som balsam p
det sriga hjertat, och det frefll honom stundom som om gubben hade
rtt. Sjelfva akten vid altaret, af hvilken han vntat sig s mycket,
frfelade ocks sitt intryck. Orgeln slet i timmar p O, Guds Lamm,
miserere; gossar och flickor greto och voro halfdda, ssom vid synen
af en afrttning. Men Johan var bara sl. Han visste hvarken fram
eller ter. Ndemedlen hade han sett p fr nra hll i
klockargrdarne, och saken var drifven in absurdum. Den var nu mogen
att falla. Och den fll!

       *       *       *       *       *

Han fick hg hatt; rfde brors aflagda klder, som voro rymliga och
fina. Vnnen med pince-nez'en fick nu hand om honom. Denne hade
visserligen aldrig fvergifvit honom under lseriet. Han tog saken
ltt, vlvilligt, fverseende och med en viss beundran fr det
martyrskap och den fasta tro, som Johan ville stta i handling. Men nu
ingrep han. Han tog honom med p middagspromenad. Visade honom p
stadens sknheter, sade namnen p aktrerna i hrnet af Regeringsgatan
och nmnde officerarne, som frde paraden. Johan var blyg nnu, och
saknade sjelftillit.

En middag klockan tolf nr de skulle g till gymnastiken, sade vnnen:

-- Kom med in p Tre Remmare och t frukost.

-- Nej, vi mste i grekiskan!

-- h, vi ge grekiskan lof i dag.

Skolka! Det var frsta gngen. Men litet ovett var man karl till att
ta.

-- Ja, men jag har inga pengar!

-- N, hvad hr det hit, nr jag bjuder! -- Han blef sttt.

De gingo in p kllaren. En skn lukt af biffstek slog emot dem;
kyparne togo af rockarne och hngde upp hattarne.

-- Matsedeln! -- ropade vnnen med skerhet, ty han t p kllare
sedan ett par r.

-- Vill du ha biffstek?

-- Ja, d! -- Han hade icke tit biffstek mer n tv gnger i sitt
lif!

-- Smr, ost och brnvin; och tv halfva l!

Utan vidare slog han i supen.

-- Nej men jag vet inte om jag trs!

-- Har du aldrig supit frr!

-- Nej!

-- h, ta'n du, den gr s godt!

Han tog den. h! Det vrmde i kroppen, trarne stego upp i hans gon,
och en ltt dimma lgrade sig fver rummet; men genom tcknet klarnade
det upp; och krafterna vxte, tanken arbetade, synpunkterna blefvo
nya, och allt det mrka flydda ljusnade. Och s den saftiga kttbiten.
Det var mat. Vnnen t ostsmrgs till. Johan sade:

-- Hvad sger kllarmstaren om det?

Vnnen log som en farbror emot honom.

-- t du, det kostar lika mycket!

-- Nej, men ostsmrgs till biffstek! Hvilket oskick! Men Gud hvad det
var godt! -- Han tyckte sig aldrig ha tit frr. Och s l.

-- Ska vi ha en hel halfbutelj hvar, r du galen?

S var det d att ta en gng! Det var ingen s tom njutning som den
bleka mannen psttt! Nej, det var en solid njutning att knna stark
blod rulla i halftomma dror, som skulle frse nerverna till lifvets
kamp. Det var en njutning att knna bortrunnen mannakraft tervnda
och att knna en halfkrossad viljas slappa senor ter spnnas. Hoppet
vaknade, dimman blef ett rosenrdt moln, och vnnen lt honom titta in
i framtiden sdan den diktades af vnskapen och ungdomen. Dessa
ungdomens illusioner p lifvet, hvadan komma de? Af kraft, sger man.
Men frstndet, som sett s mnga barndomsnskningar krossade, borde
kunna sluta till orimligheten af ungdomsillusionernas frverkligande.
Alla dessa drmmar ro osunda hallucinationer, framkallade af
otillfredsstld drift, och de skola frsvinna en gng, och d skola
menskorna bli frstndigare och lyckligare.

Johan hade icke lrt att fordra af lifvet annat n frihet frn tyranni
och tillgng till brd. Det var ju tillrckligt. Han var ingen Aladdin
och trodde icke p lyckan. Han egde nog krafter, men knde dem ej.
Vnnen skulle upptcka honom.

-- Du ska ut och ruska opp dig med oss ibland, -- sade han, -- och
inte sitta hemma och kura.

-- G ut, ja, det kostar pengar det, och jag fr aldrig ngra.

-- Skaffa dig p lektioner d.

-- Lektioner? Jag? Tror du jag skulle f lektioner?

-- Du som har s goda kunskaper, det mtte vl g ltt.

Han hade goda kunskaper! Det var ett erknnande, eller smicker som
lsarne kallade det, och det fll i god jord.

-- Ja, men jag har inga bekanta! Inga relationer!

-- Sg bara t rektorn, s gr det! Det har gtt fr mig!

Johan vgade knappt tro p en sdan lycka som att kunna frtjena
pengar. Men nr han hrde att andra kunde det och han jemfrde sig med
dem! Ja, men de hade tur, de.

Vnnen satte fart i honom, och snart hade han lexlsning om qvllarne
och satt som lrare i en flickpension.

Nu vaknade hans sjelfknsla. Pigorna hemma kallade honom herr Johan,
och lrarne i skolan interpellerade klassen: mina herrar. Dermed
fretager han p eget bevg att reformera sitt skolvsen. Frst
slutade han grekiskan, som han lnge bedt fadern f slippa, men
frgfves. Detta verkstlde han nu p eget bevg, och fadern fick icke
veta det frr n lngt efter studentexamen. Derp instlde han all
lsning af matematik, sedan han ftt veta att en latinare hade
rttighet att sakna betyg i det mnet. Vidare slarfvade han med
latinet. Han skulle ta igen allt p en mnad fre examen genom
blocklsning. Derp infrde han den ordningen att han under
lektionerna lste franska, tyska och engelska romaner. Frgorna gingo
vanligen i ordning, och han satt med sin bok fr sig nda tills frgan
nalkades, d han rknade ut hvad han skulle f och i hast preparerade
sig. De lefvande sprken blefvo nu hans styrka, jemte naturvetenskaperna.

Att lsa lexor med minderriga var en ny, frfrlig baklexa, men det
var ett arbete som betalade sig. Naturligtvis var det endast pojkar
med motvilja fr lsning som begagnade sig af extra lrare. Det var
ett grymt arbete fr hans rrliga hjerna att ackommodera sig efter
dessas. De voro omjliga! De kunde icke vara uppmrksamma. Han trodde
att de voro trilskna. Sanningen var att de kunde icke f viljan att
vara uppmrksamma. Dessa gossar ansgos med ortt vara dumma. De voro
tvrtom vakna; deras tankar spelade omkring verkligheter, realiteter,
och de syntes snarare ha genomskdat absurditeten i lromnena. Mnga
af dem blefvo sedan dugtiga karlar i lifvet, och n fler skulle ha
blifvit det om de ej tvungits af frldrar att gra vld p sin natur
och fortstta studierna. I flickpensionen lste han endast med de sm.
De stora deremot gingo lsa i rummet och visade strumporna mot
bordsben och stolsftter, och han hade ett godt ga till dem, men
vgade inga nrmanden.

Nu upptogs en ny strid med vninnan, som sg hans ndrade stt. Hon
varnade fr vnnen, som smickrade honom, och hon varnade fr de unga
flickorna, om hvilka han talade med en viss vrme. Hon var svartsjuk.
Hon vdjade till Jesus, men Johan blef tankspridd och s drog han sig
ifrn henne.

Det var nu ett muntert och verksamt lif han frde. Paraden och
blandare hos Andalusiskan. Om qvllarne serenader, ty han sjng nu med
i en qvartett, punsch och en lindrig kurtis med schweizeriflickor. Han
blef kr i en liten blond hos Andalusiskan, som satt och sof innanfr
disken. Han ville rdda henne t sig, inackordera henne i en
prestgrd, bli prest sjelf och gifta sig med henne. Men krleken gick
snart fver, d han en qvll sg kamraterna ta henne p brstet inne i
ett enskildt rum.

Under allt detta var Jesus suspenderad, men en svag grundton af
gudsndlighet och askes ljd nnu efter. Han bad nnu af vana, men
utan hopp om bnhrelse, d han s lnge skt den bekantskap, som
pstods vara s ltt att finna hemma, bara man bultade aldrig s litet
p ndens drr. Och sanningen att sga var han icke heller angelgen
att bli tagen p orden. Om drren ppnats, och den korsfste ropat
stig in, skulle han ej varit glad. Hans ktt var fr ungt och sundt
att ha lust att bli korsfst.




8.

Islossningen.


Det var skolan som uppfostrade, icke hemmet. Familjen r fr trng och
har fr sm, sjelfviska, antisociala syften. Intrder der till p
kpet sdana abnorma frhllanden som omgifte, s r familjens enda
berttigande slut, och en dd moders barn borde helt enkelt tagas
ifrn familjen, om fadern gifter om sig. Dermed vore alla parters
intressen tillgodosedda, och faderns icke minst, som kanske r den
mest lidande vid bildande af en ny kull. I familjen fans endast en
(eller tv) rdande viljor utan appell; derfr ingen rttvisa mjlig.
I skolan fans en stndig och vaken jury, som flde kamrat eller lrare
utan skonsamhet. Ynglingarne brjade afvildas, och grymheten lade
sig; sociala instinkter vaknade; man brjade inse att de egna
intressena mste befordras gemensamt genom kompromisser. Frtryck fick
icke ega rum, ty medlemmarne voro tillrckligt mnga att gra parti
och revolt. En lrare, som behandlades illa af en lrjunge, kunde
snarast f rttvisa genom att vdja till lrjungarne. Men fven
deltagande i strre allmnna angelgenheter, folkets och nationens,
mensklighetens, brjade visa sig.

Under danska kriget 64 bildades en fond fr inkp af krigstelegram,
hvilka anslogos p svarta taflan, lstes med intresse af lrarne och
gfvo anledningar till frtroliga samtal, till lrarnes mognare
reflexioner fver krigets uppkomst och orsaker. Man var ensidig
skandinav naturligtvis, och frgan bedmdes frn studentmtenas
synpunkt. Preuss- eller tyskhatet grundlades nu till det kommande
kriget och antog redan vid den afhllne gymnastiklraren ljtnant
Betzholtz' begrafning ett stillsamt fanatiskt drag.

Upptrdena utanfr La Croix's salong med de bekanta
vattensprutningarne gjorde endast en ljlig effekt, och man fick
aldrig riktigt reda p hvad frgan glde.

Aftonbladstelegrammet om Han selv och de 20,000 mnnen blef heller
icke klart.

ret 65 nalkades. Lraren i historia, adelsman och aristokrat, en
knslofull och vlvillig man, skte stta ynglingarne in i frgan.
Partier hade bildats i klassen, och en af Riddarhustalarnes sner, en
grefve S., allmnt afhllen och vrderad, var chef fr opponenterna
mot frslaget. Han var af gammal tysk svrdsriddarslgt, fattig,
umgicks p frtrolig fot med sina kamrater, men hade brdsknslan
starkt rotad. Dagarne fre sista voteringen hade kamrater varit nere
och hjelpt till att spotta t prestestndet. Batalj, mera p lek,
uppstod i klassen, och bord och bnkar kastades i en hg.

S var saken igenom. Grefve S. uteblef frn lektionen. Lraren i
historia talade med rrelse om det offer ridderskapet och adeln gjort
p fosterlandets altare, d det afsttt sina privilegier. Den gode
mannen visste nnu icke att privilegier icke ro rttigheter, utan
tagna frmnsrtter, som kunna terbrdas ssom egendom vid vissa
mindre lagliga kp. Han bad klassen visa hofsamhet fver segern och
icke sra de besegrade. Den unge grefven mottogs ocks vid sitt
terintrde i klassen med utskt aktning, men knslorna fvervldigade
honom vid synen af dessa mnga vanbrdiges ofrivilliga upphjelse s
att han brast i trar och mste g ut.

Johan var icke inne i politiken. Den var naturligtvis ssom ett
allmnt intresse bannlyst frn hemmet, der endast enskilda intressen
tillgodoses, och mycket illa de ocks. Sner uppfostras ssom de
skulle bli sner och frbli sner hela lifvet, utan en tanke p att
de skola bli fder. Men ynglingen hade sin underklassinstinkt, som
sade honom att en orttvisa hll p att afskaffas, att den hgre ytan
snktes s att det blef lttare fr den lgre att komma i niv. Han
var naturligtvis liberal, men eftersom kungen ocks var liberal s var
man rojalist p samma gng.

       *       *       *       *       *

Parallelt med den starka bakstrmmen, pietismen, gick nyrationalismen,
men i motsatt rigtning. Kristendomen, som med frra rhundradets
utgng var frvisad till mytologien, hade blifvit terupptagen till
nder, och som lran hade statsskydd kunde restaurationens sner icke
vrja sig fr de nyo invaccinerade dogmerna. Men 1835 hade Strauss'
Leben Jesu gjort en ny bresch, och fven i Sverige sipprade in nytt
vatten i de ruttna brunnarne. Boken blef freml fr process, men p
den grundvalen byggdes sedermera hela det moderna reformationsverket,
af sjelfgjorda reformatorer som alltid, ty de andra, de reformera
icke.

Kyrkoherden Cramr har ran af att ha varit frst. Redan 1859 utgaf
han sitt Afsked ur Kyrkan, en populr, men kunskapsrik kritik fver
Nya testamentet. Han beseglade sin tro med handling och utgick ur
statskyrkan i och med att han afgick frn embetet. Det var hans
skrift, som grfde djupast, och om n Ignells bcker hllo sig mera
uppe bland teologerna kommo de aldrig ner till ungdomen. Samma r
(1853) utkom Siste Athenaren.

Dess verkan frtogs mycket deraf, att det arbetet helsades ssom en
literr succs och frvisades till sknliteraturens neutrala
territorium. Skarpare ingrep Rydbergs Bibelns lra om Kristus, 1862,
som vckte teologerna till Ragnark. Renans Jesu lefnad i
fversttning af Ignell tog alle man, gamla och unga med storm, och
den lstes i skolan jemte Cramr, hvilket icke var fallet med Bibelns
lra om Kristus. Och med Bostrms angrepp p Helveteslran, 1864 voro
portarne ppna fr rationalismen eller fritnkeriet, ssom det
kallades. Bostrms egentligen obetydliga skrift verkade dock kolossalt
genom Upsalaprofessorns och frre prinsinformatorns stora namn, som
den modige mannen riskerade och som ingen efter honom riskerat, sedan
det icke lngre r ngon ra att vara fritnkare eller arbeta fr
tankens fri- och rttigheter.

Nog af, allting var redo, och det behfdes bara en pust fr att
ynglingens korthus skulle ramla. Det kom en ung ingenir i hans vg.
Denne var till och med hyresgst i vninnans hus. Han observerade
Johan lnge innan han gick p honom. Johan hade respekt fr honom
emedan han skulle ha s godt hufvud, och han var nog ngot svartsjuk
ocks. Vninnan frberedde Johan p bekantskapen och varnade honom.
Det var en ytterst intressant person med briljangt hufvud, men han var
farlig. Johan trffade mannen. Det var en starkt bygd vermlnding, med
grofva, hederliga drag, ett godt, barnsligt leende nr han log,
hvilket icke hnde ofta, mera tyst n bullrande. De voro genast
bekanta. Frsta qvllen vexlades endast ett par hugg. Det var frgan
om tro och vetande.

-- Tron skulle dda frnuftet! -- menade Johan efter Krummacher.

-- Fy, -- sade vnnen. -- Frnuftet r en Guds gfva, som hjer
menskan fver djuret; skall d menskan frnedra sig till ett djur
genom att vrka Guds gfva?

-- Det fins saker, -- svarade Johan (efter Norbeck) -- som man mycket
vl kan tro utan att man begr bevis. Vi tro slunda p almanackan
utan att sjelfva veta ngot om planeternas rrelser.

-- Ja, -- svarade vnnen, -- vi tro, der vi icke knna att vrt
frnuft tar emot. Mitt frnuft har icke rest sig mot almanackan.

-- Ja, -- svarade Johan, -- men p Galilei tid tog det emot i allas
frnuft att f jorden g kring solen. Det r bara motsgelseanda, sade
man; han vill gra sig originel.

-- Vi lefva icke i Galilei tid, -- svarade vnnen, -- och i vr tids
upplysta frnuft tar det emot att tro p Kristi gudom och de eviga
straffen.

-- De der sakerna ska vi inte disputera om, -- sade Johan.

-- Hvarfr det?

-- De st fver rsonnemanget!

-- Precis detsamma sa jag fr tv r sen, nr jag var troende.

-- Har ni varit ... lsare?

-- Ja, det har jag.

-- Hm! Och ni har frid nu?

-- Nu har jag frid!

-- Hur fick ni det?

-- Jag lrde knna den sanna kristendomens ande genom en predikare.

-- Ni r d kristen?

-- Ja, jag beknner Kristus!

-- Men ni tror icke att han var Gud?

-- Det har han aldrig sagt sjelf. Han kallar sig endast Guds son, och
Guds sner ro vi alla.

Vninnan kom och afbrt samtalet, hvilket i parentes sagdt var typiskt
fr religionsdispyter omkring 1865. Johans nyfikenhet var vckt. Det
fans menskor, som inte trodde p Kristus, men hade frid. Nu skulle
bara kritik icke ha strtat de gamla gudabilderna; fruktan fr
tomrummet hll honom igen, tills han fick Parker i hand. Predikningar
utan Kristus och helvete, det var hvad han behfde. Och s vackra
predikningar. Erknnas mste att Johan lste dem ytterst hastigt, och
att han var mest angelgen om att syskon och anhriga skulle f njuta
af dem, p det han skulle kunna g fri frn deras ogillande. Han
frvexlade nemligen andras ogillande med ondt samvete, var s van att
ge andra rtt att han fll in i tvedrgt med sig sjelf.

Men Kristus, inqvisitorn, fll, ndavalet, yttersta straff, allt
ramlade som om det varit fallfrdigt lnge, lnge. Han frvnade sig
fver att det gick s hastigt. Det var som att lgga af urvxta klder
och ta p nya.

En sndagsmorgon gick han ut med ingeniren i Hagaparken. Det var vr.
Hasseln blommade, och blsipporna voro utslagna. Vdret var halfklart,
luften ljum och fuktig efter ett nattregn. De talade om viljans
frihet. Lseriet hade en mycket svfvande uppfattning af saken. Man
hade icke fri vilja att bli Guds barn. Den Helige Ande skulle ska en,
allts prdestination. Johan hade nog velat bli omvnd, men icke
kunnat. Herre, skapa i mig en ny vilja, hade han lrt bedja. Men
huru kunde han d vara ansvarig fr sin onda vilja? Jo, svarade
lsaren, genom syndafallet, d den med fri vilja begfvade menskan
valde det onda, blef hennes vilja ond genom rftlighet och ond fr
alla tider och upphrde att vara fri. Och hon kunde endast bli qvitt
denna onda vilja genom Jesus och den Helige Andes ndeverkan. Men att
bli pnyttfdd berodde icke af hennes egen vilja utan af Guds nd.
Allts ofri. Men som ofri fortfor hon att bli ansvarig. Deri lg
felslutet.

Ingeniren var naturdyrkare, och Johan ocks. Hvad r denna
naturdyrkan, som i vra dagar anses s kulturfientlig? Ett terfall i
barbari, sga ngra; en sund tergng frn fverkultur, sga andra.
Nr menskan upptckt i samhllet en inrttning baserad p misstag och
orttvisor, d hon inser att samhllet i utbyte mot sm frdelar
plgger drifter och begr fr hrda tvng, d hon genomskdat
illusionen om att hon skulle vara en halfgud och Guds barn och finner
sig vara en djurart helt enkelt, s flyr hon samhllet, hvilket var
uppbygdt med fstadt afseende p menskans gudaursprung och hon gr ut
i naturen, i landskapet. Der knner hon sig i sin mili ssom djur,
knner sig instld som staffage i taflan, ser sitt ursprung jorden,
ngen; ser hela skapelsens sammanhang i ett lefvande sammandrag;
bergen, som blifvit jord, sjn, som blifvit regn, ngen, som r
sndersmulade berg, skogen, som stigit ur bergen och vattnet; ser
luften i stora massor (himlen), som hon och alla lefvande varelser
andas, hr foglarne, som lefva p insekterna, ser insekterna, som
befrukta vxterna, skdar dggdjuren som hon sjelf lefver p. Hon r
hemma hos sig. Och i vra dagar med dess naturvetenskapliga
verldsskdning skulle en enslig stund i naturen, der hela
evolutionshistorien r tecknad i lefvande bilder, vara det enda
surrogatet fr en gudstjenst. Men evolutionsoptimisterna fredraga en
stund p en sammankomst inne i en grndhla, der de utsa sina
frbannelser fver samma samhlle, som de frakta och beundra. De
prisa det ssom utvecklingens hgsta hjd, men vilja strta det ssom
ofrenligt med djurets sanna lycka. De vilja ombilda och utveckla det,
sga ngra. Men deras ombildning kan ej ske utan att det bestende
strtas i grunden, och de vilja ej ngra halfmesyrer. Erknna de d
icke att det bestende samhllet r en misslyckad evolution och sjelft
kulturfientligt p samma gng det r naturfientligt?

Samhllet r liksom allt en naturprodukt, sga de, och kultur r
natur. Ja, men det r dlig natur, natur p afvgar, efter som den
motverkar sitt ndaml: lycka.

Det var emellertid ingenirens, Johans fregngare och samtidas
naturdyrkan, som upptckte kultursamhllets brister och banade vg fr
den nya sigten om menniskans hrledning. Redan 1859 hade Darwins
Arternas Hrledning utkommit, men nnu hade den icke hunnit trnga
igenom och nnu mindre blomstra och befrukta. Det var Moleschott som
d predikades, och, materiens kretslopp var slagordet. Ingeniren
plockade med den och sin geologi ner den Mosaiska skapelsehistorien.
Han talade nnu om skaparen, ty han var teist, och sg hans visdom
och godhet i de skapade verken.

Under det de promenera framt Gamla Haga brja klockorna i staden att
ringa samman. Johan stannar och lyssnar: der var Klara frfrliga
klockor, som ringt in hans sorgliga barndom, der var Adolf Fredriks,
som skakat honom in till Jesus den korsfstes blodiga famn, der var
Johannis, som om lrdagarne frkunnat Jakobs skola att veckan var
slut.

En sakta, sydlig vind frde larmet ut ur staden och det genljd under
de hga tallarne, manande, varnande.

-- Ska du g i kyrkan? -- frgade vnnen.

-- Nej, -- sade Johan. -- Jag gr aldrig i kyrkan mer.

-- Ja, flj ditt samvete, -- sade ingeniren.

Det var frsta gngen Johan uteblef frn kyrkan. Det glde att trotsa
bde faderns befallning och sitt samvetes rst. Han exalterade sig och
for ut mot religion och familjetyranni och han talade om Guds kyrka i
naturen; talade med hnfrelse om det nya evangeliet som frkunnade
salighet fr alla, lif och lycka fr alla. Men s tystnade han.

-- Du har ondt samvete, -- sade vnnen.

-- Ja, -- sade Johan. -- Antingen icke gra hvad man ngrar, eller
ocks icke ngra hvad man gr!

-- Det senare r bttre!

-- Men jag ngrar mig nd! ngrar en rtt handling, ty det vore ortt
att hyckla i dessa gamla afgudahus. Mitt nya samvete sger mig att jag
har rtt, och mitt gamla att jag har ortt. Jag kan aldrig f frid
mer!

Det kunde han icke heller. Hans nya jag stod upp mot hans gamla, och
de lefde i oenighet som olyckliga makar hela hans lif framt utan att
kunna skiljas.

       *       *       *       *       *

Reaktionen mot det gamla, som skulle utrotas, brt fram i vldsamma
angrepp. Fruktan fr helvetet var borta, sjelffrsakelsen var enfald,
och ynglingens natur tog sin rtt. Konseqvensen blef en ny moral, som
han p knsel formulerade s: det som icke skadar ngon medmenniska r
tilltet fr mig. Han knde att familjetrycket var honom till skada
och ingen till gagn; han upphfde sig mot frtrycket. Frldrarne, som
aldrig visat honom krlek, men pockat p tacksamhet fr att de gfvo
honom p nd och med frdmjukelse hans lagliga rtt, visade han nu
sina verkliga knslor. De voro honom antipatiska; han visade dem kld.
P de oupphrliga angreppen mot fritnkeriet svarade han frankt,
kanske fvermodigt. Hans halfkrossade vilja brjade resa sig, och han
insg att han hade rttigheter att fordra af lifvet.

Ingeniren, som tilldelats den ondes rol, frbannades och blef utsatt
fr bearbetningar af vninnan, som nu ingick vnskapsfrbund med
styfmodern. Ingeniren hade icke gtt till botten med saken och under
antagandet af Parkers kompromiss hade han bibehllit kristendomens
sjelffrnekelse. Man skulle vara krleksfull och frdragsam, flja
Kristi exempel och s vidare. Johan hade vrkt alltsammans och kom nu
i opposition mot sin lrare. Ptryckt af vninnan, fr hvilken han
nrde en stilla bjelse, och skrmd af sina lrors konseqvenser,
frmddes han nedstta fljande skrifvelse, dikterad af fruktan fr
den eld han tndt, krlek till vninnan, vnskap fr lrjungen och
uppriktig fvertygelse.


Till min vn Johan.

Huru glada mta vi ej vren, d han nu kommer fr att berusa och
frtjusa oss med sin herrliga, gudomliga friskhet och grnska!
Foglarna uppstmma sina glada och ltta melodier, bl- och hvitsippor
framskjuta blygsamt sina spda hufvuden under granens hviskande
grenar.

-- Det var mrkvrdigt, -- tnkte Johan vid lsningen, -- hur denne
flrdfria man, som talar s enkelt och sant, kan skrifva s svulstigt.
Det hr r osant.

Hvilket brst, vare sig gammalt eller ungt, vidgas ej fr att insupa
vrens friska dofter, som sprida himmelsk frid i hvarje hjerta,
trnad, som _mste_ vara en salig aning om Gud och hans krlek; -- (denna
vrdoft njutes som en Guds andedrgt). -- Kan nu ngot ondt bo qvar i
vrt hjerta? Kunna vi ej frlta? Ack jo! Vi mste det nu, sedan
vrsolens krleksstrlar bortkysst det kylande sntcket frn natur
och hjerta. Vi vnta p och lngta efter att f se den snfria marken
grnska, det goda och varma hjertats goda och krleksfulla handlingar,
att se frid och sllhet spridas genom hela naturen.

-- Frlta? Ja bevars, bara man ndrade sitt uppfrande och gaf honom
fri. Men _man_ frlt ju icke honom! Med hvad rtt fordrade man d
fverseende frn hans sida? Med hvad rtt? Det skulle vara msesidigt!

Johan, du tror dig i naturen och genom frnuftet ha uppfattat Gud p
ett bttre stt n du frut gjorde, d du trodde p Kristi gudom och
p bibeln, men du fattar icke iden i dina egna tankar. Du har blott
uppfattat den skugga, som ljuset lemnar bakom ett freml, men ej
hufvudsaken, ljuset sjelft. Du tror att alltid en sann tanke skall
frdla menniskan, men, ack nej, det mrker du nog sjelf i dina bttre
gonblick. Med dina frra sigter kunde du frlta ett fel hos en
medmenniska, du kunde uppfatta en sak frn en god sida, om ock den
_tycktes_ vara ond; men hur r du nu? Du r hftig och bitter mot en
krleksfull moder, du dmer och r missnjd med din mme, erfarne och
grhrige faders handlingar.

-- Med de frra sigterna kunde Johan aldrig frlta ett fel hos
ngon, minst hos sig sjelf; stundom hos andra, men det var dumt. Det
var ju slapp moral! -- En krleksfull moder! Jo, den var krleksfull!
Nr kom Axel p den sigten? De som kalfatrat den hrda qvinnan till
sammans! Och en m fader! N, hvarfr skulle han icke dma dennes
handlingar. Hrdt mot hrdt i sjelffrsvar! Icke lngre venstra rat
till nr det small p det hgra.

Frr var du ett ansprkslst, lskligt barn, men nu r du en egenkr
och inbilsk yngling.

-- Ansprkslst! Jo, det var skert, och derfr trampades han ner, men
nu knde han sina rttmtiga ansprk! -- Inbilsk! Ha! Lraren knde
sig frbigngen af den otacksamme lrjungen.

Din moders varma trar falla stridt utfr hennes kinder ...

-- Moders! Har ingen mor! Och styfmor grter bara nr hon r ond! Hvem
fan har dikterat det hr?

... nr hon i ensamheten tnker p ditt hrda hjerta ...

-- Hvad satan har hon med mitt hjerta att gra, som har hushll och
sju barn att skta?

... ditt usla sjlstillstnd ...

-- Det r ju lseri det hr! Min sjl har aldrig knt sig s frisk och
lifskraftig som nu!

... och din faders brst r nra att sprngas af sorg och bekymmer.

-- Det var lgn. Han r sjelf teist och beknner Wallin, fr resten
har han inte tid att tnka p mig. Han vet att jag r flitig, rlig
och icke gr till flickor. Han bermde mig till och med hrom dagen.

... Du fattar ej din moders sorgsna blick ...

-- Den har andra grunder, ty ktenskapet r inte lyckligt.

... din faders krleksfulla varningar. Du r lik en klyfta ofvan
sngrnsen, ur hvilken vrsolens kyssar ej kunna bortsmlta snn eller
frvandla ngra korn deraf blott till en droppa vatten.

-- Han mtte lsa romaner. Fr frigt var Johan mycket vnsll och
mjuk mot sina vnner i skolan. Men mot fienderna i hemmet var han
blifven kall. Det var deras fel.

Hvad skall omgifningen tnka om den religion du ftt, d den lemnar
s usla frukter? Jo -- man skall frbanna den (och dina sigter lemna
ovilkorlig rtt dertill) ...

-- Icke rtt, men anledning!

... man skall hata och frakta den nedriga usling, som i ditt
oskyldiga barnahjerta spred detta helvetiska gift.

-- Der ha vi det. Den nedriga uslingen! Han var fverflyglad.

Bevisa framgent genom dina handlingar att du ej uppfattar sanningen
s illa som du hittills gjort. Tnk p att vara frdragsam ...

-- Styfmodern!

... att med krlek och mildhet fverse medmenniskors fel och brister ...

-- Nej d, det ville han icke! De hade torterat honom till lgn, de
hade snokat i hans sjl, ryckt upp god brodd ssom fregifvet ogrs,
de ville qvfva hans jag, som hade lika stor rtt att vara som deras;
de hade aldrig fversett med hans fel, hvarfr skulle han fverse med
deras? Derfr att Kristus hade sagt ... Han gaf fan hvad Kristus hade
sagt, fr det hade ingen tillmpning mer. Fr frigt brydde han sig
aldrig om dem derhemma; han slt sig inom sig sjelf. Det voro honom
antipatiska och kunde aldrig f hans sympati. Det var alltsammans! De
hade emellertid fel, och ville ha hans frltelse! Sknt! Han frlt
dem! Bara han fick vara i fred!

... lr dig att vara tacksam mot dina frldrar, som lemna hvarje
mda ospard fr din verkliga trefnad och lycka (hm!), och lt detta
stadkommas af krlek till din Gud och skapare, som ltit dig fdas i
denna frdlande (hm! hm!) skola till slutlig frid och salighet, beder
din srjande men hoppfulle

                                                         _Axel_.

       *       *       *       *       *

Det var nog med biktfder och inqvisitorer, tyckte Johan, hans sjl
var rddad och knde sig fri. De strckte klorna efter honom, men han
flydde. Vnnens bref var osant och tillgjordt, och han knde Esaus
hnder. Han svarade ej, utan afbrt umgnget med vnnen och vninnan.

De kallade honom otacksam. Den som pockar p tacksamhet r vrre n en
fordringsegare, ty han ger frst en gfva, som han skryter med, och
skickar sedan rkning, en rkning som aldrig kan betalas, ty en
gentjenst anses icke utplna tacksamhetsskulden; det r en inteckning
i en menniskas sjl, en skuld, som r obetalbar och strcker sig ut
fver lifvet. Tag emot en tjenst, och vnnen skall fordra att du
frfalskar ditt omdme om honom, att du bermmer hans dliga
handlingar och hans hustrus och barns dliga handlingar.

Men tacksamheten r en djup knsla, som hedrar menniskan, och som
frnedrar henne. Mtte vi komma derhn att icke behfva bindas af
tacksamhet fr en vlgerning, som kanske endast var en ren skyldighet!

Johan skmdes fver brytningen med vnnerna; men han knde dem
hinderliga och frtryckande. Fr frigt: hvad hade de gifvit honom i
umgngsnje, som inte han gifvit igen?

       *       *       *       *       *

Fritz, s hette vnnen med pince-nez'en, var en klok verldsmenniska.
Bda dessa ord, klok och verldsmenniska, hade den tiden en ful
betydelse. Att vara klok under efter-romantikens tidehvarf, d alla
voro litet rubbade, och det var fverklass-tecken att vara rubbad, att
vara klok ansgs d liktydigt med nstan ngot dligt. Att vara
verldsmenniska denna tid, d alla skte skoja sig s godt de kunde mot
himlen, var ocks ngot mindre bra. Fritz var klok. Han ville lefva
sitt enda lif godt och trefligt och gra karrier med mera. Han skte
derfr de frnma. Det var klokt, ty de hade magt och pengar. Hvarfr
skulle han icke ska dem? Hur han kom att fsta sig vid Johan? Kanske
animalisk sympati, kanske mngrig vana; ngra intressen kunde Johan
ej befordra, p annat stt n att han hviskade kamraten och hll honom
med bcker. Fritz lste nemligen aldrig fver och kpte punsch fr de
pengar, som skulle vara till bcker.

Nu, nr han mrkte att Johan var rengjord invndigt och att hans yttre
menska var presentabel, infrde han honom i sitt kotteri. Det var en
liten krets af dels frmgna, dels frnma ungherrar af samma klass
som Johan. Denne var frst ngot blyg mot de ntta herrarne, men snart
var han inne med dem. En dag kommer Fritz och vid paradtimmen berttar
Johan att han r bjuden p bal.

-- Jag p bal, r du galen! Inte duger jag der!

-- Du, en sdan ntt pojke, ska gra lycka hos flickorna.

Hm! Det var en ny synpunkt p sin person Johan fick. Skulle han -- hm?
Tnk nu hemma, der han aldrig fick hra annat n klander!

Han gick p balen. Det var i ett borgerligt hem. Flickorna hade
bleksot, somliga, andra voro rda som br. -- Johan tyckte mest om de
hvita, som voro bla eller svarta omkring gonen. De sgo s lidande
och smgtande ut och kastade bedjande blickar, s bedjande. Det var en
som var likhvit, gonen brunno kolsvarta i djupa hlor, och lpparne
voro mrka s att munnen ppnade sig nstan som ett svart streck. Den
slog an p honom, men han vgade icke lgga an, ty hon hade redan sin
tillbedjare. S stannade han vid en mindre blndande, mera st och
mild. P balen knde han sig vl. Umgs borta bland frmmande utan att
se en enda slgtings kritiska gon! Men han hade s svrt att tala med
flickorna.

-- Hvad ska jag sga dem? -- frgade han Fritz.

-- Kan du inte prata lite lort med dem! Vackert vder, r det roligt
att dansa, ker ni skridsko, har ni sett fru Hvasser? Man fr svnga
sig.

Johan gick p och hasplade upp repertoaren men det blef torrt i gommen
och vid tredje dansen cklade det honom. Han blef ond p sig sjelf och
teg.

-- r det inte roligt att dansa? -- frgade Fritz. Krya opp dig, gamle
likkistpolerare!

-- Jo, det r nog roligt att dansa, bara man slapp tala. Jag vet inte
hvad jag ska sga?

Det var ocks frhllandet. Han tyckte om flickorna, knde det
behagligt att ta dem om lifvet, det var s manligt, men att tala med
dem? Han knde att han hade gra med en annan art af homo, en hgre i
vissa fall, en lgre i andra. Han tillbad i stillhet den milda lilla
och hade utkorat henne till hustru. Hustru var den enda form han nnu
tnkte sig qvinnan. Han dansade oskyldigt, men fick hra frfrliga
saker om kamraterna, som han ej frstod frr n senare. De kunde
nemligen dansa vals baklnges genom rummet p ett okyskt stt och
talade vanvrdigt om flickorna.

Hans reflexionssjuka, hans eviga granskande af sina tankar hade tagit
bort det omedelbara hos honom. Nr han talade vid en flicka hrde han
sin egen rst, sina ord, dmde dem, och s tyckte han hela balen
fnig. Och flickorna sedan! Hvad var det som fattades dem? De hade ju
uppfostran som han, kunde verldshistoria och lefvande sprk, lste
islndska p seminarium och voro styfva i ordrtter, rknade algebra,
allt. De hade slunda samma bildning men nd kunde de icke talas vid!

-- Prata lort med dem, -- sa Fritz.

Men det kunde han inte. Och han tnkte fr frigt hgre om flickan n
s.

Han tnkte fverge balerna, d han icke gjorde ngon lycka, men han
slpades med. Det smickrade honom att vara bjuden och alltid hade det
ngot uppryckande med sig. En dag var han i en adlig familj, der sonen
var kadett. Der trffade han tv aktriser frn Dramatiskan.

Dem skulle han vl kunna tala vid! De dansade med honom, men de
svarade honom icke. Han var fr oskyldig. S stlde han sig att lyssna
p Fritz' konversation. Men Gud sdana saker han talade om i eleganta
ordalag, och flickorna voro hnryckta i honom. Jas, det var s det
skulle vara! Men det kunde han inte! Det fans saker han ville beg,
men att tala om det, nej! Hans asketiska religion hade ddat till och
med mannen hos honom, och han fruktade qvinnan ssom fjrilen, hvilken
vet att den skall d nr den befruktat.

En dag talade en resande vn i frbigende om att ldre bror varit hos
flickor. Det fll en fasa fver honom, och han vgade icke se t
brodern nr denne lade sig om qvllen. Med umgnge med qvinnor ingick
fven frestllningen om nattliga slagsml, polis och frfrliga
sjukdomar. Han hade en gng gtt frbi det lnga, gula planket p
Handtverkargatan, och en kamrat hade sagt: der r kurn! Sedan gick han
i smyg dit och skte titta in genom porten fr att se ngot
frfrligt. Det lockade och skakade honom ssom en gng en syn af en
positivtafla p stng, frestllande en afrttning. Han blef af denna
syn s upprifven, att han tyckte det var mulet vder om dan fastn
solen sken, och hemkommen om aftonen i skymningen hade ngra till
torkning utbredda lakan s skrmt honom genom att pminna om
afrttningstaflan att han fll i grt. En kamrat, som han sett lik,
spkade fr honom om natten.

Nr han gick frbi ett bordell p Apelbergsgatan sklfde han af fasa,
icke af lusta. Hela proceduren hade fr honom antagit hiskliga former.
Kamraterna i skolan hade smittosamma sjukdomar, talade om hvarandra
ssom frstrda. Nej, aldrig g till sdana flickor, men gifta sig, bo
tillsammans med den enda han lskade, omhulda och omhuldas, se vnner
hos sig, det var hans drm, och i hvarje qvinna han blossade fr sg
han en bit af en moder. Han tillbad derfr endast sdana, som voro
milda, och han knde sig hedrad af att se sig vl bemtt. De granna,
fjesade, skrattande, var han rdd fr. De sgo ut som om de skte rof
och skulle vilja sluka honom.

Denna rdsla var delvis medfdd som hos alla gossar, men skulle ha
borttagits om knen icke lefde afsndrade. Ett faderns frslag lngt
tillbaka i ungdomen att stta snerna i dansskola hindrades af modern.
Detta var en faute.

Men Johan var af naturen blyg. Han ville icke visa sig afkldd och vid
badningar tog han gerna p simbyxor. En huspiga, som under smnen
blottat hans kropp och sedan angafs af brderna, smorde han upp med en
rotting morgonen derp.

Med balerna fljde nu serenader och med dessa punschaftnar. Johan hade
stort begr efter starka drycker; det var likasom om han druckit ett
koncentreradt, flytande nringsmne.

Sitt frsta rus fick han p en kamratsexa p Djurgrdsbrunn. Ruset
gjorde honom sll, saligt glad, stark, vnlig och blid, men lngre
fram vansinnig. Han pratade tok, sg bilder i tallrikarne och
gycklade. Detta att agera hade han momentant likasom den ldsta
brodern, hvilken, ehuru djup melankoliker i ungdomen, haft ett visst
rykte som komiker. Han kldde ut sig, maskerade sig och spelade en
rol. De hade fven spelat pjes p vinden, men Johan var dlig, generad
och lyckades endast nr han hade ett exalteradt stlle att terge. Som
komiker var han omjlig.

Nu intrder ett nytt moment i ynglingens utveckling. Det r
estetiken.

Johan hade i faderns bokskp hittat Lenstrms Estetik, Boijes
Mlarlexikon och Oulibicheffs Mozarts Lif, frutom de redan nmnda
klassiska skalderna. Genom ett sterbhus' utredning inkom i huset vid
denna tid ocks en stor packe frlagsreturer, som bidrog till Johans
tidigt frvrfvade omsigt i sknliteraturen. Der fans slunda i flera
exemplar Talis Qvalis' dikter, som befunnos onjutbara; Byrons Don Juan
i Strandbergs fversttning vann aldrig hans smak, ty den beskrifvande
poesien hatade han och vers lskade han ej, utan hoppade regelbundet
fver den nr den frekom ini prosa; Tassos Befriade Jerusalem i
Kullbergs fversttning var trkig; Carl von Zeipels berttelser
omjliga; Walter Scotts romaner fr lnga, i synnerhet skildringarne,
(derfr frstod han icke Zolas storhet nr han efter mnga r fick
lsa hans fverlastade skildringar, hvilkas ofrmga att gra
totalintryck, Lessings Laokoon frut fvertygat honom om). Dickens
blste lif i sina liflsa freml och figurerade med dem, stmde in
landskapet med personen och situationen. Det frstod han bttre.
Eugne Sues Den Vandrande Juden fann han grandios och ville knappt ha
rknad bland romanerna, ty roman var ngot frn lnbibliotek och
pigkammare. Detta var en verldshistorisk dikt, ville han, och
socialismen i den gick galant i honom. Alexander Dumas var
indianbcker, tyckte han, och nu var han icke njd med sdana; mste
ha ngot innehll. Hela Shakspeare slk han i Hagbergs fversttning.
Men han hade alltid svrt att lsa pjeser, der gat skulle hoppa frn
personnamnen ner i texten. Hans fverdrifna frvntningar om Hamlet
uppfyldes ej, och komedierna tyckte han var ren smrja.

I familjen rknades slgt med Holmbergsson, hvars portrtt fans p
vggen och om hvilken berttades historier. Han var visst faderns
kusin. Schillers och Goethes byster stodo p bokskpet, och fver
pianot hngde portrtt af alla stora kompositrer. Lithografiskt
Allehanda hlls, och der beundrades alla samtida stora artister genom
deras biografier. Fadern var fven ledamot af Freningen fr Nordisk
konst samt som frut nmnts musiklskare, spelade piano och ngot
violoncell. Och nu exeqverade de vuxna snerna och ldsta dottern
violqvartetter, aldrig af andra n Haydn, Mozart och Beethoven. Hemmet
hade slunda en ltt anstrykning af konstlskeri efter ett tarfligt
borgarehems sm vilkor.

I skolan hade Johan lst Svedboms Lsebok och Bjurstens
Literaturhistoria fr Bjursten sjelf i Klara skola. En gosse hade reda
p att Bjursten var skald. Hvad var skald? Ja, det visste ingen s
noga. Senare brukade Johan bertta fr sina skaldebrder hurusom han
ftt stut af Herman Bjursten fr att han lst i en sagbok under
lektionen, hvilket efter den tidens stt att se skulle vara ett
frebud fr hans blifvande verksamhet eller kallelse, som man d
trodde p. nd senare, nr man lrt sig ringakta Bjursten, berttades
historien ssom rolig.

Vid privatlroverket omhuldades sknliteraturen vl mycket af lraren
i svenska sprket, som var ngot vitter. I fjerde klassen hade de lst
Fnrik Stl innantill. Rektorn, som var latinare, frgade en dag hvad
de lste:

-- Fnrik Stl!

-- Det ska ni inte lsa; det ger dlig smak, -- sade han t lraren,
som d var en regementspastor och naturforskare. -- Realism, barbari!
Dispyt!

Den senare lraren hade hg smak. Man fick lsa de trkiga Kungarne p
Salamis, som d lstes hgt i alla bildade familjer. En
literaturfrening var bildad, och der upplstes p hgtidsdagarne
poem. Fritz hade skrifvit ett stort stycke, som handlade om
Riddarholmskyrkan och hette Det svenska Nekropolis. Det gick p
melodien: Jag stod p stranden under kungaborgen, och var nog s
dligt.

Johan tlde icke poesi. Det var tillgjordt, osant, tyckte han.
Menskorna talade icke p det viset och tnkte sllan s der vackra
saker. Men nu anmodades han skrifva i Fannys album en vers.

-- Det kan du vl svnga till, -- sa vnnen.

Johan satt uppe om ntterna, men fick aldrig mer n de tv frsta
raderna, och fr frigt visste han ej hvad det skulle innehlla. Sina
knslor kunde man vl icke lgga fram s der till allmnt beskdande.
Fritz tog sig att fuska t honom, och hop kommo sex, tta rader, som
rimmade, och i hvilka Snoilskys sedan s bekanta sparf p fnsterrutan
ur En julafton i Rom fick slppa till fjdrarne. Egendomligt var att
Fritz sedan aldrig i lifvet skref en rad vers mer.

Snille var ofta freml fr diskussion. Lraren brukade sga: snillena
st fver all rang, liksom excellenserna. Johan funderade mycket p
det der och tyckte att det var ett stt att bli i niv med
excellenserna, utan brd, utan pengar, utan att gra karrier. Men hvad
snille var, visste han ej. Han yttrade en gng i ett mt gonblick med
vninnan att han hellre ville vara ett snille n ett Guds barn, och
derfr erhll han en skarp tillrttavisning. En annan gng sade han t
Fritz, att han skulle vilja vara en lrd professor, som fick g kldd
som en buse och uppfra sig rtt som han behagade, utan att frlora
anseendet. Men nr ngon frgade hvad han ville bli, svarade han
prest; det sg han alla bondpojkar kunna bli och det tyckte han
anstod honom. Sedan han blef fritnkare skulle han ta graden. Och
sedan? Det visste han inte. Men lrare ville han icke bli fr ngon
del.

Lraren var naturligtvis idealist. Braun var en rakstugspoet; Sehlstedt
var ntt, men saknade idealitet; Bjurstens Napoleon-Prometheus fick
lsas hgt; Decamerone, som d utkom i svensk fversttning, kunde
endast lsas utan fara af starka karakterer, var fr frigt ett
klassiskt arbete; Runeberg, i Elgskyttarne en stark realist i formen och
fvergick stundom till rhet, der han ville vara klassiskt enkel:
(jemfr den lusige Aron p spisen).

Till julen fick Johan tv band dikter af Fritz: det var Topelius och
Nyblom. Topelius lrde han smningom tycka om derfr att han uttalade
krleksqval, och i Ynglingens drmmar formulerades tidens ideal fr en
yngling. Nyblom var tarflig som poet, men spelade en viss rol som
mlsman fr estetiken, dels genom sina bref frn Italien till
Illustrerad Tidning, dels genom sina frelsningar fr fruntimmer p
Brsen. Nyblom var icke sund realist nnu i sina frelsningar, utan
antikdyrkare eller ngot sdant.

Strre betydelse fick teatern, som kan vara ett starkt bildningsmedel
fr ungdom och obildade, hvilka nnu kunna f illusioner af mlad vf
och oknda aktrer, som de ej druckit brorskl med.

Johan hade som pojke, ttaring, sett en pjes, som han ej frstod ett
grand af. Det var visst Rika morbror, och allt han mindes var en
herre, som kastade en silfversnusdosa i sjn och sjng om Rio Janeiro.
Sedan sg han Engelbrekt och hans dalkarlar och var hnryckt. Och
samtidigt: Den Ondes besegrare, med Arlberg, hos Stjernstrm. Derp
fljde operor, som under lseriperioden togos fr goda ssom varande
mindre syndiga. En gng var han p Dramatiskan och mindes derifrn
Knut Almlf i Svaga sidan och mamsell Hammarfeldt i En utflygt i det
grna.

Samtidens sedekomedi, som icke saknade sitt inflytande, bestod i
Jolins Mjlnarfrken, Mster Smith, Ljen och trar och
Smdeskrifvaren. I Mster Smith bevisades, enligt kompromissen efter
1848 rs misslyckade socialistrevolutioner, att vi ro alla
aristokrater, men huru detta missfrhllande skulle afhjelpas fick man
ej nys om. Faktum qvarstod, och man var njd med faktum. I
Mjlnarfrken preparerades 1865 rs revolution, ty i den bevisades att
adel icke r hgre race.

Smdeskrifvaren gjorde vsen emedan den slog ner i tidningsreptilernas
hyde, och frfattaren fick en viska inkastad p scenen. Den pjesen var
emellertid s realistisk -- frfattaren hade bland andra tagit den
lefvande Nybom upp p scenen -- att hans p ldre dagar gjorda utfall
mot modern realism frefll obefogadt. Det fans emellertid ngot
snllt och sympatiskt hos Jolin, och hans betydelse i teatern var
nstan strre n Blanches, hvilken slutligen nedsjnk till en
Operakllarens kotteriskald.

Hedberg, som med pamfletten Fyra r vid landsortsteatern vckte en
frarglig uppmrksamhet och sedan i Sndebref till teaterdirektren
Stedingk framkallade en mera skmtsam n allvarlig uppmaning att
frest teaterns elevskola, rddade sig frn total solnedgng genom
Brllopet p Ulfsa, som blef populrt och fverglnste
Vermlndingarne och Engelbrekt. Brllopet r ddt, men Sdermans
marsch lefver. Stycket hade fr frigt ingen betydelse i Johans eller
ngon samtidas utveckling. Det var ett skuggspel, ihligt som en
operatext, och bars upp af damerna, som der fingo ett rkoffer i stor
medeltidsstil. Den underkufvade mannen knotade visserligen och ville
icke knna igen sig i Bengt Lagman, men det var inte s noga.

Af strre vigt blef infrandet af Offenbachs operett p kungliga
teatern. Sedan frfattaren till Skna Helena ftt intrde i franska
akademien r det vl icke mera lifsfarligt att vara rttvis mot honom.
Halvy och Offenbach voro israeliter och parisare under andra
kejsar-dmet. Som israeliter hade de ingen pietet fr den europeiska
kulturens anor, greker och romare, hvilkas bildning de ssom
orientaler aldrig behft passera. Som israeliter voro de skeptiska
gentemot vesterlndsk civilisation, och mest mot vesterlndsk kristen
moral. De sgo ett kristet samhlle beknna den strngaste askesmoral
och lefva som hedningar. De upptckte motsgelsen i lra och lefverne,
en motsgelse som endast kunde lsas genom att ndra den frldrade
lran, ty lefvernet stod icke att ndra utan genom kloster eller
kastrering. Menskorna voro trtta p att hyckla och de gladdes t att
f en ny moral, hvilken stod i full fverenstmmelse med den menskliga
naturens beskaffenhet och vedertaget bruk. Offenbach slog an derfr
att sinnena voro frberedda och ledsnaden p den obeqvma munkkpan
var allmn. Hellre d spritt naken. Offenbachs operett tog djupa tag,
ty den beskrattade hela den vesterlndska frldrade kulturen,
prestadmet, konungadmet, matinrttningen, ktenskapet, de
civiliserade krigen, och hvad man skrattar t r icke lngre vrdadt.
Offenbachs operett har spelat samma rol som Aristofanes' komedi, varit
ett liknande symptom vid slutet af en kulturperiod och derfr har den
fyllt en uppgift. Den var skmtsam, men skmt r vanligen maskeradt
allvar. Efter skrattet kom det rena allvaret, och der ro vi nu.

Judarne logo vid tidehvarfvets utgng t dessa kristna, som i tv
rtusenden skt gra ett helvete af det glada jordelifvet och som nu
frst insgo att Kristi lra var en subjektiv, fr upphofsmannens och
hans under romarvldet suckande samtidas andliga behof lmpad sdan,
som mste modifieras efter nya frhllanden. De som af naturen voro
positivister och lefvat fram hela epoker utan delaktighet i Kristo,
sgo nu de kristna vrka kristendomen, och de logo. Det var judens
hmd och hans mission i Europa.

Ynglingen af 1865, nnu sklfvande af stigmatiseringen, utmrglad af
kampen mot kttet och djefvulen, med ronen pinade af klockringning
och psalmsng, kom in i den upplysta teatersalongen, i sllskap med
djerfva ynglingar af brd och god stllning, och frn frsta radens
fond ser han nu dessa taflor frn den glada hedendomen rullas upp och
hr en musik, ursprunglig, med ett visst gemth, ty Offenbach var
germaniserad, sngfull, yster. Sjelfva musiken i ouvertyren kom honom
att le, och sedan! Tempeltjensten bakom frlten kom honom att minnas
brdbakningen i klockarens kk; skan befans vara en ofrtent
jernplt; gudarne, som spisade offren, Carl Johan Uddman; gudinnorna,
tre skna aktriser; gudarne, osynliga regissrer. Men hr strk ocks
hela den antika verlden. Dessa gudar, gudinnor, hjeltar, som genom
lrobckerna ftt en anstrykning af helgd, strtades ner; Grekland och
Rom, som alltid beropades ssom urkllan till allt bildadt,
afsljades och rckos ner i nivn. I nivn! Det var demokratiskt, ty
nu knde han en press mindre, och fruktan fr att icke kunna hja sig
dit upp var borttagen. Men s kom kapitlet om lifsgldjen. Menskor
och gudar parade sig huller om buller utan att begra lof och gudar
hjelpte unga flickor att rymma frn gamla gubbar, presten stiger ner
ur templet, der han ledsnat hyckla, och med vinrankan om sin fuktiga
tinning dansar han cancan med hetrerna. Det var rent spel! Det gick i
honom ssom Guds ord och han hade intet att invnda eller anmrka; det
var som det skulle vara, just s. Var det osundt? Nej! Men att vilja
tillmpa det i lifvet, dertill hade han icke ngon tr. Det var ju
teaterpjes, det var overkligt, och hans synpunkt var nnu och skulle
alltid bli estetisk. Hvad var det der estetiska, under hvilket s
mycket kunde smuglas in, under hvars betckning s mnga medgifvanden
kunde gras? Ja, allvar var det ej; skmt icke heller; det var ngot
mycket svfvande. Decamerone frherrligade lasten, men dess estetiska
vrde qvarstod. Hvad var det fr vrde? Etiskt var den boken
frdmlig, men estetiskt bermvrd. Etisk och estetisk! En ny,
dubbelbottnad trollask, ur hvilken efter behag framplockades myggor
eller kameler.

Men pjesen gafs med auktoritet p kungliga teatern och spelades af de
mest framstende artister, sjelfva Knut Almlf var Menelaus.
Generalrepetitionerna utfrdes med frukost, der konungen och
gardesofficerare nrvoro som vrdar. Detta visste pojkarne genom
kammarherrens son, som gaf dem teaterbiljetter. Det var p hg
befallning nstan!

Emellertid steg skriket hgt likasom frtjusningen. Man kunde icke
tala utan att dra in ett uttryck om Skna Helena. Man kunde icke lsa
Virgilius mer, utan att man fversatte Achilles med den morske
Achilles. Johan som frst fick se pjesen nr den spelats ett halft r,
blef till och med af latinlraren, d denne begagnade ett citat ur
stycket, som Johan ej frstod, tillfrgad om han ej sett Skna Helena?

-- Nej!

-- h, kors bevare oss, men den fr han lof att se!

Man mste se den; och han sg.

Literaturlraren, som var lindrig pietist, predikade emot och varnade,
men han angrep den frsigtigtvis ur estetisk synpunkt; talade om dlig
smak, simpel ton. Det slog an p en del, och p lrarens uppmaning
gingo de estetiska snobbarne och hvisslade t Riddar Blskgg,
naturligtvis efter att ha grundligt roat sig t den.

Pjesen hade lttat upp ynglingens nertryckta sinne och lrt honom le
t afgudar, men p hans knslif eller uppfattning af qvinnan hade den
intet inflytande.

Djupare tog deremot den tungsinte Hamlet. Hvem r denne Hamlet, som
lefver n, efter att ha sett rampljuset under Johan den tredjes
tidehvarf och alltid blifvit lika ung? Man har gjort honom till s
mycket och begagnat honom till alla mjliga ndaml. Johan tillegnade
sig honom genast fr sina.

Ridn gr upp; kungen och hofvet i lysande drgter, musik och gldje.
S kommer den sorgkldde, bleke ynglingen in der och gr opposition
mot styffadern. Ha! Han har styffar! Det r tminstone lika djefligt
som att ha styfmor, tnker Johan. Det r min man! Och s skall han
krossas, och man vill pina ur honom sympati mot tyrannerna. Ynglingens
jag reser sig. Revolt! Men hans vilja r frlamad; han hytter, men kan
icke sl. Han agar likvl modern! Synd att det inte var fadern bara!
Men s gr han med samvetsqval eftert! Bra, bra! Han r
reflexionssjuk, grfver i sig sjelf, betnker sina handlingar tills de
upplsa sig i intet. Och s lskar han en annans fstm. Det r ju
komplett likt. Johan brjar tvifla p att han r ett undantag. Jas,
det hr r vanliga historier i lifvet! Sknt! D har jag icke att ta
mig s nra, men icke heller ngot att vara originel med. Det
tillyxade slutet frfelade sitt intryck, hvilket dock upphjelptes af
Horatios vackra tal. Bearbetarens ohjelpliga fel att ta bort
Fortinbras mrkte icke ynglingen, men Horatio, som nu blef kontrast,
var icke ngon kontrast; han var lika stor mes som Hamlet och sa bara
ja och nej. Fortinbras, det var handlingens man, segraren,
tronkrfvaren, men han kom icke med, och nu slutade alltsammans med
Jammer und Elend.

Men det var sknt att f begrta sitt de och se sitt de begrtet.
Hamlet blef emellertid tills vidare icke annat n styfsonen; lngre
fram blef han grubblaren, och nd lngre fram sonen, offret fr
familjetyranniet. S der vxa uppfattningarne. Schwartz hade tagit
fantasten, romantikern, som icke kunde frsona sig med verkligheten,
och derfr uppfyllde han sin tids smakfordran. En positivistisk
framtid, som redan ftt romantiken ljlig helt enkelt, fr vl se
Hamlet ssom varande en Don Quixote spelas af en komiker. Hamletiska
ynglingar ro redan utsatta fr tljet lnge sen, ty ett annat slgte
har smugit upp, som tnker utan visioner och handlar efter som de
tnka.

       *       *       *       *       *

Sknliteraturens och teaterns neutrala omrde, der moralen icke fick
vara med och ha ngon talan, der menskorna beslutat trffas nakna i
grna lunder och leka djuret med tv ryggar, der man fick frneka Gud
och hans heliga evangelium, der man, ssom i Riddar Blskgg, fick
gra narr af kungligheten p hgsta befallning, diktens overkligheter
med dess rekonstruktioner af en bttre verld n den frhandenvarande,
togs af ynglingen ssom mera n dikt, och han frvexlade snart dikt
och verklighet, inbillande sig att lifvet derute, utom hans hem,
framtiden, var en sdan der lustgrd. Srskildt brjade nu det
nrmaste paradiset, eller Upsala, att hgra ssom frihetens tillhll.
Der fick man g illa kldd, vara fattig, men nd vara student, det
vill sga vara fverklass; der fick man sjunga och dricka, komma hem
full, slss med polis, utan att frlora anseendet. Det var
ideal-landet. Hvem hade lrt honom det? Gluntarne, som han sjng med
sin bror. Men han visste nu ej att Gluntarne voro fverklassvyer p
saken; att dessa snger tillkommo fr att hras stycke efter stycke af
prinsar och blifvande konungar; att hjeltarne voro af familj; han
tnkte icke p att vigilansen ej var s farlig, d det fans en moster
i bakgrunden, tentamen icke s riskabel, d man hade biskopen till
morbror, inslagningen af en ruta icke s dyr, d man var i s godt
sllskap.

I alla fall, framtiden brjade sysselstta honom; han hade terftt
hoppet om en framtid, och det desdigra tjugufemte ret verkade icke
mera s skrmmande. Detta hade sin grund i resultaten af en tgrd,
som skoldirektionerna vidtagit i och fr utrnandet af
sedlighetstillstndet i hufvudstadens skolor. Redogrelsen lstes i
aftontidningarne och kom till Johans ron. Vid verkstld underskning
hade befunnits att de flesta gossar och de flesta flickor voro
hemfallna under en last, som var ungdomens farligaste fiende. Allts
g till himlen i godt och talrikt sllskap! Han var icke ensam om
synden! Dertill kom att i skolan talades ppet om saken ssom ngot
hrande till hvars mans frflutna, icke serist, utan i anekdotform.
Johan fick nu klart fr sig att det icke var en sexuel sjukdom, utan
att sdana endast fljde samqvm med qvinnor. Han var numera lugn,
helst inga olgenheter nnu visat sig, och hans tankar voro upptagna
med arbeten, eller med oskyldiga flammor fr rena flickor med bleksot.

       *       *       *       *       *

Vid denna tidpunkt blomstrar skarpskytterrelsen. En vacker tanke, som
gaf Sverige en arm, strre n den indelta: 40,000 mot 37,000.

Johan intrdde som aktiv, fick uniform, motion och lrde sig skjuta.
Men han kom fven i berring med andra samhllsklassers ungdom. P
hans kompani funnos gesller ur yrkena, bodbetjenter, kontorister och
yngre artister utan namn. De voro honom sympatiska, men frmmande. Han
skte nrma sig, men de antogo honom ej. De talade sin argot, ett
kotterisprk, som han ej frstod. Nu mrkte han huru klassbildningen
sndrat honom frn barndomskamraterna och han slt sig. De ansgo
honom  priori hgfrdig. Men saken var att han sg upp till dem i
vissa afseenden. De voro naiva, ordda, sjelfstndiga och ekonomiskt
bttre lottade n han, ty de hade alltid pengar. Knslan att g i
trupp p lnga marscher hade ngot lugnande fr honom. Han var icke
fdd att befalla och lydde gerna, bara han icke mrkte fvermod eller
herrsklystnad i befallningen. Han lngtade icke att bli korporal, ty
d skulle han tnka fr de andra och, hvad vrre var, besluta. Han
frblef slafven af natur och bjelse, men knde tyrannens obefogenhet
och han bevakade honom noga. P en strre manver kunde han icke
underlta att rsonnera fver vissa besynnerligheter, ssom att
infanteri frn gardena vid en landstigning hll stnd mot flottans
kanoner, hvilka betckte de prmar, p hvilka han befann sig.
Kanonerna spelade p ett par famnars afstnd midt i nsan p
gardisterna, men de stodo qvar. De lydde vl de ocks utan att
begripa. Han rsonnerade och svor, men han lydde, ty han hade tagit
sig att lyda.

Under en rast p Tyres brottades han p lek med en kamrat.
Kompanichefen trdde fram och frbjd ngot barskt leken. Johan
svarade skarpt att det var rast nu och att de lekte.

-- Ja, men lek kan bli allvar.

-- Det beror p oss det! -- svarade han och lydde. Men han tyckte det
var frckt af chefen att lgga sig i sdana detaljer och han hade
tyckt sig mrka en viss ovilja frn frmannen, som sedan fljde honom.
Denne kallades magister, emedan han skref i tidningarne, men han var
icke student en gng. Der ha vi't! tnkte han; han vill stuka mig. Och
nu bevakade han hans rrelser. Antipatien rckte fr lifvet  mse
sidor.

Skarpskytterrelsen var nrmast framkallad af tysk-danska kriget och
var, oaktadt fvergende, af en viss nytta. Den roade ungdomen, och
den borttog en del af militrprestigen, d de lgre klasserna fingo
inse att det ej var s svrt. Sedan gaf denna insigt grunden till
motstndet mot preussiska vrnpligtens infrande, som mycket
agiterades sedan Oskar II i Berlin uttalat sin frhoppning till kejsar
Wilhelm, att de svenska och preussiska trupperna nnu en gng skulle
bli vapenkamrater.




9.

Han ter andras brd.


Han hade ftt en djerf drm uppfyld: han hade ftt en sommarkondition.
Hvarfr icke frr? Han hade icke vgat hoppas; och derfr aldrig skt.
Det han rigtigt lifligt nskade vgade han icke strcka sig efter, af
fruktan att f ett afslag. En krossad frhoppning var det tyngsta han
tnkte sig. Men nu kastade lyckan hela hornet fver honom p en gng;
konditionen var i ett frnmt hus, belget i den vackraste natur han
visste: skrgrden; och hvad mer var, i den mest poetiska af alla
skrgrdens nejder: Sotaskr. Han tyckte nu om de frnma. Styfmoderns
ra behandling, slgtingarnes eviga lurande p att upptcka hgfrd
der det endast fans fverlgsenhet i frstnd, delmod och
offervillighet, skarpskyttekamraternas bemdanden att stuka honom,
hade jagat honom frn den klass derifrn han kommit; han tnkte icke
mer som de, knde icke som de; hade annan religion, andra begrepp om
lifvet, och hans estetiska sinne hade tilltalats af de frnma
kamraternas mttfulla vsen, harmoniska och skra stt att upptrda;
han knde sig genom sin uppfostran nrmare dem och allt mer aflgsnad
frn underklassen. Han tyckte att de frnma voro mindre hgfrdiga n
de borgerliga; de vrkte sig icke; trampade icke, vrderade bildning
och talang; de voro p visst stt mera demokratiska mot honom, d de
togo honom som jemlike, n de der hemma, som behandlade honom som en
mycket underordnad, underlgsen. Fritz till exempel, som var
mjlnarson frn landet, mottogs hos kammarherren och spelade komedi
med snerna infr kungliga teaterdirektren, som erbjd honom
engagement, och ingen frgade der efter hvad hans far var fr en. Men
nr Fritz var hemma p bal i Johans hem granskades han fram och bak,
och det var med stor frnjelse en slgting kunde meddela att hans
pappa bara var fr detta mjlnardrng.

Johan var blifven aristokrat utan att upphra sympatisera med
underklassen, och som adeln omkring 65 och strax eller var ganska,
liberal, nedltande och fr tillfllet populr, blef han duperad. Han
fattade icke att de som voro uppe en gng icke vidare behfde trampa
ner, att de som sutto p hjden kunde vara nedltande utan att stiga
ner, och han insg ej att de som voro nere knde sig trampade af dem,
som ville stiga frbi dem upp, och att de som aldrig hade utsigt komma
upp endast hade den trsten att hala ner dem, som voro uppe eller p
vgen. Det var ju lagen fr jemvigten, som han ej insett n. Han var
emellertid hnryckt af att komma bland de frnma.

Fritz brjade ge honom instruktioner huru han skulle umgs och uppfra
sig. Man skulle inte krypa, vara undfallande, icke sga allt hvad man
tnkte, ty det begrde ingen f veta; kunde man sga artigheter utan
att smickra fr groft, vore det godt; konversera, men icke rsonnera,
framfr allt ej disputera, ty rtt fick man nd aldrig. Det var ju en
klok yngling. Johan tyckte han var faslig, men gmde orden i sitt
hjerta. Hvad han kunde vinna vore en akademisk kondition, kanske f
resa utrikes, Rom och Paris med disciplerna; det var det hgsta han
begrde af de frnma. Det ansg han vara att gra lycka, och den
lyckan skulle han nu jaga efter.

S gjorde han sin frsta visit hos friherrinnan en sndagseftermiddag
d hon var i staden. Hon liknade ett gammalt portrtt af en
medellders dam. rnnsa, stora bruna gon och krusadt hr ner fver
tinningarne. Hon var elegisk, slpade p rsten och talade ngot i
nsan. Johan tyckte icke hon sg fin ut, och vningen var tarfligare
n hans hem, men de hade ju herrgrd p landet, slott. Hon tilltalade
honom likvl, ty hon hade ett drag, som pminde om hans mor. Hon
examinerade honom, konverserade och slppte sitt nystan. Johan sprang
upp, tog fatt nystanet, men terlemnade det med en min, som
sjelfbeltet sade: jag kan det der, ty jag har tagit upp mnga
nsdukar frut t damerna. Examen utfll till hans frdel, och han var
antagen.

Morgonen om dagen d de skulle resa ur staden, infann han sig i
vningen. Kunglig sektern, s kallades husbonden, stod i skjortrmarne
framfr salsspegeln och knt sin halsduk. Han sg stolt och mjeltsjuk
ut och helsade kort och kallt. Johan tog obedd en stol, frskte
konversera, men lyckades ej f ngot lifligt samtal i gng, helst
sektern vnde honom ryggen och svarade kort.

-- Det r ingen frnm, -- tnkte Johan; -- det der r en knl!

Och de voro hvarandra antipatiska som tv underklassar, hvilka sgo
snedt p hvarandras kraflande uppt.

Vagnen stod fr porten. Kusken hade livr och stod med mssan i
handen. Sektern frgade Johan om han ville ka ini eller p
kuskbocken, men detta i en sdan ton att Johan beslt sig fr att vara
fin och frst inviten till kuskbocken. Och der satte han sig bredvid
kusken.

Nr piskan smlde och hstarne ryckte fram vagnen hade han blott en
tanke: bort frn hemmet! ut i verlden!

       *       *       *       *       *

Vid frsta gstgifvargrd der de rastade steg Johan ner och gick fram
till vagnsfnstret. Der frfrgade han sig i en ltt, frbindlig,
kanske ngot frtrolig ton om herrskapets vlbefinnande, och erhll af
patronus ett kort, skarpt svar, som afbet alla vidare nrmanden. Hvad
ville detta sga?

De sutto opp igen. Johan tnde en cigarr och bjd kusken, men denne
svarade hviskande, att han aldrig fick rka p kuskbocken. Derp
pumpade han kusken; fick reda p umgnge och dylikt, men frsigtigt
nog.

Mot aftonen anlnde de till herrgrden. Den lg p en trdbevuxen
kulle och var en hvit stenbyggnad med markiser. Taket var platt och
dess trubbiga vinkel gaf ngot italienskt t byggnaden; men de der
rd- och hvitrandiga markiserna, det var sjelfva finessen. Johan
installerades med tre pojkar i en flygel, som bestod af en isolerad
stuga af tv rum, af hvilka kusken bebodde det yttre.

Efter tta dagars vistelse p stllet hade Johan upptckt att han var
tjenare, med en ganska obehaglig stllning. Hans fars drng hade
bttre rum och eget rum; hans fars drng rdde om sin person, sina
tankar, ngon stund p dagen; Johan aldrig. Natt och dag skulle han
vara med barnen, leka med dem, lsa med dem, bada med dem. Tog han sig
ett gonblick ledigt och ngon af herrskapet fick se honom, s
frgades genast: hvar ro barnen? Pojkarne hade nemligen sprungit ner
till statfolket, men der fingo de ej vistas fr ns skull, som rann
der frbi. Han lefde i en evig oro fr att ngot skulle vara i olag.
Han var ansvarig fr fyra personers uppfrande: sitt eget och tre
pojkars. Hvarje anmrkning p dem fll p honom. Ingen jemnrig att
tala med, ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes
aldrig till.

Men det fans tv saker, som gfvo ersttning: naturen,
Sdertrnsnaturen, och friheten frn hemmet. Friherrinnan behandlade
honom mera frtroligt, nstan moderligt, och roade sig att konversera
om literatur med honom. D hade han stunder, d han knde sig som
vederlike och fverlgsen genom sin belsenhet, men bara sektern kom
hem var han barnpiga.

Skrgrdslandskapet hade fr honom strre behag n Mlarens strnder,
och de trolska minnena af Drottningholm och Vibyholm bleknade. ret
frut hade han p en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyres kommit
upp p en hjd. Der var djup granskog. De krpo mellan blbrsris och
enbuskar, tills de kommo ut p en brant klipphll. Der ppnade sig
pltsligt en tafla, som kom honom att frysa af frtjusning. Fjrdar
och holmar, fjrdar och holmar, lngt, lngt ut i det ondliga. Han
hade, fastn stockholmare, aldrig sett skrgrden frr och visste ej
hvar han var. Den taflan gjorde ett sdant intryck som om han
terfunnit ett land, han sett i vackra drmmar, eller i en fregende
existens, som han trodde p, men ej visste ngot om. Jgarkedjan drog
sig t sidan in i skogen, men Johan satt qvar p branten och tillbad,
det r ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gaf eld; det
susade om ronen; han gmde sig; han kunde icke g derifrn. Detta var
hans landskap, hans naturs sanna mili; idyller, fattiga, knaggliga
grstensholmar med granskog, kastade ut p stora, stormiga fjrdar och
med det ondliga hafvet som bakgrund, p vederbrligt afstnd. Han
stannade ocks vid denna krlek, som icke kunde frklaras i egenskap
af den frsta; och hvarken Schweiz' Alper, Medelhafvets olivkullar
eller Normandies falaiser kunde undantrnga den rivalen.

Nu var han der i paradiset, ehuru ngot fr lngt in; strnderna vid
Sotaskr voro grna, feta betesmarker under ekars skugga, och fjrdar
ppnade sig utt Mysingen, men p lngt hll. Vattnet var rent och
salt; det var nytt.

Under strftgen med bssa och hundar och pojkar kom han ner till
stranden en vacker solskensdag. P andra sidan sjn lg ett slott. Ett
stort, gammaldags stenslott. Han hade upptckt att han icke bodde i
annat n en grd och att hans herre var ofrlse och bara arrendator.

-- Hvem bor i det slottet? -- frgade han gossarne.

-- Der bor morbror Vilhelm, -- svarade de.

-- Hvad heter han?

-- Baron X.

-- Brukar ni aldrig vara der?

-- Jo, ibland.

Det fans ett slott nd, med en baron i. Hm! Johans promenader togo
snart sin reguliera vg nert stranden, derifrn han sg slottet. Det
var omgifvet af park och en stor trdgrd. Hemma hade de ingen
trdgrd. Det der var annat, det!

En vacker dag underrttar friherrinnan honom att han dagen derp
skulle flja gossarne till barons, der de skulle stanna hela dan. Hon
och sektern ville stanna hemma, och han skulle representera huset,
tillade hon skmtsamt.

Derp frgade han om sin toalett. Jo, han kunde ka dit i sina
sommarklder, men ta svarta rocken p armen och g in i lilla
gobelinsrummet p nedra botten och klda sig till middan.
Gobelinsrummet! Hm! Skulle han kanske ta handskar? Hon skrattade. Nej,
visst inga handskar. Han drmde hela natten om baronen och slottet och
gobelinsrummet. P morgonen krde ett hskak opp p grden fr att
hemta ungdomen. h! Det tyckte han inte om. Det pminte om
klockargrden.

Och s kte de. Kommo upp till en stor lindall, krde opp p grden
och stannade framfr slottet. Det var verkligen ett slott frn
Dahlbergs Suecia, och det daterade sig frn unionstiden. Frn en bers
hrdes vlbekanta smllar af brdspelsbrickor. Och derifrn framtrdde
en medellders herre i slankiga hamptygsklder. Hans ansigte var icke
nobelt, mera borgerligt snarare, med ett grgult skepparskgg. Han
hade rringar ocks. Johan stod med hatten i handen och presenterade
sig. Baronen helsade vnligt och bad honom i stiga in i bersn. Der
stod ett brdspel, vid hvilket satt en liten gubbe med frukostskrm p
mssan och som var mycket tillmtesgende.

Han presenterades som rektor frn en smstad. Johan fick konjak och
frhrdes i nyheter frn Stockholm. Han var djupt inne i
teatersqvaller och dylikt och hrdes med stor uppmrksamhet. N, se
der ha vi't, tnkte han, de rigtiga frnma ro mycket mer
demokratiska n de origtiga.

-- S, -- sade baron, -- frlt herr ... jag mins inte namnet. -- Ja,
s var det. r ni slgt till Oskar?

-- Det r min far!

-- h, Herre Gud, r det s! Det r ju min gamle vn, sedan jag frde
Strengns i verlden! -- Hva! Johan trodde ej sina ron! Hade baron
frt ngbt? Ja, det hade han. -- Men gubben gick p och ville ha reda
p Oskar och hans den.

Johan tittade p slottet och undrade om det var baron sjelf. S kom
friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vnlig som baron. Det
ringde till middan.

-- Nu ska vi ta en sup, -- sa baron, -- kom med nu.

Johan gjorde en volt i stora frstugan och ville ta p bonjouren bakom
en drr, men det fick inte bli ngot af. Han gjorde det nd, ty
friherrinnan hade sagt det. S kommo de upp i stora salen. -- Jo, det
var ett rigtigt slott. Stenlagdt golf; taket skuret i tr;
fnsternischer, djupa som sm rum; en spis, som rymde ett mtt ved;
ett klaver p tre ftter; en krona med glas som pepparkakor; och fullt
med svarta portrtt p vggarne. Det var alldeles rigtigt.

Middagen gick, och Johan knde sig hemmastadd. P eftermiddagen
spelade han brde med baronen och drack toddy. Alla artigheter han
tnkt ut instldes, och han var vl njd med sin dag nr den var till
nda.

I stora alln vnde han sig om och sg p slottet. Det sg mindre
sttligt ut nu; nstan tarfligt. Det anstod honom bttre som sdant,
men det der sagoslottet frn andra stranden var roligare att se upp
till, bort till. Nu hade han ingenting att se upp till mer. Men han
var icke lngre nere. Kanske det var roligare nd att ha ngonting
deruppe att koxa efter!

Nr han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om
baron? -- Han var snll och nedltande. -- Hr var Johan redan s klok
att han frteg bekantskapen med fadern. De skulle nog f veta det
nd, tnkte han. Emellertid knde han sig varmare i klderna och var
icke s mjuk mera.

Han lnade en dag ridhst af sektern, men red s vildt att nsta gng
voro hstarne upptagna. D skickade han en statpojke ut i socknen och
hyrde en hst. Det var stolt att sitta hgt och rnna fram med fart,
och han knde sina krafter liksom skarfvade.

Illusioner hade ramlat, men det kndes lugnt att vara i niv, utan att
ha behft rycka ner ngon. Han skref hem till brodern och skrt. Men
fick ett nosigt svar. Som han var ensam och icke hade ngon att tala
med, skref han en dagbok till vnnen. Denne hade ftt kondition hos en
handlande vid Mlaren, der det fans flickor, musik, ungdom och goda
middagar. Johan nskade ibland vara i hans stlle och han knde att
han kommit in i ngot jolmigt. I dagboken skte han dikta upp
verkligheten och lyckades fven erfra vnnens afund.

Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansg sig
skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog frstnd att inse
det hr lg fre en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke
rrde honom brydde han sig icke om att forska i den.

       *       *       *       *       *

Vid ett besk i prestgrden rkade komministern f hra om Johans
presterliga planer. Som kyrkoherden upphrt predika fr lderssvaghet,
var hans vikarius den enda tjenstgrande. Och han fann sysslan tung;
derfr falkade han efter unga studerande, som voro angelgna f
debutera. Han frgade Johan om han ville predika. -- Men han var icke
student. -- Det gjorde ingenting. -- Hm! Det var ngot att tnka p!

Komministern tog fast p honom. Hr hade s mnga studenter och
gymnasister predikat frut, ja, kyrkan hade ftt en viss ryktbarhet
fr att den bermde skdespelaren Knut Almlf predikat der i sin
ungdom. -- Menelaus? I skna Helena? -- Just han! -- Och s slogs
evangeliiboken upp. Postillor lnades och Johan lofvade infinna sig p
fredagen fr att profpredika.

Han skulle slunda ett r efter konfirmationen upp i predikstolen och
tala p vr Herres vgnar, och de skulle sitta som andktiga, dmjuka
hrare, hans husbonde, baronerna och frknarna och patronerna. Redan
vid mlet, s hastigt, s utan prestexamen, ja utan studentexamen, och
kappa och krage skulle han f lna och vnda p timglaset och sga
Fader Vr och lsa upp lysningar. Det steg honom t hufvet, och han
reste hem en half aln lngre, med full visshet om att han icke mera
var ngon pojke.

Men nr han kom hem vaknade betnkligheterna. Han var fritnkare. Var
det hederligt att g fram och hyckla? Nej, nej! Men skulle han afst
derfr? Det var fr stort offer. ran vinkade, och kanske han kunde
s ut ngot fr af fria tankar, som skulle kunna gro.

Ja, men det r ohederligt! Han sg nemligen alltid med sin gamla
egoistmoral p den handlandes afsigt, icke p handlingens nytta eller
skada. Det var nyttigt fr honom att predika, det var icke skadligt
fr andra att hra ett nytt, sant ord, allts ... Men det var icke
hederligt! Han kom inte ifrn det. Han lttade sitt samvete fr
friherrinnan.

-- Tror ni att presten tror p allt hvad han sger?

Det var prestens sak, men Johan, han kunde icke.

Slutet blef att han tog en promenad (till hst) till komministergrden
och beknde kort. Komministern sg misslynt ut att behfva mottaga
frtroendet.

-- Ja, men herrn tror vl p Gud, i Jessu namn!

-- Ja visst gr jag det!

N s tala bara inte om'et. Biskop Wallin nmnde aldrig Jesu namn i
sina predikningar. Men rr inte i't bara; lt mig slippa veta't.

-- Ja, jag ska gra mitt bsta, -- sa Johan, glad att ha rddat sin
heder och icke mindre sin ra!

De togo en sup och en smrgs, och saken var afgjord.

Det var ngot rart nu att sitta med sitt Gefle vapen och sina
postillor fr sig och hra sektern frga efter magistern. -- Och s en
piga, som svarade: magistern sitter och skrifver p sin predikan.

Nu hade han texten fr sig att begrunda. Det var sjunde sndan i
Trefaldighet, frsta rgngen, och orden lydde i sin helhet som
fljer:

Jesus sade: nu r menniskones son frklarad, och Gud r frklarad i
honom. r nu Gud frklarad i honom, s skall ock Gud frklara honom i
sig sjelf; och skall snart frklara honom.

Det var allt. Johan vnde ut och in, in och ut, men han fann ingen
mening. Det var tjockt, tyckte han. Men det vidrrde den mmaste
punkten: Kristi gudom. Om han nu toge mod till sig och frklarade bort
Kristi gudom, s hade han gjort en stor bragd. Den lockade honom och
med Parkers hjelp diktade han en lofsng p prosa fver Kristus ssom
Guds son, samt framkom ytterst frsigtigt med att vi alla voro Guds
sner, men Jesus, Guds utvalde, kre son, i hvilken han hade ett godt
behag, och hvars lror vi skulle hra. Men det var bara inledningen,
och evangeliet lstes ju opp efter inledningen. Hvad skulle han d
predika om? Nu hade han redan fredat sitt samvete genom att uttala sin
fvertygelse om Kristi gudom. Febern gldde, modet vxte, och han
knde att han hade en kallelse att uppfylla. Han ville draga svrd mot
dogmerna, ndens ordning och lseriet. Det var en uppgift.

Nr han s kom till den afdelning i predikan, der han skulle efter
textens upplsning sga: Med anledning af upplsta heliga text vilja
vi p denna korta stund taga till betraktelsemne etc, s skref han:
Som dagens text icke ger oss anledning till ngra vidare betraktelser,
s vilja vi p denna korta stund betrakta ett mne, som r af strre
vigt n ngot annat... Och s betraktade han Guds ndaverk i
omvndelsen.

Det var tv angrepp: ett mot textkommissionen, ett mot kyrkans lra om
ndavalet.

Han talade frst om omvndelsen ssom en allvarsam sak, som fordrade
sina offer, och beroende p menskans fria vilja (det hade han icke
klart fr sig). Han tummade p ndens ordning och slutligen slog han
upp himmelrikets portar fr alla: Kommer till mig, I alle, som arbeten
och ren betungade; publikaner och syndare, skkor och stthllare,
alla skulle in i himlen, till och med rfvaren fick evangeliet. I dag
skall du vara med mig i paradiset. Detta var Jesu evangelium fr alla,
och ingen skulle tro sig g med nycklarne till himlen och inbilla sig
ensam vara ett Guds barn (det fick lsarne!), utan ndens drrar
stodo ppna fr alla, alla!

Han blef nu allvarsam och knde sig likasom en missionr.

P fredagen infann han sig i kyrkan och frn predikstolen fick han
lsa upp ngra stllen ur predikan. Han valde de oskyldigaste. Derp
repeterades bnerna under det komministern stod under orgellktaren
och ropade: hgre, lngsammare! Han var approberad, och de togo en sup
och en smrgs.

P sndagen var kyrkan full af folk. Johan klddes i kappa och kragar
inne i sakristian. Ett gonblick tyckte han det var ljligt, men s
kom ngesten fver honom. Han bad till den ende, sanne Guden om hjelp,
nr han nu skulle dra svrd fr hans sak mot tusenrig villfarelse,
och nr orgelns sista ton ljudat ut, gick han frankt upp fr
predikstolen.

Allt gick i ordning. Men nr han kom till stllet: Som dagens text
icke ger oss anledning till ngra betraktelser och han sg de mnga
hvita flckarna, som voro anleten, rra i sig nere i kyrkan, darrade
han. Men blott ett gonblick. S tog han i, och med temligen stark och
sker stmma lste han opp sin predikan. Nr han kom mot slutet var
han rrd sjelf fver de vackra lror han frkunnade, s att trarne
skymde skriften p papperet.

Han andades ut. Lste alla bnerna tills orgeln tog upp, d han gick
ner. Der stod komministern, som tog emot honom med ett tack, men, men,
det duger inte att g frn texten; aj, aj, aj, om konsistorium fick
veta det. Men det var nog ingen, som mrkte det, skulle vi hoppas. Om
sjelfva innehllet var ingenting att anmrka.

Och s blef det middag i prestgrden; och der lektes med flickor och
dansades, och Johan var liksom litet hjelten fr dagen.

-- Det var en mycket bra predikan, -- sa flickorna, fr den var s
kort.

-- Han hade lst alldeles fr fort. Och s hade han hoppat fver en
bn.

-- Alla barn i brjan, -- sa komministern.

       *       *       *       *       *

P hsten tervnde Johan med gossarne till staden fr att bo hos dem
och lsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. terigen en baklexa.
Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lrare i latinet. Johan
lste och durkade samvetsgrannt med gossarne, frhrde dem och kunde
svra p att lexorna voro fverlsta. Och ndock kom anmrkningsboken
hem, och i den lste gossarnes far s och s mnga icke fverlsta
lexor.

-- Det r lgn, -- sa Johan.

-- Ja, men det str hr i alla fall, -- sa fadern.

Det var ett grymt arbete, och samtidigt lste han sjelf p
studentexamen.

Nr hstterminen var slut for man ter till landet. Man satt vid
spisen, knppte ntter, en hel sck, och lste Frithiofs saga, Axel
och Nattvardsbarnen. Qvllarne voro lnga och odrgliga. Men Johan
upptckte en nykommen inspektor, hvilken behandlades nra p som
drng. Detta retade Johan att formera bekantskap, och p dennes rum
brygde de punsch och spelade kort. Friherrinnan tillt sig anmrka att
inspektoren icke var ngot sllskap fr Johan.

-- Hvarfr det?

-- Han saknar ju bildning!

-- Hm! Det var inte s farligt.

Hon framkastade fven att det vore henne behagligt om informatorn
valde familjens sllskap om aftnarne eller tminstone vistades p
gossarnes rum. Han fredrog det senare, ty der uppe var unket, och han
var ledsen p att lsa hgt och konversera.

Han satt nu p sitt och gossarnes rum. Dit kom inspektoren och de
spelade sitt parti. Gossarne tiggde och bdo att f vara med. Hvarfr
icke? Johan hade i sitt hem spelat whist med fadern och brderna i
alla sina dagar, och det oskyldiga njet anvndes som uppfostringsmedel
i disciplin, ordning, uppmrksamhet och rttvisa, och han hade aldrig
spelat om pengar. Hvarje fusk tillbakavisades gonblickligt, otidigt
jubel fver en vinst nertystades, missnjda i miner fver en frlust
begabbades.

Saken fick passera, och inga anmrkningar gjordes, ty herrskapet var
beltet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men
umgnget med inspektorn tyckte de ej om. Johan hade en gng p
sommaren satt upp en trupp af sina elever och statpojkar, hvilka han
exercerade p fltet. Frbud utfrdades mot umgnge med statbarn.

-- Hvar klass skall hlla sig fr sig, -- sa friherrinnan.

Men Johan kunde icke frst hvarfr, sedan klass-skilnaden med 1865
var upphfd!

Ovdret drog emellertid ihop och var frdigt bryta lst. En smsak
tnde p.

En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna krvantar. Han
gick p ldsta pojken p misstankar. Denne nekade och skylde p
inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgrden, d denne
skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad.

-- Herrn har tagit mina krvantar, hvad r det fr slag?

-- Nej, det har jag visst inte!

-- Hvad fr slag? Hugo pstr det!

Johan, som var nrvarande, stiger oombedd fram och sger: Det ljuger
Hugo. Det r han sjelf som haft dem.

-- Hvad fan sger den fr slag? -- (En nick t inspektoren att g.)

-- Jag sger som sant r!

-- Hur understr herrn sig beskylla min son i en drngs nrvaro?

-- Herr X. r ingen drng! Och fr frigt r han oskyldig!

-- Jo, ni  oskyldiga, som sitter och spelar kort tillsammans och
super med gossarne! Det r snyggt, det!

-- Hvarfr har ni inte anmrkt det frut, skulle ni ftt veta att jag
icke super med gossarne!

-- Ni, ni! Djefla pojke! Ni fr er.

-- Herrn kan skaffa sig en annan pojke till lrare t sina pojkar,
efter som herrn r s snl att inte vilja ta en vuxen person. -- Och
s gick han.

De skulle resa till stan samma dag, ty jullofvet var slut. Hem allts,
hem igen. Hufvudstupa tillbaka i helvetet, hnad, stukad, sju gnger
vrre sen han skrutit med sin nya stllning och gjort jemfrelser med
hemmet. Han gret af ilska, men han kunde ej g tillbaka efter en sdan
skymf.

Det kom bud efter honom frn friherrinnan. Hon fick vnta en stund.
Derp ett bud till. Han gick upp morsk. Hon var ganska blid. Bad honom
lofva att stanna ngra dagar! Stanna hos dem tills de hunnit f ny
lrare. Han lofvade, nr hon bedt ihllande. Hon skulle ka med
gossarne in.

S krde sldan fram. Sektern stod bredvid och sade: herrn kan sitta
p kuskbocken.

-- Jag vet nog min plats, -- sade han.

Emellertid mtte sektern mera ha fruktat en kompromiss ini sldan med
hustrun n han hade lust att frdmjuka, ty vid frsta rast bad
friherrinnan honom stiga in. Nej, det ville han inte!

I stan stannade han tta dagar. Under tiden hade han skrifvit hem ett
ngot spanskt bref i verldsmannaton, som icke behagade gubben oaktadt
han smickrat honom.

-- Jag tycker du borde ha frgat om du fick komma hem frst, -- sa
han.

Ja, det hade han rtt i. Men sonen hade aldrig tnkt sig hemmet annat
n som ett hotell, der man t och bodde gratis.

Och s var han hemma igen.

Genom en outgrundlig naivitet hade Johan ltit frm sig att nnu
ngon tid g och lsa lexorna med sina forne elever. -- En qvll ville
Fritz dra honom med ut p ett kaf.

-- Nej, -- sa Johan, -- jag skall g p lektion.

-- Hvart?

-- Till kunglig sekterns!

-- Hva! Har du inte slutat med dem n?

-- Nej, jag har lofvat fortstta tills de f en informator.

-- Hvad har du fr det d?

-- Hvad jag har? -- Jag har haft bostad och mat!

-- Ja, men hvad har du nu d, nr du inte har bostad och mat?

-- Hm! Det har jag inte tnkt p!

-- Du r en djefla narr, som gr och lser gratis med rikt folks barn!
S, nu gr du med mig, och stter aldrig din fot der mer!

Johan kmpade en strid p trottoaren.

-- Jag har lofvat!

-- Du ska inte lofva! Kom nu med och skrif ett terbud!

-- Jag mste ta afsked!

-- Det behfs inte! Man hade lofvat dig, det ingick i vilkoren, en
gratifikation till julen, men du fick ingenting; och s lter du
behandla dig som en drng. Kom nu och skrif! -- Han slpades in p
Andalusiskan. Amanda tog fram papper och penna, och efter vnnens
diktamen skref han att han i anseende till stundande examen icke
vidare hade tid att ge lektioner!

Han var fri!

-- Men jag skms, -- sa han.

-- Hvad skms du fr?

-- Jo, jag skms fr att jag varit oartig!

-- h prat! S -- en half punsch!




10.

Karakteren och det.


Tiden hade ryckt upp sig och var lifaktig. Utstllningen 66 var en
nyhet och dessutom en yttring af realistisk skandinavism.
Nationalmusei ppnande, Dietrichsons frelsningar, Konstfreningens
bildande gaf estetiken en ny fart. Valen till kamrarne 67 utgjorde en
fverraskning, som vckte hela nationen till eftertanke, ty reformen
hade vndt upp och ned p samhllet s grundligt, att botten kom opp.

Svaga dyningar lto mrka sig nere i lroverkets hgsta klass, der nu
unga mn intresserade sig fr allmnna frgor. Slunda stod svarta
taflan en morgon fullskrifven med namn, brjande med Adlersparre.
Rektorn, som icke lst morgontidningen, frgade hvad denna namnlista
betydde. Det var Stockholmsvalen till Andra kammaren. Han gjorde derp
en revy och utbredde sig om kammarens sammansttning, yttrande
farhgor fver den nya representationens blifvande gagn fr land och
rike. Man drog redan ronen t sig; och frtjusningen var fver.

Klassen var fven indelad i frihandlare och protektionister, och
Gripenstedts tal lstes.

Frkenreformen diskuterades ifrigt. Johan, som nyss sett tre gamla
frknar rifva hrfltorna af sig och i fin societet frbanna
tidsandan, som stal frn hederligt folk hvad deras frfader rligt
frvrfvat, tyckte att det var en god reform. Den tog icke frn
frknarne ngot, ty de fingo behlla sin titel, men den gaf samma rtt
t alla. Det var med den titeln som med saligheten. Ingen aktade den,
nr den blef upplten t alla.

-- D ska pigorna ocks kallas mamseller, -- skrek frken.

-- Ja, -- svarade Johan, -- minst!

Men den reformen lter nnu vnta p sig, af oknda skl. De skulle
naturligtvis kallas frknar, men man kunde tminstone upphja dem till
mamseller frst, fr att ej draga dem ett oberttigadt lje.

Fritnkeriet antog dimensioner. Johan hade efter predikningen knt sig
hafva ett kall, en pligt, att utbreda den nya lran och st fr den.
Han brjade derfr att uteblifva frn bnen, och satt qvar i klassen
under det utryckning skedde i bnrummet. Rektorn kom in och ville
drifva ut honom och medbrottslingar. Johan svarade att hans religion
frbjd honom deltaga i en frmmande kult. Rektorn vdjade till lagar
och frfattningar. Johan svarade att judarne sluppo bn. Rektorn bad
honom vackert fr exemplets skull att nrvara. Han ville icke ge
dligt exempel. Rektorn bad innerligt, gemytligt, fr gammal
bekantskaps skull. Johan gaf efter. Men han sjng icke med i psalmerna
och icke hans kamrater heller. D blef rektorn ursinnig och hll ett
strafftal; utpekade Johan och smdade honom. Johan svarade honom med
att organisera en strejk. Han och likasinnade gingo nu regelbundet s
sent till skolan, att bnen var slut nr de anlnde. Kommo de ndock
fr tidigt, sutto de i frstugan och vntade. Der p vedlren trffade
de lrare och sprkade med dem om ditt och datt. Rektorn upptckte
detta. Fr att krossa de upproriska pfann han, att nr bnen var slut
och skolan frsamlad lta ppna tamburdrren och inkalla
revolutionsmnnen. Dessa defilerade nu med frcka miner och under en
skur af ovett genom bnsalen, men utan att stanna. Slutligen togo de
detta fr vana, att sjelfmant stiga in och ta ovettet nr de tgade
genom stora bnsalen.

Rektorn fattade agg till Johan och visade tecken till att vilja kugga
honom i examen. Johan satte hrdt mot hrdt och lste ntter och dar.

Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med lraren.
Denne var prest och ateist och var road af invndningarne, men fven
han trttnade och befalde snart att man skulle svara med lroboken.

-- Hur mnga personer i gudomen?

-- En!

-- Ja, men hvad sger Norbeck?

-- Han sger tre!

-- N, s sg det, d!

I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man sg att han var
frlorad, och det var fr sent att gripa honom. En sndag gjorde
fadern ett frsk i den gamla stilen, men fick svar p tal.

-- Hvarfr gr du aldrig i kyrkan mer? -- frgade han.

-- Hvad ska jag der att gra?

-- En god predikan har alltid ngot godt med sig.

-- Predika kan jag gra sjelf.

Klippt!

Lsarne lto en prest hlla frbn fr Johan i Betlehemskyrkan, sedan
de ftt se honom i skarpskytteuniform en sndagsfrmiddag.

       *       *       *       *       *

I maj 67 aflade han studentexamen. Underliga saker kommo i dagen. Det
fans karlar med skgg och glasgon, som kallade halfn Malacca fr
Sibirien och som trodde att stra indiska halfn var Arabien. Personer
erhllo betyg i franska, som uttalade eu som y och icke kunde
konjugera hjelpverberna. Det var otroligt. Johan sjelf tyckte att han
var starkare i latinet tre r frut. Historien skulle hvarenda en
blifvit kuggad i, om man icke haft nys om frgorna. Det var fr mycket
lst och fr litet lrdt. Kompendier i alla mnen skulle ha gjort mera
gagn och kunnat afsluta studentexamen i fjerde klassen. Men det var
med studentexamen och r n, liksom med saligheten och frkentiteln,
den skulle frlora sitt behag om den blef fr alla; men nog skulle den
bli behagligare fr alla och mycket nyttigare.

Nr han om aftonen var approberad (det slutades med bn, som skulle
lsas af en fritnkare, hvilken staplade p Fader vr, hvilket
origtigt tillskrefs sinnesrrelse), drogs han af kamraterna ner till
Storkyrkobrinken, der de kpte honom en hvit mssa (han hade aldrig
pengar). Derp gick han ner till kontoret att gldja fadern. Denne
mtte han i frstugan, p vg hem.

-- Jas, det r gjordt nu, -- sa fadern.

-- Ja!

-- Och mssan redan?

-- Den har jag tagit p kredit!

-- G in till kassrn, s fr du betala den.

Och s skildes de.

Ingen lycknskan; intet handslag. N, det var den gamles islndarnatur
att icke kunna yttra mmare knslor.

Johan kom hem, d alla sutto vid aftonbordet. Han var glad och hade
druckit punsch. Men hans gldje stmde ner. Alla tego. Syskonen
gratulerade icke. D blef han frstmd och teg sjelf. Gick direkt frn
bordet ut, till stan, till kamraterna. Och der var gldje. Barnslig,
dum, fverdrifven gldje, med fr stora frhoppningar.

       *       *       *       *       *

Om sommaren gaf han lektioner i stor skala och var hemma. Med pengarna
skulle han resa till Upsala om hsten och ta graden. Presten lockade
honom icke mer; det hade han lagt bakom sig, och fr frigt stred det
mot hans samvete att aflgga prested.

Denna sommar var han fr frsta gngen hos en flicka. Han knde sig
snopen, som s mnga andra. -- Jas, det var alltsammans! -- Det var
kostligt att det skedde midt emot Betlehemskyrkan. Hvarfr hade det
emellertid icke skett frut, s hade s mnga rs qval varit
besparade, s mycken kraft innehllen. Det var emellertid rtt lugnt
eftert, och han knde sig sund, glad, som om han fylt en pligt.

       *       *       *       *       *

Om hsten reste han upp till Upsala. Gamla Margret packade hans
kappsck, lade ner kokkrl och kuvert. Derp tvang hon honom att lna
femton kronor. Af fadern fick han ett fodral med cigarrer och
uppmaning att hjelpa sig sjelf. Sjelf medfrde han ttio kronor, som
han frvrfvat p lektioner och med hvilka han skulle gra sin frsta
termin.

Verlden stod honom nu ppen, och han hade ju intrdeskort p hand.
terstod bara att komma in. Bara!

       *       *       *       *       *

Menniskans karakter r hennes de, var denna tid ett stende och
mycket godkndt talestt. Nu, nr Johan skulle ut i verlden och gra
sitt de, anvnde han mnga lediga timmar p att gra upp sitt
horoskop, utgende ifrn sin karakter. Han trodde nemligen att han
hade sin karakter frdig. Samhllet hedrar med namnet karakter sdana,
som skt och funnit sin stllning, tagit sin rol, utfunderat vissa
grunder fr sitt uppfrande och slutligen handla derefter automatiskt.

En s. k. karakter r en mycket enkel mekanisk inrttning; han har bara
en synpunkt p de s ytterst invecklade frhllandena i lifvet; han
har beslutat sig fr att fr lifvet ha en och samma mening fr en
bestmd sak; och fr att icke gra sig skyldig till karakterslshet
ndrar han aldrig mening, huru enfaldig eller orimlig den n r. En
karakter mste fljaktligen vara en temligen vanlig menniska och vara
hvad man kallar litet dum. Karakter och automat tyckas ngot s nr
sammanfalla. Dickens' bermda karakterer ro positivdockor, och
karaktererna p scenen mste vara automater. En vl tecknad karakter
r liktydig med en karrikatyr. En karakter skall dessutom veta hvad
han vill. Hvad vet man om hvad man vill? Man vill eller vill inte, det
r allt. Sker man reflektera fver sitt viljande, d upphr vanligen
viljan. I samhllet och lifvet mste man alltid betnka fljderna af
sin handling fr sig och andra och mste derfr reflektera. Den som
handlar gonblickligen r en oklok och en sjelfvisk, en naiv, en
omedveten; det r sdana, som g fram i lifvet, ty de se ej p hvad
olgenheter deras handlingar kunna ha fr andra, utan se bara p
handlingens frdel fr dem sjelfva.

Johan undrade, med den vana han ftt genom det kristliga
njurransakandet att sjelfskda sig, om han hade en karakter, passande
fr en man, som ville gra sin framtid.

Han erinrade att den pigan, som han slagit, derfr att hon blottat
hans kropp under smnen, efter hndelsen sagt: det r karakter p den
pojken! -- Hvad menade hon med det? -- Hon hade sett honom ega
handlingskraft nog att efter en skymf g ut i parken, skra en kpp
och straffa henne. Hade han gtt den ordinarie vgen och sqvallrat fr
frldrarne, hade hon tyckt att han var en mes. Modern deremot, som d
lefde, hade dmt hans handling annorlunda: hon kallade honom
hmdgirig. Der hade han redan tv synpunkter p samma sak och han hll
sig naturligtvis vid den, som var minst hedrande, ty det trodde han
mest p. Hmd? Det var ju straff? Hade han rtt att straffa? Rtt?
Hvem hade rtt? Frldrarne hmnades ju alltid! Nej, de straffade. De
hade allts en annan rtt n han, och det fans tv rtt.

Jo, han var nog hmdgirig. En pojke p Klara kyrkogrd hade ppet sagt
att Johans far hade sttt i halsjern. Det var en skymf mot hela
slgten. Som Johan var svagare n pojken, uppbdar han sin ldre
bror, som kunde slss, och tillsammans utkrfva de blodshmden med
ngra snbollar. Ja, de utkrfde hmden nd lngre, ty de kldde hans
yngre bror ocks, som var relativt oskyldig, men som sg nosig ut.

Det var nog gammal god slgthmd det der, med alla dess symptomer.
Hvad skulle han ha gjort? Sqvallrat fr magistern. Nej, det gjorde han
aldrig. Han var allts hmdgirig. Det var en graverande tillvitelse.

Men s brjade han tnka efter. Hade han hmnats p fadern fr de
orttvisor han tillfogat honom, eller p styfmodern? Nej! Han glmde
och drog sig undan.

Hade han hmnats p lrarne i Klara genom att skicka dem stenldor
till julklapp? Nej! Var han d s strng mot andra och var han s
smaktig vid dmandet af deras handlingsstt mot honom? Nej bevars,
han lt behandla sig ganska legert, var lttrogen och kunde narras
till hvad som helst, bara han icke knde tryck, frtryck. Kamrater
hade mot lften om byte narrat af honom hans herbarium, hans
insektssamling, kemiska apparater, hans indianbcker. Hade han krft
dem, eller chikanerat dem? Nej, han skmdes, p deras vgnar, och hll
till godo. Vid en termins slut hade fadern till en elev glmt betala
Johan. Han skmdes att krfva honom och frst ett halft r senare
mste han p faderns uppmaning taga ut sin fordran.

Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han identifierade sig,
led p andras vgnar, blygdes. Han skulle, om han lefvat under
medeltiden, ha stigmatiserat sig.

Om en bror sa en dumhet eller smaklshet, s skmdes Johan. I kyrkan
hrde han en kr af skolbarn som sjngo grufligt falskt. Johan gmde
sig i bnken och skmdes.

Han slogs med en kamrat och lyckades ge denne ett starkt slag fr
brstet, men nr han sg gossens ansigte frvridas af smrta, fll han
i grt och rckte honom sin hand. Nr ngon bad honom om en sak, som
han hgst ogerna ville, led han p dens vgnar han icke kunde gra
till viljas.

Han var feg, sg icke ngon g ohrd ifrn sig af fruktan att f se en
missnjd. Han var nnu mrkrdd, rdd fr hundar, hstar, frmmande
menskor. Men han kunde vid behof vara modig, ssom d han revolterade
i skolan och det glde hans studentexamen, eller d han opponerade mot
fadern.

En menniska utan religion r ett f, stod det i gamla abc-boken. Nu,
nr man upptckt att fna ro de mest religisa och att den som har
vetande icke behfver religion, s blir religionens gagnande
verksamhet betydligt reducerad. Genom att oafltligt stta kraften
utom sig, i Gud, hade ynglingen frlorat kraften och tron p sig
sjelf. Gud hade tit snder hans jag. Han bad alltid och alla stunder,
d han var i nd. Han bad i skolan, nr frgan kom, han bad vid
spelbordet, nr korten gfvos. Religionen hade frderfvat honom, ty
den hade uppfostrat honom till himlen i stllet fr till jorden,
familjen hade frstrt honom, ty den hade bildat honom fr familjen
istllet fr till samhllet, och skolan hade utvecklat honom fr
universitetet i stllet fr till lifvet.

Han var villrdig, svag. Om han skulle kpa tobak, frgade han vnnen
hvilken sort, och han stannade i valet mellan Hoppet och Gefle vapen,
tills han slutligen tog Chandeloup. Derfr fll han i hnderna p
vnner. Det att veta sig vara afhllen borttog fruktan fr det oknda,
och vnskapen strkte honom.

Nycker frfljde honom nnu. En dag, under det han var i kondition p
landet, reste han in till staden fr att derifrn fara ut och helsa p
Fritz. Nr han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande p en
sng hemma hos frldrarne, under mnga timmars kamp om huruvida han
skulle fara eller ej. Han visste att vnnen vntade honom, lngtade
sjelf f trffa honom, men reste ej. Dagen derp for han tillbaka till
sitt herrskap, skref ett jmrande bref till Fritz och skte frklara
sig. Men, Fritz blef ond och frstod sig inte p nycker.

I all sin svaghet knde han stundtals en ofantlig fond af kraft, som
gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf rs lder sg han en
fransk ungdomsbok, som brodern hemfrt frn Paris.

-- Den ska vi fverstta och ge ut till julen, -- sa han.

De fversatte, men sedan visste de ingenting om proceduren, och boken
blef liggande.

Han fick fatt i en italiensk grammatika och lste italienska.

P konditionen tog han sig fr, af brist p skrddare, att ndra ett
par byxor. Han sprttade upp smmarne, sydde om dem, pressade med
stora stallnyckeln. Han lagade ocks sina skor.

Nr han hrde syskonen spela qvartetter var han aldrig njd med
utfrandet. Han knde lust att springa upp och ta instrumenten frn
dem och lta dem hra hur det skulle vara.

Nr han fvade sin sngstmma begagnade han violoncellen och tog ut p
den. Bara han ftt veta hvad strngarne hette.

Johan hade lrt sig tala sanning. Smljg, som alla barn, af
sjelffrsvar eller mot nsvisa frgor, men hade en brutal frnjelse
att midt i en konversation, der man lirkade med sanningen, sga rent
ut hvad alla tnkte. P en bal der han teg, frgade hans dam honom om
han var road af att dansa.

-- Nej, inte alls.

-- N, hvarfr dansar ni d?

-- Derfr att jag r s illa tvungen.

Han hade stulit pplen, som alla pojkar, och det graverade honom ej,
och han gjorde inga hemligheter af det. Det var hfd p det.

I skolan hade han aldrig haft ngon affr af ledsam art. En gng sista
dagen p termin hade han brutit ner kldhngare och rifvit snder
gamla skrifbcker i sllskap med andra. Han kom fast, ensam. Saken var
ett okynne, ett utbrott af vild gldje, och togs icke vidare tragiskt.

Nu, nr han gtt till doms med sig, brjade han samla andra menskors
omdmen om sig, och nu frst hpnade han fver de skiftande domarne.
Fadern tyckte han var hrd; styfmodern att han var elak; brderna att
han var besynnerlig; pigorna hade lika mnga omdmen, som de voro
talrika; den sista lskade honom och ansg frldrarne behandla honom
illa och att han var snll; vninnan tyckte frst han var knslofull,
vnnen ingeniren frst att han var ett lskligt barn; vnnen Fritz
att han var en dysterman, full af ysterheter; mostrarna att han hade
godt hjerta, mormor att han hade karakter; hans lskarinna p
Stallmstargrden afgudade honom naturligtvis; lrarne i skolan
visste icke riktigt hvar de hade honom. Mot de morska var han morsk,
mot de hyggliga hygglig. Och kamraterna? Det sade de aldrig; smicker
begagnades ej, men ovett och slag nr det behfdes.

Johan undrade nu om han var en s mngsidig figur, eller om omdmena
voro s mngsidiga. Var han falsk, visade han sig annorlunda mot de
ena n mot de andra? Ja, och det hade styfmodern vder p. Hon sa
alltid att han gjorde sig till, nr hon hrde ngot godt om honom.

Ja, men alla gjorde sig till. Hon, styfmodern, var vnlig mot sin man,
hrd mot styfbarnen, mjuk mot sitt barn, stod p t fr husvrden, var
hgfrdig mot pigorna, neg fr lsarpresten, log mot de mgtiga,
grinade mot de vanmgtiga.

Det var ackomodationslagen, som Johan icke knde. Menskorna voro s;
det var en anpassningsdrift, hvilande p berkning och fvergngen
till omedveten eller reflexrrelse. Som ett lamm mot sina vnner, som
ett lejon mot sina fiender.

Men nr var man sann? Och nr var man falsk? Hvar fans jaget? Som
skulle vara karakteren? Det fans icke p ena eller andra stllet; det
var med p bda. Jaget r icke ngot ett sjelft; det r en mngfald af
reflexer, ett komplex af drifter, begr, somliga undertryckta d,
andra lsslppta d!

Ynglingens komplex var, genom mnga korsningar i blodet, stridiga
element i familjelifvet, rika erfarenheter ur bcker och brokiga
upplefvanden i lifvet, ett ganska rikt material, men oordnadt. Han
skte nnu sin rol, efter som han icke funnit sin stllning, och
derfr fortfor han att vara karaktersls.

Han hade nnu icke kunnat besluta sig fr hvilka drifter som skulle
undertryckas och hur mycket som af jaget skulle och mste offras fr
samhllet, i hvilket han nu gjorde sig i ordning att intrda.

Hade han kunnat se sig sjelf nu, hade han funnit att de flesta ord i
han talade voro ur bckerna och kamraterna; hans gester frn lrare
och vnner; hans miner frn slgtingar, hans lynne frn mor och amma,
hans bjelse frn far, farfar kanske. Hans ansigte bar icke ngra drag
af mor eller far. Som han icke sett morfar eller farmor kunde han icke
dma om likhet dervidlag. Hvad hade han d af sig sjelf och i sig
sjelf? Ingenting. Men der funnos tv grunddrag i hans sjlskomplex,
som blefvo bestmmande fr hans lif och hans de.

Tviflet! Han tog icke emot tankarne fullstndigt kritiklst, utan
utvecklade dem, kombinerade dem. Derfr kunde han icke bli automat,
och icke inregistreras i det ordnade samhllet.

Knslighet fr tryck! Derfr skte han dels minska det genom att hja
sig i niv, dels anlgga kritik p det hgre, fr att f se att det
icke var s hgt och allts icke s efterstrfvansvrdt.

Och sdan gick han ut i lifvet! Fr att utveckla sig, och lika fullt
alltid frbli sdan han var.




Innehll:


   1. Rdd och hungrig              1.

   2. Dressyren brjar             35.

   3. Borta ifrn hemmet           48.

   4. Berring med underklassen    63.

   5. Med fverklassen             94.

   6. Korsets skola               117.

   7. Frsta krleken             147.

   8. Islossningen                180.

   9. Han ter andras brd        221.

  10. Karakteren och det         245.


       *       *       *       *       *




ERRATA/TRYCKFEL:


  Ett ftal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rttats som
  fljer:

    Sidan  95: "Rationela" ndrat till "Rationella" i "Rationella metoder
               voro fven infrda".

    Sidan 149: Punkt tillagt efter "Evangeliska Fosterlandsstiftelsen".

    Sidan 183: "efter som" ndrat till "eftersom" i "men eftersom kungen
               ocks var liberal".

    Sidan 183: "Sverge" ndrat till "Sverige" i "och fven i Sverige
               sipprade in".

  Alla andra variationer i stavning, avstavning och interpunktion, har
  bibehllits s som det frekommer i originaltexten.





End of Project Gutenberg's Tjensteqvinnans son, by August Strindberg

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK TJENSTEQVINNANS SON ***

***** This file should be named 31047-8.txt or 31047-8.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
        https://www.gutenberg.org/3/1/0/4/31047/

Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive/American Libraries.)


Updated editions will replace the previous one--the old editions
will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no
one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
(and you!) can copy and distribute it in the United States without
permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
such as creation of derivative works, reports, performances and
research.  They may be modified and printed and given away--you may do
practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
subject to the trademark license, especially commercial
redistribution.



*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
distribution of electronic works, by using or distributing this work
(or any other work associated in any way with the phrase "Project
Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
Gutenberg-tm License (available with this file or online at
https://gutenberg.org/license).


Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
electronic works

1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
and accept all the terms of this license and intellectual property
(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
used on or associated in any way with an electronic work by people who
agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
even without complying with the full terms of this agreement.  See
paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
works.  See paragraph 1.E below.

1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
collection are in the public domain in the United States.  If an
individual work is in the public domain in the United States and you are
located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
keeping this work in the same format with its attached full Project
Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
a constant state of change.  If you are outside the United States, check
the laws of your country in addition to the terms of this agreement
before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
creating derivative works based on this work or any other Project
Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
the copyright status of any work in any country outside the United
States.

1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org

1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
and distributed to anyone in the United States without paying any fees
or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
1.E.9.

1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
with the permission of the copyright holder, your use and distribution
must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
License terms from this work, or any files containing a part of this
work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
electronic work, or any part of this electronic work, without
prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
active links or immediate access to the full terms of the Project
Gutenberg-tm License.

1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
     must be paid within 60 days following each date on which you
     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
     address specified in Section 4, "Information about donations to
     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
     License.  You must require such a user to return or
     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
     and discontinue all use of and all access to other copies of
     Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
     of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free
     distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
electronic work or group of works on different terms than are set
forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
works, and the medium on which they may be stored, may contain
"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
your equipment.

1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
liability to you for damages, costs and expenses, including legal
fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
DAMAGE.

1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
written explanation to the person you received the work from.  If you
received the work on a physical medium, you must return the medium with
your written explanation.  The person or entity that provided you with
the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
refund.  If you received the work electronically, the person or entity
providing it to you may choose to give you a second opportunity to
receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
is also defective, you may demand a refund in writing without further
opportunities to fix the problem.

1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
with this agreement, and any volunteers associated with the production,
promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
that arise directly or indirectly from any of the following which you do
or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.


Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
electronic works in formats readable by the widest variety of computers
including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the
assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.


Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
throughout numerous locations.  Its business office is located at
809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
information can be found at the Foundation's web site and official
page at https://pglaf.org

For additional contact information:
     Dr. Gregory B. Newby
     Chief Executive and Director
     gbnewby@pglaf.org


Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
spread public support and donations to carry out its mission of
increasing the number of public domain and licensed works that can be
freely distributed in machine readable form accessible by the widest
array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating
charities and charitable donations in all 50 states of the United
States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
with these requirements.  We do not solicit donations in locations
where we have not received written confirmation of compliance.  To
SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
particular state visit https://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we
have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
against accepting unsolicited donations from donors in such states who
approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make
any statements concerning tax treatment of donations received from
outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
ways including including checks, online payments and credit card
donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate


Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
works.

Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
concept of a library of electronic works that could be freely shared
with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.


Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
keep eBooks in compliance with any particular paper edition.


Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

     https://www.gutenberg.org

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
